Kan den teosofiska regeln att döma gärningen,
icke gärningsmannen, alltid upprätthållas?

VAD INNEBÄR DENNA REGEL OCH VAD ÄR DESS GRUND?

GUSTAV ZANDER

© 2004 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Det är klart, att ett enkelt uttalande om en gärnings sedliga beskaffenhet, utan alla hänsyn till gärningsmannen, endast är ett uttryck av rättskänslan och kan därför icke vara något orätt. För att kunna i varje fall handla rätt, måste vi söka göra klart för oss varje handlings sedliga värde, d. v. s. i vad mån den överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet och inte kränker andras rätt och bästa.

Men det är något helt annat om, vid en handlings bedömande insmyger sig eller gives uttryck åt någon ovilja mot gärningsmannen. Det är då fara värdt, att vårt omdöme förlorar i objektiv giltighet, och att våra känslor förleda oss till en onödigt sträng, kanske orättvis dom. Vi begå då själva en fördömlig handling och ådraga oss därigenom ett särskildt ansvar. Men, även om den klandrade handlingen måste ogillas, men vår dom öfverflyttas på den hand­lande, drabbar oss det ansvar därför, som nämnes i »bergspredikan»: »Med den dom, varmed I dömen, skolen I varda dömde, och med det mått, varmed I mäten, skall det mätas åt Eder». Det är Karmas omutliga lag, till vilken här hänvisas.

Var och en måste vid minsta eftertanke medgiva det rättvisa däri, att vi själva dömas lika strängt som vi döma andra. Och ändock är Bibelns varning så välbehövlig! Det är nära 2000 år sedan den uttalades; och, skall man döma efter den dagliga erfarenheten, synas nutidens kristna icke mindre än den tidens judar behöva erinras om dess innebörd. Det måste vara någon särdeles mäktig drivfjäder, som kommer oss att glömma den och gör oss blinda för, huru ofelbart vårt hårda bedömande av andra drabbar oss själva. Ja, det är i sanning en mäktig kraft, själva grundk raften i vår lägre natur, själviskheten, roten och upphovet till allt ont.

Men om det nu i stället endast är rättsinne och entusiasm för det sanna och rätta, som driver oss att strängt bedöma en felande? Tänkom oss då en människa, så upphöjd över mänskliga fel och svagheter, att hon kunde synas hava rätt att döma andra. Månne hennes hängivenhet för det sanna och rätta skulle någonsin taga sig uttryck i en hård dom över andra? Säkerligen icke! Hon har nog kommit dit, där hon nu är, genom en ständig, allvarlig självprövning, och hon vet, vilken smärtfull och ångestfull strid det kostar människan att slita sig ut ur det själviskhetens nät, vari hon är f ången. Även godartade, uppåtsträvande naturer hava svårt att alltid upptäcka de försåtliga former, vilka själviskheten ikläder sig. Böjelsen att jämföra oss med andra, för att möjligen kunna känna oss dem överlägsna i något avseende, är nog en mycket vanlig svaghet. Kanske man vill ursäkta den därmed, att känslan, att vi dock äro ett litet stycke i förväg, är en kraftig maning till förnyade ansträngningar. Men behovet av just denna eggelse röjer själviskhet. Huru mycket ädlare och sundare är ej då den eggelse, vi hämta av jämförelsen med dem, som stå över oss! Vi behöva icke här påpeka den grövre själviskheten hos dem, som finna en viss hemlig eller medveten tillfredsställelse i att strängt döma personer, som de finna osympatiska, eller den vidriga form därav, som dömer i bestämd avsikt att kränka och skada.

Huru skola vi då förhålla oss? Vi kunna undgå att se det felaktiga i andras handlingssätt, och det kan ju vara oss till hjälp, att göra klart för oss det förkastliga i andras handlingar. Lyckligtvis vi ej taga dömandet av andra till hjälp för att utveckla och stärka vårt eget rättsinne. I den egna själfprövningen ha vi material nog för utstakandet av vägen till frigörelse från allt det inom oss, som är bristfälligt och oss ovärdigt. Därför varnar oss också teosofien på det allvarligaste för att sysselsätta oss med andras fel och brister. Det hjälper oss ej en hårsmån framåt, men avvänder vår uppmärksamhet och vår energi från våra egna brister, vilka vi i främsta rummet hava att svara för.

Men teosofien säger oss icke allenast vad vi skola göra, utan även varför vi skola göra det. Varför skola vi älska vår nästa såsom oss själva och i vår nästa se, icke vissa individer, utan alla mänskliga varelser? Det är teosofiens stora grundsanning om alltings Enhet, som ligger till grund för detta kärleksbud. Ty, vad är i själva verket kärlek? Pauli härliga lovsång över kärleken i Korintierbrevet säger oss, att kärleken är det högsta av allt och det, utan vilket allt annat är intet. Kärleken är inbegreppet av alla mänskliga dygder, av allt det högsta, det renaste, det varmaste, som rör sig i ett människohjärta. Men allt detta är kärlekens yttringar; vi veta därmed icke, vad h an i grunden är. Men om vi med teosofien säga, att kärlek är harmoni, den kraft som enar allt söndrat i världen, då förstå vi, att kärleken är den makt, som frälsar världen. Vad är nu världen annat än en oändlig disharmoni? Men det är oss sagt, att vid den stora världsutvecklingsperiodens slut allt, från det största till det minsta, är harmoni och därför inneslu­tet i oförgänglig frid och sällhet. Men nu, under utvecklingen, är allting söndrat och måste vara det, ty den allt omfattande harmoni, som är målet, kan ej hinnas utan strid, utan motsatta krafters växelverkan.Människan är en sammanfattning af världsalltet, och hennes pilgrimsvandring genom jordeliven är en återspegling av den söndrade världsharmoniens återställande.

Och vad är tillämpningen av denna alltings enhet på förhållandet till våra medmänniskor? Huru olika, ja, motsatta våra öden, anlag och böjelser än äro i denna inkarnation, har det ej alltid varit så. Vi äro alla utgångna ur samma Enhet och hava haft samma förutsättningar och villkor; men jordelivens skiftande erfarenheter, striderna mellan vårt Högre och vårt lägre jag, hava frambragt de nuvarande olikheterna, den nuvarande söndringen. Vad upplevat i verkligheten, i tanke och fantasi, skola alla slutligen ha upplevat, fast de däremot på olika sätt. Söndringen, olikheterna, så när som på den särskilda doften av den fullkomnade personligheten, äro då ej mer, ty människan vet allt, äger allt, är ett med allt. Synas då ej olikheterna i detta livet endast vara en övergående illusion! Kunde människan, hunnen till målet, ännu gråta, bittert skulle hon ej då begråta allt, varmed hon själv bidragit att störa harmonien med sina medvandrare! Men för den, som tillkämpat sig den eviga friden, finnas inga sorgliga minnen. Allt är försonat.

Dessa betraktelser torde vara ägnade att nedstämma ivern hos den, som är snar att döma. Återstår nu att besvara frågan här ovan: kan regeln att döma gärningen, gärningsmannen, alltid upprätthållas?

Vad som ovan sagts kan naturligen ej gälla de personer, vilka dels fått samhällets uppdrag att upprätthålla god ordning samt vaka över och skydda allas rätt och säkerhet, dels åtagit sig att vara, eller naturligen såsom föräldrar, blivit ungdomens lärare och uppfostrare. Plikten att rätta och, om nödigt, bestraffa, nödgar dem att intränga i andras personlighet, att rannsaka gärningar och bevekelsegrunder, uppspåra dåliga anlag och böjelser, m. e. o., att lägga i dagen och visa hela sammanhanget i varje förbrytelse, på det att ej en oskyldig straffas, och för att visa det berättigade och lagliga i de ras eget förfarande och så fria sig själva från alla misstankar om personliga, obehöriga motiv.

Det är ofta en tung pliktutövning, men den kan ej undvaras, så länge yttre lagar behövas för att reglera förhållandet människorna emellan, så länge det finnes människor, vilka icke i allt sitt görande och låtande lyssna efter den inre, gudomliga Lagens bud och så länge icke alla förstå, att lärjungens kall är uppfyllt av lika heliga plikter som lärarens, att varje människa i sin tur blir lärare och att hon såsom lärare måste skörda, vad hon som lärjunge sått.

GUSTAV ZANDER
Theosophia, Mars, 1911 sid.55-58

 

___________________________________________________________________