nr 120

Karmaläran, månen och jorden

När man, som så ofta händer, ser en god människa som får utstå mycket lidande, så uppstår helt naturligt frågan: "Har karma något att göra med detta, och är det rättvist att en sådan människa skall vara så drabbad?" För dem som tror på karma är det alldeles rättvist, eftersom den människan under föregående liv måste ha begått sådana handlingar som nu får sitt straff. Och på liknande sätt, när vi ser en dålig människa lycklig, framgångsrik och fri från lidande, så beror det på att hon i något föregående liv blivit illa bemött av sina medmänniskor eller genomgått mycket lidande. Karmas fullkomliga rättvisa framstår klart i ett fall som detta, ty fastän en sådan människa nu gynnas av lyckan, så skapar hon dock orsaker, som vid hennes återfödelse skall straffa henne för det onda hon nu gör.

Somliga kanske menar att jaget straffas efter döden, men en sådan uppfattning är inte logisk. Eftersom onda gärningar, begångna här på det objektiva planet inte med någon vetenskaplig eller moralisk anständighet kan straffas på ett plan, som är alltigenom subjektivt. Och detta är orsaken till varför så många sinnen, både unga och gamla protesterar samt förkastar läran om en helveteseld, i vilken de skulle evigt straffas för synder begångna på jorden. Även om de är oförmögna att i metafysiska termer formulera skäl för detta, så känner de instinktivt, att det skulle vara omöjligt att flytta platsen för vedergällningen bort från den omgivning, där synden begåtts och varifrån rubbningen i harmonin utgått. När Jesus lärjungar frågade honom, om den blindfödde mannen var född sådan på grund av någon synd han begått, så hade de karmaläran i tankarna, alldeles som hinduer och buddhister har, när de ser någon medmänniska som är krympling, vanskapt eller blind.

Den ovannämnda läran, som antyder att människan vid sin död så att säga kastar ifrån sig sin senaste personlighet och inväntar det tillfälle, då jaget återvänder till jorden och söker en ny kropp, är en allmän lag som träder i verksamhet vid många andra tillfällen än vid en mänsklig varelses födelse och död. På samma sätt förklaras av teosoferna förhållandet mellan månen och jorden.

WILLIAM Q JUDGE
Ur Eko från Orienten (kapitel 15)
 

 |  till Teosofiska Speglingar  |  till ULTs hemsida   | 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23