2. Omfattning Struktur Metod – DHL Studier av B P Wadia

2

STUDIER I DEN HEMLIGA LÄRAN

FÖRSTA SERIEN
Omfattning, struktur och metod

B.P. Wadia

© 2011 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

B.P. Wadia 1881-1958

II

OMFATTNING, STRUKTUR OCH METOD*

H.P. Blavatskys skrifter utgör den senaste inkarnationen av den Tidlösa Visdomen. Den ständigt cykliskt återkommande teosofiska Impulsen bringar till uttryck en eller flera aspekter av Visdomen i människornas värld. Det återuppbyggande förkroppsligandet av denna Visdom liknar den mänskliga själens reinkarnation. Aldrig kan Andens eld helt och fullkomligt dväljas i ett förgängligt tempel, för då skulle detta förintas, och på samma vis kan den oförgängliga Eldens Visdom endast delvis sänka sig från ovan ned till detta jordklot.

Den återkommande teosofiska Impulsen resulterar i en tvåfaldig manifestation: Teosofins förnuft å ena sidan och å andra sidan dettas materiella redskap. Ett visst mått av kunskap kommer till uttryck genom Impulsen och vidare ger den upphov till en kropp, en organisation, eller statsform eller orden, som med tiden undantagslöst får övertaget över och korrumperar kunskapen, och på så vis skapas en sekt, en samhällsklass, en tro, en dogm.

Den Hemliga Läran ansågs av H.P.B. vara det bästa bland hennes arbeten. Men för att förstå den i någon nämnvärd grad måste vi ha klart för oss vissa viktiga faktorer.

Boken är inte skriven på vanligt sätt. Den är upptecknad, vilket påpekas i dedikationen. I Inledningen [Proem] anger upptecknaren, att de två banden kan betraktas 1) såsom en saga, eller 2) ”i bästa fall obevisade spekulationer av drömmare”, eller 3) ”i värsta fall, som ännu en hypotes att lägga till de många vetenskapliga hypoteser, forna, nuvarande och tillkommande, av vilka somliga kullkastats och andra ännu låter tala om sig”. Men, tilläggs det, ”den är inte i något avseende mindre vetenskaplig än många av de så kallade vetenskapliga teorierna, och i alla händelser mer filosofisk och mer sannolik än flertalet av dessa”. [I:23-24] **
____________________________

* Denna artikel är hämtad och översatt från B.P.Wadias bok Studies in The Secret Doctrine vol I & II, utgiven 1997 av Theosophy Company (India) Private LTD. Bombay.

** Alla citat från Den Hemliga Läran i denna artikel är hämtade och översatta direkt från den engelska originalupplagan från 1888.

Men för att njuta av en saga måste man äga en imaginär förmåga (skapande fantasi), för att uppskatta en drömmares spekulationer är det nödvändigt att i någon mån vara filosof, för att förstå en vetenskaplig hypotes måste man ha motsvarande kunskaper. Vidare sägs det:

”Vi kan aldrig ofta nog erinra våra läsare därom, att... föreliggande arbete inte är något annat än ett försök att på nutidens språk och i en terminologi, med vilken den vetenskaplige och bildade läsaren är förtrogen, återge forntidens historia och skapelseteorier, så som de framställs i vissa esoteriska lärdomsskolor i Asien. Naturligtvis måste dessa lärdomar antagas eller förkastas – helt eller delvis – på grundvalen av deras egen innebörd; dock inte förrän de underkastats en ingående jämförelse med de motsvarande teologiska dogmerna samt nutidens vetenskapliga teorier och spekulationer.” (II:449)

Så långt är allt väl, men läsarens entusiasm uppmuntras just inte av fortsättningen:

”Man kan inte annat än allvarligt ifrågasätta, om vår tidsålder, med all dess intellektuella skarpsinne, är istånd att frambringa, det må nu vara inom vilken västerländsk nation som helst, blott en enda, icke initierad lärd eller filosof, mäktig nog att till fullo fatta den forntida filosofins anda." (II:449)

Kan läsaren någonsin hoppas, att vara denna ”enda, icke initierade” individ?

Studiet av denna bok och tillägnandet av de läror den innehåller beror, precis som ifråga om vilken annan bok som helst, naturligtvis på läsarens förmåga. Men precis som det fordras olika typer av förmågor för olika studieämnen och olika slags forskningar, och precis som ett musiksinne är nödvändigt för att förstå musik, samt matematiksinne för att kunna lära sig matematik, så är också en speciell förmåga och ett särskilt slags sinne nödvändigt för att studera Den Hemliga Läran.

Vi varnas också på förhand i själva Företalet [Introductory]:

”Ovillkorligen kommer varje läsare att bedöma de gjorda framställningarna från sin egen ståndpunkt, efter sina egna kunskaper, sin egen erfarenhet, efter vad han redan fått lära. Denna omständighet nödgas författarinnan alltjämt fästa uppmärksamhet vid; därav kommer också, i denna första del, de ofta förekommande antydningarna om saker, som egentligen tillhör en senare del av arbetet, men som här icke skulle kunna förbigås med tystnad, utan risk att läsaren möjligen skulle anse hela arbetet för en barnsaga – ett påfund av någon uppfinningsrik nutidshjärna”. (I:xlvi)

Den Hemliga Läran är titeln på en bok, men vilken bok kan, om inte fullständigt, så dock på ett adekvat sätt, uttrycka sanningarna i ett tankesystem, vars ålder inte räknas i århundraden utan i årtusenden? Såsom det sägs i Förordet [Preface] till den första delen: ”Det behöver knappast nämnas, att denna bok inte utgör den Hemliga Läran i sin helhet”.

Det fullständiga tankesystemet, den Tidlösa Visdomen, den Hemliga Läran, är i omfång och djup något helt annat än dessa två volymer, hur digra och djupsinniga de än är. Volymerna ifråga, ”även om de visserligen uppenbarar åtskilliga huvudpunkter från Österlandets HEMLIGA LÄRA, lyfter de blott en flik av den täta slöjan. Ty ingen – inte ens den störste av nu levande Adepter – skulle äga rätt eller makt, även om han ägde viljan, att på måfå kasta ut i en hånande och skeptisk värld, vad som så omsorgsfullt hållits dolt för densamma under långa, oräkneliga tidsåldrar”. (I:xlvi,)

Då vi fortsätter våra studier, bör vi alltså hålla i minnet, att vi snuddar endast vid en del av den mäktiga helheten, nämligen den del, som ansetts lämplig och passande att ges ut i denna tid och till denna generation. För att det, som var esoteriskt och hemligt och dolt, skulle kunna ges ut, måste det iklädas exotericismens och offentlighetens former och om också ”århundradenas tystnad brutits”, har den brutits enligt samma principer och på samma sätt som vid föregående tillfällen, hur långt tillbaka i tiden dessa än ligger. Det vill säga, att symbolernas och allegoriernas språk använts i stor utsträckning och principer personifierats för att möjliggöra förklaringar, samt namn och former givits som häntydningar på det namnlösa och formlösa. Lämpad för vår civilisation är då den begränsade framställning, som i Den Hemliga Läran ges av DEN HEMLIGA LÄRAN – Oförgänglig, Evig, Uråldrig, Beständig och Konsekvent.

Den del av den mäktiga helheten, som framställes på vår tids synfält, har sin horisont. En sjöfarande som befinner sig mitt ute på oceanen, ser vattnet på alla sidor omgivet av himmel; sandstränder och bergskedjor, ensliga klippor och bebodda öar som dyker upp ur vattenytan, vilken hela tiden erbjuder nya vidder, samtidigt som synfältet alltid begränsas. På liknande sätt finner sig den studerande resenären på Visdomens hav alltid omgiven av den horisont han själv skapar, vilken är resultatet av hans egen begränsning. Han kan skymta det evigt grönskande, yppiga elyseiska lövverket i fjärran, än här, än där, allt eftersom det kommer inom hans synkrets – men inte mera; han fångar glimtar av någon avlägsen metafysisk bergstopp eller en hänförande men enslig ö från gångna dagar, vilken förtäljer en nu förgäten kulturs saga.

Den som studerar Den Hemliga Läran bör komma ihåg, att denna del av det hela är en del, vilken står i intimaste samband med vår egen ariska kultur, med intellektet hos vår egen ras och med dessas åtföljande brister, som materialism inom vetenskapen, bigotteri inom religionen samt en kommersiell synpunkt på alla ting. Boken kan sägas symbolisera förnuftet hos den senaste inkarnationen av den Eviga och odödliga Teosofin – den senaste länken i den ständigt växande kedja, som utgör Sanningens Liv.

Boken står i relation till tid och rum, till vår civilisation, och rymmer inom sina pärmar fakta, vilka för oss avslöjar våra begränsningar vad individen såväl som rasen angår, men vilka också skänker den djärve och ihärdige kraft till undanröjandet av dessa begränsningar. För att förstå dess innehåll, för att upptäcka dess dolda krafter och utnyttja dem, måste vi försöka få en rätt uppfattning om bokens omfattning, struktur och den metod, genom vilken den förmedlar kunskap.

Titelbladet anger redan dess omfattning: ”Syntesen av vetenskap, religion och filosofi”. Den är varken ”en syntes" eller ”syntesen av en viss vetenskap, en viss religion och en viss filosofi”. Den är sammanfattningen av den kunskap, som vunnits genom användandet av fysiska och överfysiska sinnen och deras observationsförmåga; genom de erfarenheter själens medvetande gjort i sin egenskap av iakttagaren av fenomen, som det tysta vittnet till manifestationens panorama; och genom de deduktioner och slutsatser, vilka ligger i förnuftets mentala processer och intuitionen. Resultatet av detta trefaldiga arbete under långa tidsåldrar har fört fram många vetenskaper, oräkneliga religioner och talrika filosofiska system.

Den kunskap, som innehålls i alla dessa, hopsvetsad till ett levande och följdriktigt helt, kan med rätta ur en synpunkt sett anses vara den syntes vilken namnes på Den Hemliga Lärans titelblad. Detta framgår av vad som sägs i Förordet ”Följande arbete utgör ett försök att sammanfatta dessa äldsta urkunders innehåll till en harmonisk och sammanhängande helhet”. Ett sådant förfaringssätt innebär emellertid ett borteliminerande av otaliga faktorer, tillhörande vissa skolor och trosbekännelser, samt antagandet av vissa bestämda principer och fakta, vilka utgör denna syntes. H.P.Blavatskys ”syntes av vetenskap, religion och filosofi” är mycket olik Herbert Spencers Synthetic Philosophy, vilken också definieras som en ”sammanfattning av kunskap”. Hur H.P.Blavatskys syntes är, kan man förstå av följande utdrag:

”Men det bör måhända uttryckligen framhållas, att de läror som utgör innehållet i dessa volymer, om de än är fragmentariska och ofullständiga, dock inte tillhör uteslutande vare sig den hinduiska eller zoroastriska eller kaldeiska eller egyptiska religionsformen och kan inte heller karakteriseras som uteslutande buddhism, eller islam, judendom eller kristendom. Den Hemliga Läran utgör essensen av alla dessa religionssystem. Från denna har de alla från början utgått, och till denna är det därför som de nu leds tillbaka till det gemensamma ursprung, varur varje mysterium och lärosats växt fram och utvecklats samt antagit en fast, yttre form”. (II:794)

”Om kommande händelser sägs kasta sina skuggor framför sig, kan förflutna händelser, å sin sida, inte undgå att lämna intryck efter sig. Det är sålunda bland dessa skuggor från den grå forntiden och deras fantastiska silhuetter på varje religions och filosofis yttre skärm, som vi kan, genom att under fortgången av våra studier uppställa jämförelser och finna likhetspunkter dem emellan, slutligen spåra den organism, som frambringat dem. Det måste ligga någon sanning och faktisk verklighet i vad varje forntidens folk antagit och lagt till grund för sin religion och sin tro.” (II:794)

Här möter vi en synpunkt angående syntes och sammanfattning av kunskap, vilken är olik den allmänt rådande i våra dagar. Madame Blavatskys syntes har den fördelen, att de vetenskapliga, religiösa och filosofiska propositioner, vilka sammanförs i hennes system, inte motsäger varandra utan tvärt om uppgår i en harmonisk helhet.

Denna syntes har inte vunnits på så sätt, att detaljer ställts bredvid varandra, utan i olikhet mot så många samtida synteser, går den från det universella till enskildheter. Delar leder inte till det hela; det hela uppdagar delarna. På så vis undviker man det induktiva systemets faror, och utgående från grundläggande idéer och principer görs tillämpningar och man kommer fram till detaljer. Man går inifrån och utåt. Enheten utvecklas till en mångfald enligt det hermetiska axiomet ”såsom ovan, så ock nedan”. Den Hemliga Lärans syntes är som en blomma i färd med att slå ut, varje kronblad inom knoppen framstår på sin rätta plats ohöljt och uttrycker dess ställning, nytta och värde i hela blommans system.

Att gå från det universella till enskildheter har alltid varit tillvägagångssättet vid all undervisning och framställning inom den esoteriska vetenskapens skolor. I förbigående bör nämnas, att man bör akta sig för att förblanda detta gamla system med det, som hyllades av realisterna nominalisternas motståndare, vilka stred om en sats i Boethius översättning av Porfyrios. Inte heller bör detta förfaringssätt förväxlas med den deduktiva eller syllogistiska slutledningen inom logiken, för den gängse användningen är praktiskt taget identisk med Aristoteles propositioner, vilka själva antagit olika former alltsedan Bacon införde dem i västerländskt tankeliv. Verklig induktion och deduktion är som ande och materia – de existerar och utvecklas tillsammans och är aldrig skilda från varandra. Pythagoras lärde sig att använda både induktion och deduktion på ett korrekt sätt med avseende på sin dekad, och den intelligente läsare, som tar sina studier på allvar, kommer snart att lära sig konsten genom det arbete, som väntar honom i Den Hemliga Läran.

Att förstå detta sätt att utveckla läror, vilka samtidigt är metafysiska och naturvetenskapliga, och att på dem tillämpa det tvåfaldiga förfaringssättet deduktion – induktion för att förstå dem i grunden, det är att ha ett begrepp om Den Hemliga Lärans verkliga syntes.

Om begreppen syntes och deduktion och induktion i vår tid förvanskats, så har lagen om analogi mött ett ännu sorgligare öde. Analogi betydde hos de Gamla korrespondens på livs- och princip-sidan, men har i senare tider övergått till att betyda likhet mellan former och yttre förhållanden. Analogins lag förde förr fram till obestridliga fakta, nu måste man ständigt vara uppmärksam på ”falsk analogi”. I Den Hemliga Läran får vi rådet, i vad som sägs vara en Mästares brev att ”fasthålla vid läran om analogi och korrespondenser”. (I:187)

Och i själva verket blir studiet av Den Hemliga Läran svårt, om man inte har en klar uppfattning om vad analogins lag vill säga enligt de Gamlas uppfattning. ”Analogi är den styrande lagen i naturen, den enda verkliga Ariadne-tråd, som kan leda oss genom de outrannsakliga vägarna i hennes rike, fram till hennes ursprungliga och slutliga mysterier (II:153) Ännu ett citat och vi skall gå vidare:

”Från Gudar till människor, frän världar till atomer, från en tindrande stjärna till en svag ljuslåga, från Solen till livsvärmen hos den oansenligaste organism – hela Formens och Tillvarons värld bildar en ofantlig kedja, vars alla länkar ingriper i varandra. Analogins lag är den första nyckeln till världsproblemet, och dessa länkar måste studeras jämsides i deras ockulta förhållanden till varandra." (I:604.)

Analogins lag i Den Hemliga Läran talar om en manifestation, som går inifrån och utåt, hänvisar till det hermetiska axiomet ”såsom Ovan, så ock Nedan”, och korrelerar i alla avseenden Kosmos med atomen, och visar tydligt det inre sammanhanget mellan noumenon och fenomen, mellan arketyper och typer.

Vid betraktandet av Den Hemliga Lärans omfattning har vi sysslat med dess syntes vilken framläggs till vårt studium och med de lagar som används för att klargöra för läsaren dunkla läror och uttalanden. Varför har vi hänfört detta till begreppet omfattning? Därför att Analogins och Korrespondensens lagar, tillämpningen av det hermetiska axiomet, samt den rätta användningen av induktion-deduktion ovillkorligen ger läsaren tillfälle att korrelera kunskap inom alla branscher och under alla aspekter. Genom och under sådan behandling kan astronomi och embryologi studeras tillsammans. Atomer och solsystem rör sig genom identiska processer; den mänskliga kroppen och kosmos står i nära samband med varandra; fysik och fysiologi strider inte mot biologi och psykologi; teologi, mysticism och etik blir förnuftig, praktisk och inspirerande; matematik och metafysik, astrologi och alkemi sammansmälter i fullkomlig harmoni; vetenskap, religion och filosofi, visar sig alla vara framsprungna från samma stam – den syntes som kallas Visdomsreligionen eller Teosofi.

Läsaren bör komma ihåg att om han önskar göra sitt studium fruktbringande får han inte låta sig skrämmas av dessa utsikter. Det ömsesidiga beroendet mellan de ämnen som behandlas i boken är ett särdrag som har sina fördelar. I sin omfattning är Den Hemliga Läran en helhet, där de olika delarna – de flesta av fundamental betydelse – behandlade på ett sådant sätt att de undanröjer spänningen den framkallar. En person med vanlig begåvning skulle finna det vara omöjligt att gripa sig an vetenskapliga, religiösa och filosofiska problem, det vore fullkomligt otänkbart att han skulle kunna bemästra många vetenskaper och religioner och filosofier. Likt den store Newton själv, kan han knappast känna sig annat än lamslagen på kunskapens aldrig begränsade stränder på vilka han inte är i stånd att samla upp mer än en handfull fakta. Men när han emellertid möter dessa oräkneliga vetenskapsgrenar och filosofiska skolor på Den Hemliga Lärans sidor, när deras olika läror korreleras med varandra och deras felaktigheter påvisas och tas bort, när deras förtjänster ställs på sin rätta plats i det stora hela – då får han förtroende för sin egen förmåga till intelligent förnimmelse.

Det är bokens omfång som blir läsarens frälsning. Denna frälsning blir den samvetsgranne studerandes lön. Om Den Hemliga Läran var fragmentarisk i stället för fullständig i själva sin ofullständighet, om principer hade offrats för detaljer eller oväsentliga fakta för det fundamentala, om volymernas allsidighet hade rubbats så att de blivit ensidiga, då hade den blivit en väldig encyklopedia full av idéer – en stor och intressant bok likt ett lexikon, men samtidigt något osammanhängande. Författaren till denna artikel är inte okunnig om att detta är just en av de anmärkningar man riktar mot Den Hemliga Läran. Långa år av ihärdiga studier har emellertid uppenbarat att syntesen är allomfattande och fullständig och var och en kan finna den, om han försöker förstå de lagar enligt vilka de olika ämnena i boken behandlas och om han begagnar sig av dessa lagar under fortgången av sina studier.

Låt oss nu tänka på strukturen. Syntesen kan jämföras med ett forntida tempel vars grundvalar är lärosatserna i Gupta Vidya, Den Hemliga Kunskapen, Den Esoteriska Vetenskapen. Den byggnad som så imponerande reser sig på denna grund har sina fyra sidor byggda av material som hämtats från jordglobens fyra hörn. Material från polartrakterna bär vittnesbörd om sin sällsamma historia i det nordöstra hörnet av Templet. Den östra sidan, alltifrån den långa väggens nedersta del till det höga taket, berättar om Asiens fängslande värld, forntida så väl som nutida. Europa och Amerika är på den västra sidan och Söderhavets Lemuriska visdom har likaså sin plats. Murarna är betäckta av symboler och emblem, skulpterade och målade, egendomliga och stundom groteska, men alltid med förklarande inskrifter. Taket är ett valv av matematisk noggrannhet, ett fulländat konstverk, vilket är ett exoteriskt skydd för de esoteriska grundvalarnas hemligheter.

Grundvalarna för boken utgörs av Dzyans Sånger. Vad dessa är, varifrån de härleder sig, hur Helena Blavatsky fick reda på dem och hur hon använde dem utgör en sällsam och fängslande saga, men det är, som Kipling skulle säga, en annan historia. Dessa Sånger är det Frö, ur vilket Den Hemliga Lärans Träd växer fram. De kommer inte från denna jord, utan har sitt rotfäste högt uppe på andens plan – i sanning Ashwatthas Bij. Deras härliga rytm är mer fängslande än musik. De idéer som döljs bakom orden är att likna vid ett Eldens Mysterium – de glöder, då de stiger fram, och i det de sjunker undan, flammar de upp på nytt. De är djupa som det väldiga havet från vars horisont de moln stiger upp, vilka för med sig löfte om vind, vita skyar mot himlens blåa valv. De är vackra att se på och samtidigt andvändbara och hoppingivande, för de är förelöpare för den blåst och de stormar vilka rensar förnuftet från det småaktiga konkreta tänkandets tryckande kvalmighet. Liksom den mäktiga oceanen är dessa sångers storhet, en ”strålande spegel där den Allsmäktiges gestalt reflekteras... en bild av evigheten – det osynligas tron”. Hur väl passar inte Byrons ord på denna, den Ursprungliga Visdomens Ocean, jämfört med kunskapens försvinnande panorama som tillhör sinnenas och intellektets domäner:

”Thy shores are empires, changed in all save thee –
Assyria, Greece, Rome, Charthage, what are they?
Thy waters washed them power while they were free.
And many a tyrant since; their shores obey
The stranger, slave or savage; their decay.
Has dried up realms to desserts: not so thou –
Unchangeable save to thy wild waves' play –
Time writes no wrinkle on thine azure brow –
such as creation's dawn beheld, thou rollest now.”

”Dina stränders välden växla, du förblir densamma än.
Assur, Grekland, Rom, Kartago – deras glans, var är nu den?
Dina vatten gav dem makten, då de vore fria länder.
Men tyranners mängd sen härskat, och de fordom stolta stränder
måste lyda främling, slav och vilde; de i sitt förfall
gjort till öknar rika nejder, men din böljas vilda svall
oföränderligt förblir i all sin växling –
Ej ens tiden rista kan din azurblåa våg –
ännu gungar stolt detsamma hav, som världens gryning såg”.

Enligt Helena Blavatsky är det Sångerna som ”utgör grunden för detta arbete” (S.D. I:13). De ger ”en abstrakt formel, som med behöriga ändringar kan tillämpas mutatis mutandis på all evolution; på evolutionen av vår lilla obetydliga jord, av den planetkedja till vilken jorden hör, av det sol universum till vilket vår planetkedja hör och så vidare i en uppåtstigande skala till dess tanken svindlar och blir utmattad av ansträngning. De sju Sånger, som återges i detta band, framställer de sju termerna i denna abstrakta formel (S.D. I:20-21). I de två banden av Den Hemliga Läran är de ”återgivna i modern översättning” (S. D.I:22) och det tilläggs, att de nu ”för första gången återges på europeiskt språk” (S. D. I:23). Det sägs vidare:

”Det är nästan onödigt att behöva nämna, att endast delar av de sju Sångerna här återges. Blev de offentliggjorda i sin helhet så skulle de likväl förbli oförstådda av alla utom några få högre ockultister. Inte heller behöver väl läsaren försäkras att författarinnan, eller rättare den anspråkslösa upptecknarinnan härav, lika litet som de flesta av den profana publiken, förstår dessa hemlighållna delar av Sångerna". (S. D. I:23).

Sångerna utgör alltså bokens grundval. De följs av upptecknarens kommentarer, vilka utgör första avdelningen i varje band. Eftersom dessa Sånger är abstrakta och algebraiska formler, är deras tecken eller symboler av ett särskilt och egendomligt slag. Den andra eller mellersta avdelningen av boken behandlar idéernas, bildernas och myternas symboliska språk och dess inflytande i svunna civilisationer och kulturer. För att sammanbinda det forntida med det nutida och sätta den intelligente läsaren i stånd att förvandla sin tro på diverse ting till kunskap genom användandet av moderna vetenskapliga teorier, hypoteser och fakta, är den tredje avdelningen ägnad åt jämförelse och kritik längs vetenskapliga linjer. Men därför bör man inte dra slutsatsen att denna avdelning inte skulle innehålla kunskap och vetande eller skulle sakna inspiration.

Det är viktigt att uppmärksamma ett påtagligt och betydelsefullt faktum, nämligen att boken etablerar ett inbördes samband mellan skilda grenar av vetande. Forntida och modern vetenskap och teologi, filosofi och mytologi trängs därför hela tiden med varandra och framträder mestadels i intim förbindelse med varandra. Därför kommer också efter det nedgörande utpekandet av det falska, ett rättvist och varmt erkännande av det sanna. Därför förefaller det som om allting överallt skulle ha sammanförts huller om buller, men noggranna och ihärdiga studier uppenbarar för läsaren den oförnekliga rytmiska rörelsen inom tankelivet hos upptecknaren: ordning framgår ur kaos och ”ett löftets land utbreder sig inför ögat”.

Ett ord blott om uttryckssätt och terminologi. Frånvaron av exakta definitioner åstadkommer en viss osäkerhet och förvirring. Men vi får inte glömma, att Helena Blavatsky företog sig att för det nittonde århundradets västerländska värld uttyda dunkla sanningar, vilka inte endast var egendomliga och nya, utan också diametralt motsatta och av helt annan art än alla gängse idéer och synpunkter. Och detta gällde alla tänkbara ämnen. Där samtiden trodde på historia kom hon med myter. Där de talade om livlös materia, förde hon fram med dundrande stämma läran om livets Enhet. Då de talade om atomer, talade hon om gudar, då de talade om molekyler, svarade hon med monader. Hon kämpade en strid för idéer och gav sig inte in i något ordkrig. Därför är det av yttersta vikt att allvarliga studerande gör klart för sig att de med avseende på uttryckssätt och terminologi måste försöka förstå hennes idéer och inte memorera hennes ord. Det viktiga är att återge hennes tankar och inte hennes språk, att förstå de huvudpunkter och fundamentala lärosatser hon framställer och inte låta sig störas av hennes ometodiska metod och hennes planlösa plan.

Och detta för oss till hennes metod att delge kunskap. Lägg märke till hur hon säger: ”Det måste noga påpekas att alla dessa Sånger till långt större grad tilltalar de inre förmågorna än hjärnans fattningsförmåga” (S.D. I:21). Det faller sig naturligt att eftersom hon var en Ockultist, som fått sin undervisning av Ockultister, så är hennes eget sätt att undervisa i stil med det sätt på vilket hon själv studerat. De djupare skikten inom det mänskliga tänkandet måste komma till användning om Den Hemliga Läran ska kunna bli förstådd i någon större utsträckning. För att sätta sina läsare i stånd att förstå idéerna medför hon en gåva till dem – hon skänker dem en nyckel med vilken de kan låsa upp dörren till det högre förnuftet. Hon visar sig vara en utbildare av det rätta slaget genom att hon från vårt väsens dolda skrymslen drar fram det instrument genom vilket vi uppfattar idéer, och i samma proportion som vi tillåter detta att ske följer förståelsen av de djupare lärorna. I och för detta ändamål begagnar sig Helena Blavatsky i stor utsträckning av typografiska hjälpmedel. Fotnoter visar sig vara en mycket lämplig metod och ord, uttryck, meningar och stycken är tryckta med kursiv stil eller stora bokstäver för att utpeka deras relativa värde och betydelse och för att hjälpa den studerande att få en aning om hur vissa saker utvecklar hans förmåga och sätter honom i stånd att fatta återstoden av innehållet. Vi utvecklas allt eftersom vi lär oss, och vi förstår inte endast vad vi blivit undervisade om, utan får också förmågan att fatta mera av det som inte står skrivet eller uttryckt – det som finns gömt ”mellan raderna och inuti orden”.

Då man sätter sig in i de idéer som framställs och de som ligger bakom det sagda, bör man vara synnerligen försiktig att inte ta personifikationer för personligheter eller att materialisera abstraktioner då de sistnämnda redan blivit en smula konkreta. Medvetenhetsplan är inte materiesfärer. Hierarkier av väsen är inte alltid individualiserade intelligenser. Karma är en abstrakt kraft och inte en personlig djävul, lika litet som det Universella Självmedvetandet är en personlig Gud. Det Absoluta, Logos och Logoi och Den Hemliga Lärans hela gudavärld har gjorts konkreta. Många flera exempel skulle kunna läggas fram. Må det vara nog sagt, att det förutsätter att den studerande ska läsa boken på ett intelligent sätt och inte glömma de anvisningar som förut givits. Blott en viktig sak bör ännu tilläggas. Det råder en tendens att gå in i detaljer, att byta studieämne och detta får läsaren att tappa bort sig i all den förvirrande mängden av fakta, av vilka en del är framställda på ett mycket enkelt sätt medan andra framställs bildligt och allegoriskt. Det är nödvändigt att utgå från fundamentala principer – man bör grundligt ha satt sig in i postulat och axiom innan man försöker sig på att lösa problem och teorem.

Vi har nu i grova drag skisserat upp det arbete, vilket väntar den som önskar tränga in i detta monumentala verk, och nu återstår blott att uppmuntra honom att ta sig an sin hjältemodiga uppgift. På ett av de gripande och inspirerande ställena i Den Hemliga Läran möter oss den målande beskrivningen av den andliga världen, sådan den öppnar sig för den sanna Siarens uppövade blick. Vad som där står blir sant även för oss mera anspråkslösa individer, då vår entusiasm och strävan öppnar strålande vidder för oss, medan vi fördjupar oss i de inspirerande banden:

”Stående på ett öppet fält, eller snarare, på ett högt berg och blickande upp i det vidsträckta valvet och ut i den oändliga rymden omkring sig, ser den invigde betraktaren hela atmosfären gnistrande av deras ljus, luften alltigenom uppfylld av deras bländande skimmer. Häftigheten av deras rörelse åstadkommer stundom norrskenslika flammor under Aurora Borealis; och synen är så underbar att Siaren, då han blickar in i denna inre värld och ser de tindrande punkterna ila förbi sig, uppfylls av bävan vid tanken på andra ännu större mysterier som döljer sig bakom och inom denna strålande ocean. (S. D. I:633-634).