Teosofisk Gnosis
nr 29

Karmiska funderingar på vägen

© 2003 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 


 

 

Inom teosofiska kretsar är karma alltid ett ämne som leder till livliga diskussioner och funderingar. Karmaläran inbjuder också till stunder av både kontemplation och meditation. Sedan urminnes tider har stora delar av mänskligheten trott på ett förutbestämt öde, kallat karma av hinduer och buddhister, kismet av islams anhängare och synden av de kristna. Detta öde ansågs varje människa spinna omkring sig från födseln till döden, tråd efter tråd, liksom spindeln spinner sitt nät. Detta gör vi under hela livet tills sista andetaget, tills sista tråden är spunnen. Enligt teosofin skapar vi själva vårt självskapade öde, och blir på så sätt "fast" i detta egna skapade ödesmönster, både i detta och och i kommande liv. I denna livsprocess är allt skapat genom våra gärningar, i en evig kedja av orsak och verkan.

Under varje ögonblick ställs vi också  inför valet att samarbeta med naturen  eller att avbryta detta samarbete genom att agera mot naturens lagbundna ordning. I allt för många fall agerar eller tänker vi på ett sådant sätt att vi på grund av vår okunnighet bryter naturens jämvikt. Karma betraktas som Universums Yttersta Lag och har som sin eviga funktion att återställa jämvikten i universum på alla plan. Den harmoni som vi personligen bryter måste alltså återställas. Även den minsta tanke och handling har sina följder. Helena Blavatsky säger följande:

Vi betraktar karma som universums Yttersta Lag, upphovet, ursprunget och källan till alla andra lagar i hela naturen. Karma är den ofelbara lag som avpassar verkan efter orsaken på tillvarons fysiska såväl som mentala och andliga plan. Eftersom ingen orsak från den största till den minsta – från en rubbning av den kosmiska jämvikten ända ned till en rörelse av min hand blir utan sin väl avpassade verkan, så är karma den osynliga och okända lag som på ett vist, förnuftigt och rättvist sätt avpassar varje verkan efter dess orsak och spårar orsaken tillbaka till dess upphov. Fastän själv ovetbar, förnimms den i sina verkningar. Fastän vi inte vet vad karma är i sig och till sitt väsen, vet vi hur den verkar, och vi kan med noggrannhet bestämma och beskriva dess verkningssätt.

Orsak och verkan är inte två skilda ting, utan verkan ligger innesluten i själva orsaken, så man kan säga att i samma ögonblick som vi handlar och framställer en orsak så har vi också frammanat en given verkan som vi förr eller senare kommer att möta. Vi kan därför inte säga att det är karma som belönar eller straffar, när vi befinner oss i lyckliga eller olyckliga omständigheter, utan att det är vi som belönar eller straffar oss själva, allt eftersom vi handlar i harmoni med naturens lagar eller bryter mot dem.

Många gånger kan till och med en vid första anblicken negativ händelse i vårt liv just leda till att vi stannar upp och rannsakar oss själva. Vi får så att säga en "karmisk fingervisning" om att vi inte levt i harmoni med naturen. Det som vid första anblicken tedde sig negativt har genom vår öppenhet mot livet – sett som vår verkliga läromästare – visat sig vara en oerhört positiv erfarenhet. Om hur vi bör se på karmalagen kan vi läsa i dessa insiktsfulla rader av Helena Blavatsky:

Vad är det som reglerar tillvaron och dessa inkarnationers speciella egenskaper? Karma, den vedergällande rättvisans universella lag... i sina verkningar en ofelbar återställare av mänsklig orättvisa och alla naturens misstag; en sträng reglerare av oförrätter; en vedergällande lag som belönar och straffar med samma opartiskhet. Den är i egentlig mening "ingen lag som tar hänsyn till personen", och den kan varken blidkas eller sättas ur spel genom böner. Detta är en tro gemensam för hinduer och buddhister... hos dem är karma och reinkarnation grundmurade verkligheter, helt enkelt därför att deras förnuft aldrig blivit förkrympt eller förvridet genom att bli intvingat i onaturliga hjulspår. Hos dem har den medfödda mänskliga känslan av rättvisa aldrig förvrängts genom någon uppmaning att tro, att deras synder skulle förlåtas dem, därför att en annan människa blivit dömd till döden för deras skull. Och lägg noga märke till att buddhisterna lever upp till sin tro utan att knota mot karma, eller det som de betraktar som ett rättvist straff.

De kristna tror på en förlåtelse och ett efterskänkande av alla synder. Man har lovat dem att om de enbart tror på Kristi blod (ett oskyldigt offer!) på det blod han offrade till försoning för hela mänsklighetens synder, skall detta gottgöra varje dödlig synd. Och vi tror varken på någon ställföreträdande försoning eller på möjligheten av att någon gud – inte ens ett "personligt Absolut" eller "Oändligt" väsen, om ett sådant kunde finnas, skulle kunna förlåta någon ens den minsta synd. Vad vi tror på, är en strikt och opartisk rättvisa. Vårt begrepp om den ovetbara Universella Gudomen, representerad av karma, är att det är en makt som inte kan misslyckas och som därför inte kan hysa varken vrede eller nåd, utan endast absolut rättvisa som lämnar varje orsak, stor eller ringa, att utarbeta sina oundvikliga verkningar. Jesus talesätt; "Med det mått I mäten med, skall ock mätas åt eder" (Matt 7:2) hänvisar inte vare sig öppet eller underförstått på något hopp om en kommande nåd eller frälsning genom ställföreträdare. Det är på grund av att vi i vår filosofi erkänner rättvisan i denna sats som vi inte nog eftertryckligt kan föreslå kärlek, barmhärtighet och förlåtelse för ömsesidiga oförrätter. Stå ej emot en oförrätt och löna ont med gott är buddhistiska föreskrifter som först predikades med hänsyn till den oförsonliga karmiska lagen. Att ta lagen i egna händer är i alla händelser för en människa en vanhelgande självöverskattning. Den mänskliga lagen må använda sig av inskränkande men inte av straffande åtgärder. Men en människa som tror på karma, men dock kräver sin egen hämnd och vägrar att förlåta varje oförrätt och därmed lönar ont med gott, är kriminell och skadar endast sig själv. Den som i stället för att helt och hållet överlämna straffet åt den stora lagen som ofelbart kommer att hemsöka den som skapat obalans, och därtill lägger sin egen lilla hämnd, skall därmed endast alstra en orsak till kommande gottgörelse åt sin fiende och ett kommande straff åt sig själv. Den ofelbara Återställaren skapar i varje inkarnation beskaffenheten av den efterföljande; och summan av förtjänster eller brister i de föregående utgör den avgörande faktorn vid den nya återfödelsen.

Vi lever i en tid där det astrala eller det känslomässiga har ett starkt inflytande. Det sexuella har också ett mycket starkt inflytande just nu, våldet styrs oerhört mycket av just de centra (chakror) som hänger ihop med vår personlighets lägre – kama-manasiska – själviska känslor. Våldet i dag ökar oerhört mycket och sexuellt våld ökar mest av alla våldshandlingar. Det finns ockulta samband mellan våld och sex, det är ingen slump att dessa energier aktiveras under Kali yuga. Det är ett resultat av orsak och verkan under många generationer. Därför är det väldigt viktigt för oss att alstra andra nya energier, så att vi kommer ur detta gamla förtryckande mönster, vårt atlantidiska arv eller karma. Lösningen är att vi ansluter oss till en etisk eller andlig filosofi som teosofin, som kan vägleda oss i vårt handlande i riktning mot frihet och andlig solidaritet, och få oss bort från förtryckets järngrepp!

Teosoferna brukar med förkärlek tala om gnostikerna och hur kvinnorna för omkring 2.000 år sedan i Alexandria och i den förkristna världen hade mycket stort inflytande på omvärlden, både som filosofer, poeter, författare och konstnärer. Men kyrkans män och herrar, biskopar och påvar, klarade inte av att kvinnor hade stor insikt och självkännedom. Så den gnostiska kyrkan, som tillät både män och kvinnor att ge nattvard och förmedla kunskaper, blev successivt utrotad. Återigen har Helena Blavatsky en del värdefulla råd att ge oss på vår resa genom livets olika stationer och som kanske kan förklara vissa händelser tydligare. Hon säger:

Vi framställer karma som den lag, vilken ständigt strävar att återställa den rubbade jämvikten inom den fysiska och den brutna harmonin inom den moraliska världen. Vi säger inte att karma alltid verkar på det ena eller andra sättet; men att den alltid verkar i ändamål att återställa den harmoni och bevara den jämvikt, som är nödvändig för universums existens.

Tänk er nu en damm. En sten faller i vattnet och sätter det i vågrörelse. Dessa vågor oscillerar fram och tillbaka, till dess de slutligen på grund av den fysiska lagen om krafternas omsättning bringas till vila och vattnet återgår till sitt lugna tillstånd. På samma sätt åstadkommer all verksamhet på varje plan en rubbning i universums avvägda harmoni, och de så alstrade vibrationerna skall om deras område är begränsat fortsätta att svänga fram och tillbaka ända tills jämvikten är återställd. Men då varje sådan rubbning utgår från en viss speciell punkt, är det tydligt, att jämvikten och harmonin endast kan återställas genom en omkastning av alla de från denna punkt utgångna krafternas rörelse i riktning tillbaka mot densamma, och här har ni ett bevis för att en människas alla gärningar, tankar och så vidare måste återverka på henne själv med samma styrka, varmed de satts i rörelse.

Och karmas vägar skulle inte visa sig vara outrannsakliga om människorna handlade i samförstånd och harmoni i stället för i oenighet och strid. Ty vår okunnighet om dessa vägar – vilka en del av mänskligheten kallar Försynens dunkla och invecklade skickelser under det en annan i dem ser verkan av ett oundvikligt öde och en tredje endast slump och tillfälligheter där det varken finns gudar eller demoner som leder dem – skulle förvisso försvinna, om vi enbart ville hänföra dem alla till deras rätta orsak. Med rätt kunskap eller åtminstone en viss övertygelse därom, att våra medmänniskor lika lite kan ha något gagn av att skada oss som vi av att förorätta dem, skulle två tredjedelar av världens ondska gå upp i rök. Om ingen människa tillfogade sin broder något ont, skulle Karma-Nemesis varken ha anledning att ingripa eller vapen att verka genom. Det är den ständiga förekomsten bland oss av alla slags strider och motsättningar samt rasernas, nationernas, stammarnas, samhällenas och individernas söndring i Kains – och Abels typer, vargar och lamm som är huvudorsaken till "Försynens vägar". Vi hugger dagligen dessa talrika irrgångar i vårt ödes labyrint med våra egna händer, under det vi inbillar oss, att vi vandrar på aktningsvärdighetens och pliktens stora kungsväg. Och sedan beklagar vi oss över att dessa irrgångar är så slingrande och mörka! Vi står häpna inför det mysterium som vi själva skapat, och de livets gåtor som vi inte vill lösa, och anklagar sedan den stora sfinxen för att vilja uppsluka oss. Men i sanning, det finns inte en olycka i vårt liv, inte en dålig dag eller ett missöde, som inte skulle kunna spåras tillbaka till våra egna handlingar i detta eller ett föregående liv.

Avslutningsvis kommer här en belysande historia som är hämtad ur William Q Judges artikel kallad Tankar kring karma. Denna tar upp de kristnas syn på karma eller synden. Så här lyder den:

Det här är en kort historia som berättades för en tysk mystiker i detta århundrade av en gammal vän, som även han var en mystiker. Detta var ett svar på betydelsen av den vers i Bibeln som säger att faderns synder kommer att hemsöka barnen ända fram till den tredje och fjärde generationen. Han sade: "Det fanns en gång en österländsk konung som hade en son, som begick ett brott som han blev dömd till döden för, genom att en stor sten skulle kastas på honom. Men eftersom det stod klart att detta inte skulle gottgöra orätten eller ge lagbrytaren en chans att bli en bättre människa, gav konungens rådgivare rådet att stenen skulle delas i mindre bitar och kastas på sonen och på hans barn och barnbarn, när de var i redo att uthärda detta. Så gjordes och alla blev på sitt sätt inblandade i lidandet utan att någon blev fullständigt tillintetgjord. Det påpekades förstås att i detta fall kunde barnen och barnbarnen inte ha fötts i prinsens familj såvida de inte på det ena eller andra sättet varit delaktiga i det förflutna, under andra liv i skapandet av hans karaktär, och att de på grund av detta i viss mån fick ta del av hans straff. Detta är det enda sättet vi kan betrakta dessa kristna verser om vi vill tillskriva de kristnas Gud någon rättvisa.

Redaktionell artikel
Årgång 5,  jan, 1984, nummer 5
Teosofiska Rörelsen nr 29

 

The Divine monochord Utriusque Cosmi Historia, 1617 by Robert Fludd.

 _______________________________________________________________________________

Samtliga teosofiska texter är hämtade från tidskriften Teosofiska Rörelsen. Dessa publicerades av United Lodge of Theosophists, Malmölogen under åren 1979-1993 som redaktionella artiklar. Det blev totalt 71 olika tema nummer. Vi har inför vår nya Online upplaga delvis omarbetat dessa artiklar (de ursprungliga texterna), dels grammatiskt, dels filosofiskt, men i stora drag bibehållit grundtankarna eftersom innehållet är tidlöst.

UTGIVARNA,
Teosofiska Kompaniet, våren 2003
 _______________________________________________________________________________

 

|  till Teosofisk Gnosis HuvudIndex  |   till ULTs hemsida   | 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö   
Uppdaterad 2014-03-23