Isis & De Forntida Mästarna– Nyhetsbrev nr 29

yantra1.gif (2187 bytes)

ISIS SLÖJA & DE FORNTIDA MÄSTARNA
DEN VÄSTERLÄNDSKA OCKULTISMENS MYSTERIESKOLA

United Lodge of Theosophists
Den 21 juni 2012
Nyhetsbrev nr 29

Helena Blavatsky avslöjar för oss i sitt första stora Mästerverk Den Avslöjade Isis några fragment ur de Forntida Mysterierna.

Här kommer några utdrag från vad som hittills har blivit översatt och publicerat på vår hemsida, där arbetet med att översätta Den Avslöjade Isis fortsätter oavbrutet dag och natt. Vi har i nuläget avverkat ca 100 sidor av 1200, så det kommer att ta en stund innan hela verket finns färdigt på svenska. Under tiden kan vi glädjas åt en del guldkorn från den skatt som långsamt grävs fram ur den hermetiska boken Den Avslöjade Isis.

Denna bok kan ses som en Introduktion till Den Hemliga Läran som publicerades elva år senare.

Att studera teosofi innebär att uppöva och uppodla vår intuitiva förmåga, vår urskillningsförmåga, samt att meditera på den förmedlade visdomen, vilket steg för steg bygger upp vår andliga Virya-Vilja, vår vitala själskraft.

Att paralellt uppodla vårt noetiska medvetande uppväcker remniscensen, vår andliga erinringsförmåga, och skapar på så sätt förmågan att avläsa Akashikakrönikan, det Kosmiska Minnet – Livets Bok, även kallad Dzyans Bok bland ockultisterna.

De persiska och kaldeiska vise var av två slag: ”de invigda och de som bara tilläts officiera vid de allmänna ceremonierna” (se Isis Unveiled, 2:306 not)

Till varje tempel hörde ”hierofanter” av den inre helgedomen och ett världsligt prästerskap som inte ens var informerat om mysterierna. (Isis Unveiled, 2:306 not)

Precis som gamla tiders signaleldar vilka tändes och släcktes om vartannat på kullarna den ena efter den andra, och förmedlade underrättelser över hela landytan, så har en lång rad av ”vise” män från historiens begynnelse till vår egen tid gett visdomen vidare till sina direkta efterträdare. Från siare till siare har ”Ordet” förmedlats, likt åskans blixtrar och när det för alltid för bort invigaren ur människornas syn, så frambringar det en ny invigd till våra blickar. (Isis Unveiled, 2:571)

Helena Blavatsky skriver att idag finns Mysteriecentra överallt i hela världen, för ”den Hemliga Sammanslutningen lever fortfarande och är lika aktiv som den alltid har varit” (Isis Unveiled, 2:100).

En handfull djuptänkande och tillbakadragna forskare lever obemärkta utspridda över jorden som studerar de stora frågorna om universums fysiska och andliga världar. De har hemliga uppteckningar, i vilka bevaras frukterna av det forskningsarbete som utfördes av den långa rad eremiter, vars efterträdare de är. Den kunskap som innehades av Indiens, Babyloniens, Nineves och Thebes vise, de legender och traditioner som kommenterats av Solons, Pythagoras och Platons lärare i Heliopolis och Sais marmorhallar, de traditioner som redan i gamla tider knappast mer än glimtade fram genom det förflutnas dimridå – allt detta och mycket mer är upptecknat på oförstörbart pergament och vidarebefordras under säkra former från den ene adepten till den andre. (Isis Unveiled, 1:557-558)

För den andens örnblick, som utmärker alla släktens siare och profeter, sträcker sig ariadnetråden utan avbrott eller lucka stadigt och säkert bortom denna ”historiska period” in i forntidens mörkaste natt, och den hand, som håller den, är för stark att släppa den eller låta den brista. (Den Hemliga Läran, s 2:70)

Denna ariadnetråd av esoterik sträcker sig bakåt in i mänsklighetens urålder, till den tid då ”endast sanningen i sin orubblighet var evig och överordnad allt” (Isis Unveiled 1:v).

_______________________________

H.P.B. talar till oss genom
DEN AVSLÖJADE ISIS

DET arbete som nu överlämnas till allmän bedömning är en frukt av en något nära bekantskap med Österländska adepter och studium av deras vetenskap. Det erbjuds till sådana som är villiga att acceptera sanningen varhelst den kan bli funnen och att försvara den, även med att se allmänna fördomar rakt i ögonen. Det är ett försök att bistå den studerande till att upptäcka vitala principer, vilka ligger till grund för gamla dagars filosofiska system. (ur Förordet till Den Avslöjade Isis)

…När vi för flera år sedan först reste runt i Österlandet, och undersökte dess övergivna helgedomars allra innersta, var det två nedslående och alltid återkommande frågor, som upptog våra tankar: Var, VEM, VAD är GUD? Vem har någonsin sett människans ODÖDLIGA ANDE, för att på så sätt försäkra sig själv om människans odödlighet?

Det var när vi var som mest angelägna om att lösa dessa förbryllande problem som vi kom i kontakt med specifika män, begåvade med så mystiska krafter och sådan kunskap att vi i sanning kan benämna dem Orientens Vise män. Vi lånade ett villigt öra åt deras instruktioner. De visade oss att genom att kombinera vetenskap med religion, kan Guds existens och människans odödliga ande demonstreras som ett Euklides problem. För första gången blev vi försäkrade om att den Orientaliska filosofin inte hade rum för någon annan tro än en absolut och orubblig tro på allsmäktigheten i människans egna odödliga själv. Vi blev undervisade att denna allsmäktighet kom från den mänskliga andens släktskap med den Universella Anden – Gud! (ur Förordet till Den Avslöjade Isis)

…Under våra studier visade sig mysterier inte vara mysterier. Namn och platser som för den Västerländska tanken bara har relevans genom Österländska sagor, visade sig vara realiteter. (ur Förordet till Den Avslöjade Isis)

… Det är den platonska filosofin, den mest fulländade sammanfattningen av de svårfattliga systemen från det gamla Indien, som ensamt kan erbjuda oss den här medelvägen. Alltmedan tjugotvå och en kvarts århundrade förflutit sedan Platon dog, är världens mest framstående tänkare fortfarande upptagna av hans skrifter. Han var i ordets fulla bemärkelse, en tolkare av världen. Och den förkristna erans störste filosof, återspeglade i sina arbeten troget, spiritualismen, hos de vediska filosoferna som levt tusentals år före honom själv, samt deras metafysiska uttryck. Vyasa, Djeminy [Jaimni], Kapila, Vrihaspati, Sumati, och så många andra, kommer bevisats ha överfört sina outplånliga avtryck under mellanliggande århundraden på Platon och hans skola. Sålunda blir slutsatsen att samma visdom uppenbarades i lika hög grad både för Platon och de gamla hinduiska vise. Genom att på det här sättet överleva tidens tand, kan denna visdom vara annat än gudomlig och evig?

Vad beträffar myterna, förkunnar Platon i Gorgias och i Phaedon, att dessa var bärare av stora sanningar och väl värda sökandet. Men kommentatorerna är så lite en rapport med de stora filosoferna att man tvingas erkänna att de är okunniga där ”undervisningen slutar och det mytiska börjar.’’ Platon drev den populära vidskepelsen om magi och dæmons på flykten, och vidareutvecklade istället den tidens överdrivna föreställningar, till rationella teorier och metafysiska begrepp. Kanske skulle dessa inte tåla den resonerande induktiva metod som grundlades av Aristoteles; hursomhelst är de i högsta grad tillfredställande för dem som kan uppfatta existensen av insiktens högre förmåga eller intuition, vilken erbjuder en måttstock med vars hjälp man kan bekräfta sanningen.

Genom att basera alla sina läror på närvaron av det Högsta Förnuftet, lärde Platon ut att nous, anden, eller människans rationella själ, var ’’frambringad av den Gudomliga Fadern,‘’ ägde en liknande natur, till och med homogen, med Gudomen, och var kapabel att beskåda de eviga verkligheterna. Den här förmågan att kontemplera verkligheten på ett direkt och ögonblickligt sätt tillhör Gud ensamt; strävan efter den här kunskapen utgör den verkliga innebörden av filosofi – kärlek till visdomen. Sanningskärleken är i sin natur kärleken till det goda; och så dominerande över själens alla begär, genom att den renar och införlivar den i det gudomliga, genom att således styra varje handling hos individen, upphöjer den människan till delaktighet och gemenskap med Gudomen, och återställer henne till Guds like. ’’Denna färd, ‘‘ säger Platon i Theætetus, ’’ består i att bli som Gud, och denna assimilering är att bli rättvis och helig genom visdom.’’

Grundvalen för denna assimilering hävdas alltid att vara andens eller nous preexistens. I allegorin om vagnen och de bevingade hästarna, som ges i Phædrus, beskriver han den fysiska naturen varande sammansatt och tvåfaldig; thumos, eller epithumetic delen, som är formad av substanserna i fenomenens värld; och med............thumoeides, den essens som är förbunden med den eviga världen. Det nuvarande jordelivet är ett fall och en bestraffning. Själen vistas i den ’’grav vi kallar "kroppen, ’ och i dess inkorporerade tillstånd, och före utbildningens disciplin, är det noetiska eller andliga elementet ’’sovande.’’ Livet är således en dröm, snarare än en verklighet. Såsom fångarna i den underjordiska grottan, beskrivna i The Republic, vars ryggtavlor är vända mot ljuset, erfar vi endast objektens skuggor, och tror dem vara de faktiska verkligheterna. Är inte detta idén om Maya, eller sinnenas illusion i det fysiska livet, vilket är ett så tydligt kännemärke inom den buddistiska filosofin?

Men dessa skuggor, om vi inte övergivet oss själva fullständigt åt den sinnliga naturen, uppväcker inom oss remniscensen av den högre värld vi en gång bebodde. ”Den inre anden har en något vag och knappt urskiljbar hågkomst av det sällhetstillstånd som rådde före födseln, och en lite instinktiv och förnimbar längtan efter dess återkomst.” Det ligger inom det filosofiska områdets disciplin att bryta förtrollningen från sinnenas träldom, och resa dem till tankens rena himlavalv, till visionen av evig sanning, godhet och skönhet. ”Själen”, säger Platon, i Theætetus, ” kan inte komma i människoform om den aldrig sett sanningen. Detta är ett återkallande i minnet av de ting vår själ tidigare såg när den färdades tillsammans med Gudomen, och ringaktade de saker vi nu påstår är, och såg upp till det som VERKLIGEN ÄR. Därför är nous, eller anden, hos filosofen (eller studenten av högre sanning) ensamt utrustad med vingar; därför att han, efter bästa förmåga, behåller dessa saker i förnuftet, varav kontemplationen framställer Gudomen själv som gudomlig. Genom att dra rätt nytta av dessa ting hågkomna från det forna livet, genom att ständigt fullkomna sig själv i de fullkomliga mysterierna, blir en människa i sanning perfekt – en invigd i profetisk visdom.”

Vi kan således förstå varför de sublimare scenerna i Mysterierna alltid utspelades under natten. Den inre andens liv är lika med den yttre naturens död; och den fysiska världens natt betecknar den andliga dagens. Nattens sol, Dionysos, dyrkades hellre än Helios, dagens himlakropp. I Mysterierna symboliserades andens och själens preexisterade villkor, och den senares fall till jordelivet och Hades, misären i det livet, reningen av själen, och dess återställande till gudomlig sällhet, eller återförening med anden. Theon av Smyrna jämför träffande den filosofiska disciplinen med de mystiska riterna: ”Filosofi, säger han, ”kan kallas en initiering i den sanna arkanan, och instruktionerna i det äkta Mysterierna. Initiationen innehåller fem delar: ”I., den föregående reningen; II., medgivandet om att få delta i de arkana riterna; III., det epoptiska uppenbarandet; IV., installerandet och upphöjandet; V. – det femte, som är skapat ur alla dessa, är vänskap och inre gemenskap med Gud, och behaget i den lycksalighet som springer ur nära samtal med gudomliga varelser… Platon kallar epopteia, eller det personliga synsättet, den perfekta kontemplationen över saker och ting förstådda intuitivt, såsom absoluta sanningar och idéer. Han tar även i beaktande kransbindningen runt huvudet och kröningen som jämförbar med den auktoritet som tas emot från ens lärare, med syftet att leda andra till samma begrundande. Den femte graden är sålunda den mest fullkomliga lycka som framträder, och enligt Platon, en gudomlig assimilering så långt det är möjligt för oss människor.”*

Sådan är platonismen. ”Från Platon”, säger Ralph Waldo Emerson, ”kommer alla ting det fortfarande skrivs om och debatteras kring, bland lärda människor.” Han absorberade lärdomen från sin tidsepok – från Grekland av Philolaus till Sokrates; sedan från Pythagoras i Italien; därefter det han kunde få fram från Egypten och Orienten. Han var så vidsträckt att all filosofi, europeisk och asiatisk, återfinns i hans läror; och för att förfina och göra dem mera andaktsfulla, lade han till poetens klangfärg och karaktär. (ur Före Avslöjandet)

….Det är helt säkert att Pythagoras lyckades väcka den djupaste intellektuella sympati under sin tid, och att hans läror utövade en kraftfullt inflytande på Platons förnuft. Hans huvudsakliga idé var att det existerade en permanent enhetlig princip bakom alla former, förändringar och andra fenomen i universum.

…I modern vetenskap är det allmänt vedertaget att alla högre lagar i naturen presenteras genom kvantitativa formler. Detta är kanske ett mera fullkomligt utarbetande eller en utförligare bekräftelse på den pythagoreiska läran. Hela tal, betraktades som det bästa sättet att åskådliggöra de lagar om harmoni, som genomsyrar kosmos. Vi känner även till att det inom kemi, i läran om atomer och i lagarna om föreningar, så att säga, faktiskt godtyckligt, används klart avgränsade tal. Som herr W, Archer Butler har uttryckt det: ”Världen är, följaktligen, inom alla områden, i dess utveckling, en levande uträkning, ett förverkligande som vilar på geometri.”

…Nyckeln till de Pythagoreiska dogmerna är den allmänna formeln, enhet i mångfald, det ena utvecklar mängden och genomsyrar mängden. Detta är den forntida emanationsläran, med några få ord.

Den mystiska Dekaden 1 + 2 + 3 + 4 = 10 är ett sätt att ge uttryck åt den här idén. Ett är Gud, Två materia; Trean kombinerar Monaden och Duaden, och består av bådas natur, och är den förnimbara världen; Tetraden, eller den perfekta formen, som uttrycker tomheten i allt; och Dekaden, eller summan av allt, involverar hela kosmos. Universum är kombinationen av tusen element, och ändå uttrycket av en enda ande – ett kaos för sinnena, ett kosmos för förståndet.

Hela den här talserien med tanke på skapelsen är hinduisk. Väsendet, som existerar genom sig själv, Swasyambhu eller Swayambhuva, som han kallas av vissa, är ett. Ur sig själv emanerar han den kreativa förmågan, Brahma eller Purusha (den gudomliga människan), och ett blir Två; ur denna Duad, föreningen mellan av den helt och hållet intellektuella principen och materians princip, utvecklas en tredje, som är Viradj, [Viraj] den fenomenella världen. Det är utifrån den här osynliga och oförklarliga treenigheten, det brahmanska Trimurti, som den andra treenigheten evolverar som representerar de tre förmågorna – den kreativa, den bevarande, och den transformerande. Dessa symboliseras av Brahma, Vishnu, och Siva, men är jämt och ständigt förenade till ett. Enheten, Brahma, eller Tridandi som Vedaböckerna kallade honom, är guden trefaldigt manifesterad, som gav upphov till det symboliska Aum eller det förkortade Trimurti. Det är enbart under den här treenigheten, för alltid aktiv och gripbar för alla våra sinnen, som det osynliga och okända Monas kan manifestera sig själv i de dödligas värld. När han blir Sarira, eller han som antar en synlig form, symboliserar han materiens alla principer, alla livets frön, han är Purusha, de tre ansiktenas gud, eller trefaldiga kraften, essensen av den Vediska triaden. ”Låt Brahmas anhängare få kännedom om den heliga Stavelsen (Aum), Savitris tre ord, och läs Vedaböckerna dagligen ” (Manu, bok iv., sloka 125).

”Efter att ha frambringat universum, försvann Han vars krafter är ofattbara, bort igen, absorberad av den Högsta Själen… Efter att ha dragit sig tillbaka i det ursprungliga mörkret, förblir den stora Själen inom det okända, och är tom på alla former…

”När den återigen förenat de subtila grundläggande principerna, ger den uttryck åt sig själv antingen i en växt eller i ett djurembryo, den antar vid varje en ny form.”

”Det är följaktligen så, att genom alternativa uppvaknande och vila så framkallar det Oföränderliga Väsendet återupplivandet och döden i all evighet och i alla existerande skapelser, aktiva och inaktiva” (Manu, bok i., sloka 50, och andra).

Den som studerat Pythagoras och hans spekulationer om Monaden, vilken, efter att ha utgått från Duaden drar sig tillbaka till tystnad och mörker, och följaktligen skapar Triaden, kan inse varifrån den store Vise från Samos filosofi härstammar och efter honom, de från Sokrates och Platon. (ur Före Avslöjandet)

Innan vi avslutar det här inledande kapitlet, vill vi ge oss på att uttrycka några förklarande ord om avsikten bakom detta verk. Dess syfte är inte att tvinga på publiken författarinnans personliga uppfattningar eller teorier; inte heller aspirerar det på att vara ett vetenskapligt arbete, med avsikt att skapa en revolution inom några tankediscipliner. Det är snarare en kort resumé av religionerna, filosofierna, och människosläktets universella traditioner, och deras exeges, dess hemliga lärors anda.

… Vår röst höjs för andlig frihet, och vi vädjar om en medborgerlig frihet från all tyranni, vare sig den härstammar från VETENSKAP eller TEOLOGI.

…Vi önskar visa hur oundvikliga deras oräkneliga misstag var, och hur de måste fortsätta ända tills dessa låtsade västerländska auktoriteter beger sig till fjärran österns Brahmaner och Lamor, och respektfullt ber dem att förmedla den sanna vetenskapens alfabet. Vi har inte lagt fram någon anklagelse gentemot vetenskapsmännen som inte understöds av deras egna offentliggjorda erkännanden, och om våra citat från de forntida urkunderna berövar somliga det som hittills setts som välförtjänta skördade lagrar, är felet inte vårt utan Sanningens. Ingen människa värd namnet filosof skulle ha lust att bära hedersbetygelser som rätteligen tillhör en annan. (ur Före Avslöjandet)

Den kosmologiska teorin om tal som Pythagoras lärde från de egyptiska hierofanterna, är ensamt kapabel att förena de två enheterna, materia och ande, samt att var och en förmår bevisa den andre matematiskt.

Universums heliga tal, i sin esoteriska kombination, löser det stora problemet och förklarar teorin om utstrålning och cyklernas emantioner. De lägre systemen måste innan de utvecklas mot de högre, emanera ut från de högre andliga, och återigen absorberas in i oändligheten när de nått fram till vändpunkten.

Fysiologi, liksom allt annat i den här världen av ständig evolution, är underställd det cykliska kretsloppet. Då den nu knappt verkar ha stigit fram ur skuggorna av cirkelns lägre del, så kommer det en dag möjligen bevisas att den befann sig på den högsta punkten av omkretsen långt mycket tidigare än under Pythagoras dagar.

Mochus, sidonian, fysiolog och lärare i anatomisk vetenskap, levde och verkade långt före den Vise från Samos; och den senare mottog de heliga instruktionerna från hans lärjungar och ättlingar. Pythagoras, den rena filosofen, väl förtrogen med de mer djupgående fenomenen i naturen, den noble arvtagaren till den uråldrig lära, vars stora målsättning var att befria själen från förnuftets bojor och tvinga den att inse dess krafter, måste för evigt leva i mänsklighetens minne. (ur Isis Slöja, kap 1)

Den ogenomträngliga slöjan av arkan hemlighetsfullhet kastades över de vetenskaper som lärdes ut i helgedomarna. Detta är orsaken till det moderna förringandet av forntida filosofer. Även Platon och Philo Judæus har anklagats för inkonsekvens av många kommentatorer, emedan det däremot är alldeles uppenbart för läsaren av Timæus, att det syfte som bär upp den metafysiska och så motsägelsefulla labyrinten, är förbryllande. Men har någon av klassikernas uttolkare någonsin läst Platon på ett förståeligt sätt? Tack vare de granskningar som återfinns hos författare som Stalbaum, Schleirmacher, Ficinus (latinska översättningar), Heindorf, Sydenham, Buttmann, Taylor och Burges, för att inte tala om mindre kända fackmän, är detta en berättigad fråga. De grekiska filosofernas förtäckta hänsyftningar beträffande esoteriska ting, har uppenbarligen till stor del förbryllat dessa kommentatorer. (ur Isis Slöja, kap 1)

…Dessa filosofers spekulationer om materien stod öppen för allmänt ifrågasättande: men deras lärande beträffande andliga ting var ytterst esoteriskt. Edsvurna åt ett hemlighållande och en gudfruktig tystnad beträffande svårfattliga ämnen som omfattade förhållandena mellan ande och materia, tävlade de med varandra i uppfinningsrika metoder gällande att dölja sina verkliga uppfattningar.

Läran om Metempsykosis har i rikliga mått blivit förlöjligad av forskare och avvisad av teologerna, men om den hade förståtts på ett riktigt sätt gällande dess tillämpning i förhållande till materiens oförstörbarhet och själens odödlighet, skulle den dock ha mottagits i egenskap av att vara ett upphöjt begrepp. Bör vi inte först betrakta ämnet ur de forntidas synvinkel innan vi ger oss på att nedvärdera dess lärare? Lösningen på det stora problemet om evigheten sammanhänger varken med religiös vidskepelse eller krass materialsim. Harmonin och den matematiskt gemensamma formen i den tvåfaldiga evolutionen — den andliga och fysiska — belyses enbart i de universella talen hos Pythagoras, som helt och hållet byggde upp sitt system på de hinduiska Vedaböckerna, den så kallade ”metriska framställningen.” Det är bara fram till helt nyligen som en av de mest ivriga och lärda i sanskrit, Martin Haug, åtog sig att översätta Aitareya Brahmana ur Rig-Veda; Den hade ända fram till dess varit helt och hållet okänd; dessa förklaringar ger utan tvivel uttryck åt det identiska mellan de Pythagorianska och Brahmanska systemen. I båda, härleds den esoteriska innebörden från tal: i den förra, varje tals mystiska förhållande med allt som är begripligt för det mänskliga sinnet; i den senare, från antalet stavelser, vilket varje vers i Mantrorna består av.

Platon, Pythagoras ivrige lärjunge, var så klar över detta att han vidmakthöll att Dodekaedern var den geometriska figur som Demiurgerna använde sig av när de konstruerade universum. Vissa av dessa siffror hade en särskilt högtidlig betydelse. Till exempel fyra, av vilken Dodekaedern är trigon, hölls som helig av pythagoreerna. Det är den perfekta kvadraten, och ingen av de sammanbindande linjerna övergår de andra i längd, vid något enda tillfälle. Den är sinnebilden av moralisk rättvisa och gudomlig geometrisk rättfärdighet uppenbarad. Den fysiska och andliga naturens alla krafter och stora symfonier finns inskrivna inom den perfekta kvadraten; och hans outsägliga namn, vars namn annars skulle förbli onämnt, ersattes, med det heliga talet 4 — Tetraktys, den med de forntida mystikerna, mest bindande och allvarliga eden. (ur Isis Slöja, kap 1)

… Det har inte funnits någon filosof värd namnet, som i esoterisk bemärkelse inte höll sig till läran om metempsykosis, oavsett om han uttryckte läran på ett begripligt sätt eller inte, på det vis den lärdes ut av brahmaner, buddhister och senare av pythagoréerna. Origen och Clemens Alexandrinus, Synesius och Chalcidius, trodde alla på den; och gnostikerna, vilka historien otvivelaktigt utsett till en grupp förfinade, lärda och upplysta människor,* trodde alla på metempsykosis. Sokrates hyste åsikter identiska med de som Pythagoras hade; och båda mötte, som straff för sin gudomliga filosofi, en våldsam död. Mobben har uppträtt likartat under alla tidsåldrar. Materialismen har, och kommer alltid att vara blind för andliga sanningar. Dessa filosofer vidhöll tillsammans med hinduerna, att Gud hade fyllt materien med en del av sin egen Gudomliga Ande, vilken besjälar och sätter varje partikel i rörelse. De lärde ut att människan har två själar, bestående av åtskiljda och helt och hållet olikartade naturer: den förgängliga delen — den Astrala Själen, eller den inre fluidiska kroppen — den andra oförstörbara och odödliga — Augoeides, eller den Gudomliga Andens del; att den dödliga eller Astrala Själen förgås vid varje successiva förändring på tröskeln till varje ny sfär, och som genom varje ny transmigration blir mer och mer renad. Den astrala människan, ogripbar och osynlig som hon kan te sig inför våra förgängliga och jordiska sinnen, utgörs alltjämt av materia, om än sublimerad.

Aristoteles, uttryckte mycket tydligt sin åsikt i frågan, bortsett från att han på grund av egna politiska skäl vidmakthöll en försiktig tystlåtenhet när det gällde esoteriska angelägenheter. Hans åsikt var att mänskliga själar är emantioner från Gud, som till slut återabsorberas in i gudomligheten. Zeno stoikernas grundare, lärde ut att det finns ”två för evigt förekommande egenskaper genom hela naturen: den aktiva, eller manliga; den andra passiva, eller kvinnliga: att den förra är ren, subtil eter, eller Gudomlig Ande; den senare helt och hållet inaktiv i sig själv ända tills den förenas med den aktiva principen. Att den Gudomliga Anden inverkade på materien och frambringade eld, vatten, jord, och luft; och att det är den enda verksamma princip varigenom hela naturen förändras. Stoikerna, liksom de lärda hinduerna, trodde på det slutliga absorberandet. St. Justin trodde på emantionen av dessa själar från Gudomligheten, och Tatian den assyriske lärjungen deklarerade att ”människan var lika odödlig som Gud själv.”* (ur Isis Slöja, kap 1)

... I de äldsta dokumenten som nu finns i vår ägo — Vedaböckerna och i de äldre av Manus lagar — återfinner vi många riter som praktiserades och tilläts av Brahmanerna.* Tibet, Japan och Kina lär under nuvarande tidsålder ut det som lärdes ut av de äldsta kaldéerna. Prästerskapet i dessa respektive länder, bevisar dessutom vad de lär ut, nämligen: att tillämpandet av moraliskt och fysiskt renande, och av viss enkel livsföring, utvecklar självupplysningens vitala själskraft. Att erbjuda människan kontrollen över sin egen odödliga själ, det ger henne i sanning magiska krafter över de grundläggande andeväsen som är underställda henne själv.

I Västvärlden återfinner vi magi med lika hög uråldrighet som i Österlandet. Druiderna i Storbritannien praktiserade det i de tysta gravvalven i sina djupa grottor; och Pliny tillägnar ”visdomen”† hos kelternas ledare flera kapitel. Semothees — Galliens druider, utvecklade de fysiska lika väl som de andliga vetenskaperna. De lärde ut universums hemligheter, den harmoniska utvecklingen hos de himmelska kropparna, jordens danande, och framförallt — själens odödlighet. ‡ I deras heliga lundar — naturliga lärosäten byggda av en Osynlig Arkitekts hand — samlades de initierade vid den stilla midnattstimman för att lära om vad människan en gång var och vad hon kommer att bli. § De behövde ingen konstgjord belysning, eller gaslåga för att lysa upp sina tempel, för den kyska nattgudinnan utstrålade sina mest heliga silverstrålar på deras ek-bekransade huvuden; och deras vitklädda heliga skalder visste hur man konverserade med gravvalvets stjärnbeströdda och ensliga drottning.

På den döda jorden av för länge sedan svunna tider står dess heliga ekar numera uttorkade och avklädda sin andliga innebörd, till följd av den giftiga materialismens anda. Men för studenten inom ockult lärande är dess växtlighet fortfarande lika grönskande och frodig, lika full av djupa och heliga sanningar som under den timma när triumfbågens druid utförde sina magiska kurer och vajade den mistelkvist som skiljts åt från moder ekens gröna trädgren, av hans gyllene skärkniv. Magi är lika gammal som människan själv. Det är lika omöjligt att ange en tidpunkt för dess uppkomst som det är att anvisa på vilken dag den första människan föddes.

Närhelst en författare påbörjat avsikten med att befästa ett lands första grundande med vissa historiska karaktäristika, har ytterligare efterforskningar visat att hans egna uppfattningar var obefogade. Odin, den skandinaviske prästen och monarken, ansågs av många ha gett upphov till tillämpandet av magi ett sjuttiotal år före Kristus. Men det bevisades med lätthet att de mystiska riterna med prästerskapet, benämnda Voïlers, Valas, förekom långt före hans livstid.* Vissa moderna forskare hade föresatt sig att bevisa att Zoroaster var magins grundare, på grund av att han var grundare till magernas religion. Ammianus Marcellinus, Arnobius, Pliny och andra forntida historiker bevisade slutgiltigt att han blott var en reformator av den magi som praktiserades av kaldéer och egyptier. (ur Isis Slöja, kap 1)

…Rörande framtida upptäckters praktiska resultat inom ”forskningarna i geometri”, är vi lyckligt nog, genom att åsyfta kommande studenter på verksamhetens scen, inte tvingade att nöja oss med rena gissningar. Under vår egen tid, har en amerikan, George H. Felt från New York, vilken, om han fortsätter i samma stil, chansen att bli erkänd som vår tids största geometriker. Han har uteslutande, genom de antaganden som fastställdes av de forntida egyptierna, kommit fram till resultat, vilka vi kommer att återge med hans egna ord. ”För det första”, anmärker Felt, ”det elementära diagrammet vilket all slags grundläggande geometrisk vetenskap, både plan och tredimensionell kan förbindas med; att ta fram aritmetiska system gällande proportionella förhållanden på ett geometriskt vis; att identifiera den här formen med hjälp av alla lämningar från arkitektur och skulptur, genom att fullständigt efterfölja det förunderligt exakta tillvägagångssättet; i fastställandet att egyptierna använde det som grundval i alla sina astronomiska uträkningar, utifrån vilket deras religiösa symbolism nästan uteslutande grundades; att finna dess avtryck mitt ibland grekernas alla lämningar av konst och arkitektur; att bland de heliga judiska källorna, så handfast upptäcka dessa ledtrådar att man slutgiltigt kan bevisa att de var grundade därpå; i konstaterandet av att hela systemet hade upptäckts av egyptierna, efter tiotusentals år av efterforskningar i naturens lagar, och att det i sanning kan kallas Universums Vetenskap.” Vidare möjliggjorde det för honom ”att med precision fastställa problem inom fysiologi, vilka man hitintills gissat sig till; att först och främst utveckla en möjlig Frimurarfilosofi som på ett avgörande sätt bevisade att den var den första vetenskapen och religionen, liksom den kommer att bli den sista”; och att genom okulära demonstrationer, får vi slutligen tillägga, bevisa att de egyptiska skulptörerna och arkitekterna inte upptäckte de egenartade modeller vars symboler pryder deras tempelfasader och hallar, utifrån sina hjärnors oordnade fantasier, utan ifrån ”luftelementens dolda släkten”, och andra riken i naturen, vilka han, liksom de, hävdar gör sig synliga genom att bruka sina egna kemiska och kabbalistiska processer. (ur Isis Slöja, kap 1)

Sammanställt av LANOO

UNITED LODGE OF THEOSOPHISTS, Malmölogen
Sommarsolståndet
Malmö den 21 juni 2012

Länkar till det översatta materialet från Den Avslöjade Isis:
___________________________________________________________________

Den Avslöjade Isis – Isis Slöja, kapitel 1 ( Andra Delen) – av Helena Blavatsky

Den Avslöjade Isis – Isis Slöja, kapitel 1 ( Första Delen) – av Helena Blavatsky

Den Avslöjade Isis – Före Avslöjandet ( Andra Delen) – av Helena Blavatsky

Den Avslöjade Isis – Före Avslöjandet ( Första Delen) – av Helena Blavatsky

Den Avslöjade Isis – Innehållsförteckning & Huvudindex – av Helena Blavatsky

Den Avslöjade Isis – Författarens Förord – av Helena Blavatsky

Den Avslöjade Isis – Utgivarnas Förord – av Helena Blavatsky

Den Avslöjade Isis och Helena Blavatsky – ULTs Nyhetsbrev nr 27 från Malmölogen

___________________________________________________________________

Till Huvudindex för NYHETSBREVEN

___________________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida |