Vedaböckernas uråldrighet



HELENA BLAVATSKY

© 2005 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

  

En månadstidskrift som THE THEOSOPHIST som är intresserad av att utforska arkeologi och arkaiska religioner, lika väl som att studera det ockulta i naturen, måste vara extra försiktig och diskret. Att föra de två motsatta elementen – exakt vetenskap och metafysik – i direkt berörning med varandra kan skapa en lika stor rubbning som när man lägger en bit kalium i en vattenbassäng. Det faktum att vi är förutbestämda och förpliktade att bevisa att några av de visaste  av de västerländska forskarna gått vilse i sin tro på den döda bokstaven, som bara ser till det yttre, och därför gjort dem oförmögna att upptäcka den dolda andemeningen av de gamla kvarlevorna, har placerat oss under en förbannelse redan från starten.Vi är naturligtvis  motståndare till de ytliga forskare som varken är tillräckligt breda i sitt synsätt eller tillräckligt anspråkslösa för att tillåta andra granska deras åsikter och argument. Därför är det väsentligt att vår position i relation till specifika vetenskapliga hypoteser, som kanske är preliminära och endast godkända i brist på bättre, är tydligt definierade från början.

En oändlig mängd studier har av arkeologer och orientalister ägnats åt den kronologiska frågan – speciellt frågan om Jämförande Teologi. Hitintills har deras bejakande av hypoteser beträffande den relativa uråldrigheten hos de stora religionerna i förkristen tid inte varit annat än plausibla hypoteser. Hur långt tillbaka den såkallade  nationella och religiösa vediska perioden sträcker sig – ”är det omöjligt  att säga”, erkänner professor Max Müller; hur som helst så spårar han den ”till en period innan 1000 f Kr” och ger oss datum ”från 1100 till 1200 f Kr som det tidigaste datum då vi kan vara säkra på att samlingen av Vedahymnerna färdigställdes”. Inte heller gör någon av våra ledande forskare anspråk på att slutgiltigt ha löst frågan, eftersom den är speciellt känslig i och med att den tangerar Första Mosebokens kronologi. Kristendomen – som är en direkt utlöpare av judendomen och i de flesta fall statsreligionen i dessa forskares respektive land – har olyckligtvis stått i vägen. Därför finns det inte två forskare som kommer överens i denna fråga; och var och en tillmäter ett annat datum åt Vedaböckerna och Moseböckerna, och ser noga till att alltid lämna ett mått av tvivel i den andres forskning. Till och med den mest framstående av alla forskare i filologiska och kronologiska frågor – professor Max Müller, lämnade för knappt tjugo år sedan en försiktig marginal när han påstod att det skulle vara svårt att fastslå  ”om Vedaböckerna är ’de äldsta av alla böcker’, och om några delar i det Gamla Testamentet överhuvudtaget går att  härleda tillbaka till samma, eller till och med, till ett äldre datum än de äldsta Vedahymnerna”. Tidskriften THE THEOSOPHIST känner sig därför redo, med full rätt, att antingen förkasta eller anta efter eget önskemål vetenskapens såkallade auktorativa kronologier. Och det kan ju inte vara vi som felar när vi erkänner att vi hellre accepterar den kronologi som getts av den erkände vediske forskaren Svami Dayanund Saraswati, som vet vad han talar om, eftersom han kan de fyra Vedaböckerna utantill, är helt insatt i all sanskritlitteratur, har inga skrupler såsom de västerländska orientalisterna vilka oftast tänker på allmänhetens reaktioner, inte önskar förlöjliga tron på vidskepliga föreställningar, inte har någon vinning i att undanhålla fakta. Vi är alltför medvetna om risken att undanhålla vårt smicker från vetenskapliga auktoriteter. Ändå, måste vi inta vår ställning, gentemot den vanlige heterodoxe människans dumdristighet, även om vi, liksom antikens Tarpeia, blir kvävda under högar av sköldar – ett regn av lärda citat från dessa ”auktoriteter”. 

Vi är långt ifrån tanken att anamma den absurda kronologin som getts av Berosus eller ens Syncelles – trots att de i sanning endast verkar ”absurda” i ljuset av våra förutfattade meningar. Men, mellan brahminernas extrema åsikter och de löjligt korta perioderna som antas av våra orientalister när de beräknar utvecklingen och den fulla styrkan av den gigantiska litteratur som omfattar den för-Mahabharatiska perioden, så borde det finnas en rättvis och gyllene medelväg. Medan Swami Dayanund Saraswati hävdar att ”Vedaböckerna slutat var föremål för studier för nästan 5000 år sedan ” och förlägger det första uppdykandet av de fyra Vedaböckerna till en uråldrig tid, så tillskriver professor Max Müller sammanställningen av Vedaböckerna till de tidigaste brahmanerna, inom tidsramen 1000 till 800 f Kr, och han vågar knappast, som vi sett, att datera de ursprungliga framställningarna av Sanhita och Rig Veda Hymnerna tidigare än 1200 till 1500 före vår era.! [1] Vem ska vi tro på och vem är den bäst informerade? Kan inte detta gap av flera tusen år täckas, eller är det lika svårt för varje part att ge oss data som kan anses helt övertygande av vetenskapen? Det är lika lätt att nå en felaktig slutsats genom den moderna induktionsmetoden som att anta felaktiga premisser från vilken man gör sina deduktioner. Utan tvekan har professor Max Müller goda skäl som leder fram till sin kronologiska slutsats. Men det har även pandit Dayanund Saraswati. Den gradvisa modifikationen, utvecklingen och tillväxten av sanskritspråket är en säker vägledning för en expert i filologi. Men, att det skulle kunna finnas en möjlighet att professor Max Müller kan ha misstagit sig, verkar vara tänkbart om vi ser närmare på vissa argument som förts fram av Swami Dayanund Saraswati. Vår respekterade vän och lärare vidhåller att både professor Müller och dr Wilson endast har låtit sig vägledas i sina forskningar och slutsatser av de icke trovärdiga kommentarierna av Sanyana, Mahadir och Uvata, vilka skiljer sig diametralt från dem som skrevs i en tidigare period, och som han själv använt sig av i samband med sitt stora verk Veda Bashya. En röst höjdes i början av denna publikation [The Theosophist] att Swamis kommentarier är kalkylerade att vederlägga Sayanas och de engelska uttolkarna. ”För detta” påpekar pandit Dayanund riktigt ”kan inte jag klandras; om Sayana har felat och engelska tolkare har tagit honom som sin vägledare, så kan denna villfarelse inte vidmakthållas länge till. Endast Sanningen kan stå kvar, och Falskheten måste falla innan civilisationen kan gro”. [2] Och om, det är som han påstår, att hela hans Veda Bashya är baserad på de gamla kommentarierna av den för-Mahabharatiska perioden till vilken västrlänningarna inte har tillgång, då tvekar vi inte att snarare följa honom eftersom han är den säkraste vägledaren av de två grupperna, än de bästa av våra europeiska orientalister.

Bortsett från sådana primâ facie [förstklasiga] bevis, så skulle vi respektfullt vilja be professor Müller att lösa en gåta åt oss. Förespråkad av honom själv har den förbryllat oss i mer än tjugo år, och den hänför sig lika mycket till vanlig logik som kronologin vi diskuterat. Klar och orubblig likt Rhenfloden genom Genevésjön, rinner denna idé genom hans föreläsningar från den första ”Chips” volymen till hans sista predikan. Vi ska nu försöka förklara oss.

Alla som följt Müllers föreläsningar lika noga som vi gjort, kommer att minnas att professorn tillägnar rikedomen av myter, symboler och religiösa allegorier inom Vedahymnerna, liksom inom den grekiska mytologin, åt människans tidiga naturdyrkan. ”I Vedahymnerna” för att citera hans ord ser vi människan lämnad ensam att lösa denna världsgåta. Hon vaknade upp från mörker och sömn genom solens ljus.”... och hon benämner denna – ”hennes liv, hennes sanning, hennes brillianta Herre och Försvarare.” Hon namnger alla naturens krafter, och efter att ha kallat elden ”Agni”, solljuset ”Indra”, stormarna ”Maruterna” och och gryningen ”Usha”, så tycktes de alla växa naturligt till att bli varelser likt henne själv, nej större än henne själv. [3] Denna definition av det mentala tillståndet hos den primitiva människan, i människosläktets första dagar då de knappt varit utanför sin vagga  – är perfekt. Perioden som han tillskriver dessa utgjutelser av ett infantilt medvetande är den vediska perioden och tiden som separerar oss från dem är, som hävdats ovan, 3000 år. Så djupt imponerad var denne store filolog av denna idé att det fanns en mentalt kraftlös mänsklighet, samtidigt som dessa hymner komponerades av de fyra Rishierna, att han till sin introduktion till boken Science of Religion (s 78) skrev följande: ”Undrar du fortfarande varför det finns polyteism [mångguderi] eller mytologier? Varför, är de ofrånkomliga? De är om ni vill, ett religionens parler enfantin [barnspråk]. Dock har världen sin barndom, och när den var ett barn så talade den som ett barn, (nota bene, 3000 år sedan), den förstod som ett barn...Felet ligger hos oss om vi insisterar att ta ett barns språk för att var en vuxens språk...forntidens språk var ett barns språk...parler enfantin inom religionen är inte utrotad...som till exempel Indiens religion.”

Efter att ha läst så långt pausar vi och tänker efter. Vid själva slutet av denna skickliga förklaring möts vi av en kolossal svårighet, en idé som troligtvis aldrig har slagit den duktige förespråkaren av forntida tro. För den som är bekant med denne orientalistiske forskares skrifter och idéer, så måste det vara höjden av absurditet att misstänka honom för att acceptera den bibliska kronologin med 6000 år sedan framträdandet av den första människan  på jorden såsom utgångspunkt för hans beräkningar. Och ändå är erkännandet av en sådan kronologi oundviklig om vi överhuvudtaget ska kunna acceptera professor Müllers resonemang; för här stöter vi på ett rent aritmetiskt och matematiskt hinder, en gigantisk missräkning av stora mått...

Ingen kan förneka att mänsklighetens tillväxt och utveckling – mentalt lika väl som fysiskt –  måste mätas analogt  med den enskilda människans tillväxt och utveckling. En antropolog måste, om han verkligen vill gå bortom de mest simpla betraktelserna angående relationen mellan människan och andra delar av djurriket, till en viss del vara en fysiolog, lika väl som en anatom; för lika mycket som etnologin så är det en progressiv vetenskap som kan behandla dem väl som är i stånd att retrospektivt följa upp det reguljära utvecklandet av människans förmågor och krafter, och tilldela dem en särskild period i livet. Sålunda, skulle ingen anse en människoskalle där en såkallad visdomstand syns, härstamma från ett barn. Och enligt geologin, så visar ny forskning att ”det finns stora möjligheter att anta att i fundamentet och på lägre nivåer i marken kan människans existens spåras tillbaka till den tertiära epoken. I de gamla glaciära förskjutningarna i Skottland, säger professor W Draper – ”har det hittats kvarlevor från människan bredvid dem från en fossil elefant”; och de bästa beräkningarna hitintills tillskriver dessa en ålder av tvåhundrafyrtiotusen år sedan begynnelsen av den senaste glaciärperioden. Om man gör en proportionerlig jämförelse mellan dessa 240 000 år  – den sista tidsåldern som vi kan tilldela den mäskliga rasen – och en människas liv på 24 år så kan vi se att för 3000 år sedan, eller vid perioden då Vedahymnerna sammanställdes så skulle människosläktet fyllt tjugoett år  – och varit myndig, och det skulle varit en tid då hon upphört att använda, om hon någonsin kommer att göra det, parler enfantin eller barnsligt läspande. Men enligt föreläsarens åsikter kan man utläsa att människan för tretusen år sedan vid tjugoett års ålder var ett dumt och ett outvecklat barn – fastän mycket lovande – och vid tjugofyra års ålder hade hon blivit ett brilliant, skarpsinnigt och begåvat intellekt och utvecklats till den analytiska och filosofiska människan av det nittonde århundradet. Professorn kunde även uttryckt det såhär, om vi behåller jämförelsen, att en individ som var ett vårdat barn klockan 12, på en viss dag, skulle klockan 12.30 samma dag ha blivit en vuxen som talade visdomsfullt istället för parler enfantin.

Det borde vara den eminente sanskritkännaren och föreläsaren i Jämförande Teologi´s skyldighet att komma ur detta dilemma. Antingen sammanställdes Rig-Veda för 3000 år sedan och kan därmed inte ha uttryckts med ett ”barns språk” – eftersom människan levt sedan glaciärperioden – utan generationen som sammanställde dessa hymner måste ha bestått av vuxna personer, antagligen lika filosofiskt och vetenskapligt medvetna som vi är idag; eller så måste vi tillskriva dem en oändlig uråldrighet om vi vill härleda dem till dagarna för människosläktets mentala barndom. Om det sistnämnda fallet gäller så måste professor Müller ta tillbaka en av sina tidiga påståenden, det vill säga, ”om överhuvudtaget några delar av det Gamla Testamentet går att härleda till samma tidpunkt, eller till och med till ett äldre datum än de äldsta Vedahymnerna”

____________

[1] Lecture on the Vedas.

[2] Svar på invändningarna mot Veda Bashya.

[3] Chips from a German Workshop, vol I, p 68.

 

The Theosophists, Oktober 1879
HELENA BLAVATSKY

 

Översatt från Helena Blavatskys Theosophical Articles, vol III, sid 321-325, ”Antiquity of the Vedas”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.
 

_________________________________________________________


 | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23