nr 155

Tredje Grundsatsen

Den tredje grundsatsen pekar på det faktum att alla varelser i universum har utvecklats från lägre förnimmelsegrader mot en större och större individualisering. Den hävdar också att de varelser som nått längre i utvecklingen än människan tidigare genomgått vårt stadium och att det aldrig finns ett slut på evolutionen eftersom det i ett oändligt universum finns oändliga möjligheter. Och oavsett vilket steg som än kan uppnås inom en given utvecklingsperiod beträffande fullkomlighet så finns det ständigt nya möjligheter och nya steg att uppnå.

Om vi betraktar livet och dess tänkbara mål, med alla de varierande erfarenheter som en människa kan uppleva, så inser man att ett enda liv inte är tillräckligt för att verkställa allt det som naturen avser, för att inte nämna allt det som vi själva önskar göra. Skalan och variationsgraderna av erfarenheter är oerhörd; varje form av intelligens som är stadd i utveckling i naturen har antingen varit, är eller kommer att bli mänsklig.

Karma och reinkarnationsläran är just de två läror som mänskligheten är i allra störst behov av eftersom dessa utgör ansvarets och hoppets läror. Karma – läran om ansvar – innebär att vad helst en människa sår kommer hon också att skörda. Reinkarnation – läran om hoppet – innebär att oavsett vad vi sått, individuellt eller kollektivt, så finns det alltid utrymme till förbättring. Själva existensen av lidandet är i sig en läxa. Karma och reinkarnation visar att lidande uppstår genom felaktig tanke och handling. Genom vårt lidande uppnår vi en mer vidsynt och djupare förståelse av oss själva och andra samt innebörden av medkänsla.

Utdrag ur häftet: TEOSOFI – En kort presentation 
UNITED LODGE OF THEOSOPHISTS, Malmölogen 2003
 

 |  till Teosofiska Speglingar  |  till ULTs hemsida   | 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23