4
STUDIER I DEN HEMLIGA LÄRAN
FÖRSTA SERIEN
4
STUDIER I DEN HEMLIGA LÄRAN
FÖRSTA SERIEN
Arketypernas Värld
B.P. Wadia
© 2011 Online Teosofiska Kompaniet Malmö
B.P. Wadia 1881-1958
IV
ARKETYPERNAS VÄRLD*
Vi har gjort mer än en hänvisning till kunskapens absoluthet som särskiljer sig från dess relativitet. Det Absoluta som ett fundamentalt grundbegrepp, som en positiv princip, förblir fortfarande en olöst gåta inom den västerländska metafysiken och filosofin. ”Absolut” används som ett prefix för att beteckna den aspekt som är skild från alla dem som omfattas av termen relativitet; men till och med i denna finns skillnader i dess natur som är mer än verbala. Vår tidsålder är inte filosofins, och vanligt folk har en benägenhet att använda termer och uttryck mycket löst, så att förvirringen i debatten blir än mer kaotisk.
____________________________
* Denna artikel är hämtad och översatt från B.P.Wadias bok Studies in The Secret Doctrine vol I & II, utgiven 1997 av Theosophy Company (India) Private LTD. Bombay.
** Alla citat från Den Hemliga Läran i denna artikel är hämtade och översatta direkt från den engelska originalupplagan från 1888.Som ett uttryck är “Absolut Kunskap” benäget att förvilla studenter. I Den Hemliga Läran har termen Absolut använts som en Grundläggande Princip, vilken är bortom alla motsatspar och är inte något av motsatsparen. Det är varken vila eller rörelse, varken ljus eller mörker, varken ande eller materia, varken varelse eller icke-varelse. Det är därför varken kunskap eller okunnighet. Som den citerade Kommentaren tydligt påvisar: ”Det Absoluta kan inte förklaras och ingen dödlig eller odödlig har någonsin sett eller fattat det under Tillvarons perioder. Det föränderliga kan inte känna det Oföränderliga, inte heller kan det som lever uppfatta det Absoluta Livet” (Secret Doctrine, orig ed. II p.34) [Den Hemliga Läran, II s.35]. När vi därför talar om Absolut Kunskap, menar vi inte kunskap av eller om det Absoluta; inte heller antyder vi den kunskap som är gömd i det Absoluta; inte heller Kunskap som är Absolut Varhet. Om detta Absoluta-Varhet- Kunskap-Okunskap är det meningslöst att tala; från detta ”varifrån orden vänder åter tillsammans med tanken, utan att ha nått fram” som Taittiriya Upanishaden uttrycker det; allt vi kan säga om Detta är, ”Naiti, naiti,” ”varken detta, eller detta” –
Den som frågar felar.
Den som svarar, felar. Säg ingenting!Den Hemliga Läran accepterar det fenomenella universums relativitet.
Allt är relativt i detta universum, allt är en illusion. Dock är erfarenheterna på varje plan verkligheter för de förnimmande varelserna, vars medvetande befinner sig på detta plan; om än dessa erfarenheter, betraktade ur en ren metafysisk synpunkt, måste fattas såsom inte ägande någon objektiv verklighet. Det är emellertid inte mot metafysikerna, utan mot fysikerna och materialisterna, som den Esoteriska läran har att kämpa… (S.D., I, p. 295-296) [DHL, I s. 308].
Detta fenomenens universum, illusionerna, maya, är relativitetens universum. Bakom detta relativa universum placerar matematiker och metafysiker emellertid ett universum, annat än och som ibland felaktigt tas av teosofistudenter för Den Hemliga Lärans Absoluta. Detta andra universum, i motsats till och skilt från det relativa, är noumenons värld, är idéernas enhet, är tingen-i-dem-själva, som vi tidigare har talat om. Det Absoluta är varken noumenons universum eller härstammar från det; Det är inte heller det fenomenella universum eller härstammar från det – DET är över, bortom och bakom absoluthet och relativitet, liksom det är av kunskapen, av etiken och av allt annat tänkbart.
Noumenons och fenomenens världar, utgör ett par i likhet med ande-materia, ljus-mörker, dag-natt, vila-rörelse, orsak-verkan och alla andra, och de är aspekter och faser i manifestation som gör det möjligt för oss att förutsätta Absolut-Varhet. Kunskap-okunnighet är också ett sådant par.
I pralayas tillstånd så “fanns inte de sju vägarna till salighet” och “de sju höga Furstarna och de sju Sanningarna hade upphört att vara”; [1] vid manvantarans gryning tar ”de Ursprungliga Sju, Visdomsdrakens första sju andetag” [2] sin plats i manifestationen. Således är kunskap en faktor i manvantarisk manifestation och pralayans vila erkänns av Den Hemliga Läran.
Vi måste vara tydliga i vår förståelse av det faktum att Kunskapens Absoluthet inte är kunskap om det Absoluta. I modern filosofi och metafysik (till exempel ”Absolute Ethics” av Herbert Spencer från hans Data of Ethics) är Kunskapens Absoluthet inte det Absoluta i Den Hemliga Läran. Kunskapens Absoluthet är det som beskrivs i Den Hemliga Läran som Dzyu, och dess ”motsats är Dzyu-mi, det som enbart har att göra med illusioner och falska yttre sken,” [3] vilket är det som vi kallar relativ kunskap.
___________________
[1] (S.D., Vol. I p. 27) [DHL Vol I s. 55]
[2] (S.D., Vol. I p. 31) [DHL I s. 59]
[3] (S.D., Vol. I, p 108) [DHL I s. 133]
Då vi betraktar kunskapens dubbla aspekt hänvisar vi till Pythagoras Enhets värld, till Platons Ide värld, till Kants Tingen-i–sig-själv. I själva sakens natur innebär Kunskapens relativitet en mångfald av världar, två av dessa accepterar den moderna filosofin, om än inte i syfte för praktiska tillämpningars skull så i varje fall för spekulation och debatt. Dessa är världar (1) av sinnen och sinnesintryck, och (2) förnuft och förståelse. Dessa två världars inbördes förhållande – där den ena ger upphov till den andra, vilket är av mer värde i kunskapens framsteg, i erfarenhetens process, för lärandets tillväxt och så vidare – är alla ämnen av vitalt intresse; men då dessa problem diskuterats och då fenomen inom sinnes- och förnufts-världen undersökts, har noumenons värld upphört att existera såväl för vetenskapsmannen som för filosofen vad det gäller den praktiska tillämpningen. Vi måste lämna åt dem själva att fastställa skillnaderna med avseende på sinnenas och förståndets relativa värde. I sin exakta visdom har de inte ens nått till den punkt som stoikerna hade nått när Carneades attackerade dem med sin ständiga kritik. Stoikerna och deras motståndare glömde ibland och missförstod mycket ofta noumenos värld, då de stadfäste kunskapens kriterium. Vad som varit för tjugofyra århundraden sedan finns på nytt och det uppnådda djupet är mer dunkelt, sådan är den mystiska återkomsten av idéer i civilisationer, framför allt i vår Kali Yuga. Då människorna återvänder till jorden är de åtföljda av sina tankar och argument. De färdas alltid från en relativ värld till en annan relativ värld.
Låt oss vända våra tankar till Kunskapens absoluthet och noumenons värld. Pythagoras formulerade Enheten som ligger till grund för mångfalden och att kunskapen i denna Enhet var målet för dem som vägleddes av hans visdom. I hans fotspår beskriver Platon Idéernas Värld från vilken alla former utgår. Dessa två, har det informerats oss, var initierade i ”uppfattningens mysterier”, och då inflytandet av den förra på Europas civilisation inte är så välkänd som Platons, får vi inte förbise det faktum att Pythagoras är den Europeiska Esoterikens Fader. Den svårfattliga metafysiken, talens filosofi, musiken och formernas vetenskap, dygdernas symbol, krafter och gudar, om vilka Pythagoras lärde ut i tystnadens helgedom, har naturligt nog försvunnit från det konkreta förnuftets kännedom hos den ras som vi tillhör. Platon, emellertid, till lycka för Västvärlden, delar inte samma öde och hans inflytande på Europas civilisation har inte bara blivit ofantlig och varaktig utan också möjlig att spåra och bli igenkänd.
“Från Platon kommer alla ting som man fortfarande skriver om och debatterar bland tankens människor” skrev Emerson, en intuitiv siare som influerades stort av asiatiskt och speciellt indiskt tänkande. Kants värld med tingen-i-sig-själv, Spencers Absolut Ethics till skillnad från relativ etik, är resultatet av influenser utvecklade från Platons Idéer och som fortsätter att utöva inflytande på modernt tänkande.
För den gamle grekiske Vise [Platon] fanns det bara ett enda objekt att uppnå: VERKLIG KUNSKAP. Han ansåg enbart dessa vara genuina filosofer, eller sanningens studenter, som ägde den verkligt existerande kunskapen, i motsats till enbart iakttagelseförmågan av objekten; av det alltid existerande, i motsats till det föränderliga; och av det som existerar permanent i motsats till det som växer, avtar och som omväxlande utvecklas och förstörs. [4]
____________________
[4] (H.P.B. i Lucifer, July, 1892; se THEOSOPHY, Vol. V., s. 105, january, 1917.)
Den Hemliga Läran lär att alla fenomen har sin rot i noumenon. Varje fenomen har sin noumenella motsvarighet. Hela fenomenella världen är en avspegling av den noumenella världen. Noumenons värld är den Pytagoreiska världens Enhet vilken bildar underlaget till hela fenomenvärldens mångfald; till och med gör den möjlig. Det är de Platonska Idéernas värld från vilken alla former i fenomenella världen utgår. Det är Kants värld med Tingen-i-sig-själv vilken gör det möjligt för världen med tingen-som-de-verkar, det vill säga fenomenen.Kunskapen av denna noumenos värld är den Absoluta Kunskap som refererats till ovan – omtalats som Dzyu i Den Hemliga Läran. Fenomenens kunskapsvärld är relativ och omtalas som Dzyu-mi i Den Hemliga Läran. Vi önskar att förstå Verklighetens Värld, Dzyus värld.
Den teosofiska undervisningen om plan, världar, glober och sfärer har ofta blivit missförstådd. Tendenser som frambringats av teologiska läror och trosuppfattningar finns inneboende hos de flesta av oss och dessa färgar omedvetet vår fantasi, vår imaginära förmåga, vilken är till hjälp i att förstå teosofiska sanningar om världar – fysiska, psykiska och andliga. Vi har en ständig tendens att måla helvetet under våra fötter och himlen på andra sidan av den blå skyn fastän vi benämner dem Kamaloka och Devachan. Vår teologiska och teosofiska geografi blandas upp. Härnäst, vår vetenskapliga uppfostran inympar i oss materialismens serum och fastän vi inte vet det så har vi en stark tendens att ge den teosofiska undervisningen en materialistisk riktning, kanske har vi ”förmågan att känna meningen av det hela”, som människor så ofta lägger fram det. Metafysiska begrepp kan inte kännas – de kan inte ses vare sig med teleskop eller med mikroskop, de måste uppfattas i förnuftets sköte och det som uppfattats måste man reflektera över. Uppfattningen om sanningar följt av en reflektion över dem är två otvetydiga steg i processen att förstå den teosofiska undervisningen. Att reflektera över det man har uppfattat är en svår övning; att uppfatta är en process vilket involverar tänkaren och hans tanke instrument, människan och hennes förnuft, och det frambringar ett bestämt förhållande mellan dem. Uppfattningen äger rum i förnuftets sköte och reflektionen är människans egen stimulerande kraft, som livnär, understödjer och upprätthåller vad som har uppfattats.
Eftersom vi är medvetna om de svårigheter som den uppriktige studenten har i sitt sätt att studera Den Hemliga Läran är det nödvändigt att vi avviker lite och hänvisar till följande. Dess undervisning kan inte kännas – det vill säga, den delen av vår hjärnglob som lär genom intryck utifrån och genom förmågan att koordinera intryck som får det hela att verka begripligt, om de används för att förstå sanningarna i Den Hemliga Läran, tvingas att förkroppsligas och blir på så sätt förvanskade. Mycket av den så kallade teosofiska undervisningen består av sådana materialiseringar och som dessutom är skeva. I fallet med världar och plan, glober och kedjor av glober, har sådana förkroppsliganden producerat geografiska lokaliteter bemängda med teologiska komplex, uppmätta och kartlagda, noggrant beskrivna, vars invånare är klassificerade i enlighet med färgen på deras astrala skinn (kallad auras) och som bor i skärselden och i paradiset. Metafysiska begrepp av medvetande tillstånd och subjektiva processer som äger rum i dessa har missförståtts och felaktigt förklarats. Låt oss inte glömma att detta inte är Visdomens Väg som tar oss från den fysiska materian till den super-fysiska materian, utan det är den verkligt sanna som tar oss från materia till ande, från form till liv, från medvetande till självmedvetande, från självmedvetande till All-Själv-Medvetande
Med denna nödvändiga varning, låt oss fortsätta med våra studier.
Det finns två världar – noumenons värld och fenomenens värld. Teologer, vetenskapsmän och filosofer från urminnes tider har klassificerat och förklarat dem på många sätt, ibland korrekt, mer ofta felaktigt. Mystiker, ockultister och teosofer i alla tider och i varje trakt har löst sina mysterier och har lärt ut dem med liknelser, genom emblem och symboler med en uppriktighet i själ och hjärta.
Principen som ligger till grund för denna undervisning framställs tydligt i följande:
Två motsatta krafter … förflyttar Kosmos från det Evigt Ideella till den ändliga manifestationens plan eller från det Noumenella till det fenomenella planet. Allt, som är, var och skall vara, ÄR av evighet, även de oräkneliga former, vilka är ändliga och förgängliga blott i sin objektiva, men inte i sin ideella Form. De fanns såsom Idéer i Evigheten, och då de förgås, skall de finnas såsom avspeglingar. ( S.D. I p.282) [D.H.L. I s.296].
En fotnot till ovanstående säger:
Ockultismen lär, att ingen form kan meddelas åt något, vare sig av naturen eller av människan, såvida inte dess ideella förebild redan existerar på det subjektiva planet: Ja än mera; att ingen form eller gestalt rimligtvis kan framträda i människans medvetande eller utvecklas i hennes föreställningsförmåga, vilken inte existerar såsom prototyp, åtminstone approximativt.
Då teosofin eller Visdomsreligionen, har delat in fenomenvärlden i sju nivåer, där var och en har sin motsvarighet återspeglad i noumenons värld. Dessa sju nivåer är ytterligare under indelade i sju i nästan ändlösa riktningar. Låt inte den studerande bli störd av presentationen i Den Hemliga Läran om klassifikationen är annan än sjufaldig. Emedan vi betonar och håller fast vid manifestationens och evolutionens sjufaldiga framställning, undersöker boken andra framställningar och system, pekar ut deras fel eller deras förtjänster och avslöjar sanningar, halvsanningar och osanningar.
Noumenons värld kan beskrivas som den subjektiva aspekten av fenomenvärlden vilken är objektiv. Den viktigaste beskrivningen av den förra är dess grundläggande och fundamentala enhet, då mångfald beskriver den senare. Många liknande saker kommer från en och samma varelses reflektioner, precis som många tankar strömmar från en enda ide. Dessa två världar är inga geografiska områden, den ena ligger inom eller över den andra. En fotnot, som verkar obetydlig men som är viktig säger:
Då en värld kallas ”en högre värld” är den inte högre på grund av en högre plats, utan genom sin överlägsenhet i karaktär och väsen. Dock anses en sådan värld i allmänhet av flertalet profana såsom en ”himmel”, belägen högt över våra huvuden. (S.D. I, p. 221) [D.H.L. I s. 239]
Noumenons värld, enhetens, idéernas, tingen-i-sig-själv, och fenomenens värld, mångfaldens, formens och tingens, är såsom ande-materia: den senare existerar inte utan den förra. Till och med en kort eftertanke på följande utdrag kommer att avslöja det verkliga bestående sambandet dem emellan:
Livsprincipen eller livsenergin, som är allestädes närvarande, evig, oförstörbar, är såsom noumenon en kraft och en PRINCIP, medan den såsom fenomen är atomer. I båda fallen är den en och samma sak och kan endast betraktas som skilda saker av materialismen. (S.D. II, p 672-673 jämför också S.D. I p. 177) [DHL II s. 737.]
Genom hela manifestationen finns det två betingelser eller tillstånd i varje punkt av rymden och i varje ögonblick av tiden och de är bestämda världar. Ordet plan har ofta använts felaktigt och det intryck som getts och accepterats av många är att ett plan är en materiell plats, medan, uppriktigt sagt, det är ett medvetandetillstånd. Om vi håller denna förklaring i våra tankar, kommer den sanna betydelsen av de två världarna, noumenon och fenomen, att bli tydlig. Att nå eller att leva i noumenons värld innebär därför att förverkliga ett medvetande tillstånd, inte en förflyttning i materian. De två tillstånden – noumenon och fenomen – är överallt och hela tiden närvarande.
Precis som det Absoluta ibland används i syfte att förklara det Absolutas Värld, så beskrivs också den ursprungliga subjektiva differentiering som den arketypiska världen inom och från vilken alla varelser och alla ting är föreställda och formade.
På grund av att ordet noumenon ibland omtalas som den arketypiska världen har det skapats en del förvirring hos många studenter. Detta uttryck har använts i mer än en betydelse, därför är det nödvändigt för våra fortsatta studier att reda ut denna förvirring.
Den arketypiska världen är ett uttryck från Platons filosofi – världen som den existerade i det Gudomliga förnuftet. [5] Världen, förnuftet och Gudomen är skilda aspekter av en och samma Princip-Substans. Gudomen föreställer i Sitt förnuft en värld genom att återspegla Sig själv i denna. Gudomen är skaparen, Dess förnuft är det som håller kvar, upprätthåller och bevarar idéerna eller arketyperna, vilka är objektiva (eller en värld) för deras skapare. Gudomens förnuft vilken håller i sin famn idéerna är den första Modern – det ursprungliga skötet, i vilket Fadern ger upphov till Sonen – världen. Sonen har inneslutet inom sig fader-moder; modern har i sitt sköte fader-sonen; fader har i sin ideation moder-sonen. Världen har inneslutet inom sig Gudomen och Dess förnuft; förnuftet har i sitt sköte Gudomen och världen; Gudomen har i Sin ideation Sitt förnuft och värld. Den arketypiska världen är den värld i vilken de tre tillstånden eller betingelserna eller planen manifesterar sig och är fortfarande ett.
____________________________
[5] (S.D. I p. 200) [DHL I s. 218]En liten varning och förklaring när det gäller ordet förnuft, i uttrycket ”världen som den existerar i Gudomens förnuft”: Till exempel på annat ställe i en av de viktigaste passagerna i S.D. I sidan 328 [DHL, I s. 342] används en annan terminologi. I förbigående bör vi påpeka att världsideationen, världsenergin och världssubstansen korresponderar med Gudomen, förnuftet och världen i den lika viktiga fotnoten på sidan 200 i S.D. I [DHL I s.218].
Denna värld i Gudomens förnuft, denna kosmiska substans i vilken kosmisk ideation ingjuter kraft, är noumenos värld, vilken är oskiljaktigt förbunden med och i vilken bor, fenomenens värld i dess abstrakta och arketypiska aspekt.
I Shankaras metafysiska tankesystem motsvaras Ishvara, Shakti och Maya av Gudomen-Fadern, Förnuftet-Modern och Världen-Sonen. Då våra teosofistuderanden är mer bekanta med Gitan, låt oss rikta deras uppmärksamhet på det sjunde kapitlet, där Krishna (Gudomen-Fader-Ishvara) talar om Sin duala natur – lägre och högre – och beskriver den senare som ”skötet” i vilken ”skapelsen framspringer” (Förnuftet-Modern-Shakti) och det lägre, källan till materian (Världen-Sonen-Maya). Detta senare är Mulaprakriti då det högre (Förnuftet-Shakti) är ”Daiviprakriti, Logos ljus” varom Den Hemliga Läran hela tiden talar om. Det är också Fohat samt manifestationens feminina sida, Jungfrun som blir Moder och likväl förblir Jungfru. Det är Sofia förenad med Teo, Bodhi förenad med Bodha, vars avkomma är Kristus och Buddha, den Invigde och den Upplyste. Denna avvikelse från ämnet har varit nödvändig i vårt försök att visa hur noumenons värld – arketypernas – är den Absoluta Kunskapens värld och gör det möjligt för oss att dra den logiska slutsatsen att fenomenens värld ger en kunskap som är relativ.
Det finns inget behov att här utveckla och diskutera eller beskriva och förklara ursprunget till dessa ord eller tillstånd; inte heller att jämföra och att göra åtskillnad mellan den första, det Absolutas värld, och den andra, arketypernas värld. Vi måste lämna till den studerande att fördjupa sig i läran och se den bild som träder fram från diagrammet och beskrivningen på sidan 200 i S.D. I [DHL I s. 218]. Det är nog med att peka ut att den arketypiska världen som nämns i diagrammet inte tillhör noumenons värld – de arketyper varom vi har talat om tidigare. Denna värld tillhör den andra av ”det Sjufaldiga Kosmos tre högre plan”; och detta för oss till den andra betydelsen av uttrycket, arketypisk värld. Uppbyggarna konstruerar modeller efter förebilder i Gudomens förnuft. Modellernas värld är också modellvärlden; den är färdigställd av modeller och blir själv efterföljande världars modell i eller på vilken efterföljande modeller formas. Denna modellvärld kallas arketypisk och alla modeller på eller i den kallas arketyper. Samma fotnot som citerades ovan talar om ”en första modellvärld, som efterföljs av i fysiskt avseende fullkomligare, fastän i fråga om renhet lägre stående världar”. Diagrammet på samma sida visar var denna arketypiska värld är belägen.
Sambandet som existerar mellan dessa båda, där vi kallar den första för noumenons värld och den andra för den arketypiska världen, kommer att klarna för den eftertänksamme studenten genom följande utdrag:
För så snart MÖRKER – eller snarare det som för okunnigheten är “mörker”, återgått till sitt eget, det eviga Ljusets rike, lämnande efter sig blott sin gudomliga manifesterade Ideation, får de skapande Logoi förståelsen uppväckt och börjar se i den ideella världen (hittills fördold i gudomstanken) alla de arketypiska formerna, samt förbereder sig på att kopiera dessa modeller och uppbygga eller gestalta förgängliga och överlägsna former.
Vid detta verksamhetsskede är Demiurgen ännu inte uppbyggaren. Född i verksamhetsperiodens första gryning, måste han dock först klart fatta planläggningen för att kunna utarbeta de ideella former, som ligger inneslutna i den eviga ideationens sköte, alldeles som lotusplantans blivande blad och mjölkvita kronblad är fördolda inom växtens frö…. (S.D. I p. 380) [DHL I s. 397]. (Jämför också S.D. II p. 36)
Många kommer antagligen att läsa allt det som sagts i en abstrakt atmosfär och betrakta noumenons och arketypernas världar som kalla och fjärran, svårfattliga metafysiska begrepp, långt bortom deras dödliga sinnen. Låt oss försöka att liva upp dem och göra dem levande.
Det är sagt, såsom ovan så även nedan, och att tillämpa axiomet skulle ge lön för mödan i studiet av vårt ämne. Idéerna i de arketypiska regionerna producerar avgudabilder i de materiella världarna. På jorden har vi register och som används därför att registerformer finns i dess arketypiska motsvarighet. Manifestationer på detta plan är återspeglingar av de arketyper som finns på ett subtilare plan. Självmord och mord på det fysiska planet är symboler för dem på högre plan med vilka ”förlorade själar” är besläktade; moderlig kärlek exemplifierar De Högas barmhärtiga kärlek för barnet, mänskligheten; äktenskaplig kärlek representerar föreningen av de lägre med de högre jagen; dag och natt antyder manvantara och pralaya; födelse och död ger uttryck för manifestation och upplösning av atomer och system; den jordiska människan står för den Himmelska Människan; privata samfund och hemliga brödraskap vittnar om det heliga och lite kända Brödraskapet, då ceremoniella inträden hos de förra kopierar de Högre Initieringarna hos de senare; bedrägeri och charlataner inom ockultism pekar stilla på existensen av den Vita Magikern; och likaledes inom Naturens alla områden och verksamhetsfält vars successiva utsträckning är utan slut, tills vi känner oss alldeles matta och förvirrade av dess bottenlösa djup och oöverkomliga höjder och dess förunderliga utbredning längs alla sidor.
B. P. WADIA
THEOSOPHY, Vol. 11, No. 4, February, 1923, pages 160-167.
länk till Studie 5 i DHL
länk till Den Hemliga Läran Online
__________________________________________________________________
| till toppen av sidan | till B P Wadia Online huvudindex | till ULTs hemsida |
Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23
