Till alla medlemmar av det Teosofiska Samfundet

Teosofiska Samfundet

B.P. Wadia

© 2003 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Till alla teosofer och medlemmar av det Teosofiska Samfundet.

Till
PRESIDENTEN OCH MEDLEMMAR AV
DET TEOSOFISKA SAMFUNDETS
GENERALRÅD
ADYAR, MADRAS, INDIEN

Kära madame och kolleger:

Härmed ber jag att få avsäga mig medlemskapet i Teosofiska Samfundets Generalråd. Jag har arbetat i och för Samfundet under arton års tid, och då jag nu bryter denna förbindelse, önskar jag ge uttryck åt min stora tacksamhet för den hjälp jag mottagit och det samarbete jag haft glädje av, såväl från ämbetsmän som medlemmar vid Huvudkvarteret i Adyar, där jag bott i mer än tio års tid och i min egen Indiska sektion samt i följande sektioner, som jag besökt under mitt arbete i Teosofins tjänst, nämligen Amerika, Belgien, Kanada, Danmark, England, Frankrike, Norge, Skottland, Sverige och Schweiz. Jag är djupt tacksam för att jag i alla dessa länder fått tillfälle att tjäna.

Det är endast passande att jag framlägger skälen till det steg jag nu tar. I medföljande skrivelse behandlar jag saken utförligt, och vill därför i detta sammanhang blott helt kortfattat ange orsakerna, i det jag ber att få rikta er uppmärksamhet på mitt brev till alla teosofer.

Jag har kommit till slutsatsen, att T.S. har övergett det ”Ursprungliga Programmet”, som var inspirerat av de ”Ursprungliga Impulser” genom vilka Mästarna skapade det med hjälp av sin Budbärare, H.P.Blavatsky. Det är inte längre ett Samfund av människor, som söker Visdomen. Det har istället blivit en organisation, där de många tror på de få, och där blind efterföljelse blivit förhärskade, där tomt sken gäller för verkligheter och vidskeplig lättrogenhet uppmuntras och där den teosofiska etikens höga ideal exploateras och blir indragna i psykismens och omoraliskhetens dy. Teosofin – det tankesystem som Mästarna gjorde känt genom H.P.Blavatsky – har upphört att vara föremål för verkliga studier och vad som satts i dess ställe har föga likhet med den ursprungliga, virila, sunda och djupa läran. T.S. sådant det är idag är illojalt mot Teosofin och dess heliga Sak, och jag anser att de, som förblir lojala mot Teosofin, inte kan vara lojala mot T.S.

Jag har allvarligt och ärligt försökt att göra medlemmarna uppmärksamma på ovannämnda faktum på det sätt, som är det enda riktiga – nämligen att predika Sanningen sådan som H.P.Blavatsky lärde den. För detta ändamål har jag offrat tid, kraft och pengar inom T.S., men jag har ändå kunnat märka, att de nuvarande missförhållandena är obotliga. T.S. har, såsom H.P.Blavatsky fruktade, fastnat på ett grund och är, andligen sett, en död kropp.

Under dessa omständigheter har den ärlige teosofen blott en enda utväg, och jag har valt den. Jag lämnar Samfundet, från vilket den Vita Logens Liv har flytt och skall fortsätta att arbeta för Teosofin, trofast mot de verkliga Stiftarna och deras Budskap och under samarbete med alla de teosofer, vilka håller sig till den enda orubbliga grundvalen för verklig enighet – ”överensstämmelse i mål, syfte och lära” beträffande detta Budskap.

Jag ber er härmed, ärade President och kolleger, att motta mitt uppriktiga tack för ert samarbete och att offentliggöra detta brev.

Broderligen Er tillgivne,

B.P. WADIA
18 juli, 1922.

   __________________________________________


Till ALLA TEOSOFER

Mina bröder:

Bilagda skrivelse, i vilken jag meddelar mitt utträdande ur det Teosofiska Samfundet med högkvarter i Adyar, anger i största korthet de skäl, som föranlett mig att bryta min förbindelse med denna organisation. Eftersom jag emellertid stått i nära förbindelse med Samfundet under nästan tjugo år, är det nödvändigt att jag lämnar en mera utförlig förklaring till nytta för de vänner och medarbetare i den stora Saken, som önskar närmare upplysningar, och även för andra, som är eller kommer att bli intresserade av Teosofin och av det Teosofiska Samfundet, som styrs ifrån och influeras av Adyar.

Jag har levt i Adyar, det Teosofiska Samfundets huvudkvarter, under en tid av tio år, dag ut och dag in, och arbetat där inom olika områden. Följaktligen har jag en ingående kännedom om livet och verksamheten där och känner också till vad slags vitalitet det är som åstadkommer detta liv och denna verksamhet, samt vad slags inflytande de båda utstrålar. Sedan år 1919, när jag lämnade Adyar, har jag arbetat i och iakttagit verksamheten inom de olika sektionerna av det Teosofiska Samfundet som omnämns i det brev, i vilket jag tillkännager mitt utträdande. Man kan således säga att jag har ganska god kännedom om Teosofins ställning i dessa tolv sektioner, liksom om de inflytanden vilka gör sig gällande vid arbetet i de olika länderna.

Vad skulle H.B.P. göra?

Teosofin är för mig livets bröd, dess Sak är föremålet för mitt intresse framför allt annat. Inget offer är för stort för denna heliga Sak och jag lämnar det Teosofiska Samfundet för att gagna Teosofin. Jag utträder ur organisationen därför att mitt ideal är att tjäna Teosofin på ett ännu mera verksamt sätt, än vad som är mig möjligt inom det Teosofiska Samfundet.

Jag har kommit till detta beslut med ledning av Visdoms-Ljuset från den största teosofen i modern tid – H.P. Blavatsky. Hon är den ständiga och aldrig sinande källan till inspiration för alla dem, som söker Sanningen på Andlighetens Väg. Hennes klara och tydliga ord anger värdiga och beundransvärda riktlinjer, vilka de nu existerande förhållandena inom Samfundet tvingar mig att följa.

Låt mig citera vad hon skrev i Lucifer, augusti 1889, på grund av förhållanden, som varje intelligent läsare kan sätta sig in i genom att ta en del av en artikel med titeln ”En gåta från Adyar”, ur vilken ifrågavarande uttalande är hämtat. Som svar till dem, vilka försökte binda H.P. Blavatsky vid det Teosofiska Samfundet och ”Adyar”, skrev hon:

”Det är rent nonsens att säga att ”H.P. Blavatsky…. är lojal mot T.S. och Adyar” (!?) H.P. Blavatsky är lojal in i döden mot Teosofins Sak och de Stora Lärare, vars filosofi ensam kan förena hela mänskligheten till ett enda Broderskap. Jämte överste Olcott är hon huvudstiftaren och skaparen av det Samfund, som var och är ämnat att representera Saken … Därför är graden av hennes sympatier för – ”T.S. och Adyar” beroende på graden av detta Samfunds lojalitet mot Saken. Om Samfundet avviker från de ursprungliga riktlinjerna och i sin politik visar illojalitet mot Saken och det ursprungliga programmet, så kommer H.P. Blavatsky att kalla T.S illojalt och skakar det som stoft från sina fötter. Och i rimlighetens namn, vad betyder det att vara lojal mot Adyar? Vad är Adyar, bortsett från denna sak och de två stiftare (inte en stiftare, var så god) som representerar denna? Varför kan man inte lika gärna tala om lojalitet mot gårdsplanen eller badrummet i Adyar?

Slutligen vill jag försäkra honom. Att han behöver inte alls uppträda som överste Olcotts skyddsängel. Varken översten eller jag behöver någon tredje person som medlare. Vi har arbetat och strävat och lidit tillsammans under femton långa år, och om efter alla dessa år av ömsesidig vänskap presidentstiftaren är i stånd att lyssna till vansinniga anklagelser och vända sig emot mig – nåväl – världen är stor nog för oss båda. Må det nya exoteriska Teosofiska Samfundet med Mr. Harte i spetsen, begagna sin yttre myndighet om presidenten tillåter det. Och må Generalrådet stöta ut mig på grund av ”illojalitet” om verkligen överste Olcott är så blind att han inte kan se, vem som är hans sanna vän och vad som är hans plikt. Men om de inte gör detta snart, så är det jag, som vid första tecken på deras illojalitet mot SAKEN lämnar mitt ämbete som korresponderande sekreterare på livstid och utträder ur Samfundet. Detta skall inte hindra mig från att fortfarande stå i spetsen för dem som – önskar följa mig.”

Teosofiska Samfundet är illojalt mot Teosofin.

De sista årens händelser utgör, om man granskar dem i deras rätta ordningsföljd och sammanställer dem logiskt med varandra, en kedja av bevis, som inte kan lämna kvar något tvivel hos den ärlige forskaren efter Visdom, och som övertygar honom om att T.S har visat sig illojalt mot Teosofin och dess heliga Sak. Det är nödvändigt att se hela kedjan, som smides av de olika händelserna. Ty varje händelse förefaller i och för sig oskyldig och antar i vissa fall en bedräglig form, vilken ter sig som en äkta teosofi. När de på varandra följande händelserna förbinds med varande och skärskådas i sitt rätta ljus och sin inre betydelse, då framträder illojaliteten mot det ursprungliga programmet, som H.P.Blavatsky talar om, klart och tydligt för den som verkligen vill se. Den som söker överblicka situationen lugnt, allvarligt och opersonligt, utan att vara bunden av förutfattade åsikter och uppmärksamt granskar det Teosofiska Samfundets Dal i ljuset från H.P.Blavatskys och hennes Mästares Visdom, han kan inte undgå att se den bedrägliga naturen av de ständigt växlande skuggor och tomma skal, som virvlar omkring därnere. Barnen i Dalen leker med de dansande bländverken och tar skuggorna för verkligheter. Omedvetna om det faktum, att skuggorna är overkliga, försöker de fånga dem och tror att de vandrar uppför den smala väg, som skall leda dem till Visdomens träd. Även jag har varit i denna Dal och lekt den tragiska leken under en tid och slösat bort dyrbar tid och kraft. Men lyckligtvis, och för detta tackar jag Höga Makter, hade jag en gång stått på bergstoppen innan jag steg ner i Dalen och den Syn jag såg där bevarade jag som en dyrbar skatt i minnets helgedom.

En avbön.

Och här vill jag avlägga en bekännelse. Under alla dessa år har jag sökt sprida de teosofiska lärorna och har aktivt deltagit i propagandaarbetet längs många olika linjer. Även när jag var sysselsatt med annan verksamhet, höll jag på med teosofiskt arbete. Och under detta har jag begått fel, därför att jag misstagit falskt sken för verklighet och månsken för solsken. Jag har själv trott, och kommit andra att sätta tro till vad jag nu är övertygad om är felaktigt. Även när det heliga minnet av min tidiga syn på bergstoppen kom mig att hysa misstankar, sköt jag alla tvivel åt sidan och sade till mig själv, att jag kanske inte hade kunskap nog. Sålunda var jag under en tid otrogen mot mitt eget Högre Själv. Visserligen låg allvar och ödmjukhet till grund för detta, men goda avsikter eller osjälviska motiv gör inte en felaktig handling riktig. Jag har felat och framför härmed min avbön till alla som berörts av mitt misstag, för vilket jag inte klandrar någon annan än mig själv. Falska begrepp om hängivenhet och tro och lydnad, ett godtagande av okontrollerade påståenden, tron på falska läror och dyrkan av personligheter kom mig att influera andra i samma riktning. Karma kommer att låta mig plikta för detta och som en ärligt menad gottgörelse frambär jag härmed min uppriktiga avbön.

Vad är Teosofi?

Det tankesystem som benämns Teosofi och som H.P.Blavatsky, Mästarlogens befullmäktigade sändebud framlagt, är oavbrutet och omöjligt att kullkasta. Jag godtar H.P.Blavatsky så som ett sändebud från den Stora Logen, på grund av hennes budskaps inneboende storhet, värde och sanning. Den upplysning, som hennes budskap ger och den inspiration det skänker, gör att jag måste godta henne så som en sann budbärare. Budbäraren måste alltid bedömas på grund av Budskapet, och detta senare får inte bedömas på grund av den förres egna anspråk eller de anspråk andra gör för hans räkning. Det inre beviset för värdet av hennes budskap är överväldigande. Dess konsekvens är genomgående. Den jord, ur vilken det sprungit fram, är det Uråldriga Hermitagets Mark, vilken en följd av generationer av Mästare-Såningsmän upparbetat, och där en följd av generationer av studerande sökt och skördat kunskap, vars halt kan prövas och som jag prövat i vördnad och ödmjukhet, men också utan fruktan och med yttersta utnyttjande av mitt förstånds krafter. Detta tankesystem är inte ett system, som står under utveckling, för det är en del av den

”obrutna kedja av upptecknande iakttagelser, gjorda av tusentals släktled av siare, vilkas särskilda erfarenheter togs i anspråk för att pröva och bekräfta de traditioner, som muntligen överlämnats från den ena tidiga rasen till den andra, angående läror, meddelande av de högre, andliga Väsenden, vilka vakade över mänsklighetens barndom. De ”Vise Männen” av den femte rasen, av den skara, som bärgats och räddats vid den sista allmänna översvämningen och kontinentförändringen, tillbragte under långa tidsåldrar sin tillvaro som lärjungar, inte som lärare. Hur gick de då tillväga? Svaret lyder: de prövande, jämförde och besannade inom varje naturens område de urgamla traditionerna genom den självständiga iakttagelseförmågan, som utmärker stora Adepter d.v.s. människor, vilka till den högsta möjliga grad utvecklat och fullkomnat sina fysiska, mentala, psykiska och andliga förmågor. Ingen enda Adepts iakttagelse antogs för god, förrän den jämförts med och bekräftats av andra Adepters iakttagelser, – gjorda på sådant sätt, att de kunde gälla som självständiga vittnesintyg – samt av århundradens erfarenhet” (1)

Därför uttalar jag min fullständiga och hjärtliga överensstämmelse med den åsikten, att

”Ingen av oss har rätt att framställa sina egna åsikter såsom ”Teosofi” i strid med hennes, ty all Teosofi vi känner kommer ifrån henne. När hon säger ’Den Hemliga Läran förkunnar så och så’, kan ingen säga emot henne. Vi kan ogilla läran, med den förblir ’Den Hemliga Läran’ eller Teosofi. Hon uppmuntrade alltid självständigt t a n k e a r b e t e och k r i t i k och tog aldrig illa upp om man hade olika åsikter, men hon tvekade aldrig i det tydliga uttalandet: ’Den Hemliga Läran är så’… Det åligger teosofer att inte jämka med Den Hemliga Läran för att ställa sig väl med de kristna kyrkorna, lika litet som de få jämka med den för att blidka den materialistiska vetenskapen. Lugnt och säkert, utan vrede men också utan fruktan, måste de hålla sig till Den Hemliga Läran sådan hon gav ut den … Förutsättningarna för framgång är fullkomlig lojalitet. Låt kyrkorna arbeta sig upp till Visdomsreligion, för den kan inte sänka sig till dem. (2)

_______________________

(1) Den Hemliga Läran Vol. I. s.319. (Orig. Uppl. 1888 s. 272-273)
(2) Teosofi och Kristendom av Annie Besant i Lucifer, Oktober 1891

H.P.B:s varningar.

Men en omsorgsfull granskning av den stora mängd av ”teosofisk” litteratur som getts ut under de senaste åren bevisar, att författarna svikit sin uppgift att ”inte jämka med Den Hemliga Läran”. Och när man lugnt undersöker den verkan dessa läror haft på Teosofiska Samfundets yttre aktiviteter, inom ”ordnar”, ”föreningar”, ”tempel” och ”kyrkor”, såväl som på medlemmarnas liv, kan man inte undgå att se betydelsen av de varnande profetiska ord, som H.P.Blavatsky yttrade i det sista kapitlet av Nyckeln till Teosofin, vilket handlar om det Teosofiska Samfundets framtid. Sedan hon talat om vissa orsaker drog hon följande konklusion:

”Resultatet kan endast bli att Samfundet driver emot någon tankens sandbank av ett eller annat slag och strandar och blir ett hopplöst förlorat vrak, vilket förmultnar och dör.”

De orsaker vilka H.P.Blavatsky fruktade och vilka hon varnade T.S. för, har existerat bland oss under åtskilliga år, och

”det stora behov våra efterträdare i ledningen av Samfundet skulle haft av ett klart och oförvillat omdöme”

har varit synnerligen kännbart och till slut har den fullständiga avsaknaden därav kommit många, och bland dem undertecknad, att misströsta om Samfundets liv, fastän det är möjligt att det som en själlös och död kropp kan finnas kvar och växa, på samma sätt som österns och västerns livlösa tempel och döda kyrkor gör.

Och på vilken tankens sandbank har T.S. strandat? På ett färdiglagat program för andligt framåtskridande med invigda som frälsare och ett av de förlorade möjligheternas eviga helvete, med en djävul i skepnad av jesuitiska svarta magiker, och en bestående Edens lustgård, som skall blomstra om 750 år i södra Kalifornien för de trogna, vilka ska lyda och följa likt soldater i en fanatisk armé, nitälskande om också inte alltför vist. Pseudo-Teosofi har intagit Teosofins plats.

Den rena och stränga lära som H.P.Blavatsky förkunnade, att vi skall söka den inre Guden, ”de Invigdas Invigare”, har man glömt och människor uppmuntras att söka efter de Invigda i dödlighetens rike. Tröskeln till gudomlighet har lagts i den lägre människans värld och en port har upprests över detta, genom vilken rättrogna får inträda. H.P.Blavatskys varning för ”falska teosofiska profeter” och deras ”orimliga överdrifter och idiotiska påfund och tomma bländverk”(3) lämnas utan avseende. En hierarki av ”initierade” har skapats inom T.S. och blind efterföljelse och ett löjeväckande avguderi av personligheter har tagit överhanden. Detta har inträffat trots de betydelsefulla ord H.P.Blavatsky skrev år 1888:

”Vi måste komma ihåg att Samfundet inte stiftades till att vara en plantskola för att driva fram en mängd ockultister – det är inte någon fabrik för att tillverka adepter.”

När man jämför det nuvarande tillståndet i T.S. med andra uttalanden av H.P.Blavatsky om hur det borde vara, hur annorlunda ter det sig då inte:

”Ingen människa bör tillåta sig att skapa ett påvedöme i Teosofins ställe, ty detta skulle tillintetgöra rörelsens hela liv och har alltid haft de mest olycksbringande följder. Vi är alla kamrater, som studerar tillsammans, och vi har hunnit olika långt. Men ingen, som tillhör det Teosofiska Samfundet bör anse sig vara något mera än på sin höjd en lärjunge, vilken undervisar andra, men som inte har rätt att dogmatisera.”(4)

Istället för kamrater som studerar tillsammans och lärjungar, vilka i sin tur undervisar, där de förra får kunskap om vad de senare fått lära, har vi nu inom T.S. å ena sidan icke kontrollerbara uttalanden och å andra sidan en överdriven lättrogenhet. Det har gått ända därhän, att ett slags ”apostolisk succession” är föremål för tro inom T.S., huvudsakligen tack vara E.S, den hemliga och privata organisationen. Orimliga påståenden till förmån för ”efterträdare” till H.P. Blavatsky framläggs som betydelsefulla argument, med vilka man söker stödja falska lärosatser och stötande framställningar. Man har glömt och gör inte något försök att påminna om, att den enda sanna ”apostoliska successionen” ligger i Läran och har ingenting att göra med personer, vilka gör anspråk på lärarevärdighet. Samfundets medlemmar har glömt metoden att kolla upp lärorna och ipse dixits; och allt som numera betyder något är att ”den och den har sagt det”. Sålunda har den Teosofi blivit rådande, som är lika skild från den som H.P.Blavatsky förkunnade, som dagen är skild från natten och – tusentals medlemmar vet inte ens om det.

Den oavsiktliga verkan av åtskilliga av dessa läror och det oväntade inflytandet av detta har åstadkommit en del egendomliga anomalier. Sålunda får man bevittna att ”Bröderna tillhörande Broderskapet”, vilka ju borde vara besjälade av en anda, en vilja, ett syfte, en strävan, vilka borde vara som fingrarna på samma hand, kämpar, strider på samma sätt som anhängare av olika fanatiska sekter. Detta är det direkta resultatet av det faktum, att alltför liten uppmärksamhet ägnats åt Teosofins etik, medan psykismen har satts i högsätet. Även i detta hänseende har man åsidosatt H.P.Blavatskys otvetydiga varning:

”Redan en gång förut hände det att utvecklingen hejdades i samband med de psykiska fenomenen och det kan åter komma en tid, då Samfundets moraliska och etiska grundvalar riskerar på liknande sätt fördärvas.”(5)

Ty vad är fördärvbringande, om inte psykiska utsagor och materialiserandet av andliga fakta, skapandet av halvgudar, vilka fördriver de verkliga Gudarna? H.P.Blavatskys arbete Isis Unveiled var

”riktat mot den teologiska kristenheten, som är den fria tankens förnämsta motståndare. Boken innehåller inte ett enda ord mot Jesu rena lära, men fördömer skoningslöst dess nerdragande till fördärvliga ecklesiastiska system, vilka undergräver människans tro på sin odödlighet och sin Gud och verkar fullständigt fördärvande på all moral.”(6)

Och idag inträffar det t.o.m. att en del medlemmar av T.S för fram läran om ”syndernas förlåtelse” och ”absolution”. Isis karaktäriserade den apostoliska successionen som ”ett krasst och uppenbart bedrägeri”, men nu existerar det en ”teosofisk kyrka” med alla därmed förbundna ”fördärvliga ecklesiasticismer”, inberäknat ”apostolisk succession”! H.P.B skrev:

”Världen behöver inte någon sekteristisk kyrka, varken Buddhas, Jesu, Muhammeds, Swedenborgs, Calvins eller någon annan. Eftersom det bara finns EN Sanning, så behöver människan bara en enda kyrka – Guds Tempel inom oss, vilket är dolt bakom materiens murar, men tillgängligt för var och en, som kan finna vägen dit – de renhjärtade ser Gud.”(7)

_______________________

(3) H.P.B. om "Pseudo-Teosofi" i Lucifer, mars 1889
(4) H.P.B. i ett brev till den Amerikanska sektionens årsmöte, april 1888
(5) H.P.B:s brev till den Amerikanska sektionens årsmöte, april 1889
(6) Förordet till Isis Unveiled. Vol. II, 1877
(7) Isis Unveiled. Vol. II, s.635

Kontrasten

Men yttre platser för tillbedjan med deras präster och ämbetsmän, deras ceremonier och tillbehör, framhålls idag såsom teosofiska. Mästarens heliga namn används vid varje tillfälle och varje företag. Man kan inte tillhöra ”Deras skola” om man inom politiken tillhör den kände indiske ledarens, Mr. M.K. Gandhis, icke-våldsamma, icke-kooperativa rörelse;

”Ingen får angripa L. K. K. och stanna kvar i E.S.”
”Medlemmar måste välja mellan E.S. och Loyalty League; de kan inte stanna kvar i båda.”

Alla måste tro på en världs-lärares nära förstående ankomst för att vara med i E.S.; man måste aktivt delta i vissa rörelser, emedan de sägs vara välsignande av Bodhisattvan eller Kristus, för att vara i E.S. Budskap, order och instruktioner från ”Mästare och Devor” utsänds, vilka inte bara indikerar på de övriga rörelser som en ”lojal” medlem av T.S. bör gå in i, utan avhandlar också orgelmusiken i kyrkorna, hur tvistande ungdomar skall uppföra sig, och om dräkter och sånger till sam-frimurarnas ritual och en mängd andra ämnen. Dessa order visar frånvaron av all uppfattning av proportioner, frånvaron av såväl ett klart förstånd som ett sunt omdöme. Lyd och följ, följ och lyd, detta är befallningen till de människor, vilka inympats med de psykiska vansinnets gift, som nu går under Teosofins namn.

Vidtagna åtgärder

Då jag först lade märke till dessa tendenser, upptog jag dem med en asiatisk sanningssökares allvarliga hängivenhet för längre komna forskare. Men samma hängivenhet drev mig att försöka förstå det, som inte var klart. Och genom att inte ge mig tillfreds utan ständigt söka efter den nödvändiga kunskapen, under år av iakttagelse och reflexion, fann jag avgörande, bestämda och ovederläggliga vittnesbörd, vilkas logiska följd var av den övertygelsen, att de omtalade tendenserna var oteosofiska och att T.S. långsamt men säkert höll på att driva bort från den smala Väg, som Mästarna utstakat genom H.P.Blavatsky och att det höll på att stranda på den sandbank, mot vilken H.P. Blavatsky varnande pekat.

Den framgång som krönte mitt ihärdiga sökande hade återigen till följd en känsla av ansvar gentemot övriga medlemmar i T.S. Den ena händelsen följde på den andra och gav mig olika tillfällen, vilka jag använde efter bästa förmåga och omdöme. Det enda sättet att verkligen hjälpa Samfundet var att för medlemmarna framhålla de sanna lärorna, det ”ursprungliga programmet”, och de ”ursprungligs impulsernas” riktning. Detta gjorde jag. Jag reste tusentals mil, genom många länder och framhöll överallt (1) Den Inre Gudens kraft och nödvändigheten av att på allvar leva det andliga livet, (2) det oteosofiska i blind efterföljelse, (3) de faror, vilka hotar T.S, (4) Teosofins uråldriga, eviga och beständiga lära i motsats till en evolverande vetenskap, (5) att det är Visdomsreligionen, som det gäller att förstå och leva efter och att det inte är frågan om att tro på de många trosartiklarna eller någon av dem, (6) att det Sanna Tjänandet ligger i levnad och inte i ord eller yttre handlingar och (7) att det gäller att på ett intelligent sätt rätta sig efter de läror, som H.P. Blavatsky inte författade, uppfann eller skapade, utan vilka hon med Mästarnas hjälp nedtecknade åt oss.

Jag framhöll allt detta på hundratals medlemsmöten, under en mängd offentliga föredrag och otaliga intervjuer, och under oupphörlig korrespondens. Man lyssnade artigt till vad jag hade att säga och till en viss grad verkade man gilla det. Men så fick medlemmarna höra och läsa, att studiet av H.P. Blavatsky, vilket jag rekommenderade, var resultatet av det inflytande, som Jesuiter och Svarta Magiker utövade. Sällsamma motiv för att uttrycka saken milt, tillskrevs mig. Man åkallade toleransens idé och varnade medlemmarna för att bli allt för dogmatiska med avseende på H.P.Blavatsky. Man frågade: ”Varför säger ni ’tillbaka till Blavatsky’?” Om jag svarade ”Om ’tillbaka till Blavatsky’ inte är bra, så låt oss då säga ’Framåt mot H.P. Blavatsky.’.” Vad jag var intresserade av var H.P. Blavatskys läror och teosofernas heliga plikt att ”inte jämka med Den Hemliga Läran.” Men detta framhölls, i strid mot verkliga förhållanden, som ett försök att nedsätta de nuvarande ledarna och detta påstods ha sin orsak i ovilja mot dem.

När jag blickar tillbaka på mitt arbete, på den tid och energi jag lagt ner, så har jag den tillfredsställelsen att veta, att ett stort antal medlemmar av T.S. har fått uppmärksamheten riktad på förhållandena inom Samfundet och på vad som är de ursprungliga lärorna. De medlemmar, som varit mottagliga för de förut nämnda egendomliga psykiska inflytandena, väcktes tillfälligtvis till medvetande om att H.P. Blavatskys sanna andliga framställning av teosofin är något, som verkligen existerar. Men vanan att sätta sin tillit till personligheter och att godta vissa saker som fullt bevisade fakta, och att med utgångspunkt därifrån bedöma alla händelser och läror, är mycket stark. Och i samma ögonblick det började viskas om ”svarta magiker” och ”jesuitiskt inflytande” var det många, som med naiv lättrogenhet sökte sin upplysning hos ”H.P. Blavatskys efterträdare” – så som ”Samfundets ögon” – istället för att själva använda sin egen urskillningsförmåga, sitt moraliska och intellektuella omdöme. Detta säger jag inte som en kritik av sådana medlemmar. De var nästan alla okunniga om situationens inre mening och okunniga om det faktum, att Teosofiska Samfundet ursprungliga program, inspirerat av de ursprungliga impulserna, vilka kommer från Mästarna, inte längre finns till inom T.S.

Övertygad om att T.S. hastigt höll på att fastna på en sandbank, som H.P.Blavatsky förutsagt, försökte jag å ena sidan att efter bästa förmåga varna och visa på farorna, medan jag å andra sidan försökte komma underfund med roten till det onda. Jag började grundligt och noggrant och med opartisk exakthet att jämföra H.P. Blavatskys undervisning. Jag tog min Hemliga Lära och började inte bara läsa på nytt utan jämförde också framställningen där med innehållet i senare dagars böcker och lade då märke till olikheten. I vissa fall var de senare uttalanden en rak motsägelse av H.P. Blavatskys läror och även de brev från Mästarna, som hon utgav. Med största omsorg sammanfogade jag de olika lärorna och fann när och hur Teosofins kristallklara vatten förvandlades till en grumlig flod, som stillade tusentals törstande, på samma gång som den förgiftade dem, då den allt snabbare flöt fram genom sällsamma nejder. Jag följde den grumliga flodens fåra för att finna var den uppslukade den rena vattenströmmen och kom till den punkt, som H.P.Blavatsky betecknat som cykelns slut – 1897.

Före denna tid hade mer än ett allvarligt fältslag ägt rum på området mellan den klara och den grumliga strömmen och så som alltid blev en yttre seger ett andligt nederlag.

Här är inte platsen att närmare gå in på de olika händelserna 1884-1885-1888-1891-1893 eller 1894-1895 och det fysiska nederlaget 1896, som var en moralisk seger.

Slutsatser

Sålunda kom jag att tillämpa H.P. Blavatskys läror på händelserna inom T.S. och den yttre världen, med vilken utgivandet av dessa läror var så intimt förbunden. Sedan jag studerat några av händelserna under 1894-1895 års drabbning, övergick jag till vad som alltid är av långt större vikt för den studerande, nämligen att finna orsakerna till striden. Och sen, jag fann, att de låg ännu längre tillbaka i tiden än Den Hemliga Lärans utgivande. Jag fann, att H.P. Blavatsky själv, denna andliga Herkules med lejonets mod och örnens skarpsynthet, hade försökt hindra barbarernas skaror, då de stormade an för att vinna herraväldet över den klara floden, för hon såg att det var fara värt att de kunde färga vattnet. Hon hade lyckats hejda dem, men hennes bortgång framkallade olyckan och cykeln nådde sitt slut inom T.S. på samma gång som i den yttre världen.

Men låt mig fortsätta min berättelse. Jag drog ut på spaning och efter resterna av den fysiskt slagna men moraliskt segrande armén, och strövade genom många länder under ivriga forskningar och lyssnade spänt efter att höra det Förlorade Ordet viskas, medan jag samtidigt försökte att ge ut de sanningar, för vilka striden utkämpats. På de hänförande schweiziska bergssluttningarna, längs Stilla Havets underbara kust, i Tyrolens vackra dalar, i södra Indiens hemlighetsfulla och tysta nejder och i New Yorks oroliga och larmade kvarter, överallt vandrade jag likt en pilgrim, som sjunger sin enkla sång och ber om livets bröd. Mitt sökande var inte heller förgäves. De skingrade kämparna hade samlats på nytt, de hade till och med uppfört en fästning, över vilken de ursprungliga teosofiska baneret vajade, och de spred ännu det gamla, välkända budskapet.

William Q. Judge.

Då jag nu lämnar T.S., känner jag det som en helig plikt att bland resultaten av ovan omtalade forskningar framhålla särskilt ett – till hjälp för nuvarande och varning för kommande medlemmar. Jag avser här de slutsatser jag kommet till med avseende på William Q. Judge’s läror. Jämte H.P. Blavatsky och överste Olcott var han en av Samfundets stiftare och arbetade enligt rätta metoder för att undervisa dem alla, med vilka han kom i beröring. Hans liv och verk måste bedömas enligt samma måttstock, som jag alltid använt med avseende på H.P. Blavatsky. Det gäller att se om hans läror upplyser vårt förstånd och inspirerar oss, om hans budskap har en sådan inre kraft och ett sådant inre sammanhang att detta är bevis för dess värde. Vidare måste man undersöka, om hans läror överensstämmer med vad som förkunnas i Den Hemliga Läran. För mig framstår han som en god och trogen teosof, vilken levde och strävade, stred och dog samt lämnade efter sig ett särskilt arv till det led av den Teosofiska Rörelsen, som påbörjades 1875. Han var en man, som hjältemodigt tjänade den Vita Logen och Mästarna, som förorättats inom T.S. och vars läror än idag är okända för dess medlemmar.

För mig framstår William Q. Judge som en sann teosof, inte bara på grund av hans ädla karaktär och hans upphöjda etiska läror, utan också därför att han följde den riktlinje Mästarna angivet och in i döden förblev trogen det ursprungliga program, som de uppställt.

United Lodge of Theosophists

Den lilla grupp av teosofiska studerande som samlats kring det gamla baneret och skapat sig en fristad till centrum för sitt tjänande arbete, är känd som the United Lodge of Theosophists, vilken har följande principer:

Inriktningen för denna Loge är att självständigt och hängivenhet tjäna Teosofins sak, utan att vara bunden vid någon teosofisk organisation. Den är lojal mot den Teosofiska Rörelsens stora grundare, men befattar sig inte med tvistefrågor eller olikheter i personliga åsikter.

Det arbete den har att utföra och det mål den har i sikte är alltför upphöjda och krävande för att den ska hinna med eller önska engagera sig i underordnade frågor.

Detta arbete och detta mål är att sprida de grundläggande principerna i teosofins filosofi och att praktiskt tillämpa dem genom et fullkomligare förverkligande av SJÄLVET; samt en djupare övertygelse om Universellt Broderskap.

Den anser att den orubbliga grundvalen för att ena teosofer, varhelst de befinner sig och hur deras villkor än ser ut, är 'likhet i mål, , syfte och lära' och har därför varken konstitution, stadgar eller styrelse, och denna grundval utgör det enda bandet mellan dess associerade medlemmar.

Den strävar att sprida denna idé bland teosofer för att befrämja enigheten.

Den betraktar som teosofer alla dem som ägnar sig åt att verkligen tjäna mänskligheten, utan hänsyn till ras, tro, kön, ställning eller organisationtillhörighet, och den välkomnar till sin sammanslutning alla dem, som bekänner sig till dess angivna syften och som genom studier och på annat sätt önskar att bereda sig för att bättre kunna hjälpa och lära andra.

Tillsammans med dessa vänner skall jag efter bästa förmåga arbeta för Teosofins sak genom att följa den enda riktiga metoden, vilken består i att allvarligt studera och ärligt förkunna det Budskap från De Store, som gavs under det nittonde seklets sista kvartal. Att tränga in i och sprida detta budskap är den nuvarande mänsklighetens uppgift tills den utlovade tiden inträder år 1975.

Till sist ber jag att få rikta en vädjan till de många tusenden, som är medlemmar av T.S.

Mina Bröder:

Teosofin, källan till all filosofi och alla trosläror, behöver hängivna tjänare, beredda att offra livet för dess sak. Teosofin är förmer än alla samfund och organisationer och dess krav är långt viktigare än varje samfunds, vilket söker eller gör anspråk på att tala i dess namn. Då vi strävar att föra dess sak framåt, förblindas vi av striderna mellan personer, som råkat i oenighet med varandra. I det damm, som rörs upp, då olika partier drabbar samman, tappar vi ibland bort oss själva.

Teosofin som på nytt förkunnades av H.P. Blavatsky under ledning av Visdomens och Medkänslans Mästare, är Levande Sanning. Mästarna, vilka arbetade genom henne, är levande, kroppsliga uttryck för Visdomen, och är än idag verksamma, enligt Kärlekens och Altruismens uråldriga och orubbliga lagar. De är våra Äldre Bröder och följaktligen Mänsklighetens Tjänare. Deras Visdom är olik den vi känner från Vetenskapens värld. Deras medkänsla är olik den Religionens värld visar oss, Deras Altruism är olik den vår etik lär oss, Deras Tjänande arbete är olik vårt begrepp om filantropi.

Det är inte genom barmhärtighet, som De försöker befästa Broderskapet utan genom att upplysa vårt sinne och genom inspirera oss att arbeta med tidvattnet och understödja den framåtgående kraften, när de De påminner oss om att det ”alltid är klokare att arbete med och driva fram de pågående händelsernas ström än att vänta och förlora tid.”

I deras tjänst finns fullkomlig frihet och den tjänsten är sin egen belöning. Ledd av den säkra kunskap, som ligger i H.P. Blavatskys läror, inspirerad av de Mäktiga Mästarnas ord, väljer jag vad som för mig är den enda rätta vägen. Jag går utan att känna ovilja mot någon, men uppfylld av kärlek till alla, i en anda av yttersta opersonlighet och lyssnar inte till de ljuva, silverklingande rösterna från personligheter, vilka jag älskar och vördar – det vore lätt nog att följa dem – därför att den Inre Härskarens ord strålar i gyllene skrift: ”Följ den raka väg som H.P. Blavatskys Mästare visat.”

De ibland er, som söker denna Väg, skall finna den, förutsatt att ni är trogna mot er själva – intellektuellt ärliga, med rena motiv och ihärdiga i ert sökande. Jag har försökt att tjäna och det finns alltid utvägar för dem som önska tjäna. Att tjäna Visdomens Mästare innebär fullkomlig självuppoffring, att fullständigt utplåna det lägre jaget, att ge vidare vad man hört och prövat, och att oförskräckt erkänna sin okunnighet, där kunskapen inte prövats, och att i ödmjukhet men i lugnt självförtroende gå framåt på det andliga Livets Väg. Det är på ett sådant sätt jag vill försöka tjäna. De bland er som varit vänliga att mottaga mina tjänster i det förgångna kommer fortfarande att få tillfälle till detta. Då jag nu tackar er för samarbete i sådan tjänst under de gångna åren, vädjar jag till er att fortsätta modigt och med känsla för vad som är rättvist, och gå vidare mot framtiden. Visdomens Sol strålar alltid över de rättfärdiga lika väl som de orättfärdiga, över helgonets lika väl som syndaren, den överger ingen. Till de andligen friska ger den mera liv, de sjuka renar den från allt ont. Vår uppgift är att dra nytta av dess strålar och arbeta oss ifrån sjukdom till hälsa, från svaghet till styrka, fram mot allt större härlighet. Var ärliga mot er själva. Sanna mot er Inre Härskare. Välj inte ”vem ni vill tjäna” utan vad, var och hur ni vill tjäna, för Teosofins grundsanning leder oss bort från personlighetens värld och in i det opersonligas rike.

”Var teosofer, arbeta för Teosofin, Teosofin först och Teosofin sist”, var H.P. Blavatskys ord, och de som förkunnar den teosofi H.P. Blavatsky förkunnade, är hennes rätta efterträdare; de som tjänar Teosofin i ljuset av dessa läror är sanna tjänare till Mänsklighetens Tjänare.

Er trogne tjänare,

B.P. WADIA
18 juni, 1922.

[Bilaga till Teosofisk Tidskrift, oktober, 1922]

                                           _____________________________________________________________________

| till toppen av sidan | till B P Wadia Online huvudindex |   till ULTs hemsida   | Den Teosofiska Rörelsens Arkiv |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23