Krishna:

Denna oförgängliga yogalära förkunnade jag en gång för Vivasvat. Denne meddelade den till Manu, och Manu utlade den för Ikshvaku. På så sätt överbringad från den ene till den andre studerades den av rajarshierna , tills under tidernas lopp denna mäktiga lärdom gick förlorad, du dina fienders gissel! Men just denna oförgängliga, hemliga, eviga lära är det som jag i dag har förkunnat för dig, därför att du är min hängivne och vän.

Arjuna:

Du föddes ju efter det att Ikshvaku hade levt – hur skall jag då förstå att det var du som i början utlade denna lära?

Krishna:

Både du och jag har genomgått många födelser, du dina fienders gissel! Mina är kända för mig men du känner inte dina.

Fast jag själv inte fötts, är av oföränderligt väsen och herre över allt som lever, är jag ändå när jag råder över naturen – som är min – född men genom min egen maya⁵, jag-föreställningens mystika kraft, den eviga tanken i det eviga medvetandet⁶. När dygden förlorar sin kraft och laster och orättrådighet vinner herravälde i världen, då inträder jag i skapelsen, du son av Bharata. Så tar jag från tidsålder till tidsålder kroppslig gestalt för att understödja de goda, förgöra de onda och återställa rättfärdigheten. Den som erkänner min gudomliga födelse och mina verk återinträder inte, när han lämnat sin dödliga kropp, in i en annan, ty han ingår i mig. Många som frigjort sig från lystnad, fruktan och vrede, som varit fyllda av min ande och förlitat sig på mig har, renade i kunskapens asketiska eld, uppgått i mitt väsen. På den väg som människorna söker mig, på den vägen möter jag dem, men vilken väg de än slår in på, så är den vägen min, du Prithas son. De som önskar framgång för sina gärningar i detta livet offrar till gudarna, och snart nog kommer också framgången i denna timliga värld.