nr 142

Dödsprocessen

Efter frigörelsen från kroppen inträder vi först i kamaloka – begärets sfär. Därefter faller de högre principerna, den verkliga människan, i ett tillstånd som kallas devachan.

När kroppen upphört att andas säger vi att människan är död. Men andningens upphörande är bara början på dödsprocessen. Den fortsätter på andra plan. När kroppen blivit kall och ögonen slutits, strömmar kroppens och själens alla krafter genom hjärnan, och medelst en serie bilder från det nyss avslutade livet inpräglas detta outplånligt i den inre människan. Därvid glöms inte den minsta och flyktigaste detalj av allt det som livet innehållit. I denna stund är den verkliga människan ivrigt verksam i hjärnan, även om alla de tecken som får läkaren att dödförklara kroppen föreligger. Och givetvis har kroppen lämnat jordelivet, men den verkliga människan lämnar det inte förrän hon avslutat sitt arbete i hjärnan. När så skett frigör sig astralkroppen från den fysiska kroppen, och eftersom livsenergin lämnat denna, är det nu fem återstående principer som befinner sig i kamaloka.
 
Genom dödsprocessen uppdelas människans principer i tre grupper:

(1) Den synliga kroppen med alla dess element, som lämnas kvar på det fysiska planet för att upplösas och efterhand återgå till den fysiska naturens olika områden.

(2) Kamarupan, bestående av astralkroppen samt känslorna och begären, som också omedelbart börjar upplösas på det astrala planet.

(3) Den verkliga människan, den odödliga högre trefalden atman-buddhi-manas, som är skild från kroppen och de jordiska förhållandena börjar nu sin tillvaro i devachan. Där fungerar hon uteslutande som själ, klädd i ett ytterst eteriskt hölje som hon avlägger när tiden är inne att återvända till jorden.

Utdrag från TEOSOFINS OCEAN, kap 12  av  WILLIAM Q. JUDGE
 

 |  till Teosofiska Speglingar  |  till ULTs hemsida   | 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23