Är det vår plikt att fördöma? av Helena Blavatsky

I själva verket är plikten att försvara en medmänniska, som i sin frånvaro blir attackerad av en giftig tunga, och att i allmänhet avhålla sig från ”att döma andra” den praktiska teosofins liv och själ, för sådana handlingar är tjänare, som leder en människa in på det ”högre livets” smala Stig, det liv, som leder till det mål vi alla eftersträvar. Barmhärtighet, medlidande och hopp är tre gudinnor, som härskar över detta ”liv”. Att vi avhåller oss från att döma våra medmänniskor utgör ett tyst tillkännagivande av de tre gudomliga Systrarnas närvaro hos oss; att döma på ”hörsägen” visar deras frånvaro. ”Lyssna inte till en skvallerbytta eller förtalare” – säger Sokrates – ”för lika väl som han avslöjar andras hemligheter, så ska han i sin tur avslöja dina.” Inte heller är det så värst svårt att undgå de som baktalar. ”Där ingen efterfrågan finns, kommer tillgången snart att avstanna. När människor avhåller sig från att lyssna till ont tal, ska de, som för det på sin tunga, upphöra med detta”, säger ett ordspråk. Att döma är att förhäva sig över den, som blir dömd. Inom alla nationer ha fariséer ständigt gjort detta, allt sedan intoleranta religioner uppstått. Ska vi göra som de?

Kanske ska man säga oss, att vi själva är de första att bryta den etiska lag, som vi förespråkar; att våra teosofiska tidskrifter vimlar av ”fördömelser”, och att LUCIFER sänker sin fackla för att efter bästa förmåga kasta ljus över alla slags missförhållanden. Vi svarar: detta är något helt annat. Vi fördömer med harm system och organisationer, sociala och religiösa missförhållanden – först och främst allt slags skenhelighet; men vi avhåller oss från att utpeka personer. Dessa är sitt tidevarvs barn, offer för omgivningen och tidsandan. Att fördöma och vanära en människa i stället för att ömka sig över henne och försöka hjälpa henne, då hon är spetälsk, därför att hon blivit född i ett samhälle av spetälska, skulle vara som att förbanna ett rum, därför att det är mörkt, i stället för att skynda sig att tända ljuset för att skingra mörkret. ”Onda gärningar bli dubbelt värre genom onda ord.” Inte heller kan ett allmänt ont undvikas eller avskaffas genom att man själv handlar orätt och utser en syndabock till försoning för ett helt samhälles synder. Därför fördömer vi dessa samhällen och inte enstaka individer. Vi påpekar ruttenheten hos vår lovordade civilisation, visar på de fördärvliga uppfostringssystem som orsakar den, och visar deras fördärvbringande följder för massorna. Vi gör inte heller något undantag för oss själva. Fastän vi vilken dag som helst är redo att offra livet för TEOSOFIN – det Universella Broderskapets stora sak, för vilken vi lever och andas – och är villiga att om så fordras, med vår egen kropp skydda varje sann teosof, fördömer vi likväl lika öppet och lika kraftigt förvrängningen av de ursprungliga linjer, efter vilka Teosofiska Samfundet från början bildades, och det ursprungliga systemets gradvisa upplösning och underminering genom sofisteri hos många av dess högre tjänstemän. Vi skörda vår karma för vår bristande ödmjukhet under Teosofiska Samfundets första dagar, ty vår favoritaforism – ”Se, hur dessa kristna älskar varandra” – måste nu dagligen och nästan stundligen omskrivas till ”Se, hur våra teosofer älskar varandra”. Och vi darrar vid tanken, att om inte många av våra seder och bruk inom Teosofiska Samfundet förbättras eller avskaffas, måste LUCIFER en vacker dag avslöja en fläck på vår egen vapensköld – självupphöjelse, obarmhärtighet och uppoffrandet av andra teosofers väl för egen personlig fåfänga – och denna vidräkning kommer att bli ännu ”skarpare” än någon varit med statskyrkornas och det moderna samhällets humbug och missbruk.

Inte desto mindre finns det teosofer, som glömmer bjälken i sitt eget öga, och som på allvar tror det är deras plikt att påpeka varje grand, som de upptäcker i sin broders öga. Såhär skriver en av våra mest aktade och ädelsinnade medlemmar med avseende på förut omnämnda 3:dje klausul:

”Löftet förpliktar den, som avlägger det, att aldrig tala illa om någon. Men jag tror, att det ges tillfällen, då det är vår plikt att i sanningens namn uttala vårt skarpa ogillande. Det finns i privatlivet fall av bedrägeri, falskhet och uselhet, som borde avslöjas av dem, som känner till dem; och i det allmänna ser man exempel på korruption och förnedring, som goda medborgare är förpliktigade att skoningslöst gissla. Teosofisk bildning skulle inte gagna världen, om den framtvingade omanlighet, svaghet och moralisk slapphet.”

Det bekymrar oss uppriktigt att vår värderade broder har en så felaktig uppfattning. För det första är en teosofisk bildning undermålig, om den inte förvandlar den, som är en god medborgare i sitt eget fädernesland, till en god världsmedborgare. En god teosof måste till sist innersta bli kosmopolit. Han måste med sina filantropiska känslor omfatta hela människosläktet. Det är högre och på alla sätt ädlare att vara en av dem, som älskar våra medmänniskor utan avseende till ras, trosbekännelse, samhällsklass eller färg, än att bara vara en god medborgare eller kanske till och med partiman. Att mäta alla med samma mått är heligare och gudomligare än att hjälpa sitt eget land i dess privata ärelystnad att utvidga sina gränser genom stridigheter och blodiga krig i SNÅLHETENS och SJÄLVISKHETENS tecken. ”Det är vår plikt mot sanningen att uttala vårt skarpa ogillande”. Det är sant, men på ett villkor: nämligen att man fördömer och bekämpar roten till det onda och inte uttömmer sin vrede genom att slå de oansvariga blommorna på plantan. En klok jordbrukare drar upp det giftiga ogräset med roten och har föga lust att slösa tid på att med sin trädgårdssax endast klippa av toppen. Om en teosof råkar vara en domare eller fredsdomare, advokat eller till och med präst, är det naturligtvis hans plikt mot fädernesland och samvete samt mot dem, som sätter sin tillit till honom, att ”skoningslöst gissla” varje fall av ”bedrägeri, falskhet och uselhet” även i privatlivet, men – nota bene – endast om man vädjar till honom, och han krävs att utöva sin lagliga auktoritet, inte annars. Det är varken ”förtal” eller ”fördömande”, utan ett sant arbete för mänskligheten, då man söker skydda samhället, som är en del därav, mot bedragare, och mot hänsynslösa tjuvar skydda medborgarnas egendom, som anförtrotts i ens vård som tjänsteman. Men även då kan teosofen inom domaren ta ut sin rätt genom fredsdomaren och visa sitt medlidande genom att med Shakespeares stränga domare säga: ”Jag visar det framför allt, när jag bevisar eder rättvisa.”

Men vad har väl en ”arbetande” medlem av Teosofiska Samfundet, oberoende av alla slags allmänna uppdrag och tjänster, som varken är domare, allmän åklagare eller präst, att skaffa med sin nästas ogärningar? Om en medlem: av T. S. har befunnits skyldig till ovannämnda eller ännu värre brott, och en annan medlem kommer i besittning av ovedersägliga bevis därpå, kan det bli hans smärtsamma plikt att framlägga dessa för styrelsen i hans sektion. Vårt Samfund, likaväl som dess talrika medlemmar, måste skyddas. Även detta skulle helt enkelt vara rättvisa. Ett naturligt och sanningsenligt framläggande av fakta kan inte anses som ”förtal” eller fördömande av en broder. Men mellan detta och överlagt baktaleri är det en bred klyfta. Klausul 3 har endast avseende på dem, som utan att på något sätt vara ansvariga för sin nästas handlingar eller väg genom livet, likväl använder varje tillfälle att nagelfara och döma dem. Och så fall blir, det ”skvaller” och ”förtal”.

Så förstår vi nyssnämnda klausul. Inte kan vi heller tro, att ”teosofisk bildning” genom att påbjuda densamma manar till ”omanlighet, svaghet eller moralisk slapphet” utan snarare motsatsen. Sant mod har, efter vad vi hoppas, intet med fördömande att göra, och det är föga manligt att kritisera och fördöma sina medmänniskor bakom deras rygg vare sig för orätt förövad emot andra eller för egen oförrätt. Ska vi betrakta de enastående dygder, som förkunnas av Gautama Buddha eller av evangeliernas Jesus såsom ”omanlighet”? Då måste ju den etik, som predikats av den förre, den moralkodex, som av professor Max Miller, Burnouf, ja, till och med Bartholmy S:t Hilaire enstämmigt förklarats för den fullkomligaste, som världen någonsin skådat, inte vara bättre än meningslösa ord, och Bergspredikan borde hellre ha förblivit oskriven. Anser vår korrespondent läran att inte motstå det onda, att visa vänlighet mot alla varelser och att uppoffra sig till andras bästa, för svaghet och omanlighet? Är buden: ”Dömen inte, att I inte mån varda dömda” och ”Stick ditt svärd i skidan, ty den som tar till svärd, ska med svärd förgås” att anse som ”moralisk slapphet” eller såsom Karmas röst?

Men vår korrespondent är inte ensam om detta sätt att tänka. Många är de män och kvinnor, goda, barmhärtiga, självuppoffrande och pålitliga i varje annat hänseende, som utan tvekan antar varje annan klausul av ”löftet”, men känner sig oroliga och nästan darrar inför detta speciella moment. Men varför? Svaret är lätt: helt enkelt därför att de fruktar för en omedveten (för dem) nästan oundviklig MENED.

Fabelns moral och slutsats är tankeväckande. Det är ett direkt slag i ansiktet på kristlig uppfostran och vårt civiliserade, moderna samhälle i alla dess kretsar och i varje kristet land. Så djupt har denna moraliska kräfta – vanan att vid varje tillfälle tala hjärtlöst om vår nästa och broder – ätit sig in i hjärtat på alla samhällsklasser, från den lägsta till den allra högsta, att den kommit de bästa att känna sig osäkra om sin egen tunga! De vågar inte lita på sig själva i fråga om att avhålla sig från förtal på grund av vanans makt. Detta är ett olycksbådande ”tidens tecken”.

I själva verket är de flesta av oss, vilken nationalitet vi än tillhör, födda och uppfostrade i en atmosfär fylld av skvaller, obarmhärtig kritik och fördömande i stor skala. Vår uppfostran i denna riktning börjar i barnkammaren, där barnjungfrun hatar guvernanten, denna hatar frun, och tjänarna utan hänsyn till närvaron av babyn och de större barnen gräla ständigt över husbondfolket, anmärker på varandra och gör tanklösa anmärkningar om varje besökande. Samma uppfostran möter oss i klassrummet, vare sig i hemmet eller i skolan. Den når höjdpunkten av etisk utveckling under åren för vår uppfostran och praktiska religionsundervisning. Vi impregneras med den övertygelsen, att, fastän vi själva är födda i synd och lastbarhet, så är vår religion den enda, som kan rädda oss från evig fördömelse, medan återstoden av människosläktet i evighet är predestinerad till outsläcklig helveteseld. Man lär oss, att det är ett tecken på vördnad för våra egna idoler och en förtjänstfull gärning att förtala alla andra folks gudar och religioner. ”Herren Gud” själv, det ”personliga Absoluta”, framställs för våra unga, plastiska sinnen såsom ständigt förtalande och fördömande dem Han skapat, förbannande de styvnackade judarna och frestande hedningarna.

Under åratal blir unga protestanters sinnen regelbundet berikade av sina böneböckers väl valda fördömelser, eller ”Guds vredgade domar i syndares förbannelser”, förutom evig fördömelse för de flesta varelser; och från födelsen så hör den unge katoliken hot om förbannelser och bannlysning från sin kyrka. Det är i Bibeln och den Engelska kyrkans böneböcker som pojkar och flickor i alla klasser får lära sig existensen av laster, vars omtalande, i Zolas böcker faller under lagens bannlysning såsom omoraliska och fördärvande, men vad det gäller omnämnandet och förbannandet, inom kyrkan, så uppmanas unga och gamla att säga ”Amen” efter den fogliga prästen och den ödmjuka Jesus. ”Svär inte” säger den senare, förbanna inte, fördöm inte, utan ” älska era fiender och be för dem som förföljer er”. Fast kyrkans kanon och prästen [inom Engelska kyrkan] säger till dem: Inte alls. Det finns brott och laster ”där du med dina egna ord bekräftar att Guds förbannelse gäller” (se tjänsten ”Guds vredgade domar”). Inte konstigt att kristna senare i livet försöker efterlikna ”Gud” och prästen, eftersom det fortfarande i deras öron ljuder ”Förbannelse över den som flyttar sin grannes gränsstenar” och ”Förbannelse över den” som gör det ena eller det andra, ”även den som tror på människan” (!), och på ”Guds” dom och fördömelse. De dömer och fördömer till höger och till vänster, och involverar sig i rena rama förtal och ”Guds straffdomar” på egen hand. Glömmer de att i den sista förbannelsen – bannlysningen gentemot äktenskapsbrytare och drinkare, idoldyrkare och utpressare – att de OBARMHÄRTIGA och FÖRTALARNA också ingår. Och genom att ha instämt i det högtidliga ”amen” efter denna sista kristna åskdunder, har de bekräftat ”med sina ord att Guds förbannelse gäller” på deras egna syndfulla huvuden.

Men detta verkar inte bekymra våra samhällsförtalare speciellt mycket. Det dröjer inte länge förrän de religiöst uppfostrade barnen bland de kyrkobesökande personerna på bänkarna, blir tagna i handen av dem som föregår dem. Om man vill bli coachad inför sin slutliga examen i skandalernas skola, som kallas världen, av äldre och mer erfarna tungor så att de kan passera och bli Konstens Mästare i vetenskapen om rotvälska och straffdomar, måste en respektabel medlem av samhället ansluta sig till en religiös församling: för att bli en kyrkofullmäktige eller kvinnlig patronessa.

Vem vågar förneka att vår tids moderna samhälle, som det ter sig för våra blickar, blivit skådeplatsen för sådana moraliska mord, som begås vid kaffekoppen under munterhet och skratt? Samhället är nu mer än någonsin ett slags internationellt slakthus, där under salong och kyrkokristendomens vajande banér och inför världens bildade pratmakare var och en i tur och ordning, så snart han vänder ryggen till, blir försoningsoffret, vars brända kött doftar ljuvligt i mrs Grundys, representant för konventionellt pryderi och korrekthet, näsborrar. Bröder, låt oss be och uppsända tacksägelser till Abrahams och Isaks Gud, att vi inte längre behöver vara rädda för att drivas in på Colosseums arena för att där dö en jämförelsevis hastig död under hungriga vilddjurs klor! Kristendomen skryter med, att våra seder och bruk under korsets välgörande skugga blivit i underbart hög grad förmildrade. Och likväl behöver vi endast stiga in i ett modernt förmak för att finna en symbolisk, verklighetstrogen framställning av dessa vilddjurs frossande på våra vänners stympade lik. Se på dessa graciösa och inte mindre grymma stora kattor, som med ljusa leenden och oskyldig blick vässar sina rosenfärgade klor och bereder sig att leka katt och råtta. Ve den arma råtta, som råkar ut för dessa stolta societetsvilddjur! De får blöda i åratal innan de tillåts blöda till döds. Offren får undergå outsägliga moraliska lidanden, får av tidningar och vänner höra, att de vid ett eller annat tillfälle gjort sig skyldiga till allsköns brott och laster som uppräknade i Tjänsten Guds Straffdomar, tills dessa råttor slutligen, för att undgå vidare förföljelse, själva förvandlas till grymma societetskattor och i sin tur kommer andra råttor att darra. Vilken av de två arenorna är att föredra, mina bröder – de gamla hednalandens eller våra kristna –?

Adison hade inte ord nog starka för sitt förakt för denna societets skvaller, då världsliga herrar och damer spelar Kains roll.

”Hur ofta”, utbrister han, ”berövas inte en människas heder och ära genom ett leende eller en axelryckning? Hur många goda och ädla handlingar har inte sänkts i glömska genom en misstrogen blick, eller stämplats med beskyllningen att härleda sig ur dåliga motiv, genom en hemlighetsfull och löjlig viskning? Se ... hur mycken kyskhet som skickas ur världen med vaga antydningar, avfärdas med en nick och grymt misstänkliggörs av avundsjukan hos sådana, som inte längre är utsatta för sådan frestelse. Hur ofta lider inte en hjälplös varelses rykte av en eller annan historia, medan den, som gör sig mödan att sprida den, med stor medkänsla förklarar att han är så innerligt ledsen däröver och hoppas till Gud, att det inte är sant.”!

Från Adison övergår vi till Sternes behandling av samma ämne. Han tycks fortsätta skildringen av samma bild, när han säger:

”Så fruktbar är skvallrets förmåga att uppfinna medel att tillfredsställa såväl som att förkläda sig, att om dessa mildare vapen tillfogar så svåra sår, vad ska vi då säga om öppna och oblyga skandalhistorier, som inte längre tar någon hänsyn till försiktighet eller binds av några band? Om den ena likt en i mörkret avskjuten pil i alla fall anställer så mycken hemlig skada, sveper den andra som en öppen smitta med sig alla goda som onda. Tusenden och tiotusenden är dess offer. De faller – så sönderrivna och sargade på sina ömtåligaste punkter, så obarmhärtigt misshandlade, att de ibland aldrig hämtar sig vare sig från såren eller från den hjärteångest, som de utstått”.

Sådana är resultaten av skvaller, och från Karmas ståndpunkt räknas detta i många fall mer än ett mord begånget i hastigt mod. Därför måste de, som önskar leva det ”högre livet” ibland de ”arbetande medlemmarna” av Teosofiska Samfundet, binda sig med detta högtidliga löfte eller – förbli drönare medlemmar. Det är inte för dem senare, som dessa sidor är skrivna, inte heller skulle denna fråga intressera dem; inte heller är det ett råd till alla Samfundets medlemmar. För det omdebatterade ”löftet” avges endast av de medlemmar, som börjar bli, vad vi kallar ”arbetande” teosofer. Alla andra medlemmar, det vill säga sådana som föredrar att stå som dekoration eller tillhöra grupperna för ”ömsesidig beundran” eller som gått in i T. S. endast av nyfikenhet och som – utan att direkt bryta sin förbindelse med Samfundet – så småningom försvinner, eller som hållit endast ett ytligt intresse (om ens så mycket'), en ljum sympati för rörelsen – och dessa utgör majoriteten i England – dessa behöver inte pressa sig med något sådant löfte. Sedan de i åratal utgjort den ”grekiska kören” i det livliga drama, som nu är känt som: Det Teosofiska Samfundet, föredrar de att förbli vad de är. ”Kören” behöver endast som förut vara åskådare till de agerande personernas handlingar, och man fordrar endast, att den då och då ska uttrycka sina känslor genom att upprepa slutorden i skådespelarens monologer, eller förbli tysta – på deras bud. ”Filosofer för en dag”, som Carlyle kallar dem, varken begär själva eller begärs det av dem någon ”tillämpning”. Därför, om också dessa rader skulle komma inför deras ögon, få vi vördsamt påminna om, att vad som är sagt inte berör någon av de ovanstående klasserna av medlemmar. – De flesta ha gått in i Samfundet på samma sätt, som de skulle ha köpt en ”guinea-bok”. De öppnade den, tilltalade av det ovanliga bandet, och sedan de tittat på innehåll och titel, motto och dedikation satte de undan den på en bokhylla och tänkte inte mera på den. De har en viss rätt till boken, eftersom de köpt den, men de bryr sig inte mera om den än om en föråldrad möbel, som förvisats till skräpkammaren, därför att sitsen är obekväm eller inte passat dem moraliskt eller intellektuellt. Man kan hålla hundra mot ett, att dessa medlemmar inte ens se LUCIFER, ty den teosofiska statistiken utvisar, att mer än två tredjedelar av dess prenumeranter inte är teosofer. Inte heller är LUCIFERs äldre bröder – Madras Theosophist, New Yorks Path, den franska Lotus, eller ens den förvånansvärt billiga och internationella ”T. P. S.” (från Duke Street 7, Adelphi) – mera framgångsrika än vi. Liksom alla profeter ”är de inte utan heder utom i sitt eget fädernesland”, och deras röster på teosofins fält är sannerligen ”som en ropandes röst i öknen”. Detta är ingen överdrift. Bland respektive prenumeranter på dessa teosofiska tidskrifter utgörs i medeltal 15 % av medlemmar av T. S., vars organ de är och till vars uteslutande förmån de startades (deras förläggare, redaktörer och hela staben av ständiga medarbetare arbetar gratis och betalar dessutom ur sin egen, vanligen magra kassa, tryckerikostnader och tillfälliga medarbetare). Detta är alltså ett tidernas tecken och visar skillnaden mellan ”arbetande” och ”vilande” teosofer.

Vi får inte sluta utan att ännu en gång vända oss till de förra. Vem av dessa vill påstå att klausul 3 inte är en fundamental princip i den etik, som borde leda varje teosof, som strävar efter att verkligen bli ett. Borde inte för en sådan stor sammanslutning av män och kvinnor, bestående av de mest olikartade nationaliteter, karaktärer, trosbekännelser och tänkesätt, och just av detta skäl snara att råka i dispyt och strid, denna klausul vara den viktigaste plikten för varje medlem arbetare eller dekoration – som ansluter sig till, den teosofiska rörelsen? Vi tror det och lämnar det till vidare övervägande av representanterna för generalrådet som sammanträder nästa år, i Adyar. I ett samfund, som gör anspråk på att äga ett upphöjt etiskt system – essensen av alla förutvarande etiska föreskrifter – som öppet bekänner sig sträva efter att genom sitt praktiska exempel och levnadssätt överträffa och fördunkla varje religions efterföljare, utgör ett sådant löfte ett nödvändigt villkor för samfundets framgång. I en sammanslutning, där ”bredvid den giftiga nässlan står rosen” och där skarpa törnen förekomma ymnigare än ljusa blommor, är ett löfte av denna natur den enda räddningen. Ingen moralfilosofi som förkunnar ömsesidiga plikter – vare sig sociala, religiösa eller filosofiska – från människa till människa, kan anses fullständig eller konsekvent, om man inte håller på denna regel. Inte bara detta, men – om vi inte vill, att vårt samfund de facto och de jure ska bli en gigantisk bluff, som skryter med sitt ”Universella Broderskaps” banér – borde vi, varje gång denna lagarnas lag bryts, utesluta förtalaren ur Samfundet. Ingen hederlig människa och ännu mindre en teosof kan låta bli att instämma i dessa rader av Horatius:

”Den man som smädar vän som inte är när, Vid angrepp till försvar inte redo är,
Som skvaller för till vännens misskredit, Han är en skurk – sätt inte till honom lit.”

HELENA BLAVATSKY
Lucifer, december 1888

________________________________________________________________________________________________

Översatt från H P Blavatsky THEOSPHICAL ARTICLES. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.