nr 147

Visdomens dualistiska aspekt

Låt oss anta att visdom, i bästa fall, är ett tänjbart ord – i alla fall såsom det används i de europeiska språken – och att det inte går att förstå den egentliga innebörden av ordet om det inte föregås eller efterföljs av något förtydligande adjektiv. I Bibeln får det hebreiska ordet för visdom, Chokmah (på grekiska Sophia), beskriva de mest väsensskilda ting, både abstrakta och konkreta. “Visdom” är alltså ett begrepp som på en och samma gång får stå för gudomlig inspiration, för världslig slughet och beräknande list, för den Esoteriska Vetenskapens hemliga kunskap, för blind tro, för “gudsfruktan” samt för den kraft faraos magiker besitter. Ordet tillämpas urskillningslöst på både Kristus och svartkonst – häxan Sedecla kallas nämligen också för ”den visa kvinnan från En-Dor ”.

Från kristendomens allra tidigaste år, från den bibliske Jakob (kap. 3, v 13-17), till den siste kalvinistiske predikanten, som ser helvetet och den eviga fördömelsen som bevis på “den allsmäktiges visdom”, har begreppet fått stå för de mest skilda företeelser. Men Jakob talar om två sorters visdom, vilket vi är helt överens med honom om. Han skiljer mycket bestämt mellan den gudomliga eller noëtiska [högre förnuftets] “Sophia” – visdomen som kommer från ovan – och den jordiska, mediala och djävulska visdomen (kap 3, v 15). För den sanne teosofen finns det ingen annan visdom än den förstnämnda. Man hade önskat att Jakob hade följt Paulus föredöme och bara pratat med de “fullkomliga” och inte någon annan om denna visdom, d.v.s. bara  pratat med de som redan var invigda i dessa mysterier, eller åtminstone kände till det mest grundläggande i de heliga vetenskaperna. Hur stort hans misstag än var, och hur förtidigt hans försök att så den sanna och eviga gnosis  i en oplöjd jord än var, så var hans avsikt ändå god och hans syfte osjälviskt, och det var därför han blev stenad till döds. Hade han bara försökt att predika någon egen uppdiktad historia eller förkunnat för egen vinnings skull, vem skulle då ha upptäckt honom eller försökt krossa honom, bland hundratals andra falska sekter, bland dagens rådande “grupperingar” och fanatiska “samfund”? Jakob skilde sig från mängden, helt enkelt. Om än försiktigt, så var det han talade om ändå inte någon ”visdom som hör till denna värld” utan sanningen eller “Guds hemlighetsfulla vishet” som ”ingen av denna världens makter känner till” (1:a Korintierbrevet, kap 2, v 6-8 ), allra minst den moderna vetenskapens arkonter. Den “mediala” visdomen, som Jakob definierar som jordisk och djävulsk, har däremot alltid funnits – från Pythagoras och Platons dagar, då det för varje philosophus fanns nio sophistae, fram till våra dagar. Vårt århundrade får gärna behålla denna visdom, ja, har faktiskt förtjänat den. Den sortens visdom är en skrud som är lätt att ta på sig. Har kråkorna någonsin vägrat att klä ut sig i påfågelfjädrar om de har fått chansen?

Utdrag ur artikeln Visdomens dualistiska aspekt av HELENA BLAVATSKY 
 

 |  till Teosofiska Speglingar  |  till ULTs hemsida   | 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23