nr 131

Vår Gud inom oss

Vår Gud inom oss, ”vår Fader i det fördolda” är vad vi kallar det ”HÖGRE SJÄLVET”, Atma. Vårt inkarnerade Jag var en Gud till sitt ursprung, en Gud liksom alla de första emanationerna från den Enda Okända Principen. Men efter sitt ”fall i materien”, som innebar att det måste inkarnera genom hela livscykeln från början till slut är det inte längre en fri och lycklig gud utan en stackars pilgrim, på väg att återvinna det som han förlorat. Jag kan ge ett fullständigare svar genom att anföra vad som sägs om den INRE MÄNNISKAN i Isis Unveiled (vol II:593):

”Allt sedan urminnes tider har mänskligheten som helhet alltid varit övertygad om existensen av ett personligt andligt väsen i den personliga, fysiska människan. Detta inre väsen var mer eller mindre gudomligt allt efter dess närhet till kronan. Ju innerligare föreningen var, desto ljusare var människans öde och desto mindre farliga de yttre förhållandena. Denna tro är varken bigott eller vidskeplig utan en ständig, instinktiv känsla av närhet till en annan, andlig och osynlig värld, som fastän den är subjektiv för den yttre människans sinnen, dock är fullkomligt objektiv för det inre jaget. Vidare trodde de att yttre och inre förhållanden påverkar vår vilja som råder över våra handlingar. De förkastade fatalismen, ty den innebär föreställningen om en blind kurs, styrd av en ännu blindare makt; men de trodde på det öde eller karma, som varje människa spinner omkring sig från födelsen till döden, tråd efter tråd, såsom spindeln sitt nät. Och detta öde leds antingen av det inom oss, som av några kallas för skyddsängeln eller av andra benämns vår mer närliggande astrala inre människa, som blott alltför ofta är den köttsliga människans eller personlighetens onda genius. Båda leder MÄNNISKAN framåt men en av dem måste få övertaget; och från det ögonblick, då denna osynliga strid börjar träder den stränga och oblidkeliga kompensationens och vedergällningens lag in i bilden och har sin gång, troget följande stridens växlingar. När den sista tråden har spunnits och människan synes insvept i sitt eget nät, befinner hon sig helt i detta självskapade ödes våld. Antingen sitter hon då likt den tröga musslan fast vid den orörliga klippan, eller också förs hon likt en fjäder bort med den virvelvind hennes egna gärningar gett upphov till.”

HELENA BLAVATSKY 
Nyckeln till Teosofin, Kap 10
 

 |  till Teosofiska Speglingar  |  till ULTs hemsida   | 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23