nr 125

Astralljuset och astralkroppen

Under de stilla nattimmarna, när våra fysiska sinnen är stadigt fängslade i sömnens bojor och kroppen sover, blir vår astrala gestalt fri. Den flyter då ut ur sitt jordiska fängelse och "småpratar", som Paracelsus kallar det, med den yttre världen. "Under sömnen", säger han, "befinner sig astralkroppen (själen) i friare rörelse. Den höjer sig till sitt upphov och samtalar med stjärnorna." Drömmar, varsel, förutvetande, förutsägelser och föraningar är intryck som vår astrala ande gör på hjärnan, vilken mottager dem mer eller mindre tydligt i proportion till det blodflöde den förses med under sömnen. Ju mer utmattad kroppen är, desto friare är den andliga människan och desto livligare är intrycken på själens minne. Efter drömlös och oavbruten tung sömn kommer man ibland inte ihåg någonting vid uppvaknandet. Men intrycken från de scenerier och landskap som astralkroppen såg under sina färder finns fortfarande kvar, fast latenta under den press som materian utövar. De kan när som helst väckas till liv, och vid sådana glimtar från människans inre minne uppkommer ett omedelbart energiutbyte mellan den synliga och de osynliga världarna. Mellan hjärngangliernas "mikroskopiska fotografier" och astralljusets bildgallerier etableras en ström. En människa kan därför känna igen en person som hon aldrig träffat eller en plats som hon aldrig besökt i sin fysiska kropp, ty respektive bekantskaper gjordes under färder i "anden"... Ingen människa, hur grov eller materialistisk hon än är, kan undgå att leva ett dubbelliv: det ena livet i det synliga universum, det andra i det osynliga.

... Astralkroppen, som under jordelivet är täckt av ett grovt fysiskt hölje, blir – då den vid den kroppsliga döden befrias från detta – i sin tur skalet till en annan och mer eterisk kropp. Den senare börjar utvecklas i dödsögonblicket och blir färdig när den jordiska gestaltens astralkropp slutligen löses från densamma. Denna process sägs upprepas vid varje övergång från en sfär till en annan.

... Det är rimligt att antaga att andarna med de grövsta naturerna sjunker till de lägsta djupen i den andliga atmosfären. Med andra ord så återfinns de närmast jorden, medan de renaste återfinns längst bort.

HELENA BLAVATSKY
Översatt från Isis Unveiled, vol I.