Om Ockulta fenomen

yantra1.gif (2187 bytes)

Om ockulta fenomen

HELENA BLAVATSKY

blavisi3.jpg (9680 bytes)

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

Till utgivarna av Lucifer:

”Jag utnyttjar mig av er inbjudan till korrespondenter för att framställa en fråga.

Hur kommer det sig att vi nu inte får höra något om sådana tecken och under som åtföljde neo-teosofins första framträdande? Är 'underverkens tid' förbi inom samfundet?”

Er respektfullt
”O”

”Ockulta fenomen” är vad vår korrespondent troligen syftar på. Dessa misslyckades med att åstadkomma önskad effekt, men de var inte på något sätt ”mirakel” i vanlig bemärkelse. Man antog att intelligenta personer, i synnerhet vetenskapsmän, skulle erkänna tillvaron av ett nytt och synnerligen intressant fält för forskning och undersökning, när de såg fysiska fenomen framkallade genom viljan, på vilka ingen normal förklaring kunde ges. Det förmodades att teologerna skulle ha välkomnat de bevis som de så sorgligt är i behov av i dessa agnostiska dagar, det vill säga, att själen och anden inte bara är fantasiprodukter framsprungna av okunnighet om människans fysiska konstitution, utan väsen lika verkliga som kroppen och av mycket större vikt och betydelse. Dessa förväntningar blev inte uppfyllda. Fenomenen missförstods och framställdes i en falsk dager såväl beträffande deras beskaffenhet och karaktär som deras syfte.

I det ljus som erfarenheten nu kastat på saken behöver förklaringen på detta bedrövliga förhållande inte sökas långt borta. Varken vetenskapen eller religionen erkänner tillvaron av det ockulta, som termen förstås och används inom teosofin; det vill säga, i betydelsen av en över-sinnlig, men inte över-naturlig region, styrd av orubbliga lagar; inte heller medger de tillvaron av slumrande krafter och möjligheter i människan. Varje inblandning i den materiella världens dagliga rutin tillskrivs av religionen den oinskränkta och godtyckliga viljan hos en god eller en ond envåldshärskare, som har sin boning i en för människan oåtkomlig, över-naturlig region och är inte bunden av någon lag, varken i sina handlingar eller i sin konstitution; och för kännedom om denne envåldshärskares tankar och önskningar är de dödliga helt och hållet beroende av inspirerade meddelanden som lämnats dem genom ett eller annat godkänt ombud. Förmågan att utföra så kallade mirakel har alltid ansetts vara de rätta och tillräckliga meriterna för ett sändebud från himlen, och vanan att betrakta varje ockult kraft i detta ljus är ännu så stark att all utövning av densamma antas vara beroende på ”mirakel” eller gör anspråk på att vara det. Det är helt onödigt att säga, att detta sätt att betrakta ovanliga företeelser står i direkt strid mot vår tids vetenskapliga anda, inte heller är det den ståndpunkt som för närvarande faktiskt intas av den mera intelligenta delen av människosläktet. När folk nu för tiden får se mirakel, uppväcks i deras sinne inte längre någon känsla av vördnad och djup respekt utan endast nyfikenhet.

Det var i förhoppning att kunna väcka och dra fördel av denna nyfikenhetens anda som ockulta fenomen visades. Man trodde att detta styrande av naturkrafterna, som ligger under ytan – denna tingens yta, som den moderna vetenskapen så träget och så stolt skrapar och hackar på – skulle leda till utforskandet av dessa krafter och deras lagar, okända för vetenskapen men fullkomligt kända för ockultismen. Att fenomenen väckte stor nyfikenhet hos dem som bevittnade dem är visserligen sant, men denna nyfikenhet var olyckligtvis till största delen av ytligt slag. Hos flertalet av vittnena utvecklades en omättligt aptit på fenomen för deras egen tillfredställelses skull, utan någon tanke på att studera den filosofi eller den vetenskap av vars sanning och storslagenhet fenomenen endast var obetydliga och, så att säga, tillfälliga illustrationer till. Endast i några få fall gav den väckta nyfikenheten upphov till en allvarlig längtan att studera själva den ockulta filosofin och vetenskapen för dessas egen skull.

Erfarenheten har lärt den teosofiska rörelsens ledare att det stora flertalet av dem som bekänner sig till kristendomen är på grund av sin mentala hållning och attityd – resultatet av århundraden av vidskeplig undervisning – helt och hållet oförmögna att lugnt granska fenomenen i sina aspekter som naturliga, lagbundna styrda skeenden. Den romersk-katolska kyrkan, trogen sina traditioner, fritar sig från undersökning av varje slags ockulta fenomen med den ursäkten att de givetvis är djävulens verk, närhelst de sker utanför hennes egen sfär, eftersom hon har ett lagligt monopol på att själv bedriva de rättmätiga miraklen. Den protestantiska kyrkan förnekar den Ondes personliga inblandning på det materiella planet; och i och med hon aldrig själv gett sig in på att göra mirakel, så är det uppenbarligen en smula tvivelaktigt, om hon skulle känna igen ett verkligt äkta (bona-fide) mirakel om hon fick se ett sådant.Och eftersom hon är lika oförmögen som sin äldre syster att fatta omfånget av lagens herravälde bortom materiens och energiernas gränser – som vi känner till dem i vårt nuvarande medvetenhetstillstånd – så fritar även hon sig från studerandet av ockulta fenomen under förevändningen att dessa ligger inom vetenskapens snarare än inom religionens område.

Nu har emellertid vetenskapen sina mirakel precis som den romerska kyrkan. Men eftersom den är helt och hållet beroende av sina instrumentmakare, då det gäller att skapa sina mirakel, och när den gör anspråk på att vara i besittning av det sista kända ordet med avseende på naturlagarna, så kan man svårligen förvänta att den med stor välvilja skulle intressera sig för ”mirakel”, där apparater och instrument inte har någon del i skapandet, och som gör anspråk på att vara exempel på verksamhetsyttringar av krafter och lagar som vetenskapsmännen inte känner till. Dessutom arbetar nutidens vetenskap under svårigheter beträffande utforskandet av det ockulta, vilka är lika stora som dem som religionen har att övervinna; och eftersom religionen inte kan förstå idén om naturlagens tillämpning på den översinnliga världen, så erkänner vetenskapen å sin sidan inte alls att någon översinnlig värld existerar, vilken skulle kunna omfattas av lagens herravälde; inte heller kan den förstå möjligheten av något annat medvetenhetstillstånd än vårt nuvarande jordiska. Man kan därför svårligen förvänta att vetenskapen skall ta sig an det arbete som den så allvarligt och ivrigt uppmanades att utföra; och den tycks sannerligen ha insett, att man inte gjorde sig några förväntningar om att den skulle behandla ockultismens fenomen mindre överlägset än den hade behandlat de gudomliga miraklen. På så vis anslog den från början en ringaktande ton gentemot fenomenen; och då man tvingade den att uttrycka någon slags åsikt, tvekade den inte, utan undersökning och på rena hörsagor, att förklara dem vara utförda med bedrägliga tillställningar – ståltrådsledningar, skjutluckor o dylikt.

Det var hårt nog för den teosofiska rörelsens ledare, när de sökte fästa världens uppmärksamhet på det stora och okända fält för vetenskaplig och religiös forskning som ligger på gränslandet mellan materia och ande, att finna sig framställda som agenter åt hans sataniska majestät eller som högre adepter i charlatanernas led; men kanske kom ändå det svåraste mothugget från en grupp människor, vars egna erfarenheter och rön, rätt förstådda, i sanning borde ha lärt dem bättre: de ockulta fenomenen påstods av spiritualisterna vara ett verk av deras kära avlidna, och teosofins ledare förklarades inte vara någonting annat än förklädda medier.

Fenomenen framställdes aldrig i någon annan dager än som prov på makt över fulllkomligt naturliga, men okända krafter, och någon gång även över materien. En makt som vissa individer besitter vilka uppnått en vidare och högre kunskap om världen än vetenskapsmännen och teologerna uppnått eller någonsin kunnat uppnå på de vägar de var för sig nu följer. Likväl ligger denna förmåga latent inom alla människor och skulle i sinom tid kunna användas av var och en, som önskar odla kunskapen om dem och anpassa sig efter de nödvändiga villkoren. Ändå mottogs fenomenen inte – utom i några enstaka, hedervärda fall – annat än som förmenta mirakel eller djävulens verk, eller simpla taskspelarkonster, eller någonting lustigt att titta på eller uppträdanden av de farliga ”spöken” som figurerar maskerade i seansrummen och lever på mediernas och de närvarandes livskrafter. Och från alla sidor blev teosofin och teosoferna anfallna med en hätskhet och en bitterhet, med ett fullkomligt ringaktande av såväl fakta som logik, och med en illvilja, fientlighet och kärlekslöshet som skulle varit rent av obegriplig, om inte religionshistorien lärt oss vilka lågsinnade och omdömeslösa djur okunniga människor kan bli, när någon rör vid deras omhuldade fördomar.

En ockultist kan framkalla fenomen, men han kan inte förse världen med tänkande hjärnor eller skänka den intelligens och positiv inställning som är nödvändig för att rätt förstå och uppskatta dem. Därför är det knappast att undra på att fenomenen övergavs och att teosofins idéer därefter helt fått vila på sina egna inre förtjänster.

HELENA BLAVATSKY
Lucifer vol I, februari 1888.

Översatt från H.P. Blavatskys Theosophical Articles, vol I, sid 78-82, ”What of Phenomena”. Utgiven av The Theosophy Company, Los
Angeles 1981.

__________________________________________________________________