Det sägs nämligen i den teosofiska traditionen, att på 1300-talets slut i Tibet – närmare bestämt med Tsong-kha-pa i spetsen som var ledaren för gelugpa-sekten, dvs gulmössorna – initierades en hel del verksamheter. Teosofin säger att han initierade en kraftimpuls riktad mot Västerlandet. Han öppnade en dörr mot Västerlandet, där Uråldrig Visdom – som vi kallar för teosofi – skulle ingjutas och stimuleras i större skala än tidigare.

Man kan säga att en mängd olika mästare på olika nivåer arbetade för att vidareföra den Ockulta Esoteriska Tradition som alltid har funnits tillgänglig på många olika platser vid olika tidpunkter här på jorden. Den har alltid funnits levande i Orienten, men på olika ställen i Europa, Mellanöstern, Afrika, USA och på annat håll har den tid efter annan fördunklats och fått återuppväckas igen. Så var det också i det mörka medeltida Europa. Det bestämdes då, på högre nivå inom ett visst Brödraskap, att ett stort initiativ skulle tagas i sju led. Under sju århundraden skulle man ge mycket stort utrymme att påvisa den Esoteriska Ockulta Tradition som alltid funnits, fastän den har varit mer eller mindre förborgad. Detta är själva grundtanken

[...] Dessa ”stora teosofer” har inte gjort något större väsen av sig, utan de har arbetat ”underjordiskt” på så vis att man hela tiden genom sina skrifter och filosofi försökt påvisa den esoteriska traditionen. Och det har man gjort genom att hela tiden hänvisa till samma ”undervisning” som Pico Mirandola förmedlade. Han var verksam i Florens.

Han påvisar alltså djupheten och sanningshalten som finns till exempel hos Platon och i Pythagoras satser. Han går tillbaka till Hermes Trismegistos och förmedlar den hermetiska litteraturen. Han går till Orfeus, han går hela vägen till Zarathustra, han anknyter till kaldéerna. Han beskriver allt det man hittar i teosofin, men han gjorde det 400 år tidigare, vilket är väldigt intressant.

[...] Rolf Lindborg skriver bland annat så här i en av sina böcker, som heter Mänskligt och naturligt .... Han säger: ”Pico är överväldigad av den florentinska nyplatonismens grundläggande föreställning, den om en ursprunglig uppenbarelse långt före Kristi tid. Fragment av den ursprungliga sanning, som i tidernas morgon upplyste jorden, kan vi finna hos Pythagoras, Moses, Hermes Trismegistos och hos Zara-thustra. Även till exempel Orfeus och Homeros omnämner Pico stundom bland dem som satt inne med forntidens gudomliga visdom.”

[...] Det står vidare i samma bok så här: ”Pico i ’Tal om människans värdighet’: Giovano Pico della Mirandola, 1463-1494, är mest bekant för sitt tal om människans värdighet, som inleder renässansens revolt mot vad vi kallar den medeltida människouppfattningen. I flera skrifter har Pico inspirerat senare renässansfilosofer att i antiken, den grekiska antikens läror, söka den sedan länge fördolda sanningen om Gud, om världen och människan. I samma anda verkade Pico när han i den kristna världen införde den judiska så kallade kabbalan, det vill säga metoden att genom omflyttning av bokstäver, tolkning av bokstavstecken som tal och så vidare, få fram den sanna undervisningen i Gamla testamentet. Den sanna undermeningen om Gud, som Gud inte ansågs ha kunnat ge till det enkla folket.”