nr 101

Tron på Kristi blod

De kristna tror på en förlåtelse och ett efterskänkande av alla synder. Man har lovat dem att om de enbart tror på Kristi blod (ett oskyldigt offer!), på det blod han offrade till försoning för hela mänsklighetens synder, skall detta gottgöra varje dödlig synd. Och vi tror varken på någon ställföreträdande försoning eller på möjligheten av att någon gud – inte ens ett "personligt absolut" eller "oändligt" väsen, om ett sådant kunde finnas – skulle kunna förlåta någon ens den minsta synd. Vad vi tror på, är en strikt och opartisk rättvisa. Vårt begrepp om den ovetbara Universella Gudomen, representerad av karma, är att det är en makt som inte kan misslyckas och som därför inte kan hysa varken vrede eller nåd, utan endast absolut rättvisa som lämnar varje orsak, stor eller ringa, att utarbeta sina oundvikliga verkningar. Jesu talesätt: "Med det mått I mäten med, skall ock mätas åt eder" (Matt 7:2) hänvisar inte vare sig öppet eller underförstått på något hopp om en kommande nåd eller frälsning genom ställföreträdare. Det är på grund av att vi i vår filosofi erkänner rättvisan i denna sats som vi inte nog eftertryckligt kan föreslå kärlek, barmhärtighet och förlåtelse för ömsesidiga oförrätter. Stå ej emot en oförrätt och löna ont med gott är buddhistiska föreskrifter som först predikades med hänsyn till den obevekliga karmiska lagen. Att ta lagen i egna händer är i alla händelser för en människa en vanhelgande självöverskattning. Den mänskliga lagen må använda sig av inskränkande men inte av straffande åtgärder. En människa som tror på karma, men dock kräver sin egen hämnd och vägrar att förlåta varje oförrätt eller att löna ont med gott, är en brottsling och skadar endast sig själv. Den som i stället för att helt och hållet överlämna straffet åt den stora lagen, karma – som ofelbart kommer att hemsöka den som skapat obalans – och därtill lägger sin egen lilla hämnd, skall därmed endast alstra en orsak till kommande gottgörelse åt sin fiende och ett kommande straff åt sig själv. Den ofelbara regulatorn danar i varje inkarnation beskaffenheten av den efterföljande, och summan av förtjänster eller brister i de föregående utgör den avgörande faktorn vid den nya återfödelsen.

Utdrag ur Nyckeln till teosofin, kap XI, av HELENA BLAVATSKY
 

 |  till Teosofiska Speglingar  |  till ULTs hemsida   | 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23