3

STUDIER I DEN HEMLIGA LÄRAN

FÖRSTA SERIEN

Absolut och Relativ Kunskap

 
 B.P. Wadia 
 
© 2011 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

   B.P. Wadia  1881-1958

     III       

ABSOLUT OCH RELATIV KUNSKAP*

Utanför initiationens krets måste samtidens religiösa tänkande alltid finna sina ideal vingklippta och oförmögna att stiga högre; eftersom den idealistiske liksom den realistiske tänkaren och till och med fritänkaren bara är en naturlig produkt och verkan av sina respektive omgivningar och tidsförhållanden. Deras ideal är var för sig bara de nödvändiga resultaten av deras temperament och ett uttryck för det skede av intellektuellt framåtskridande, som nationen i sin helhet uppnått. Därför har, som vi redan anmärkt, vår tids (västerländska) metafysiker i sin högsta flykt mot sanningen stannat fjärran från målet. [The Secret Doctrine I: 326-327; svensk översättning Den Hemliga Läran 1966, I:341]**

____________________________

* Denna artikel är hämtad och översatt från B.P.Wadias bok Studies in The Secret Doctrine vol I & II, utgiven 1997 av Theosophy Company (India) Private LTD. Bombay.

** Alla citat från Den Hemliga Läran i denna artikel är hämtade och översatta direkt från den engelska originalupplagan The Secret Doctrine  från 1888.

En tyst reflektion över ovanstående framkallar hos den uppriktige studenten dessa frågor: Finns det två typer av psyko-mental evolution? Vad är skillnaden, mellan den tänkare som är verkan och den naturliga produkten av sin omgivning och tidsförhållanden, och den Sanningskännare som är ”initierad i uppfattningens mysterier”, som refereras till i texten som föregår ovanstående citat? Finns det då i grunden två typer av kunskap? Vad är skillnaden mellan den som existerar och är upptäckt, och den kunskap som människans ständigt utvecklade intelligens uppfinner genom ständigt nya försök vilket innebär avsägandet av det som tidigare var funnet och accepterat. 

Utan en sådan initiation – ska varje tänkare mötas av ett ”härintill ska du komma, men inte vidare”, en begränsning lika tydlig och omisskännligt utstakad av hans intellektuella fattningsförmåga, som varje folkslag eller ras i sitt cykliska framåtskridande har en sådan begränsning för sig utstakad av karmalagen. (S.D. I: 326; DHL I:340 )

Ska vi från ovanstående dra den slutsatsen att vår intellektuella kapacitet också är karmiskt begränsad? Och om filosoferna är begränsade och metafysikerna hamnat ”långt ifrån sanningen” vilket öde måste då drabba den fattige och ödmjuke sökaren efter visdom – han som allvarligt längtar efter att passera okunnighetens fängelsehåla och komma till kunskapens ljus?

Låt läsaren meditera över hela detta avsnitt; låt han läsa om avsnittet flera gånger och därefter grubbla på de idéer som emanerar mellan raderna och inom orden. Det är ett av dessa avsnitt i Den Hemliga Läran som frambringar regelbundna skördar som beror på den mentala utsädesform som lagts ner. Det kastar nytt ljus på den mänskliga evolutionens mycket invecklade labyrint, individens såväl som rasens, speciellt med avseende på det lägre förnuftets utveckling. Det belyser också något av Karmas uppgift, hur den växer, hur livets brokiga väv vävs, håller den mänskliga själen fängslad och släpper den fri för att åter bli fängslad. Det erbjuds möjligheter inte bara genom förmodan utan genom att förstå, hur idéer föds och dör, hur idealen lever och förstörs, hur kunskap, i sin växande aspekt genom ständig förändring, kommer att betraktas som ständigt frambringad. Å andra sidan, avslöjar den mycket eftertryckligt att andra högre existenser av Kunskap i dess aspekt av djup stabilitet, inom vilken ideal och idéer är odödliga och förändras inte och som den mänskliga själen kan upptäcka, då den ”initieras i uppfattningens mysterier”.

Vår era är förnuftets; den aryanska femte rotrasen motsvaras av vår mänskliga konstitutions femte princip, förnuftet; därför dominerar intellektuella landvinningar över alla andra landvinningar. Kunskap växer dag för dag.

Materialismens tidsålder tillhör oss. Denna tillväxt och utveckling av kunskap, som kämpar sig fram till färska fält och nya betesmarker, överger alltid gårdagens gamla. Befruktningens kraft inom det mänskliga sinnet är enorm; produktionen av materia är häpnadsväckande och dessa två ger upphov till vetenskapsgrenar, filosofiskolor, tar sig uttryck inom konsten och religiösa sekter, i så stort antal att det för våra tankar till ett djur som har en fantastisk förökning – de vita myrornas drottning.

Intellektuell materialism är källan till vår ekonomiska och industriella materialism; vår materialistiska politik har sin rot i den materialistiska filosofin. Vår materiella sociologi uppstår från våra materialistiska religioner. Dagens individer som tror sig själva vara individer av materia är ”verkan och den naturliga produkten av sin omgivning och tidsförhållanden”.

Experternas tidsepok är vår. Mental materialism har producerat fenomen där varje kategori av vetenskapsman och lärd arbetar med sin egen speciella vetenskapsgren eller område. Det finns inget samband mellan grenar inom fysik och fysiologi, kemi och psykologi, embryologi och astronomi, zoologi och botanik, filosofi och teologi. Vi har experter som sträcker sig från embryologer, som tar itu med våra kroppar innan de är födda, till patologer, som handskas med våra döda kroppar. Vi har ögon-, öron-, näs- och halsläkare och andra oräkneliga experter.

Vår tids mentala materialism och dess experter kan hänföras till sin riktiga placering i tingens ordning om vi tillämpar från det ovan citerade med lärdomssentensen: ”De båda idealen är enbart en nödvändig följd av deras temperament och resultatet av den nivå av intellektuell framåtskridande till vilken en nation kollektivt har nått.”

Men finns det någon väg ut ur dessa evigt expanderande och evigt djupgående nivåer av materia där kunskap kontinuerligt förvandlas till icke-gångbar och sätts åt sidan? Det ovan citerade utdraget från Den Hemliga Läran öppnar nya vyer för den eftertänksamme. I denna finner vi mer än en antydan om existensen av den Odödliga Kunskapen – forntida och oförändrad, densamma och överensstämmande. Denna tydliga men livsviktiga antydan kan liknas vid Galileos när han fick klarhet i sanningen om att jorden inte var universums centrum och att dess rotation var dygnsrelaterad. Låt oss fullfölja antydan vilken, för den intellektuellt rättrogne, avslöjas i The Secret Doctrine ( på sidorna 611-612; DHL I:643) i det första bandet:

Det exakta omfånget, djupet, bredden och längden av Naturens mysterier står endast att finna inom den Österländska, esoteriska vetenskapen. Så omätliga och så djupa är dessa mysterier, att knappast ens ett fåtal, ett litet antal av de högst Initierade – de, vilkas själva existens endast är känd av ett litet antal Adepter – förmår tillägna sig kunskapen. Likväl finns den där fullständigt …

Den finns där fullständigt. Denna kunskap ”står endast att finna inom den Österländska esoteriska vetenskapen”. Vem kan finna den? Hur kan man finna den? Den studerande som är ivrig, snabb, entusiastisk börjar, då det stora ljuset faller ner på honom, förstå och fortsätter med glädje och djup förnöjsamhet att läsa: ”…hemlighetsfull hjälp meddelas speciella individer att avslöja dess arcana” (p 612; s 643). Vid den första genomläsningen missar han till och med att lägga märke till de begränsade förbehållen. Likväl, ”finns den där fullständigt”; men ”ett i sänder tillåts de fakta och förlopp, som pågår i naturens verkstäder, att leta sig fram till den exakta vetenskapen” (p 612; s 643); ja, ”hemlighetsfull hjälp meddelas en och annan individ”, men med ett tillägg, ”Det är i slutet av stora Cykler i samband med rasernas utveckling som detta i allmänhet inträffar” (p 612; s 643). På detta sätt äger en snabb förändring i vår uppfattningsförmåga rum och vårt sinne signalerar ”är vi då dömda till undergång”? Men nedstämdheten ger vika för upprymdhet då vi läser vidare: ”Vi befinner oss vid själva utgången av en 5 000-årscykel i den aryanska Kaliyuga, och under den tid, som ännu återstår till 1897, skall en stor flik lyftas av naturens slöja och den materialistiska vetenskapen kommer att få ett dödshugg.” Har detta hänt?

Låt oss undvika den fallgrop i vilken så många studeranden av Den Hemliga Läran hamnar. När vi strävar efter att sätta oss in i ett särskilt ämne som behandlas i denna stora bok så frestas vi hela tiden av andra ämnen, lika viktiga och till och med mer fascinerande än det ämne vi ägnar oss åt.

Vår forskning har gällt den Oförgängliga Kunskapen, inte om vi i vår tid och i vår generation kan ha den för oss själva, inte till vem och när och hur den givits. Vi måste likväl uppnå en tydlig uppfattning om dess faktiska existens – vad den är. I vilken form den existerar och hur det kan komma sig att den finns där, är ämnen för efterforskning vilket borde stå över det som andra söker – hur kan vi komma över den i vår tid och i vår generation?

Här finns en djup tankegång uttryckt i ett språk vilket verkar inte bara bestämt utan också dogmatiskt; och likväl när vi läser avsnitten känner vi för att utropa – ”Du talar som en som har auktoritet”.

Kunskapens tillväxt har i allmänhet accepterats som ett faktum och inte utan goda anledningar. Vi talar hela tiden om idéernas utveckling, om vetenskapens frammarsch, om kulturens framsteg. Detta är i själva verket naturligt, för sådana uttryck är ett befogat resultat av våra dagliga observationer och erfarenheter då vi står i kontakt med det mänskliga sinnets bedrifter. Vi får emellertid inte glömma att de västerländska filosoferna och metafysikerna inte alla är överens om budskapets natur, som är involverat i och framkallats av ovannämnda utdrag från Den Hemliga Läran och andra liknande arbeten, från vilka vi kommer att citera, då vi fortsätter med vårt studium. Kunskapens ”Absoluthet” i jämförelse med den relativa kunskapen är ett ständigt ämne för efterforskning och debatt, och den västerländska filosofin har inte löst problemet, i själva verket är den långt ifrån någon lösning. I det uråldriga Österlandet är fallet något annorlunda.

Genom införandet av Cartesius logiska satser i den västerländska filosofin blev den relativa kunskapen ett ämne för stark debatt, men de involverade faktorerna var ämne för livliga diskussioner även hos grekerna, och asiaterna före dem. Det var Immanuel Kant, som i modern tid gav allmänt gehör för den grekiska termen Noumenon och förklarade den gamla läran Tinget-i-sig; detta gjorde han i en begränsad omfattning eftersom han var kringskuren av sin omgivning och tidsperiod och kunde komma så här långt men inte längre med anledning av det som framlagts i de ovan citerade uttalanden. Både ordet Noumena i Kants värld och ordet Idéer i Platons värld och har mycket gemensamt, men Platon, precis som Pythagoras men inte Kant, var ”initierade i uppfattningens mysterier” enligt information från H.P.B. Pythagoras lärde också ut Kunskapens ”absoluthet”; som en fundamental sats förde han fram sanningen om en permanent enhets princip under och bakom universums förändrade former och fenomen. Till denna arketypiska enhets värld hör Platons Idélära och Kants Tingen-i-sig-själv. Den Europeiska filosofins evolution (!) kan studeras i utvecklingen av själva ordet ”ide´” från Platons till Stouts och Baldwins dagar. I den Pythagoreiska filosofin beskrivs absolut kunskap som tillhörande enheten, underlaget för alla former; i den Platonska som sammansatt av Kunskapens Idé; i Kants filosofi, kan den betraktas som Kunskapen hos Tingen-i-sig-själv. Dessa begrepp bör emellertid inte anses vara lika med ett accepterande av eller tro på att Kunskapens ”absoluthet” tillintetgör möjligheten av att samtidigt godta begreppet Kunskapens relativitet. Den moderna vetenskapen och Västerlandets filosofi har befattat sig så mycket med fenomenen att Noumenons värld – Arketypernas – Idé inte bara har glömts bort utan utplånats från avhandlingar om Universum. Den Hemliga Läran vidhåller att de båda inte är oförenliga; utan att de existerar samtidigt.

En av de tjänster som Den Hemliga Läran gjort inom det moderna tänkandet är att återinföra detta begrepp om arketypernas värld, vilket för med sig inom denna Idéernas sfär Kunskapens ”absoluthet”, som en evigt existerande Verklighet ”framlagt i Guds sinne” som det är sagt, från vilket kunskapen från sinnena, kunskap från känslorna, kunskapen från förnuftet enbart är reflektioner, vilka kan överensstämma med Verkligheten men kan också bli förvrängda. För att fullständigt förstå Den Hemliga Lärans grundsats att ”det exakta omfånget, djupet, bredden och längden av Naturens mysterier står att finnas … där” [ I:611-12; DHL I:64] är det nödvändigt för oss att ta reda på vad termen kunskap innebär för den moderna kulturen.

Hobbes framför att det finns två sorters kunskap; den ena, ursprunglig kunskap och hågkomst av den samma; den andra, vetenskapens eller kunskapens sanna grund, härledd från förståelse. Man kan sluta sig till att en människa som är blind vid första anblicken inte kan känna till ljus men kan det efter att ha studerat optikens lagar. William James, emellertid, skulle insistera på att känslan är en väsentlig del av förståelsen då den senare måste vara fullständig, för han säger: ”Begreppsmässigt, kan en blind människa veta allt om himlens blåa färg och jag kan veta allt om din tandvärk; då vi spårar deras orsaker från ursprungligt kaos och deras verkan till domedagen. Men så länge han inte har känt den blå färgen och inte jag tandvärken, så kommer vår kunskap, hur bred den än är, av dessa verkligheter att bli ihålig och otillräcklig”. Sinnesförnimmelse och dess assimilering genom tanke och känsla utgör förståelse och är de två faktorer, vilka tillsammans skapar kunskap som den förstås av moderna forskare.

Med hänvisning till dessa två kunskaps kategorier: (1) hågkomst och assimilering av intryck och (2) resultaten av intellektuell jämförelse (i den ena eller andra eller båda i vilken William James känsla måste respekteras) möter vi en annan svårighet. Det var Reid som la fram att ”när tio människor såg på solen eller månen såg de alla samma objekt på olika sätt”, och med detta betonar han värdet av den första kategorin. Hamilton svarar Reid att ”var och en av dessa personer ser ett speciellt objekt. ... Det är inte genom varseblivning utan genom en slutledningsprocessen som vi sammanbinder sinnesobjektet med kunskapens sfär omedelbart .” På detta sätt har vi fått veta att vår kunskapssfär omedelbart förnimmes och assimileras av sinnena och att vår förståelsesfär förbinds med intellektuell slutledning – sinnenas och förnuftets värld.

Locke lägger fram sin uppfattning genom att individens medvetna uppfattning är resultatet av en växelverkan mellan individens förnuft och tingens universum, men han vidhåller, precis som Hume, att förnuftets arbete är overklig på grund av att det ”tillverkats av” människan och inte ”givits till” henne. Förnuftets arbete representerar på detta sätt ”en subjektiv skapelse, inte ett objektivt faktum”. De logiska slutledningarna från Lockes och Humes läror framtagna av en skribent i Encyclopaedia Britannica (Vol. XII, s. 535) är i förbigående av mer intresse för oss. Här refereras till den universellt kända ”skillnaden mellan det verkliga och ‘blotta tanken’” och tillägger att ”Denna (påtagligt välgrundade) skillnaden involverar logiskt konsekvensen att detta kunskaps objekt eller innehåll, det vill säga verkligheten, är en tydlig idealistisk verklighet, ett system av tankeförbindelser, ett andligt kosmos. Hur kan existensen av denna idealistiska helhet förklaras? Enbart genom tillvaron av någon ’princip vilken återger alla möjliga relationer och som själv inte bestäms av någon av dem’; ett evigt självmedvetande vilket vet genom det hela vad vi vet till en del. För Gud är världen, för människan blir den. Mänsklig erfarenhet är en gradvis manifestation av Gud.”

Låt oss emellertid inte glömma att Västerlandets filosofi är mer spekulativ än praktisk och att vetenskapens experter föredrar ”blotta tankar” framför det ”Verkliga” och sysslar med det ”kommande”; anser det högst vidskepligt att ta med i beräkningen den världen som ”är” och anser de individer som tänker och talar om ”det evigt självmedvetna vilket vet i sin helhet vad vi vet till en del”, likt en som svävar nära gränsen till vansinne. Var finns den psykiatriker som inte vill betrakta som ett akut symtom på nalkande sinnessjukdom hos den vän som önskar diskutera hur människans och Guds erfarenheter inom varje människa står i intim relation?

Den moderna filosofen medger att vår kunskap om tingen är betingad av våra varseblivningsförmågor och betraktar som fullkomligt ofilosofisk den individ som förmodar att en ros, när han ser en ros, är identisk med rosen i sig själv, eller till och med vad den är för andra. Säger filosofen till mannen på gatan: ”Du kan inte veta vad rosen i sig själv är mer än insekten som ätit upp dess väldoftande hjärta. Du kan inte känna till rosen i sig själv mer än den fattiga blinda pojken som drar in dess doft; du förstår den på ett annat sätt än dem, och så är det; men varken du, eller insekten eller den blinde pojken kan någonsin känna rosen i sig själv.” När mannen på gatan frågat hur hans kunskap skiljer sig från insekten eller den blinde pojken får han svaret att insekten känner rosen i termer av känslointryck medan han, som äger ett förnuft, känner den genom en förståelse som uppstår från sinnesintryck. Eftersom sinnesintryck och också förståelsen är olika inom skilda individer, skiljer sig kunskapen om rosen då den uppfattas olika hos honom, den blinde pojken eller den förståndige talaren. Så här långt om modern filosofi.

Den utsaga som modern vetenskap berättar är något annorlunda. Den säger: ”Jag är exakt. Jag kan berätta om den exakta kemiska sammansättningen i rosen, vilken exakt botanisk typ den tillhör. Jag kan också beskriva fruktansvärda skadeinsekter och på vilket sätt de förstör blomman, hur de kan stoppas med spray och lösningar. Jag kan berätta om blindhet; dess orsaker och botemedel, dess symtom och varianter. Jag kan skildra en genomsnittsmänniska i statistiska termer, temperament, kapacitet – när han kom, vad han är, varthän han är på väg. Jag kan berätta allt för dig om min vän filosofen mer än vad han kan om sig själv. Han är ett fenomen precis som du själv, den blinda pojken, insekten och rosen. Mitt teleskop och mikroskop, mitt provrör och min glaskolv, min utomordentliga balansvåg vilken nästan kan väga livet självt, har inte funnit Noumenon”.

Således kan inte i vår tidsålder experterna inom den materialistiska vetenskapen och materialistiska filosofin sammanliknas.

Vad säger Den Hemliga Läran?

Det ligger i sakens egen natur, att vetenskapen inte kan avslöja för oss det omgivande världsalltets mysterium. Vetenskapen kan visserligen samla, klassificera och generalisera företeelserna; men ockultisten gör gällande med godkännande från metafysiska data, att den djärve utforskaren, som vill tränga in i Naturens innersta hemligheter, måste överskrida sinnenas trånga begränsningar och överföra sitt medvetande till noumenons region och de första orsakernas sfär. För att åstadkomma detta måste han utveckla förmågor som helt och hållet är i dvala – utom i några få och exceptionella fall – i den kroppskonstitution som ännu är förhärskande i Europa och Amerika, ett sidoskott av vår femte rotras. Han kan inte på något annat tänkbart sätt samla in de fakta på vilka han grundar sina spekulationer. Är inte detta självklart enligt såväl den induktiva logikens som metafysikens principer? (S.D., I, 477-8; DHL I:499-500)

Vi får rådet att överföra vårt medvetande till “ noumenons region och de första orsakernas sfär”; det är därför helt naturligt att sluta sig till att denna region finns innesluten i ”Österlandets esoteriska vetenskap” i vilken man enbart kan finna ”det exakta omfånget, djupet, bredden och längden av Naturens mysterier”. Noumenons värld eller Tingen-i-sig-själva, eller arketypernas eller rättvisans (Pythagoras) eller Idéernas värld (Platons) behöver inte betraktas enbart som bakgrund, placerad i tanken och språket, i syfte att kunna förstå och diskutera filosofiska grundsatser. Det finns en realitet och en substantiell verklighet i detta. Denna noumenons sfär är inte ett metafysiskt koncept, det är ett vetenskapligt faktum. De som ser det som det första kan komma på det andra likt deras forntida föregångare gjorde. Hur? ”Filosoferna måste själva bli initierad i uppfattningens mysterier” och på detta sätt kontaktade de Kunskapen – Odödlig, Oförstörbar, Evig och Konstant.

Motsatsen mellan absolut och relativ kunskap påvisas i Den Hemliga Läran. Den moderna vetenskaparen förkastar den första och godkänner den andra; den forntida vetenskapsmannen accepterade den eviga, konstanta och sammanhängande kunskapen, vars läror han uppnådde genom Initieringens mysterier, för honom var allt annat en illusion, men han observerade denna illusion och förnekade inte dess existens. I The Secret Doctrine ( S.D. I:108; DHL I:133) står det:

Dzyu är den verkliga (magiska) kunskapen, den Ockulta Visdomen; vilken rör sig med eviga sanningar och ursprungliga orsaker, blir nästan allmakt när den används i den rätta riktningen. Dess motsats är Dzyu-mi, den kunskap, som omfattar endast illusioner och falska yttre sken, såsom fallet med våra exoteriska moderna vetenskaper. Dzyu är här uttrycket för Dhyani-Buddhornas kollektiva Visdom.

B. P. WADIA

länk till Studie 4 i DHL

länk till Den Hemliga Läran Online
__________________________________________________________________

| till toppen av sidan |  till B P Wadia Online huvudindex  |   till ULTs hemsida   | 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö   
Uppdaterad 2014-03-23