[...]Man bör ständigt ha i minnet att Patanjali inte behövde hävda eller underbygga reinkarnationsläran. Den anses självklar i Aforismerna. Han tänkte sig aldrig att någon kunde tvivla på den eller att den skulle behöva framläggas på nytt, och vi hänsyftar på den, inte därför att vi hyser det ringaste tvivel om dess sanning utan enbart för att vi omkring oss ser människor som aldrig hört talas om en sådan lära. Emedan de har uppfostrats med det kristna prästerskapets skrämmande dogmer föreställer de sig när de lämnar detta liv att de kommer att antingen njuta i himlen eller bli evigt fördömda. De stannar aldrig upp och frågar sig var deras själ befann sig innan den ingick i deras nuvarande kroppar.

Utan reinkarnation är Patanjalis Aforismer värdelösa. Tag nr 18 i Bok III, som förklarar att asketen kan känna till alla sina tidigare inkarnationer med alla deras enskildheter; eller nr 13 Bok III, där det står att så länge det finns en rot till gärningar, avsätts också frukter i rang, år och erfarenhet. Båda exemplen innebär reinkarnation. I Aforism 8 i Bok IV är reinkarnation en nödvändighet. Där står det att när effekterna av lagrade mentala intryck från tidigare liv manifesteras i vilken inkarnation det än må vara, så är det en följd av att de då fått precis den sorts kroppsliga och mentala gestaltning, natur och omgivning som erfordras för att framkalla dem. Varifrån kommer dessa lagrade intryck om inte från tidigare liv på jorden – även om det vore på andra planeter är det likväl reinkarnation. Denna lag får genomgående sitt tysta erkännande i Aforismerna.

För att förstå det system som förklaras i denna bok är det nödvändigt att medge att själen existerar och att kroppen den vistas i är relativt oväsentlig. Ty Patanjali hävdar att naturen finns till för själens skull och tar för givet att lärjungen tror på själens existens. Sålunda går han inte in för att bevisa något som på hans tid var allmänt erkänt. Och emedan han lär att det är själen och inte förnuftet som vinner verklig erfarenhet och kunskap, blir följden att förnuftet, betecknat antingen som ”inre organ” eller som ”tänkande princip”, trots att det är högre och mera subtilt än kroppen, endast är ett instrument som själen begagnar för att vinna erfarenhet på samma sätt som astronomen använder sitt teleskop för att få upplysning om den yttre rymden. Förnuftet är emellertid en ytterst viktig faktor i eftersträvandet av koncentration, så viktig att koncentration inte kan uppnås utan dess hjälp, och det är därför vi finner i den första boken att Patanjali ägnar detta ämne uppmärksamhet. Han visar att förnuftet blir, som han uttrycker det, ”modifierat” genom varje objekt eller subjekt det möter eller riktas mot. Detta kan väl åskådliggöras genom ett citat av ett avsnitt ur kommentarerna, där det står: ”Det inre organet jämförs där” – i Vedanta Paribhasha – ”med vatten vad beträffar dess beredvillighet att anpassa sig till den behållares form som det råkar befinna sig i. 'Liksom vattnet som från en reservoar rinner fram ur en öppning och genom en kanal kommer in i bassängerna och antar fyrkantiga eller andra former i enlighet med dem; så blir det manifesterande inre organet modifierat, när det genom synen eller en annan kanal riktas mot ett föremål, t ex ett kärl, och anpassar sig till formen hos föremålet. Det är detta förändrade tillstånd hos det inre organet – eller förnuftet – som kallas för dess modifikation.'” Medan det inre organet således formar sig efter objektet, återspeglar det samtidigt föremålet och dess egenskaper för själen. Kanalerna genom vilka förnuftet antas söka sig till ett objekt eller subjekt är organen för syn, känsel, smak, hörsel och så vidare. Således formar det sig med örats hjälp efter formen hos en idé som kanske förmedlas genom tal eller med ögats hjälp vid läsning; vidare modifieras det direkt och indirekt av förnimmelser av värme och kyla genom associationer och minnen, och på liknande sätt är det med alla känslor och förnimmelser.