Var Paulus en Invigd?

HELENA BLAVATSKY

© 1999 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Att Paulus varit, åtminstone delvis, om inte fullständigt invigd i de teurgiska mysterierna råder det inget tvivel om. Hans språk, såväl som terminologin är så betecknande för de grekiska filosoferna, som till exempel vissa uttryck som bara användes av de initierade, utgör en hel del bevis för detta antagande. Detta bekräftas för övrigt av en välskriven tidningsartikel från New York. I denna artikel, som bär titeln Paulus och Platon, (”Paul and Plato” av A Wilder, utgivare av ”The Eleusinian and Bacchian Mysteries”, av Thomas Taylor) gör författaren en synnerligen anmärkningsvärd och för oss mycket viktig iakttagelse. Han påvisar, att Paulus i sina Korinthierbrev använder sig av en mångfald uttryck som han hämtat från invigningarna i Sabazius och Eulusis samt  från de grekiska filosofernas föreläsningar. Han (Paulus) kallar sig själv en idiotes – en person som är okunnig i Ordet, men inte i gnosis eller filosofisk kunskap. ”Vi talar visdom med dem, som är fullkomliga eller invigda”, skriver han; ”inte denna världens visdom, eller denna världens arkonters, utan gudomlig visdom i ett mysterium - om vilket ingen av denna världens arkonter har någon kunskap.”(Första Korintierbrevet II:6-10)

Vad kan aposteln  mena med dessa klara och tydliga ord annat än att han, som hörde till de invigda (mystai), talade om ting, som visades och förklarades i Mysterierna? Den ”gudomliga visdom i ett mysterium, som ingen av denna världens arkonter visste”, syftar uppenbarligen på den Eleusinska invigningens basileus, som visste. Basileus tillhörde den store hierofantens stab samt var en av Atens arkonter och i denna egenskap en av de förnämsta mystai och medlem av de inre Mysterierna, till vilka endast ett litet utvalt antal ägde tillträde. De myndighetsspersoner som övervakade Eleusinierna, kallades arkonter.

Ett annat bevis för att Paulus tillhörde kretsen av ”Invigda” framgår av följande faktum. Aposteln var tvungen att  raka av sitt hår i Cenchrea (där Lucius, Apulejus, blev invigd) eftersom ”han avlagt ett löfte”. Nazarerna  – de avskilda – som, efter vad de judiska skrifterna berättar, bar långt hår och lät inte någon rakkniv komma det när, men offrade det likväl på invigningens altare. Och nazarerna utgjorde en grupp av kaldeiska teurger. Vi kommer längre fram att visa, att Jesus tillhörde denna klass.

Paulus säger på ett ställe: ”Efter Guds nåd, som mig given är, har jag såsom en vis Mäster-byggare lagt grunden” ( Första Korintierbrevet III:10). Detta uttryck, mäster-byggare, som bara förekommer  en gång i hela bibeln och hos Paulus, kan anses som en hel uppenbarelse. Den tredje avdelningen av Mysteriernas heliga ritual kallades för epopteia , eller uppenbarelse, mottagande av hemligheterna. . . ett ord som betyder: att se, iakttagare, uppsyningsman och som även användes för att beteckna en mäster-byggare. Benämningen mäster-byggare inom frimureriet härleder sig från samma ord och användes där i samma betydelse som i Mysterierna. När därför Paulus kallar sig ”mäster-byggare”, använder han ett frimurareord, som i eminent grad är kabbalistiskt, teurgiskt och ett som ingen annan apostel använt. Han träder därför fram som en adept, som har rättighet att inviga andra.

Slå upp Paulus, och läs det lilla som är kvar i de ursprungliga skrifterna av det som tillskrivs denne modige, hederlige och uppriktige man, och försök finna ett enda ord som bevisar att Paulus med ordet Kristus menade något annat än det abstrakta idealet av den i människan inneboende personliga gudomligheten. Kristus är för Paulus inte en personlighet utan en förkroppsligad idé.   ”Om någon människa är i Kristus så är hon en ny varelse”, hon är pånyttfödd efter invigningen, ty Herren är ande – människans ande. Paulus var den ende av apostlarna, som hade förstått hemligheten av Jesu läror, trots att han aldrig mött honom personligen. Men Paulus var själv en invigd, och eftersom han såg som sin uppgift att införa en ny och omfattande reformation som skulle innesluta hela mänskligheten, ställde han sina egna läror högt över tidsåldrarnas visdom, över de gamla Mysterierna och även den slutliga meddelade epopteian (uppenbarelsen).   Professor A Wilder bevisar detta på ett bra sätt i en serie utmärkt skrivna artiklar där han säger, det var inte Jesus, utan Paulus som var den verklige grundaren av kristendomen.”Lärjungarna kallades för kristna först i Antiochia”, säger Apostlagärningarna. 

Om vi vill försäkra oss om att Jesus var en sann Nazaren – om än med tankar på en ny reform – så kan vi inte söka efter bevis i de översatta Evangelierna, utan måste göra det i de ursprungliga versionerna som finns tillgängliga. Tishendorf, in sin grekiska översättning av Lukasevangeliet IV,34, översätter det med: ”Iesou Nazarene”; och i den syriska texten står det ”Iasoua, du Nasaria.” Om vi då tar in i beräkningen allt som är förbryllande och obegripligt i de fyra Evangelierna – omarbetade och korrigerade som de nu är – blir det ganska lätt för oss att se att den verkliga, ursprungliga kristendomen, som den predikades av Jesus, endast finns i de syriska såkallade kätterska lärorna.. Endast från dem kan vi plocka fram en klar bild om hur den äldsta kristendomen varit. Sådan var Paulus tro, när oratorn Tertullus anklagade aposteln inför landshövdingen Felix.Vad han klagade över var att de hade funnit ” att den här mannen var en smitthärd som sprider oro. . . en ledare för Nasarenernas sekt”; (Apostlagärningarna XXIV,5) och efter det att Paulus förnekat varje anklagelse, erkänner han ”att jag följer Vägen som ni kallar sekt, och att jag på det sättet tjänar våra förfäders Gud.” (Apg XXIV,14) Detta erkännande utgör en hel uppenbarelse i sig. Det visar: 1. Att Paulus medger att han tillhör Nazarenernas sekt; 2. Att han dyrkade sina förfäders Gud och inte den treeniga guden, om vilken han inget visste, och som inte blivit uppfunnen förrän efter hans död, och 3. Att denna olyckliga bekännelse tillräckligt förklarar varför skrifterna – Apostlagärningarna tillsammans med Johannes Uppenbarelsebok, som under en viss period fullständigt förkastades – hölls utanför Nya Testamentets kanoniska böcker under så lång tid.

Berättelsen av aposteln Paulus – som finns i Andra Korinthierbrevet (XII, 3-4) – har överraskat flera lärde som är väl bevandrade i de beskrivningar, som några klassiska författare gjort av de mystiska invigningsriterna, och har i dem funnit en otvetydig överensstämmelse med den slutliga invigningen till ”epopteia”. (”Eleusinian Mysteries”, s 49, fotnoten) ”Jag vet en man  – om det nu var med kroppen eller utan den – det vet jag inte, men Gud vet det – som blev uppryckt till paradiset och fick höra ord, som ingen människa kan eller får uttala” Dessa ord har sällan, så vitt vi vet, av kommentatorer ansetts syfta på en ”invigd” siares saliga vision. Men ordalagen är otvetydiga. Dessa saker, som ingen människa får uttala, omtalas med samma ord hos Platon, Proclus, Iamblicus och Herodotos, och deras skäl är desamma. ”Vi talar VISDOM med dem, som är FULLVUXNA” säger Paulus; en mening som otvivelaktigt bör översättas såhär: ”Vi talar om de djupare (eller slutliga) esoteriska Mysterielärorna (vilka bör kallas visdom) endast bland dem som är invigda. Så i relation till ”den man som upprycktes till paradiset” – som  tydligen var Paulus själv – har det kristna ordet paradiset ersatt ordet Elysium. För att fullborda beviset, låt oss erinra oss om Platons ord som förklaras på ett annat ställe ( i Phadros 64 ), där han visar att den invigde, innan han kan se gudarna i deras renaste glans, måste frigöras från sin kropp, det vill säga, avskilja den astrala själen från densamma. Apulejus beskriver sin invigning i mysterierna på samma sätt: ”Jag närmade mig dödens förgårdar, och efter att ha överskridit Proserpinas tröskel och passerat alla elementen, kunde jag återvända. I nattens djup såg jag solen glittrande med lysande glans tillsammans med de lägre och högre gudarna, och då jag nalkades dem, föll jag ned inför dem i hängiven tillbedjan.”

HELENA BLAVATSKY
Utdrag från Isis Unveiled 1877

Översatt från H P Blavatskys Isis Unveiled, vol II, sid 90, 137, 146, 574, . Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1975.

__________________________________________________________________