nr 60
Skyddsängeln – den inre astrala människan 

Allt sedan urminnes tider har mänskligheten som helhet alltid varit övertygad om existensen av ett personligt andligt väsen inom den personliga fysiska människan. Detta inre väsen var mer eller mindre gudomligt beroende på dess närhet till kronan – Chrestos. Ju innerligare föreningen var desto ljusare var människans öde och desto mindre farliga blev de yttre förhållandena. Denna tro innebär varken trångsynthet eller vidskepelse utan en ständig, instinktiv känsla av närhet till en annan andlig och osynlig värld, som fastän den är subjektiv för den yttre människans sinnen, dock är fullkomligt objektiv för det inre Jaget. Vidare trodde de på att det finns yttre och inre förhållanden som påverkar vår vilja, som i sin tur påverkar våra handlingar. De förkastade fatalism, ty den innebär en blind kurs styrd av en ännu blindare makt. Men de trodde på ödet, som varje människa spinner omkring sig från födelsen till döden, tråd efter tråd, liksom spindeln spinner sitt nät. Och detta öde vägleds antingen av den närvaro som av några kallas för skyddsängeln och av andra för vår mer förtroliga astrala inre människa, som blott alltför ofta är den köttsliga människans  onda genius. Båda leder den yttre människan framåt men en av dem måste få övertaget; och från allra första början då denna osynliga strid börjar träder den stränga och oblidkeliga kompensationens  lag in i bilden och har sin gång, och följer troget stridens växlingar. När den sista tråden har spunnits och människan verkar insvept i sitt eget nät, befinner hon sig helt och hållet i detta självskapade ödes herravälde. Antingen sitter hon då likt den tröga musslan fast vid den orörliga klippan, eller så förs hon likt en fjäder bort av den virvelvind hennes egna gärningar gett upphov till.

HELENA BLAVATSKY 
Utdrag ur Isis Unveiled, vol II, sid 593 
 

 |  till Teosofiska Speglingar  |  till ULTs hemsida   | 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23