nr 159

Mästaren – Det Högre Självet

"Mästaren" i våra själars Helgedom är "det Högre Självet" – den gudomliga ande vars medvetande är grundat på och härlett från (åtminstone under den människas jordiska liv, i vilken den är fången) Förnuftet, som vi kommit överens om att kalla den mänskliga Själen; (till skillnad från den "andliga Själen", som är Andens vehikel). Den förra (den personliga eller mänskliga själen) är emellertid i sin högsta del en sammansättning av andliga strävanden, viljeyttringar och gudomlig kärlek, men består i sin lägre aspekt av djuriska begär och jordiska passioner som den mottagit genom association med sitt vehikel, sätet för alla dessa. Den står således som en länk eller förmedlare mellan människans djuriska natur, som dess högre förnuft söker undertrycka, och hennes gudomliga andliga natur, mot vilken den graviterar närhelst den har övertaget i sin kamp mot det inre djuret. Den senare är den instinktiva "djuriska Själen", härden för de passioner, vilka, som nyss visats, okloka entusiaster söker söva i stället för att döda och därmed innesluta i sitt bröst. Hoppas de fortfarande att på så sätt kunna förvandla den animala kloakens grumliga flöde till livets kristallklara vatten? Och var, på vilket neutralt område kan de fängslas, så att de inte inverkar på människan? Kärlekens och åtråns våldsamma passioner är alltjämt vid liv och tillåts alltjämt att stanna kvar på den plats där de fötts – i samma djuriska själ; ty såväl den högre som lägre delen av den "mänskliga Själen" eller Förnuftet avvisar sådana inneboende, men kan inte undgå att färgas av dessa grannar. Det "Högre Självet" eller Anden kan lika litet assimilera sådana känslor som vatten kan blanda sig med olja eller med oren, flytande talg. Det är därför bara Förnuftet – länken och förmedlaren mellan jordemänniskan och det Högre Självet – som blir den lidande och som ständigt befinner sig i fara att dras ned av dessa passioner som kan  återuppväckas ögonblickligen, och förgås i materiens avgrund. Och hur kan den någonsin stämma sig i samklang med den högsta Principens gudomliga harmoni, när denna harmoni störs genom sådana djuriska passioners närvaro i Helgedomen som håller på att förberedas? Och hur kan harmoni råda så länge själen är fläckad och distraherad av passionernas tumult och av de fysiska sinnenas jordiska begär eller till och med av den "astrala människan"?

Hämtat från  artikeln Ockultism i motsats till de Ockulta Konsterna
av HELENA BLAVATSKY
 

 |  till Teosofiska Speglingar  |  till ULTs hemsida   | 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23