Den kristna korssymbolens ursprung
Den kristna korssymbolens ursprung
HELENA BLAVATSKY
© 2002 Online Teosofiska Kompaniet
Malmö
HELENA BLAVATSKY 1831-1891
Under rivandet av Serapeum [Serapis-templet i Alexandria] – efter att den blodiga striden mellan den kristna pöbeln och de hedniska dyrkarna hade upphört med hjälp av kejsarens ingripande – upptäckte man ett latinskt kors, av den vedertagna kristna formen inhugget på granitplattorna i det allra heligaste av templet. Detta var sannerligen en lyckosamt fynd; och munkarna var inte sena att påstå att detta kors, på grund av "profetisk framsynthet", hållits heligt av hedningarna. Åtminstone framställer Sozomenes fakta på detta sätt i en anda av av triumf. Men arkeologin och symboliken, dessa outtröttliga och orubbliga fiender till prästerskapets falska anspråk, har i legenderna som behandlar detta teckens hieroglyfer, funnit åtminstone en delvis förklaring på korsets betydelse.
Enligt King och andra myntkännare och arkeologer, var korset i antiken symbolen för evigt liv. Ett sådant Tau eller egyptiskt kors, användes i de bacchiska och eleusinska Mysterierna. Det lades som en symbol för den dualistiska skapande kraften på den invigdes bröst, efter att han genomgått sin "pånyttfödelse", och när den invigde hade återvänt från döpelseakten i havet. Det var ett mystiskt tecken som pekade på att den andliga födelsen återuppväckt och förenat den astrala själen med den gudomliga anden, och att den invigde var redo att i anden uppstiga till ljusets och härlighetens välsignade boningar – till Eleusina.
Tau var på samma gång en magisk talisman och ett religiöst emblem. De kristnas bruk av den infördes via gnostiker och kabbalister, och efter vad som framgår av många bevarade smycken, så använde de den flitigt. Dessa i sin tur hade fått Tau (eller öglekorset) från egypterna och det latinska korset från buddhistiska missionärer, som införde det från Indien – där man ännu kan finna det – på 200 eller 300-talet f. Kr. Bland assyrier, egyptier, Amerikas urinvånare, hinduer och romare förekom korset i olika, men ganska obetydliga variationer. Ända till långt in i medeltiden ansågs det som en verksam amulett mot epilepsi och demonisk besatthet; och "den levande Gudens insegel", som omtalas i Johannes uppenbarelser, där ängeln från öster förde det ner till jorden "för att därmed märka Guds tjänare i pannan", varsamma mystiska Tau – det egyptiska korset ...Den verkliga innebörden av Tau förklaras av den kristna aposteln Johannes, den egyptiske Hermes och de indiska brahminerna. Det framgår med all tydlighet, att åtminstone aposteln likställer det med det "Outsägliga Namnet", som han kallar "den levande Gudens insegel", (i Uppenbarelseboken XIV, 1.) och några kapitel längre fram såsom "Faderns namn som är tecknat på deras panna".
Brahmâtma, den förnämsta av de hinduiske invigde, bar på sin huvudbonad två korsformigt placerade nycklar som symboler för livets och dödens uppenbarade mysterier; och i några buddhistiska pagoder i Tartariet och Mongoliet finner man över den dörr, som leder till den innersta daghoban (ett litet tempel av rund form, där det finns bevarat reliker från Gautama), samt över en del Prachidas (byggnader av alla storlekar och former, ett slags mausoléer helgade till votivskänker åt de döda) ornament med ett kors, bildat av två fiskar, likt dem som man finner på några av buddhisternas zodiaker. Vi skulle inte alls bli förvånade, om vi fick veta att det heliga tecknet i Roms katakomber, "Vesica Piscis" kunde härledas från detta buddhistiska zodiaktecken. Hur allmänt detta geometriska tecken måste ha varit inom världssymboliken, kan man förstå genom att det bland frimurarna finns en tradition, att Salomos tempel var uppfört på en trefaldig grund, som bildade det "trefaldiga Tau", eller de tre korsen.
I mystisk bemärkelse, har det egyptiska korsets sitt ursprung som symbol, i den tidigaste filosofins förståelse av den androgyna dualism, som låg bakom varje manifestation i naturen. Denna var återigen grundad på det abstrakta idealet av en likaledes androgyn gudom, medan den kristna symbolen endast beror på en slump. Hade Mose lag fått råda, skulle Jesus ha blivit stenad. (de talmudiska urkunderna påstår att, efter han blivit hängd, så blev han stenad och begravd under vattnet där två vattenströmmar korsade varandra. "Mishna Sanhedrin", vol vi., p.4; Babylons "Talmud", samma artikel, 43a, 67a). Krusifixet var ett tortyrredskap, som var lika vanligt bland romarna, som det var okänt bland semistiska folk. Det kallades "Vanärans Träd". Det var först senare som det antogs som en kristen symbol, medan det under de första tjugo åren efter korsfästelsen betraktades med avsky av apostlarna. Det var helt säkert inte det kristna korset, som Johannes hade i tankarna, när han talade om "den levande Gudens insegel", utan det var det mystiska Tau-Tetragrammaton, eller det mäktiga namnet, som på de äldsta kabbalistiska talismanerna framställdes genom de fyra hebreiska bokstäver som bildar det Heliga Ordet.
Den ryktbara Lady Ellenborough, som efter sitt senare giftermål blev känd bland araberna i Damaskus och i öknen under namnet Hanoum Medjouyé, hade i sin ägo en talisman, som givits henne av en drus från Libanon. Ett visst tecken i dess vänstra hörn visade, att den tillhörde den klass av ädelstenar som i Palestina går under namnet "Messianska" amuletter och härrör från andra och tredje århundradet f. Kr. Det är en grön sten i form av en pentagon (femhörning). Nederst är en fisk ingraverad, högre upp Salomos sigill (Salomos sigill är en sexuddig figur – samma tecken som i Indien kallas Vishnus sigill) och ännu högre upp de fyra kaldeiska bokstäverna Jod, He, Vau, IAHO, vilka bildar gudomens namn. Dessa är ordnade på ett ovanligt sätt, nedifrån och uppåt, alltså i motsatt ordning, och bildar det egyptiska Tau. Kring detta finns en legend, men vi kan inte återge densamma, eftersom amuletten inte tillhör oss. Tau är i sin mystiska bemärkelse precis som crux ansata, Livets Träd.
Det är välbekant, att de tidigaste kristna emblemen – innan man ännu börjat framställa bilden av Jesus – var Lammet, den Gode Herden och Fisken. Ursprunget till det sistnämnda emblemet, som i så hög grad förbryllat arkeologerna, blir alltså begripligt. Hela hemligheten ligger i det lätt påvisbara faktumet, att medan Kungen Messias i kabbalan kallas för "Tolkaren" eller Uppenbararen av mysteriet och visas vara den femte emanationen i Talmud – på grund av orsaker som vi nu ska förklara – så omtalas Messias ofta som "Dag" eller Fisken". Detta är ett arv från kaldéerna och står, som namnet visar, i samband med den babyloniske Dagon, människo-fisken, som var en lärare och uttolkare för sitt folk. Abarbanel förklarar namnet på så vis, att tecknet för Messias ankomst är en konjuktion av Saturnus och Jupiter i tecknet Fiskarna. Och när de kristna identifierade sin Christos med Gamla Testamentets Messias var de så ivriga att anta denna symbol, att de glömde att det verkliga ursprunget kunde föras ännu längre tillbaka än till den babyloniska Dagon. Hur angelägna de första kristna var att förena sitt Jesusideal med varje tänkbar kabbalistisk eller hednisk lära framgår av det uttalande, som Clemens av Alexandria gjorde till sina meningsfränder.
När man resonerade om den lämpligaste symbolen till åminnelse av Jesus, yttrade Clemens: "Låt ingravera på stenen i era ringar antingen en duva, eller ett skepp i vinden (Argha) eller en fisk". Hade den vördade kyrkofadern, Joshua, Nuns son – i grekiska och slaviska översättningar kallad Jesus – i tankarna när han skrev denna mening; eller hade han glömt den verkliga innebörden av dessa hedniska symboler?
Detta korta utdrag, är översatt från H P Blavatskys Isis Unveiled vol II, sid 253-256. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1975.
____________________________________________________________________________________
Länk till Serapeum
____________________________________________________________________________________
| till toppen av sidan | till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida |
Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23