Patanjalis Yoga Sutras

yantra1.gif (2187 bytes)

Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 9
RAJA YOGA FILOSOFINS GRUNDTANKAR

NIONDE DELEN

OM, PRANAVA-YOGA, AUM, LOGOS, ISHWARA, BRAHMAN

Ur Malmölogens anteckningar från Raja Yoga & Meditationsskolan, hösten 2006

© 2006 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

OM betraktas vara gudarnas symbol. Dess uttalande innebär tre ljud, A, U, M. Det är ett heligt mantra i Patanjalis yogasystem (se Patanjalis Yoga Aforismer 1:26-27. OM kallas också för Pranava eller Omkara. Ljud eller vibration ligger till grund för allt som är skapat. Det närmaste vi kan komma eller nå Brahman – den Yttersta Verkligheten, som ligger bortom alla vibrationer – är genom dess mest subtila former av skapelse eller vibrationer. Det är här som OM-ljudet kommer in i bilden, sinnebilden för såväl den personliga Gudomen, som Gudomen i sig.

OM är bågen, Självet är pilen och med djup koncentration ska aspiranten träffa målet, Brahman, så att det individuella Självet och den Universella Själen blir ett.

OM är sammansatt av tre ljud, A U M, och dessa tre ljud är universella, de är Fröet (bija) till alla andra ljud. Bokstäverna symboliserar många olika saker, som till exempel: materians tre kvalitéer (gunorna), Sattva, Raja och Tamas; de tre gudomligheterna Brahma, Vishnu och Shiva; de tre tillstånden Vaket, Drömmande och Drömlös sömn. OM står för det förverkligande som tilllåter det mänskliga medvetandet att frigöra sig från kroppens och personlighetens själviska inflytande. Genom att meditera på OM så blir människan stabil, ren och sanningsenlig. Hon kommer att finna närvaron av den Högsta Anden inom sig, och finna frid, som medför avsaknaden av rädsla, oro och ångest, samt upplösning och död. När vi analyserar symbolen OM ikonografiskt så kan följande diagram vara till en viss hjälp:

Yoga Diagram 1. Pranava – OM.

Brahma

Shiva

Vishnu

Brahman

Rajas

Tamas

Sattwa

Nirguna

Vaket

Drömlös sömn

Drömmande

Allvetande

Jagrat

Sushupti

Swapna

Turiya

Vaishnavara

Prajna

Taijasa

Bindu

medveten

undermedveten

omedveten

supermedveten

forntid

framtid

nutid

tidlöst

Om vi skulle undersöka vad Upanishaderna säger beträffande OM, så kan vi läsa följande i Prasna-upanishaden:

”Vördade herre, om en människa mediterar över stavelsen OM hela sitt liv, vad blir då hennes lön efter döden?”

Mästaren svarade honom sålunda:

Satyakama, OM är Brahman – både det betingade och det obetingade, det personliga och det opersonliga. Genom att meditera över Det kan den Vise nå antingen det ena eller det andra.

Om han mediterar över OM med bara litet kunskap om dess mening, men inte desto mindre blir upplyst därigenom, blir han efter sin död omedelbart född på denna jorden igen, och under sitt nya liv kommer han att ägna sig åt självtukt, återhållsamhet och tro och når andlig storhet.

Om han återigen begrundar OM med större kunskap om dess innebörd, stiger han efter sin död till månhimlen, och sedan han tagit del av dess fröjder, återvänder han till jorden.

Men om han mediterar över OM i full medvetenhet om att det är ett med Brahman, förenas han efter sin död med ljuset som är i solen, han befrias från ont liksom en orm befrias från sitt skinn, och han stiger till Brahmans hemvist. Där skall han uppleva Brahman som i evighet förblir i alla varelsers hjärtan. – Det Högsta Brahman!

Om den heliga stavelsen OM står det skrivet:

’Stavelsen OM leder inte till odödlighet, när den inte är fullt förstådd. När den blivit fullt förstådd och meditationen därför är rätt inriktad, befrias en människa från fruktan, vare sig hon är vaken, drömmer eller sover den drömlösa sömnen, och hon upplever Brahman.’

Om en människa förstår något litet av OM, återvänder hon till jorden efter döden. Om hennes kunskap är större, når hon den himmelska sfären. Om hon förstår fullständigt, lär hon sig det som bara Siarna vet. Med hjälp av OM når den Vise Brahman, som är fritt från fruktan, det Oförstörbara – det Odödliga!”

I Katha-upanishaden kan vi läsa detta angående OM:

Jag skall i korthet tala om det mål som Vedaböckerna har angivit och som är grunden i all strävan, i försakelse, och tjänande.

Det är – OM

Denna stavelse är Brahman. Den är förvisso Det Högsta. Den som fattar dess innebörd får sin önskan uppfylld.

OM är det starkaste stödet. Det är den högsta sinnebilden. Den som vet detta vördas såsom en som upplevt Brahman.

Självet, vars sinnebild är OM, är allseende Gud. Han är inte född. Han dör inte. Han är varken orsak eller verkan. Denne ursprunglige Ende är ofödd, oförstörbar, evig. Även om kroppen förgås, dödas inte Han.

Om dråparen tror att han dräper, om den dräpte tror att han är dräpt, känner ingen av dem sanningen. Självet dödar inte och kan heller inte dödas.

Detta Själv, som är mindre än det minsta och större än det största, har för evigt sin boning i alla hjärtan. När en människa frigjort sig från begär och hennes medvetande och hennes sinnen renats, vinner hon Självets härlighet och är utan sorg.

Anteckningar och utdrag sammanställda av LANOO
Malmölogen den 21 november 2006

Ur ”Patanjalis Yoga Aforismer”, Bok I, aforismerna 23-29 av William Q Judge med sanskrittexten.
________________________________________________
Fortsättning från Patanjalis dagbok del 8

Tjugo-tredje Aforismen på sanskrit i Yoga Sutras: Ishwara-pranidhanad va

23. Den abstrakta meditationens tillstånd [samadhi] kan uppnås genom djupsinnig hängivenhet mot den Högsta Anden [Ishwara-pranidhana] betraktad i sin begripliga manifestation som Ishwara.

Det sägs att denna djupsinniga hängivenhet är ett utomordentligt sätt att uppnå abstrakt meditation och dess frukter. ”Ishwara” är Anden i kroppen.

[ Vad Ishwara-pranidhana innebär förklaras vidare i följande fyra Aforismer ur Bok II:

II:1 Koncentrationens praktiska del [Kriya-yoga] innebär Späkning, [Tapas] Ohörbart Upprepande av Gudomens namn [svadhyaya] och Underkastelse inför den Högsta Själen [Ishwara-pranidhana].

Vad som här menas med ”späkning” är övningar som beskrivits i andra böcker som t ex i Dharma Shastra och som omfattar botgöringar och fasta. ”Ohörbart Upprepande [av Gudomens namn]” är ett halvt hörbart upprepande av formler, också beskrivna, som föregås av Det Högsta Väsendets mystiska namn vilket angavs i Aforism 27 i Bok I. ”Underkastelse inför den Högsta Själen” innebär att överlämna alla sina gärningar till det Gudomliga eller den Högsta Själen utan något intresse för resultatet.

II:2 Denna praktiska del av koncentrationen [Kriya-yoga] är avsedd att få till stånd meditation [Samadhi] och att eliminera lidanden [Kleshas]

II:32 Religiösa Observanser {Niyama, det andra steget inom Yoga Disciplinen} innebär renande {Sauca} av både förnuftet och kroppen, förnöjsamhet {Samtosa}, stram livsföring {Tapas}, ohörbart upprepande {Svadhyaya}, samt ihärdig hängivenhet åt den Högsta Själen {Ishwara-pranidhana}.

II: 45 Fullkomlighet i meditation kommer genom ihärdig hängivenhet åt den Högsta Själen {Ishwara-pranidhana}.]

________________________________________________

Tjugo-fjärde Aforismen på sanskrit i Yoga Sutras: Klesha-karma-vipakashayair aparamstah purusha-visesha Ishwara

24. Ishwara är en ande, som varken berörs av problem, gärningar, gärningars frukter eller begär.
________________________________________________

Tjugo-femte Aforismen på sanskrit i Yoga Sutras: tatra niratisyam Sarvajna-bijam

25. I Ishwara blir det allvetande oändligt som i människan blott existerar som ett frö.
________________________________________________

Tjugo-sjätte Aforismen på sanskrit i Yoga Sutras: Sa purvesham api guruh kalenan-vacchedat

26. Ishwara är allas lärare [guru] , även de allra första skapade varelserna, ty Han är inte begränsad av tiden.
________________________________________________

Tjugo-sjunde Aforismen på sanskrit i Yoga Sutras: Tasya vacakah pranavah

27. Hans namn är OM. [pranava]
________________________________________________

Tjugo-åttonde Aforismen på sanskrit i Yoga Sutras: Tajjapas tad-artha-bhavanam

28. Upprepandet [japa] av detta namn bör göras med eftertanke på dess innebörd. [bhavana]

OM är den första bokstaven i sanskrit-alfabetet. Dess uttalande innebär tre ljud, de med ett långt au, kort u, och ”avslutningen” eller labialkonsonanten m. Med denna trefaldighet är djup mystisk symbolisk betydelse förknippad. Den betecknar såsom åtskilda men likväl i förening Brahma, Vishnu och Shiva, eller Skapande, Bevarande och Förstörande. Som helhet inbegriper det ”Universum”. Tillämpat på människan refererar au till den Gudomliga Andens gnista som finns i mänskligheten; u till kroppen genom vilken Anden manifesterar sig; och m till kroppens död eller dess upplösning i sina materiella element. Med avseende på cyklerna som påverkar varje planetsystem betecknar det Anden, representerad av au såsom grunden för de manifesterade världarna; u kroppen eller manifesterad materia genom vilket anden verkar; och m ”avslutaren som återför ljudet till dess källa”, dvs Pralaya eller upplösning av världarna. I praktisk ockultism refereras genom detta ord till Ljud eller Vibrationer i alla dess egenskaper och verkningar, såsom varande en av de största krafterna i naturen. Vid användandet av detta ord som övning skapas med hjälp av lungorna och halsen en bestämd verkan på människokroppen. I Aforism 28 används namnet i sin högsta betydelse, som ovillkorligen innefattar alla de lägre. Alla uttalanden av ordet OM som övning har potentiell syftning på den medvetna separationen av själen från kroppen.
________________________________________________

Tjugo-nionde Aforismen på sanskrit i Yoga Sutras: Tatah pratyak-cetanadhigamo py antaraya-bhavas ca

29. Ur detta upprepande och eftertanke på dess innebörd, uppstår det en kunskap om Anden och alla hinder försvinner som står i vägen för att uppnå det önskade målet.
_______________________________________

Ur ”Teosofsk Ordbok” av Helena Blavatsky

Aum (sk). Den heliga stavelsen; den tredubbla-bokstavliga enheten; härav treenigheten i en.

Om eller Aum (s.k.). En mystisk stavelse, den mest högtidliga av alla ord i Indien. Det är ”en invokation, en välsignelse, en affirmation, och ett löfte”; och den är så helig att den sannerligen är det ockulta ursprungliga frimureriets ord med en låg andning. Ingen får vara i närheten när denna stavelse uttalas med ett avsiktligt mål. Detta ord sätts ofta i början av heliga skrifter och är något som inleder böner. Det är en förening av bokstäverna a, u, m, som i den populära framställningen refererar till de tre Vedaskrifterna och till de tre gudarna A (Agni), V (Varuna) och M (Maruts), eller Eld, Vatten och Luft. Inom den esoteriska filosofin är dessa de tre heliga eldarna, eller den ”trefaldiga elden” i universum och människan, liksom en mängd andra ting. Ockult sett så är denna ”trefaldiga eld” även en symbol för den högsta Tetraktys eftersom den symboliseras av den Agni, som benämns Abhimanin och hans transformation till de tre sönerna Pavana, Pavamana och Suchi, ”som sägs dricka upp vattnet”, det vill säga, förgöra de materiella önskningarna. Detta enstaviga ord kallas Udgitha och hålls heligt av både brahminer och buddhister.

Pranava (sk). Ett heligt ord, likvärdigt med Aum.

Prana* (sk). Livskraftens princip; Livets andning.

Avalokiteswara (sk). ”Herren som ser på”. I Tibet inom den exoteriska tolkningen är han Padmapani (lotusbäraren och den lotusfödde), tibetanernas förste gudomlige förfader, den fullständiga inkarnationen, eller Avataren av Avalokiteswara; men inom den esoteriska filosofin så är Avaloki, ”den som ser på”, det Högre Självet, medan Padmapani är det Högre Jaget eller Manas. Den mystiska formeln ”Om mani padme hum” används särskilt för att åkalla deras samlade hjälp. Medan vardaglig folklig tro påstår att Avalokiteswara har haft många inkarnationer på jorden, och ser därför inte helt felaktigt i honom den andliga vägledaren för alla troende, så ser den esoteriska tolkningen i honom LOGOS, både den celesta och den mänskliga. Så när Yogachararya-skolan deklarerade Avalokiteswara såsom Padmapani ”och för att vara Amitabha Buddhas Dhyani Bodhisattwa”, så är det i sanning på det viset, just på grund av att den senare är den andliga återspeglingen i formernas värld av den förra, trots att båda är en och samma – den ena i himlen och den andra på jorden.

Iswara* (sk). ”Herren” eller den personliga guden – människans gudomliga Ande. Ordagrant, den högsta (självständiga) tillvaron. En titel på Shiva och andra gudar i Indien. Shiva kallas också Iswaradeva, eller den högsta devan.

Logos* (gr.) Den manifesterade gudomen hos varje nation och folkslag; det yttre uttrycket, eller verkan av den orsak som alltid är fördold. Sålunda är talet Logos tanke; därför är det träffande översatt med ”Verbum” eller ”Ordet” i dess metafysiska betydelse.

Brahma* (sk). Den studerande måste inom den indiska gudavärlden skilja mellan Brahma, neutrum, och den manlige skaparen Brahmâ. Den förra, Brahma eller Brahman, är den opersonliga, högsta och ovetbara Principen i Universum, det innersta väsen varifrån allt emanerar och till vilket allt återgår, som är okroppslig, icke-materiell, ofödd, evig, utan början och utan slut. Den är allomfattande och besjälar såväl den högsta guden som den allra minsta mineralatomen. Brahmâ å andra sidan, den manlige och den åsyftade Skaparen, existerar endast periodiskt i sina manifestationer och återgår sedan igen i pralaya, dvs försvinner och blir förintad.

Shiva (sk). Den tredje personen inom hinduismens treenighet (trimurti). Han är en gud av första rangen och är i sin karaktär som Förstöraren högre än Vishnu, Upprätthållaren, eftersom han endast förstör för att nyskapa på ett högre plan. Han är född som Kumaran Rudra och är alla yogiers beskyddare och kallas som sådan Maha-Yogi, den store asketen. Hans titlar är signifikativa: Trilochana, ”den treögde”; Mahadeva, ”den stora guden”; Sankara etc etc.

Jagrata (sk) Medvetandets vakna tillstånd. När det omtalas inom yogafilosofin, är Jagrata-avastha det vakna tillståndet, och en av Pranavas fyra tillstånd bland de asketiska övningarna , vilka används av yogierna.

Svapna Avastha (sk). Ett drömtillstånd; en av de fyra aspekterna av Pranava; en yogaövning.

Sushupti Avastha (sk). Djup sömn; en av Pranavas fyra aspekter.

Turiya Avastaha (sk.) Ett nästan nirvanskt tillstånd inom Samadhi, vilket i sig själv är ett lyckligt tillstånd inom den kontemplativa Yogan bortom detta plan. Ett tillstånd hos den högre Triaden, helt distinkt (fastän dock oskiljbart) från Jagrat (vaket) tillstånd, Swapna (drömmande), och Sushupti (sovande).

Turiya (sk.) Ett tillstånd av djupaste trans – det fjärde tillståndet inom Taraka Raja Yoga, ett som korresponderar med Atma, och på denna jord med drömlös sömn – ett kausalt tillstånd.

_______________________________________

Ur ”Tystnadens Röst”, första fragmentet av Helena Blavatsky

Denna jord, O okunnige Lärjunge, är inte annat än den dystra porten in till den skymning som föregår det sanna ljusets dal – det ljus som ingen vind kan släcka, det ljus som brinner utan veke eller bränsle.

Så säger den Stora Lagen: ”Om du vill bli KÄNNARE av ALL-SJÄLVET 9) måste du först lära känna ditt eget SJÄLV. För att uppnå kunskap om detta SJÄLV måste du ge upp Självet för Icke-Självet, Varandet för Icke-Varandet; sedan kan du vila tryggt mellan den STORA FÅGELNS vingar. Ja, ljuv är vilan mellan vingarna av det som inte är fött, inte heller dör, utan är AUM 10) genom eviga tidsåldrar. 11)

9) Tattvajnyani kallas ”den som känner till” eller ”urskiljer” principerna hos naturen och människan. Atmajnyani är den som känner till ATMAN eller det Universella ENDA SJÄLVET.

10) Kala Hansa, ”Fågeln” eller ”Svanen”. I Nada-Vindu Upanishaden (Rig Veda) översatt av Teosofiska Samfundet i Kumbakonam står det: ”Bokstaven A anses vara fågeln Hansas högra vinge, U dess vänstra, M dess stjärt, och Ardha-Matra (halvmetern) sägs vara dess huvud.”

11) Ordet ”Evighet” har i Österlandet en helt annan betydelse än hos oss. Vanligen står det för Brahmas 100 år eller ”ålder”, en Maha-Kalpas varaktighet eller en period av 311.040.000.000.000 år.

Låt dig bäras av Livets Fågel om du önskar veta. 12)

12) I samma Nada-Vindu står det: ”En Yogi som bärs av Hansa (alltså kontemplerar över AUM) berörs inte av karmiska inflytanden eller av otaliga synder.”

Ge upp ditt liv om du önskar leva. 13)

13) Ge upp den fysiska personlighetens liv om du vill leva i anden.

Tre Salar, O du trötte pilgrim, leder till mödornas slut. Tre Salar, O du Maras besegrare, kommer att leda dig igenom tre tillstånd 14) till det fjärde, 15) och därifrån till de sju Världarna, 16) den Eviga Vilans Världar.

14) De tre medvetandetillstånden är: Jagrat det vakna, Swapna det drömmande och Sushupti djupsömnens tillstånd. Dessa tre Yogi-tillstånd leder till det fjärde eller:

15) Turiya, bortom det drömlösa tillståndet, det som är över alla andra och som är ett tillstånd av högt andligt medvetande.

16) En del orientaliska mystiker räknar med sju tillvaroplan, de sju andliga lokas eller världarna inom Kala Hansas kropp – Svanen bortom Tid och Rum, som kan bytas till Svanen i Tiden, och som då blir Brahma i stället för Brahman.

_______________________________________

”AUM” av William Q Judge

Vedaböckernas allra heligaste stavelse är Aum. Det är sanskritalfabetets första bokstav, och har av somliga ansetts vara det ljud som ett nyfött barn ger ifrån sig då det första andetaget dragits ned i lungorna. Den hinduiske brahminen inleder och avslutar sina dagliga böner med denna, och de forntida heliga böckerna säger att med denna stavelse vänder sig gudarna själva till den allra Heligaste.

I Chandogya upanishaden [1] lovsjungs den med följande ord:

Låt en människa meditera på stavelsen OM, kallad udgitha [2] .... den är det renaste av alla väsen, det högsta, vilket förtjänar den högsta platsen, den åttonde.

__________

[1] Chandogya Upanishad, 1st. Khanda. Se volym I, Sacred Books of the East. Müller.

[2] Udgitha – Hymn till Brahm.

Sedan uppmanas det till en meditation över denna stavelse såsom andningen i kroppen, vilken består av två slag – den vitala kraften och den enkla andningen genom munnen eller lungorna, ty ur denna meditation kommer kunskap och ett riktigt utförande av uppoffring. I vers tio står det:

Därför verkar det vara så, att både den som känner till OM’s sanna betydelse, och den som inte gör det, utför samma uppoffring. Men så är inte fallet, ty det råder en skillnad mellan kunskap och okunnighet. Den uppoffring en människa utför genom kunskap, tillit och upanishaderna är kraftfullare.

Utåt sett utför båda samma uppoffring, men den som utförs av någon som har kunskap och som har mediterat över OM’s hemliga innebörd tar del av de kvaliteter OM innehåller, vilken behöver just den kunskap och tillit som förmedlingslänk för att bli synlig och verksam. Om en juvelerare och en bonde ska sälja en ädelsten kommer den förstnämndes kunskap att ge ett bättre resultat än den sistnämndes okunnighet.

Shankaracharya uppehåller sig länge vid OM i sin Sharir Bhashya, och i Vayu Purana finns ett helt kapitel tillägnat OM. Eftersom nu Vayu betyder luft, kan vi se i vilken riktning deras tankar tenderade som uppehöll sig vid denna Purana. De analyserade ljudet, vilket ledde till intressanta upptäckter gällande människans andliga och fysiska konstitution. I ljudet finns tonen och denna är något av de viktigaste och mest djupgående av alla naturliga ting. Genom tonen uttrycker naturmänniskan och barnet sina känslor, precis som djuren i sina läten ger till känna sina karaktärer. Tonen av tigerns röst är helt olik duvans, lika olika som deras karaktärer är, och om syner, ljud och ting i den fysiska världen betyder någonting, eller indikerar vägen till de lagar som ligger bakom dessa skillnader, då är det inte alls så barnsligt att ta i beaktande tonens betydelse.

Padma Purana säger:

”Stavelsen OM är alla böners anförare, låt den därför användas i början av alla böner”, och Manu föreskriver i sina lagar att: ”En brahmin måste alltid inleda och avsluta en lektion i Vedaböckerna med att uttala stavelsen OM, för om inte OM föregår lektionen, kommer hans lärdom att glida ifrån honom, och om den inte avslutas med samma stavelse kommer ingenting att bevaras.”

Den berömde hinduiske Rajan, Ramohun Roy, säger i en avhandling om denna bokstav följande:

”OM är, då den betraktas som en bokstav uttalad med hjälp av en artikulation, symbolen för den Högsta Anden. ’En bokstav (OM) [] är emblemet för det Allra Högsta, Manu II, 83.’ Men om vi betraktar det som ett ord bestående av tre bokstäver dvs, av (a), (u), (m), så inbegriper det de tre Vedaböckerna, människonaturens tre olika tillstånd, universums tre indelningar och de tre gudomligheterna – Brahma, Vishnu och Shiva, verkande krafter i skapelsen, bevarandet och förstörandet av denna värld; eller rättare sagt det Högsta Väsendets tre huvudsakliga attribut, personifierade i dessa tre gudomligheter. I denna betydelse innebär det i själva verket att den Högsta Anden kontrollerar universum.”

Och nu bör vi betänka att det finns en enda homogen resonans, ett ljud eller en ton, som genomtränger hela universum, vilken, så att säga, verkar som uppväckare eller livgivande kraft, och sätter alla molekyler i verksamhet. Detta representeras inom alla språk med vokalen a som i rangordning kommer före alla de andra. Detta är Ordet, Verbum, aposteln Johannes Logos, som sade: ”I Begynnelsen fanns Ordet och Ordet var med Gud, och Ordet var Gud.”[3] Detta är skapelsen, för utan denna resonans eller rörelse bland de vilande partiklarna, skulle det inte existera något synligt universum. Med andra ord så innebär detta, att det synligas utveckling ur det osynliga beror på ljudet, eller som arierna kallade det, Nada Brahma (gudomlig resonans).

__________

[3] Johannesevangeliet, kap I, vers 1.

Men när ljudet a väl en gång har framkallats, förändrar det sig direkt till au, så det andra ljudet u tillsammans med det första är en direkt förlängning av denna. Vokalen u, som i sig är sammansatt, representerar därför bevarandet. Och idén om ett bevarande innefattas också i skapelsen, eller utvecklingen, ty det skulle inte finnas något att bevara, om detta inte först existerade.

Om dessa två ljud, sålunda sammansatta till ett, skulle fortsätta i evighet, skulle det givetvis inte kunna förekomma någon förstörelse av dem. Men det är inte möjligt att fortsätta uttalandet längre än andetaget sträcker sig, och fastän läpparna tillsluts, eller tungan pressas mot det övre gomtaket, eller de bakomliggande organen används, kommer i slutet av uttalandet tillslutningen eller m ljudet, som bland arierna hade betydelsen av ett stoppande. I denna sista bokstav innehålls förstörelsen av hela ordet eller bokstaven. För att återge det hela, visar ett enkelt experiment att det omöjligt går att inleda det med m, utan att även au undantagslöst inleder själva uttalandet av m. Utan rädsla för välfunnen motsägelse kan det med bestämdhet påstås att allt talande börjar med au och talandets avslutning eller förstörelse ligger i m-ljudet.

Ordet ”ton” kommer från de latinska och grekiska orden som betyder ljud och ton. På grekiska betyder ordet ”tonos” en ”uttänjning” eller ”spänning”. Då det gäller ljudets karaktär används ordet ”ton” för att uttrycka alla variationer, såsom höga, låga, genomträngande, melodiska och skärande ljud. Inom musiken ger den det framkallade ljudet sin särskilda kvalitet och skiljer även de olika instrumenten från varandra; såsom fyllig ton, vassliknande ton och så vidare. Inom medicinen anger den kroppens tillstånd, men används där mer i betydelsen av styrka och syftar på styrka eller spänning. Det är inte svårt att förena användandet av ordet inom medicinen med den gudomliga resonansen som vi tidigare talade om, eftersom vi kan betrakta spänning som vibration eller mängden av vibrationer, genom vilka ljudet kan uppfattas av örat. Om hela systemet gradvis sänks så att tonen sänks utan avbrott, kommer detta till slut att resultera i upplösning av denna ansamling av molekyler. Inom konsten antyder tonen också tavlans allmänna tendens, precis som den antyder samma sak inom etik och beteende. Vi säger till exempel att ”något inte hör till god ton”, vi talar om ”en upphöjd andlig stämning eller ton”, och vi talar om ”ett sätt att uppträda som hör till god ton”, så tonen har en betydelse som universellt kan appliceras till antingen goda eller onda, höga eller låga företeelser. Och den enda bokstav som vi kan använda för att uttrycka eller symbolisera den, är a-ljudet, i sina olika skiftningar, långa, korta och mittemellan. Och precis som tonen i beteendet, i moralen, i konsten och i musiken innebär den verkliga karaktären hos alla dessa, så innebär på samma sätt de olika varelsernas toner, inklusive själva människan, olika sätt att uttrycka sin verkliga karaktär; och alla förenade i naturens djupa sorl väller fram som Nada Brahma, eller Gudomlig resonans, som till slut hörs som sfärernas musik.

Meditation på tonen, såsom den uttrycks i sanskritordet OM, kommer att leda oss till den hemliga Lärans kunskap. Vi finner även i den vanliga dödliga musiken de sju indelningarna av det gudomliga väsendet, ty i mikrokosmos finns den lilla kopian av makrokosmos, så även i människans ojämna melodier innehålls den lilla kopian av helheten i skalans sju toner. Härifrån leds vi till de sju färgerna och så vidare allt högre upp till den Gudomliga strålglansen som är Aum. För den Gudomliga Resonansen är inte själv det Gudomliga Ljuset. Resonansen är endast utandningen av det första ljudet av hela Aum. Denna fortgår under den tid som hinduerna benämner en Brahmas Dag, vilken enligt dem varar i tusen tidsåldrar.[4] Den uppenbarar sig inte endast som den kraft vilken sätter universums partiklar i rörelse och upplivar dem, utan uppenbarar sig även i utvecklingen och upplösningen av människan, i djur- och mineral rikena, samt i solsystemen. Bland arierna representerades resonansen i planetsystemet av Merkurius, som alltid har sagts råda över de intellektuella förmågorna, samt vara den universella stimulansen. Några gamla författare har sagt att den visar sig genom Merkurius, och bland människorna genom kvinnors allmänt utbredda pratsamhet.

__________

[4] Se Bhagavad-Gita.

Varhelst denna Gudomliga Resonans har upphört eller avbrutits genom död eller annan förändring, innebär det att Aum har uttalats där. Dessa uttryck av Aum är bara de mångtaliga mikrokosmiska formuleringarna av Ordet, som har yttrats eller fullständigt upphört för att använda den hermetiska eller mystiska språkstilen, och bara då den stora Brahm avslutar sin utandning upphör tonandet genom m-ljudet, och på så vis orsakar den universella upplösningen. Denna universella upplösning är inom sanskritspråket och den hemliga Läran känd som Maha Pralaya. Maha betyder ”stor” och Pralaya betyder ”upplösning”. Och sålunda, efter att ha resonerat på detta sätt, sade Indiens forntida Rishier att ”Ingenting påbörjas eller avslutas; allting förändras och det som vi kallar död är endast en omvandling”. Genom detta uttalande, ville de säga att detta var en hänvisning till det manifesterade universumet, och att den så kallade döden av ett levande väsen endast vara en omvandling av energi, eller ett förändrat sätt eller plats för den Gudomliga Resonansens manifestering. Alltså var läran om energins bevarande redan tidigt känd och tillämpad i rasens historia. Den Gudomliga Resonansen eller au-ljudet, är den universella energin, vilken bevaras genom varje Brahmas Dag, och som vid den stora Nattens antågande än en gång absorberas i helheten. Ständigt växlande mellan framträdande och försvinnande, förvandlar den sig om och om igen, då och då dold av den slöja av materia vilken benämns dess synliga framträdande, och den går aldrig förlorad, utan förändrar sig alltid från en form till en annan. Och häri kan vi se och förstå skönheten i sanskritspråket. Nada Brahma är Gudomlig Resonans; dvs. om vi efter att ha uttalat Nada sedan avslutar med Brahm, skulle detta logiskt sett innebära att m-ljudet i slutet av Brahm antyder Pralaya, och sålunda på samma gång vederlägger ställningen att Gudomlig Resonans existerar, för om den hade upphört skulle den inte kunna vara genljudande. Så de lade till ett a i slutet av Brahm och möjliggjorde på så vis en förståelse att som Brahma skulle ljudet fortsätta att manifestera sig. Men här ges inte tillräckligt med tid för att fördjupa sig i ämnet som det förtjänar, och dessa påpekanden är endast menade som ett svagt försök att visa på Aum’s verkliga mening och syfte.

På grund av ovan angivna syften och utav den stora respekt vi hyser för ariernas visdom, har denna symbol antagits och placerats på omslaget till denna tidskrift och även i inledningen av texten.

För oss har OM en innebörd. Det representerar meditationens konstanta underström, som borde fullföljas av varje människa, även då hon är sysselsatt med detta livets nödvändiga plikter. Det finns för varje betingat väsen ett mål som det ständigt är inriktat på. Inte ens inom djurriket gör vi några undantag, för det inväntar, under oss, sin utveckling mot ett högre tillstånd; det inriktar sig, även om det kanske sker omedvetet, likväl mot samma mål.

”Må han efter att ha fattat bågen, det stora vapnet, däri lägga pilen, vässad av hängivenhet. Efter att ha spänt den med en tanke riktad på det som är, träffa målet, O, min vän – det Oförgängliga. OM är bågen, Självet är pilen, Brahman är målet. Det kan inte nås av den tanklöse; och precis som pilen blir ett med skottavlan, så blir han ett med Brahman. Känn honom som Självet allenast, utelämna alla andra ord. Han är den brygga, som leder till Odödlighet. Meditera på Självet såsom OM. Må det lyckas dig att korsa mörkrets hav.” [5]
__________

[5] Mundaka upanishaden II Kh. 2. Müllers övers.

AUM!

HADJI-ERINN
[WILLIAM Q.JUDGE]

_______________________________________

”Vad är Udgitha” av William Q Judge

JAMESTOWN 16 april 1886

KÄRE BRODER: – Vill du vara vänlig att i THE PATH förklara hur man skall förstå Udgitha, eller hymnen som lovprisar Brahm? Mina bästa lyckönskningar till detta succéartade företag. Jag förblir

Er broderligen,
L.J.

DETTA är en väsentlig fråga. Den kan ha uppstått från det efterfrågade ordets egendomlighet, eller kan det vara så att vår broder verkligen vet meningens betydelse. Vi hänvisar honom till en artikel om OM i april numret. OM är Udgitha, och OM har förklarats i denna artikel. Läs mellan raderna, och läs också ”Upanishad Notes” i PATH från denna månad.

I Maitrayana-Brahmana-Upanishad, (Pr. VI), står det:

Udgitha, kallad Pranava, anföraren, den glänsande, den icke sovande, fri från åldrande och död, den med tre fötter försedda (vaket, drömmande och djup sömn), består av tre bokstäver och tillika känd som en femfald, med sitt säte i hjärtats innersta kammare.

Detta är Självet. Inte bara kroppen eller hjärnans förmågor, utan Det Högsta Självet. Och detta måste man meditera över, eller dyrka, genom en ständig meditation. Den lovprisade hymnen betyder alltså att vi accepterar tillvaron av Självet och längtar efter eller tillber Honom. Därför står det åter i samma upanishad:

I begynnelsen var Brahman allt detta. Han var en och oändlig….Det Högsta Självet kan inte begränsas, det är obegränsat, ofött, inget som man kan dra slutsatser om, inget som man bildar sig en uppfattning om. Han är som etern överallt och vid universums upplösning är han ensam vaken. Från denna eter uppväcker han sålunda hela denna värld, som bara består av (hans) tanke, och det är genom honom som allt detta mediteras på, och det är i honom som det upplöses. Han är den strålande gestalten som skiner i solen, och det mångfaldiga ljuset i elden utan rök… Han som är i elden, och han som är i hjärtat, och han som är i solen, dessa är ett och detsamma. Han som vet detta blir ett med Enheten.

Men, “att veta” detta, innebär inte att bara uppfatta påståendet, utan att personligen verkligen lära känna det genom en inre upplevelse. Och detta är svårt. Men det är något man måste söka efter. Och första steget till detta är att försöka förstå universellt broderskap, ty när man känner sig identifierad med Enheten, som är alltet, ”tar man del i alla varelsers själar”; det första steget på vägen är sannerligen universellt broderskap.

Hymnen som lovprisar Brahm (som är Brahman) är den verkliga avsikten med denna tidskrift, samt med vår existens. Hymnen används, i offrandet, då den verbalt uttrycks, och vi kan offra den i vårt dagliga liv, i varje handling, antingen vi äter, sover, är vakna eller i vilken situation som helst. En människa kan knappast införliva denna idé i sin varelse utan att andligen och moraliskt dra nytta av den.

Men vi kan inte fullt ut förklara allt här, men det refereras hela tiden till den i denna tidskrift. – [UTG.]

WILLIAM Q. JUDGE

_______________________________________

”Träffa Målet” av William Q Judge

”Må han efter att ha fattat bågen, det stora vapnet, däri lägga pilen, vässad av hängivenhet. Efter att ha spänt den med en tanke riktad på det som är, träffa målet, O, min vän – det Oförgängliga. OM är bågen, Självet är pilen, Brahman är målet. Det kan inte nås av den tanklöse; och precis som pilen blir ett med skottavlan, så blir han ett med Brahman. Känn honom som Självet allenast, utelämna alla andra ord. Han är den brygga, som leder till Odödlighet. Meditera på självet såsom OM. Må det lyckas dig att korsa mörkrets hav.”
Mundaka Upanishaden

Bågskjutningskonsten har alltid stått högt i anseende både bland civiliserade nationer och bland vilda folk. Vi finner Arjuna, den indiske fursten, i besittning av en underbar båge kallad Gandiva, gudarnas gåva. Ingen annan än han kunde spänna den, och i striden spred den förskräckelse i fiendens led. Dessutom var Arjuna en underbar bågskytt. Han kunde hantera Gandiva lika väl med den vänstra handen som med den högra, och kallades därför en gång av Krishna i Bhagavad Gita: ”O du tvåarmade kämpe.” Bågen spelar en framstående roll i de grekiska hjältarnas liv, och just i dessa dagar har Louis Stevenson gett ut en bok, där han lovsjunger den båge, som Ulysses använde; under striden sjöng den sin egendomliga, genomträngande, klara sång, och pilarna som sköts från densamma träffade målet.

Bågskjutningskonsten symboliserar koncentration. I denna ingår skytten, bågen, pilen och skottavlan. För att träffa denna är det nödvändigt att koncentrera tanken, ögat och kroppen på flera punkter samtidigt, och på samma gång måste strängen släppas lös utan att siktet förloras. Strängens spännande genom pilen måste ske lugnt och fast i skottlinjen, och när allt är i ordning, måste pilen utan ryckning släppas, just då spänningen är som starkast, för att den på så sätt genom bågens högsta kraft ska kunna föras till målet. På samma sätt är de som allvarligt söker visdom bågskyttar som strävar att träffa målet. Detta är andlig bågskjutningskonst, och på detta syftar versen ur Mundaka Upanishaden.

Den som vill skjuta med båge måste inta en fast ställning, och vid sökandet efter sanningen måste samma fasta ställning intas och aldrig ges efter på om målet någonsin skall kunna uppnås. Ögat får inte vika från skottavlan, i annat fall kommer pilen att flyga åt sidan och missa sitt mål. Så om visdom är det mål vi har i sikte, går det inte att tanken och hjärtat gör utflykter på egen hand, ty vägen är smal, och en dags vandring i fel riktning kan leda till årslånga strävanden att återfinna vägen.

Bågens beskaffenhet är av stor betydelse för de resultat som uppnås av skytten. Om inte bågen är god, av starkt material och av stor spännkraft, så kommer pilen inte att flyga rätt fram och får inte den kraft som krävs för att uträtta sitt verk. Samma sak är det med människan, som är sin egen båge: om hon inte är den typen som ser till att uppfylla alla krav, så skall hon i sitt utövande som andlig bågskytt komma till korta. Men liksom den av trä eller stål gjorda bågen kan genomgå förändringar på grund av sin beskaffenhet så kan även vi förändras, och bli uppmuntrade genom tanken på karma- och reinkarnationslagen som visar oss att vi i kommande liv och i bättre kroppar kommer att utföra ett bättre arbete. Skytten säger också, att bågen påverkas av väderleken och andra jordiska förhållanden, och att den vissa dagar är mycket bättre än andra. Samma sak iakttar den uppmärksamme teosofen, som lär sig att även han tid efter annan genomgår vissa förändringar som ger honom möjlighet att uträtta mera och bli närmare andlighetens tillstånd. Men bågsträngen måste alltid hållas spänd, och detta betecknar i den andliga bågskjutningen det fasta beslutet att alltid sträva mot målet.

Då pilen riktas och avlossas, måste den något litet höjas för att hållas uppe i projektilbanan, annars missar den sitt mål. Detta motsvarar på sitt plan en viss nödvändig förutsättning i den mänskliga konstitutionen, vilket innebär, att vi måste såväl mentalt som andligt sikta högt, om vi vill nå ett högt mål. Vi kommer inte att nå så högt som vi siktar, och måste därför vid beräkning av projektilbanan ta hänsyn till vår naturs begränsningar; på samma sätt som man beträffande pilens bana tar hänsyn till tyngdkraften som strävar att dra ner den. Våra strävanden har samma verkan på sinnenas krav, ärftliga svagheter och dåliga vanor, vilka aldrig tillåter oss att göra allt vad vi skulle vilja göra.

Låt oss träffa målet, O, min vän! Och det målet är det oförgängliga, det högsta andliga liv vi är mäktiga att uppnå.

WILLIAM BREHON
[WILLIAM Q. JUDGE]

_________________________________________________

länk till: Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 10

_________________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |