Kunna de döda meddela
sig med de levande?

  GUSTAV ZANDER


© 2004 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Människans tillvaro kan, i stort sedd, indelas i trenne livstillstånd :det fysiska, som är hennes liv på jorden, det astrala eller psykiska (Kama Loka eller Dödsriket), då hon lever i jordatmosfären, och vari hon inträder vid varje jordelivs slut, samt det andliga, i vilket hon inträder från det astrala till en början endast under kortare perioder (Devakan), men där hon slutligen finner en odödlig tillvaro (Nirvana). Av de sju s. k. principer, vilka tillsammans utgöra hennes konstitution, är det de fyra lägsta, nämligen den fysiska kroppen, astralkroppen, livskraften och begären, som är nödvändiga för hennes liv på jorden. Men dessa samma principer hava även djuren; de äro således utmärkande för den djuriska, dödliga människan. När denna hunnit sin fulla utveckling, inkarneras i henne den femte principen, förnuft, självmedvetande, tankeförmåga, under det att hon överskyggas av 6:e och 7:e principerna, genom vilka, i den mån de sammansmälta med den 5:e principen, av den djuriska människan danas den andliga, odödliga, gudomliga människan, skapelsens mål och krona. Människans hela utvecklingslopp är sålunda ett cirkulerande mellan de båda lägre och en lägre del av det andliga, tills hon inhämtat allt vad de lägre livstillstånden kunna lära henne och blivit mogen för en odödlig tillvaro i det högsta.

Då människan vid den fysiska döden avskilt från sig den materiella kroppen jämte den däri inneboende livsprincipen, övergår hon till det astrala tillvarelsesättet i jordatmosfären. Det kan kallas ”dödsriket” endast i den mening, att det är den sfär, där de, som dött på jorden, hamna, ty människan lever där, befriad från kroppens, rummets och tidens begränsningar, ett intensivare liv än på jorden. Hennes kropp är då av en mycket tunn, astral materia, och hon äger därjämte, såsom utmärkande för det astrala tillståndet, begärens princip samt tankeprincipen, sådana hon själv utvecklat dem under jordelivet. Meningen med denna hennes astrala tillvaro är att avlägsna det sinnligt besmittade och förgängliga, som hindrar hennes övergång till det rent andliga livstillståndet, under vilket hon åtnjuter en nödvändig vila och stärkes för det därp å följande nya jordelivet. Denna förberedelse sker genom bortdöendet av astralkroppen, de lägre begären samt så mycket av tankeprincipen, intelligensen, som neddragits till tjänare åt och besmittats av de sinnliga begären. Så länge dessa ännu behärska människan, använder hon sin intelligens företrädesvis till att uttänka allt flera och mer raffinerade sätt att tillfredsställa dem. Den sålunda fördärvade delen av hennes intelligens kan icke deltaga i en andlig tillvaro, utan dör bort tillsammans med astralkroppen och de lägre begäran, den ”astrala döden”, efter vilken endast de andliga principerna kvarstå och människan ingår i den frid och sällhet, som äro naturliga för det rent andliga livstillståndet.

För vår jords mänsklighet är jorden den plats, där hon finner allt vad hon behöver och nu kan använda för sin utveckling och sitt fortskridande till den fullkomning, som är möjlig att uppnå på detta världsklot. Och då jordelivet ensamt är ”orsakernas värld” och framsteg således endast där kunna göras, så är det tydligt, att människan måste kunna redan på jorden, om ock till en början endast för kortare stunder, inträda i de båda högre livstillstånden. I det astrala inträder hon periodiskt och normalt, då hon sover och drömmer. Men det finnes människor, som även i det vakna tillståndet kunna komma i rapport med den astrala världen och medvetet mottaga intryck därifrån. För högt utvecklade personer är detta samband alldeles frivilligt och självständigt. De väsen, som befolka denna sfär, äro till största delen dem underdåniga och kunna icke tvinga sig på dem, allraminst göra dem någon skada. M en för dem, som, innan de nått en viss grad av andlig utveckling och renhet, råkat komma i kontakt med den astrala sfären och blivit mottagliga för dess inflytelser, äro dessa i sanning olycksbringande både för dem själva och otaliga andra. Dessa beklagansvärda va-re1ser, de s. k. medierna, äro viljelöst underkastade de astrala inflytelserna och bana väg för dem till andra, nämligen till dem, som bruka deltaga i de spiritistiska seanserna. Den mystiska och teosofiska litteraturen beskriver det onda, som på detta sätt tillskyndas människorna och varnar allvarligt mot den spiritistiska verksamheten. Man besinne blott, att till ”dödsriket” komma alla, men att de andligen och moraliskt bäst utrustade snart lämna det, under det att alla världens syndfulla och brottsliga individer stanna där under en vida längre tid, och att det är just dessa, som ivrigast söka komma i gemenskap med de efterlevande.

Även det andliga livstillståndet kan jordernänniskan inträda i eller få glimtar av dels under den djupa, drömfria sömnen, dels även i drömmar, i vilka dock endast hennes högsta principer äro verksamma, dels i det vakande tillståndet såsom andliga eller konstnärliga snilleingivelser och slutligen genom att försatta sig i andlig dvala, det högsta medvetenhetstillståndet på jorden (Samadhi), dvala i den mening, att hon då är otillgänglig för lägre medvetenhetstillstånd, särdeles det vanliga vakna dagsmedvetandet. Det är klart, att denna direkta, övergång till det andliga livstillståndet med överhoppande av den astrala reningsprocessen förutsätter en viss grad af andlig utveckling, en övervägande andlig grundstämning, en i det dagliga livet ingripande verksamhet av de högsta principerna.

Då människan således redan på jorden kan nå sin fullkomning, vartill behöves då, det astrala mellantillståndet?. Ingen kan nå den ovannämnda andliga grundstämningen utan att efter en lång följd av föregående jordeliv hava genomgått den astrala reningen. För att kunna leva och verka på jorden har människan fått sin fysiska kropp, men denna har sina egna lagar för tillväxt, mognad, tillbakagång och upplösning, och dess varaktighet och brukbarhet inskränker sig även under gynnsamma förhållanden till en oändligt liten del av den tid människan behöver för att genomgå alla de jordisk a erfarenheter, genom vilka hennes andliga utveckling, förädling och fullkomning skall äga rum. Även utövningen av hennes andliga förmögenheter är på jorden bunden vid kroppsliga organ, som slitas och slutligen bliva otjänstbara. Hennes utvecklingslopp måste därför uppdelas i kortare verksamhetsperioder, mellan vilka hon behöver vila och vederkvickelse. Denna erhåller hon i det lägre andliga livstillståndet (Devakan). Hennes liv på jorden är en ständig strid mellan andlighet och sinnlighet, och så länge sinnligheten förmörkar och förlamar andligheten, måste de sinnliga elementerna, d. v. s. hennes animala själ, avlägsnas och upplösas, innan hon kan njuta den andliga vilan. Denna rening sker i det astrala tillståndet och måste naturligtvis fordra mer eller mindre tid allt efter själens tillstånd. Hade icke det onda, de själviska begären, kommit i världen, hade intet astralt mellantillstånd behövts, och det fanns ej heller under de första raserna, då andligheten var större, men självmedvetandet och därmed fri vilja och ansvar ännu voro obefintliga.

Det är emellertid en stor skillnad mellan den rening, som sker i det astrala tillståndet och den, som sker medvetet och frivilligt på jorden.Den förra är verkan av en naturlag; människans vilja tager däri ingen del, och den ändrar intet i hennes Karma, hennes mellanhavande med den Eviga Rättvisan. Hennes andliga och moraliska utveckling på jorden är däremot hennes eget verk, en frukt av hennes egna bemödanden. Det är då tydligt, att ju renare och andligare hennes liv på jorden varit, desto mindre behöver hon den astrala reningsprocessen och desto kortare blir hennes vistelse i dödsriket.

Det har synts nödvändigt att något utförligare redogöra för det astrala tillståndet, emedan det är just i detta, som möjlighet förefinnes för de döda att meddela sig med de levande. Den dödas själ kan nämligen icke träda i förbindelse med den sinnliga världen, utan att någon sinnlighet finnes kvar hos henne eller, om denna under reningsprocessen håller på att dö bort, genom någon yttre inflytelse åter väckes till liv.

En stark sinnlighet lever orubbad kvar hos människor, vilka hastigt bortryckts, under det de fullt hängivit sig åt eller trånat efter det materiella livet, dess bestyr, nöjen och njutningar. De bliva då plötsligen försatta i ett livstillstånd, där de, i saknad av den materiella kroppen, icke kunna tillfredsställa sina ännu starka begär. De tråna efter jordelivet och söka efter tillfälle att närma sig människorna för att genom dem medelbart, liksom i andra hand, njuta vad de ej i första hand komma åt, nämligen sinnligt liv.

Tillfälle att komma i kontakt med de på jorden kvarlevande erbjuda de spiritistiska seanserna. Den nödvändiga förbindelselänken mellan den astrala och den fysiska världen har man i (de ovannämnda) medierna, vilka ju redan under jordeliv et kunna försättas i det astrala tillståndet och sålunda under en längre eller kortare stund befinna sig i samma medvetenhetstillstånd som de döda, innan dessa övergått till det andliga tillståndet. Genom mediet kan då den döda tala till de närvarande och finna lisa i sin trånad efter sinnligt liv genom att s. a. s. assimilera deras sinnliga tankar och känslor. Men den döda tager icke blott, utan delar med sig åt de närvarande av sitt eget själstillstånd. En växelverkan mellan den döda och de levande uppstår, synnerligen olycksdiger för båda parterna. Den dödas rening avbrytes, och det är lätt att tänka sig, huru detta umgänge med köttsligt levande skall hindra och försvåra den frigörelse ur det sinnliga, som är det astrala livstillståndets ändamål.

Seansdeltagarna å sin sida lägga sig mer eller mindre fullständigt öppna för den inflytelse, som den astrala varelsen kan utöva på deras tankar, känslor och begär. Huru ödesdigert detta inflytande kan bliva, blir uppenbart, då man besinnar, att de döda, som mest dragas till de spiritistiska seanserna, äro, som ovan sagts, de, vilka i förtid bortryckts af den fysiska döden, innan ännu de jordiska banden börjat lossas och medan sinnligheten ännu är stark, således de, som avlidit genom olyckshändelser, dråp, självmord eller som avlivats till straff för begångna brott.

I de fall åter, då reningsprocessen börjat och själen i någon mån övervunnit sinnligheten, kan hon genom de efterlevandes livliga önskan att komma i förbindelse med den döda med hjälp av ett medium åter neddragas i den jordiska sfären. Denna umgängelse med de döda, vilken spiritisterna betrakta nästan som en religiös handling, är likväl ett brott mot den döda, som då får på nytt arbeta sig upp ur ett redan övervunnet lägre själstillstånd. Denna mot naturens lagar tilltvungna umgängelse med de döda har existerat sedan urminnes tider eller så länge egoistisk nyfikenhet eller sentimentalitet varit mänskliga svagheter. Den kallades fordom nekromanti eller ”de dödas frambesvärjande” och var hos folk, hvilkas lagstiftare förstodo dess brottslighet, belagd med strängt straff. Nu kallas den spiritism och räknar anhängare bland samhällets högsta kretsar.

Men det är icke alltid som ett medium erfordras för att en förbindelse med döda skall kunna äga rum. I början av det astrala tillståndet lever människan i jordatmosfären med alla sina principer utom den fysiska kroppen. Sedan hon vaknat ur den första dödsdvalan, har hon ett livligt minne av sina jordiska förhållanden, åtminstone de, som närmast föregingo hennes frånfälle. Det kan vara någon viktig upplysning, någon angelägen varning, som hon drives till att meddela efterlevande, och hon kan då, ehuru endast en kort tid efter döden, i sin ännu oförtärda astralkropp uppenbara sig för och meddela sig med den, på vilken hon koncentrerar sina tankar. Om denna icke är ett medium eller vad man kallar en sensitiv och således icke är mottaglig för astrala inflytelser, fordras en viss grad av materialisation av den dödas astralkropp (inmängandet af fysiska stoftpartiklar i densamma), för att den av en vanlig människa skall kunna ses och frambringa förnimbart tal. Det är den dödas intensiva begär att uppenbara sig, som är den verkande kraften i denna materialisation.

Det är således ett faktum, att de döda kunna meddela sig med de levande. Men det är icke alltid de döda själva., som uppenbara sig. Detta är nästan endast då fallet, när det är fråga om avrättade, självmördare eller de, som dött av olyckshändelse, vilka knappast kunna sägas vara riktigt döda, och vilka alla äro alltför benägna att meddela sig med de kvarlevande. I ett stort antal fall är det icke de döda, utan deras i större eller mindre upplösning stadda lämningar, vilka av teosofien kallas skal. Den dödas själ har övergått till det andliga tillståndet och är nu oåtkomlig för åtminstone spiritistiska besvärjelser; den forna nekromantien ägde dock medel att tvinga även dessa frigjorda andar att meddela sig. Som regel är dock människoanden nu så renad från allt, som skulle kunna stå i rapport med ett jordiskt medvetenhetstillstånd, att en umgängelse med efterlevande är avskuren. Huru skulle den renade själen annars kunna, njuta den fullkomliga vila och sällhet, som hon så väl behöver, innan hon vänder tillbaka för att genomgå ett nytt jordelivs prövningar och tillkämpa sig tillträde till en ännu högre sfär av det andliga tillståndet. Ty ”I min Faders hus finnas många boningar”. Det andliga, devakanska, tillståndet kan ej vara detsamma för alla. Det är en fullkomlig vila och sällhet, men naturligtvis avpassad efter varje själs tillstånd och behov.

Vad är det åter som teosofien kallar ”skal”? Allt det som själen under sin rening frigör sig ifrån, astralkroppen, de lägre begären och den lägre, i själviska syften missbrukade och därför till undergång dömda intelligensen. Detta är människans animala själ, och likaväl som den fysiska kroppen blir ett lik, när själen lämnar den, likaväl blir den animala själen ett lik, när den övergives av den högre mänskliga själen.

Dessa skal äga en livslängd i förhållande till intensiteten av de krafter den animala själen utvecklat på jorden. En människa, som helt hängivit sig åt sinnliga begär och laster samt själviska, världsliga strävanden, har hopbringat ett kraftkapital, som, ehuru av låg och förgänglig art, dock fordrar tid att förstöras och skingras; hennes rening i astrala. tillståndet blir långvarig och mödosam, och skalet, som slutligen blir kvar, upplöses långsamt. Den människa åter, som strävat efter renhet och sanning i tank ar och känslor och osjälviskt verkat till sina medmänniskors bästa, har också ett långt mellantillstånd att vänta, men i en högre, andligare sfär, under det att hennes astrala tillvaro blir så mycket kortare.

Innan de börjar upplösas, spela dessa skal en betydande roll vid de spiritistiska seanserna. De äga, som sagts, en viss grad af intelligens samt minne av den personlighets förhållanden och egendomligheter de tillhört. De kunna därför framställa denna personlighet på ett så övertygande sätt, att seans-deltagarne känna sig förvissade, att den förmenta ”anden” är identisk med den ifrågavarande personen.

Det som här anförts kan sålunda sammanfattas.
 
Då människan uppehåller sig i det astrala mellantillståndet just därför, att den andliga delen av hennes varelse ännu är mer eller mindre fast förenad med eller t. o. m. behärskad av de lägre principer, som besjälade hennes fysiska kropp, och således dessa principer äro gemensamma för både det astrala och det fysiska livstillståndet, bör en förbindelse mellan båda dessa tillstånd kunna äga rum, så att den döda kan visa sig för efterlevande i sin astralkropp samt själv eller genom ett medium meddela sina tankar och önskningar.

Om enstaka uppenbarelser från den astrala sfären kunna förekomma till följd av en intensiv önskan hos en nyligen död att meddela något av vikt för efterlevande, så är detta icke någon kränkning av naturens lagar och avsikter, vilket däremot är förhållandet med ett medelst medier systematiskt bedrivet umgänge mellan den astrala och den fysiska, sfärens innevånare. Var och en av dessa livssfärer har sin egen särskilda uppgift i människans utveckling och har att göra med henne under så olika förhållanden, att ett ingripande från den ena sfären i den andra icke kan vara annat än störande och olycksbringande. Vi jordemänniskor hava icke behov af någon upplysning och hjälp från den astrala sfären, och dess varelser kunna endast störas i sin utveckling genom vår inblandning.

Den ovan givna skildringen av vilka slags astrala varelser det är, som lättast och villigast dragas in i vår sfär, borde öppna ögonen för den fara, som därifrån hotar, och det ytterligare och förlängda lidande vi med vår nyfikenhet tillskynda dessa varelser drabba de skyldiga med ett tungt ansvar.

Teosofen anser det därför rättast och säkrast att sky all beröring med den astrala sfären och att redan i detta livet så förbereda sin övergång till den andliga livssfären, att hans vistelse i den astrala blir så kort som möjligt.

GUSTAV ZANDER
Theosophia, Mars, 1911 sid.61-68