”Det som av en generation anses vara höjden av mänsklig kunskap anses ofta vara en absurditet av den nästkommande, och det som betraktats som vidskepelse under ett århundrade kan komma att forma grunden för nästa århundrades vetenskap.” (Theophrastus Paracelsus)

”Inget betecknar karaktären hos ett folk så bra som det vilket de finner löjligt”  (Goethe)
                                                       
                                      

DET är ett faktum som inte helt okänt för dem som har studerat naturen, att det finns en särskild periodisk lag, i enlighet med vilken formerna försvinner, och de sanningar som dessa innehåller dyker upp igen, förkroppsligade i nya former. Årstider kommer och går, civilisationer försvinner, och andra som visar samma karakteristiska drag som den tidigare växer upp igen, vetenskaper går förlorade och upptäcks på nytt, och den medicinska vetenskapen är inte undantagen denna allmänna regel. Många av forntidens dyrbara skatter har begravts i glömska; många idéer som lyst som strålande stjärnor på den uråldriga medicinens himmel har försvunnit under tankens omvälvningar och börjar nu återigen framträda på den mentala horisonten, där de döps om och får nya namn och betraktas med förvåning som någonting vilket man aldrig tidigare trott existerat. 

Tidsåldrar av andlighet har föregått den gångna materialistiska tidsåldern, och andra epoker av högre andliga tankegångar kommer med all säkerhet att följa. Under dessa föregående perioder var många i högsta grad värdefulla sanningar kända, som i modern tid förlorats ur sikte, och även om vår tids allmänt erkända vetenskap, som har att göra med den fysiska naturens yttre manifestationer, onekligen är mäktigare än gångna tiders, visar ett studium av den uråldriga medicinska litteraturen att gånga tiders vise kände till mer om naturens fundamentala lagar än vad som allmänt medges i dag.

Det finns en stor och en liten vetenskap; en som svävar kring spirorna på visdomens tempel och en annan som tränger in i det allra heligaste; båda har rätt på sitt sätt; men den ena är ytlig och allmänt erkänd och den andra djup och mystisk; den ena ställer till mycket väsen och uppvisningar, den andra är tystlåten och inte allmänt känd.

Det finns progressiva och konservativa vetenskapsmän. Det finns sådana vars geni driver dem framåt och som vågar upptäcka nya kunskapsområden; medan den konservativa gruppen endast samlar ihop det som andra åstadkommit. En utforskare måste vara en vetenskapsman; men alla vetenskapsmän är inte utforskare. Majoriteten av våra moderna medicinska skolor åstadkommer inget nytt utan har bara att göra med produkter som de inte haft någon del i skapandet av.... Men den verklige sanningsälskaren nöjer sig inte med att leva av frukter som vuxit upp i någon annans trädgård; utan han samlar det material han finner, inte bara i syfte att glädjas av ägandet, utan i syfte att använda det som steg för att uppstiga och komma närmare den eviga sanningens källa. 

...Det har skrivits en hel del i den patologiska litteraturen när det gäller svårigheterna att definiera ordet ”sjukdom”. Ordboken kallar det ”brist på eller frånvaro av välbehag, smärta, ängsla, oro, vedermödor, bekymmer” och så vidare, men mot alla dessa benämningar kan man komma med invändningar. James Paget säger:

”Hälsa och sjukdom, frisk och sjuk och alla deras synonymer är begränsade termer, och inga av dem kan villkorslöst fastställas. Om ett visst standardmått för hälsa kunde fastställas, så skulle alla avvikelser från detta mått kunna kallas för sjukdomar; men det huvudsakliga kännetecknet för levande organismer är inte beständighet, utan variationer genom självreglering enligt en lång rad varierande omständigheter, och bland sådana självregleringar är det inte praktiskt genomförbart att dra en linje som separerar det som rimligtvis kan kallas för hälsa från det som lika rimligt kan kallas för sjukdom.” 

På detta svarar den ockulta vetenskapen att ett sådant standardmått för hälsa existerar för oss så snart vi inser lagens enhet och överlägsenhet; att hörsamma lagen ger harmoni och hälsa, och utgången av att inte hörsamma kallas för disharmoni eller sjukdom. 

Shakespeare säger:

”The heavens themselves, the planet and this center
Observe degree, priority and place,
Insisture, course, proportion, season, form,
Office, and custom, in all line of order”
– (Troilus and Cressida, 1,3)

Om vi anser att den lagbundna ordningsföljd som är “Himlens högsta lag” är skapad utifrån självreglering genom omständigheter som uppstått av en händelse, och om vi i vårt betraktande utelämnar den fundamentala Enheten av Helheten och dess enda syfte, så skulle vi troligtvis upptäcka att åtskilliga ordningslagar i universum i hög grad är olika varandra; och det skulle vara svårt att veta vilken av dessa lagar det vore bäst att följa; men om vi i den lagbundna ordningen som styr alla ting känner igen ett manifesterande av den enda evig lagen av ordning och harmoni, funktionen av den Högsta Visdomen, som verkar i naturen men som inte är en produkt av naturen, så återstår det bara för oss att lära känna denna högsta Lag och hörsamma den. Universum är enhetlig och styrs bara av källan för alla lagar; men det finns många enheter inom denna stora Enhets konstitution; de utgör lika många själv inom Självet, vars enskilda intressen inte är identiska med helhetens, och därför är ordningen som dessa temporära själv lyder under inte samma som den eviga helheten. På så sätt är kampen för tillvaron, långt ifrån orsaken till den ordning som kan iakttas i världen, utan i själva verket orsaken till den oordning som existerar inom den.

Om människan var, liksom sin gudomliga förebild, en perfekt enhet, en manifestation av vilja och tanke i förening, så skulle det bara finnas en lag att lyda; hennes gudomliga naturs lag; hon skulle för alltid vara i harmoni med sig själv; och det skulle inte finnas några disharmoniska element i hennes karaktär, som på så sätt skapar oenighet och sjukdom; men människan är ett sammansatt väsen, det finns många element i hennes karaktär, vilka vart och ett till en viss grad representerar en självständig form av vilja, och ju mer en av dessa viljeförändringar lyckas med att avvika från ordningen, som utgör helheten, och att anta, om det nu är intelligent eller instinktivt, en egen vilja, desto mer omfattande blir sjukdomen.*  ”Ett splittrat hus kommer att falla ihop.” Sjukdom innebär disharmoni vilket blir följden av att inte lyda lagen; återställandet består i att återupprätta harmonin genom att återgå till att lyda den lag som styr helheten. 

Nyckeln till problemet att bota sjukdomar ligger därför i förståelsen av denna fundamentala lag som styr människans natur, och för detta ändamål är det nödvändigt att ett rationellt medicinskt system känner till människans sammansättning; inte bara hennes fysiska kropp som bara är den lägre delen av den boning som hon uppehåller sig i, utan hela den fysiska, astrala, och mentala sammansättningen av den varelse som kallas ”Människan”, vilket fortfarande är vetenskapens största mysterium, och där bara en aning mer än dess anatomi, dess fysiska funktioner, de materiella organens kemiska sammansättning och de substanser som utgör dess kroppsform är kända, eller lärs ut av vår tids akademiker. 

Vår tids vetenskap har gjort stora framsteg när det gäller att utforska alla de mindre detaljerna av det skal som människan tagit i besittning under sitt liv på denna planet; men beträffande den som har sin boning i detta hus, den inre människan, som varken är fullständigt materiell eller fullständigt andlig, så visste de forntida vise mer om hennes verkliga natur än vad man någonsin kan drömma om inom våra medicinska skolor, och det är onekligen väl värt att undersöka deras åsikter. Och om människans yttre kropp dessutom bara är, som de lär, det yttre uttrycket för egenskaper och funktioner hos en inre och osynlig människlig organism, då är många kroppssjukdomar, med undantag för dem som orsakats av en direkt fysisk skada, resultaten av en oordning som existerar i den inre organismen, och eftersom varje sann läkare bör försöka lära känna sjukdomens orsak och inte bara undanröja deras yttre verkningar, kan kunskapen om människans ”kausalkropp”, vars synliga avbild är hennes ”förnimbara form”, öppna ett nytt område för patologin och läkekonsten och ge upphov till en riklig skörd som blir till gagn för mänskligheten. 

__________________

* Jacob Böhme säger: ”Om en essens (en form av viljesubstans) går in i ett annan vars natur är av en annan karaktär, så uppstår ett motstånd, och en kamp om herraväldet blir följden. En kvalité splittrar en annan, vilket slutligen ger upphov till formens undergång; för vad som än är i disharmoni kan inte leva i evighet; men vad som än är i fullkomlig harmoni innehåller inga förstörande element inom sig; ty i en sådan organism råder kärlek mellan alla element, och kärleken är det som är skaparen och upprätthållaren av livet.” – ”Mysterium Magnum”, XXI, 5.


FRANZ HARTMANN, M.D.
Occult Science In Medicin

Översatt från Förordet och  Inledningen ur Franz Hartmanns inspirerande bok ”Occult Science In Medicin”. Utgiven av Thorsons Publishers Limited, Wellingborough, Northhamptonshire, 1975. First published 1893. Denna artikel har även varit publicerad i TEOSOFISKA RÖRELSEN nr 6/1980.

_________________________________________________________________