© 2001 Online
Teosofiska Kompaniet Malmö
– till sin förnöjelse eller inte – hänger sig åt tankar som leder till ett mörkt och bittert liv i Kama-loka, då utgörs hennes helvete av detta fasansfulla tillstånd, i jämförelse med vilket jordelivet framstår som himmelskt. Och hennes återvändande till jorden blir ett återvändande till himmel riket. Detta leder mig till slutsatsen att det lägsta och värsta helvetet måste vara ett medvetandetillstånd, och att detta tillstånd måste vara utomkroppsligt och därför ett stadium i Kama-loka. Det här synsättet kan kasta ljus över olika slags helvetesskildringar, ty de fasansfulla tillstånd som en del själar befinner sig i när de lämnat kroppen och dess begränsningar kan motsvara just dessa skildringar, och deras uppehållsort bör vara i jordens närhet eftersom denna representerar den grövsta formen av materia. I analogi härmed måste andra världar ha sina egna helveten av samma slag, men jag tycker att det räcker med att vi nu begränsar oss till solsystemet. Alla idéer om helvetet, hur förskräckliga de än är, förefaller mig vara baserade på beskrivningar av sådant som man vet att sinnet och själen kan uppleva. En mardröm ger en viss uppfattning om vad helvetet kan vara, ty i denna lider själen – utan sin kropp – av något som kroppen efteråt förstår bara utgjordes av tankar. [s 107-108]Säger teosofin att vår jord är planetsystemets helvete? Om så är fallet, har då varje solsystem sitt eget helvete?
121. WQJ: Många författare framför som sin uppfattning att jorden är det verkliga helvetet, men teosofin anser inte att sanningen är så enkel. Buddha lärde uppenbarligen att det finns ett helvete efter den fysiska kroppens död, och några av tillstånden i Kama-loka är helt säkert helvetiska. Även hinduismen lär att det finns ett helvete, skilt från jordelivet. Några kabbalister synes luta åt åsikten att jorden är helvetet, och när vi ser hur svårt själen kan ha det här, tycks det också vara så. Ty vad kan väl vara förskräckligare än att leva på jorden med full vetskap om att ens handlingar här leder till ett ännu värre tillstånd efter döden och slutligen kan förinta själen? Men enligt min uppfattning måste frågan om helvetet, liksom frågan om himlen, betraktas mot bakgrunden av att människan är en tänkare som alltid tänker och som existerar därför att hon tänker. Hennes liv måste i varje ögonblick och överallt vara resultatet av hennes tankar, det måste grundas på hennes tänkande och få sin färg och verkan av detta. Om därför hennes tankar under livet leder till vävandet av en vacker himmelsk vävnad efter kroppens död, så kommer hon att vistas i dessa tankar tills de är uttömda, och när hon sedan återvänder till jorden blir livet där hennes enda helvete. Men om hon under jordelivet
| till ULTs hemsida | till William Q Judge Online | till ForumSvaren HuvudIndex |
Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23
