nr 118

De återfödda atlantiderna

Det stora ämnet cykler har redan berörts och det för oss till en av de teosofiska Adepternas mest fascinerande påståenden, nämligen att cyklerna under sitt fortlöpande låter en, för 11 000 år sedan eller mera, förgången ryktbar civilisation åter framträda i våra dagars Förenta Stater och Amerika i allmänhet, tillika med samma människor, eller monader – Jagen, som de kallar dem – vilka för många tidsåldrar sedan varit med om att utveckla denna civilisation och förde fram den till dess slutliga glans. Faktum är att vi från det nittonde århundradet som dagligen hör talas om nya upptäckter och uppfinningar och som drömmer om stora framsteg inom alla konstarter och vetenskaper är samma individer som var förkroppsligade bland de mäktiga och lysande, såväl som de ondskefulla atlantiderna vars namn för alltid är förevigat i Atlantiska havet. Européerna är också atlantidiska monader; fast den egentliga platsen för denna pånyttfödelse eller, återuppståndelse är och förblir på den amerikanska kontinenten. Jag vill inte säga Förenta Staterna, för när den nya kulturens sol nått sin zenit finns det kanske inte några Förenta Stater kvar att lysa på.

För att i någon mån kunna acceptera denna teori är det nödvändigt att man tror på de teosofiska tvillinglärorna, karma och reinkarnation. För mig förefaller saken ganska självklar. Jag kan nästan se atlantiderna framför mig i våra dagars amerikanska medborgare, nymornade, och inte fullt medvetna om vilka de är, men dock fulla av atlantidiska idéer, som enbart hindras att komma till fullt och klart uttryck av de medfödda fysiska och mentala omgivningarna, som förlamar och binder den mäktiga, inre människan. Detta är åter igen Nemisis-karma, som straffar oss genom dessa retsamma begränsningar, som hämmar vår kraft och för tillfället motverkar vår ambition. Detta är på grund av de ondskefulla ting vi gjorde när vi var i atlantidiska kroppar, och då talar vi inte enbart om sådana ondskefulla eländiga saker som vi gör idag, utan om utstuderade onda handlingar, sådana som Paulus tillskrev okända andliga väsen på höga plan av tillvaron. Vi förnedrade andliga ting och utnyttjade naturens mäktiga krafter till låga syften; vi gjorde in exelcis vad som nu tar sig uttryck genom dyrkandet av rikedom och materiella ting och prioritering av individen på bekostnad av det andliga och den stora Människan – Mänskligheten. Detta kompenseras nu genom vår oförmåga att uppnå vad vi önskar och misslyckandet i att frigöra oss från fattigdomens gissel

WILLIAM Q JUDGE
Ur Eko från Orienten (kapitel 8)          
 

 |  till Teosofiska Speglingar  |  till ULTs hemsida   | 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23