nr 170

Människans fysiska och andliga sinnen

Aldrig är väl de kritiska granskarna i Kungliga Vetenskapsakademien mer förbryllade än när de står inför detta olösliga mysterium – människans inre natur. Nyckeln till detta mysterium är – människans dubbla natur. Det är den nyckeln de vägrar att använda, väl medvetna om att om väl dörren till det allra heligaste öppnades på vid gavel skulle de tvingas överge sina kära teorier och hårt hållna slutsatser en efter en – efter att gång på gång blivit överbevisade om att de inte har varit annat än käpphästar lika felaktiga som allt som bygger på och utgår från felaktiga eller ofullständiga premisser. Om vi måste nöja oss med fysiologins halvförklaringar om meningslösa drömmar, hur ska vi då förklara de så ofta förekommande sanndrömmarna?. Att hävda att människan är en dubbelnatur; att det i människan – för att citera Paulus – ” finns en naturlig kropp och en andlig kropp" – och att människan därför, av nödvändighet, måste ha en dubbel uppsättning sinnen – är detsamma som att, enligt den bildade skeptikern, yttra en oförlåtlig och synnerligen ovetenskaplig och vilseledande slutsats. Men den måste ändå framföras – oavsett vad vetenskapen anser.

Människan är onekligen utrustad med dubbla sinnen: de naturliga eller fysiska sinnena, vilka vi tryggt kan överlåta åt fysiologin att ägna sig åt; och de subnaturliga eller andliga sinnena vilka helt och hållet hör till den psykologiska vetenskapens område. Det bör i detta sammanhang påpekas att det latinska ordet ”sub” här används i en betydelse som är rakt motsatt den som det har i, till exempel kemin. Här är det inte en preposition, utan ett prefix som i ”sub-tonika” och ”sub-bas” inom musiken. Ja, på samma sätt som naturens samlade ljud är en enda bestämd ton, en grundton som vibrerar från och genom evigheten, med en obestridlig existens, i en ton som bara ”det skarpaste öra” kan uppfatta – så beror den klara harmonin eller disharmonin i människans yttre natur, som den uppfattas av den observante, helt och hållet på vilken grundton den inre människan slår an för den yttre människan. Det är det andliga JAGET eller SJÄLVET som fungerar som den verkliga grunden, och som avgör tonen för människans hela liv – detta det mest nyckfulla, osäkra och föränderliga av alla instrument, och som mer än något annat instrument ständigt behöver stämmas om; det är dess röst ensam som, likt en orgels sub-bas, ligger bakom hela hennes livs melodi – vare sig dess toner är mjuka eller hårda, harmoniska eller häftiga, legato eller pizzicato.

Utdrag ur Är drömmar enbart meningslösa syner? av
HELENA BLAVATSKY
 

---

 |  till Teosofiska Speglingar  |  till ULTs hemsida   | 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23