Platon säger Föredrag på ULT, Malmö feb 2008

...Platon. En som var Initierad inom Mysterierna och Greklands störste filosof, vars verk är kända över hela världen. Han var elev till Sokrates och Aristoteles lärare. Han levde och verkade fyra århundraden före vår tideräkning.

Platons Skola, eller den ”Gamla Akademin”, till skillnad från den senare eller Neo-platonska skolan i Alexandria (se Philaletéerna)

Plotinos.* Den ädlaste, störste och mest storslagne av alla neo-platoniker näst efter skolans grundare Ammonios Sakkas. Han var den mest entusiastiske av filaleterna eller ”sanningsälskarna”, vars syfte var att grunda en religion på ett system av intellektuella abstrakta begrepp, som är sann teosofi eller allt det väsentligaste inom neo-platonismen. Om vi ska tro Porfyrios, har Plotinos aldrig avslöjat varken sin födelseplats, sitt släktskap, hemland eller sin ras. Ända till tjugoåtta års ålder hade han aldrig funnit en lärare eller lära som kunde passa honom eller svara mot hans strävanden. Då råkade han höra Ammonios Sakkas, och från den dagen fortsatte han att besöka hans skola. Vid trettionio års ålder följde han med Kejsare Gordian till Persien och Indien i syfte att lära deras filosofi. Han dog vid en ålder av sextiosex år efter att ha skrivit femtiofyra böcker om filosofi. Han var så anspråkslös att det sades om honom att han ”skämdes över att tänka på att han hade en kropp”. Han uppnådde Samadhi (högsta extasen eller ”förening med Gud”, det gudomliga Jaget) flertalet gånger under sin livstid. Såsom en levnadstecknare sade: ”hans förakt för sina kroppsorgan gick så långt, att han vägrade att använda läkemedel och betraktade det som ovärdigt av en man att använda sådana hjälpmedel”. Vidare läser vi att ”då han dog gled en drake (eller orm) som hade varit under hans säng, genom ett hål in i väggen och försvann” – ett tankeväckande faktum för den som studerar symboler. Han lärde ut en doktrin identisk med vedantinernas, dvs att Ande-Själen som emanerar från den Enda gudomliga principen blir, efter sin pilgrimsfärd återförenad med Den.

Porfyrios.* En neo-platoniker och en mycket framstående författare och endast underlägsen Plotinos som lärare och filosof. Han var född före tredje århundradets mitt e Kr i Tyros, eftersom han kallade sig själv en Tyrier och förmodas ha tillhört en judisk familj. Fastän han själv var fullständigt helleniserad och hedning, antyder hans namn Melek (en kung) att han hade semitiskt blod i sina ådror. Moderna kritiker betraktar honom på goda grunder som den mest praktiska, filosofiska och sakligaste av alla neo-platonikerna. Han var en framstående författare, speciellt berömd för sin tvist med Jamblichos beträffande det onda som beledsagade teurgins utövande. Dock blev han till slut omvänd till motståndarens åsikter. Han var en född mystiker, han följde, liksom sin mästare Plotinos, den rena Raja-Yoga-utbildningen som leder till Själens förening med Över-Själen eller Högre Självet (Buddhi-Manas). Emellertid beklagar han sig över att han inte uppnådde extasens tillstånd innan han blev sextio, trots alla sina strävanden, medan Plotinos var mästare på det. Det var så, troligen på grund av att hans lärare i högsta grad föraktade det fysiska livet och kroppen, och begränsade filosofiska undersökningar till de områden där liv och tanke blir eviga, hängav Porfyrios hela sin tid åt att se filosofin från olika sidor av det praktiska livet. ”Filosofins ände är hos honom moralen”, säger en levnadstecknare, ”vi skulle nästan kunna säga helighet – ett botande av människans skröplighet, förlänandet av ett renare och mera kraftfullt liv till henne. Blott kunskap hur sann den än är, är inte i sig självt tillräckligt, kunskap har som sitt syfte liv i enighet med Nous – förstånd”, översätter levnadstecknaren. Eftersom vi emellertid inte tolkar Nous som förstånd, utan som förnuft (Manas) eller det gudomliga eviga Jaget i människan, översätter vi idén esoteriskt och får det att låta så här: ”den ockulta eller hemliga kunskapen har som sitt syfte liv i enlighet med Nous, eller vårt evinnerliga reinkarnerade Jag”, vilket skulle vara mer troget Porfyrios idé, liksom det är gentemot den esoteriska filosofin. (Se Porfyrios De Abstinentia i., 29.) Av alla neo-platoniker kom Porfyrios den verkliga teosofin närmast, såsom den nu undervisas av de Österländska hemliga skolorna. Detta visas av alla våra moderna kritiker och författare som skriver om den Alexandrinska skolan, för ”han ansåg att själen skulle så mycket som möjligt bli frigjord från materiens bojor ... vara redo ... att stänga av hela kroppen”. (Ad Marcellam, 34.) Han rekommenderar utövandet av avhållsamhet genom att säga att ”vi skulle vara liksom gudarna om vi kunde avstå från grönsaker likaväl som animalisk föda”. Han accepterar motstävigt teurgi och mystiska besvärjelseformler eftersom dessa är ”maktlösa till att rena den noetiska (manasiska) principen hos själen”: teurgi kan ”endast befria den lägre eller psykiska delen och göra det möjligt att mottaga lägre väsen såsom andar, änglar och gudar” (Aug. De Civ. Dei. x., 9), precis som teosofin lär. ”Befläcka inte det gudomliga” tillägger han, ”med människornas fåfängda inbillningar; du kommer inte att skada det som är för evigt välsignat (Buddhi-Manas) utan du kommer att förblinda dig själv gentemot förnimmelsen av de största och mest vitala sanningarna”. (Ad Marcellam, 18.) ”Om vi skulle vilja slippa attacker från onda andar måste vi hålla oss själva rena från de ting som onda andar har makt över, för de attackerar inte den rena själ som inte har någon affinitet med dem.” (De Abstin. ii., 43.) Detta är återigen vår lära. Kyrkofäderna ansåg Porfyrios som den bittraste fiende, den mest oförsonliga gentemot kristendomen. Slutligen och återigen som i modern teosofi, lovordade Porfyrios liksom alla neo-platoniker Kristus samtidigt som de ringaktade kristendomen enligt S:t Augustine. De påstod, liksom vi påstår ”att Jesus själv sade ingenting mot de hedniska gudomarna utan åstadkom underverk med deras hjälp”. De kunde inte kalla honom för Gud, såsom hans lärjungar gjorde, utan de ärade honom som en av de bästa och visaste av människor. (De. Civ. Dei., xix., 23.) Ändå, ”verkar det till och med i stridens hetta som om det nästan aldrig yttrades ett ord mot Porfyrios privatliv. Hans metod föreskrev renhet ... han praktiserade det”. (Se A Dict of Christian Biography, vol IV, ”Porhpyry”.)

Agathon*. Platons Högsta Gudom. Bokstavligt ”Den Gode”, vårt ALAYA eller Universella Själen. [TG:7; KG # 5.]

Agnoia (gr). ”Brist på förståelse”, bokstavligen ”orationell” när man talar om Animala själen. Enligt Plutarchos uppdelade Pythagoras och Platon människosjälen i två delar – den rationella eller noetiska och den orationella eller agnoia, ibland skrivet ”annoia”. [TG:10]

Ammonios Sakkas*. En stor och god filosof, som levde i Alexandria under 100- och 200-talet av vår tideräkning och som var grundaren av den neoplatonska skolan för filaletéer eller ”sanningsälskare”. Han var av fattig börd och född av kristna föräldrar, men begåvad med en sådan utmärkande, nästan gudomlig godhet att han blev kallad Theodidaktos, den ”gudslärde”. Han ärade det som var gott i kristendomen, men bröt mycket tidigt med den och kyrkorna, då han var ur stånd att i den finna någon överlägsenhet över de äldre religionerna. [TG:20]

Alexandria-skolan* (av filosofer). Denna berömda skola uppstod i Alexandria (Egypten), som under flera århundraden var det stora sätet för lärdom och filosofi. Berömt för sitt bibliotek vilket bär namnet ”Alexandrinska”, grundat av Ptolemaios Soter, som dog 283 f Kr alldeles i början av sin regeringstid. Detta bibliotek som en gång ståtade med 700.000 rullar eller band (Aulus Gellius); för sitt museum, den första verkliga akademin i vetenskap och konst; för sina världsberömda skolastiker, sådana som Euklides (upphovsmannen till vetenskaplig geometri), Apollonios från Perga (författaren till det ännu bevarade arbetet om koniska sektioner), Nikomakos (aritmetikern); astronomer, naturfilosofer, anatomister sådana som Herofilos och Erasistratos, fysiker, musiker, konstnärer osv osv; blev ännu mer berömt för den Eklektiska eller den Nya Platonska skolan, grundad 193 e Kr av Ammonios Sakkas, vars lärjungar var Origenes, Plotinos och många andra nu berömda i historien. De mest berömda gnostiska skolorna hade sitt ursprung i Alexandria. Philo Judaeus, Josephus, Jamblikos, Porfyrios, Clement av Alexandria, astronomen Eratosthenes, Hypatia jungfru-filosofen och oräkneliga stjärnor av andra klassens styrka, tillhörde alla vid olika tidpunkter dessa stora skolor och hjälpte till att göra Alexandria till en av de mest ryktbara lärdomssäten som världen någonsin har skådat. [TG:16]

Anoia* (gr). ”Brist på förståelse”, ”dåraktighet”. Anoia är det namn som Platon och andra gav lägre Manas då det är alltför nära bundet till Kama, vilket betyder utan förnuft (agnoia). Grekernas ord agnoia är uppenbarligen en härledning från och besläktat med sanskritordet ajnana (fonetiskt agnyana) eller okunnighet, brist på kunskap. (Se ”Agnoia” och ”Agnostisk”.) [TG:23]

Beteckningen astral är forntida, och användes av några av neo-platonikerna fast det görs anspråk på av några att ordet är myntat av Martinister. Porfyrios beskriver den himmelska kroppen som alltid är förenad med själen som ’odödlig, lysande och stjärnliknande’. Detta ords rot kan kanske finnas i det skytiska Aist-aer – som betyder stjärna, eller det assyriska Istar, som enligt Burnouf har samma mening.” (Isis Unveiled) [TG:38]

I detta sökande bland de forntida vände sig Helena Blavatsky först till Platon. Hon kallar den platonska filosofin ”den mest utarbetade sammanställningen av det gamla Indiens svårfattliga system”, som ”är det enda som kan ge oss denna mötes-plats”. Hos Platon såg hon länken mellan österländskt och västerländskt tänkande:

Han [Platon] var i ordets fullaste mening en världens uttolkare. Den förkristna tidsålderns störste filosof speglade troget i sina arbeten de vediska filosofernas spiritualism, vilka levde tusentals år före honom själv, och dess metafysiska uttryck.

(Ur Teosofiska Rörelsen 1875-1950, kap 4)

...Det står bland annat så här i Mänskligt och naturligt: ”Världsalltet har enligt Pico naturligtvis, liksom enligt Platon i Timaios, skapats av en oändlig, god hantverkare. Och som förebild för tingen och varelserna i den synliga världen har denne demiurg haft en evig, oföränderlig idévärld, fylld av fulländade prototyper för alla ting och varelser, utom en.”

Och här kommer vi in på det absolut mest spännande. Hela idévärlden som Pico arbetar med spinner på att det finns en idévärld – som är den platonska uppfattningen – där allting finns. Och det är utifrån denna idévärld allting emanerar och får gestalt i den här världen. Djuren, växterna, allting menar Pico, har en arketyp, en urform, en prototyp.

Man kan överföra det i teosofiska termer och säga att allting finns i Akasha. Det är grundtanken man arbetar med inom teosofin. Alla förebilder till det fysiskt skapade finns i Akasha eller i de högre världarna, och utifrån dessa högre världar manifesterar sig allting på olika sätt. Eller som gnostikerna säger, i sysygis, i parförhållanden hela vägen ner i 49 stadier, eller vilket sätt man nu indelar det på, det spelar mindre roll.

När det gäller Pico så kan man säga att han knyter an till stora traditioner. Zarathustra i Persien, Hermes Trismegistos i Egypten, Pythagoras och Platon i Grekland. Dessa fyra kan man säga är hörnpelarna i hans undervisning. Det finns en mängd andra stora filosofer som givetvis också får ett mycket stort utrymme. Han nämner till och med Ammonios Sakkas, grundaren av den Eklektiska teosofiska skolan i Alexandria på 200-talet…

Det är heller ingen skillnad mellan hela den undervisning som pythagoréerna förde fram och som Platon sedermera utvecklade, om idévärlden och hela den filosofiska grund som vi i dag tar till oss.

(Ur ARCANA, Pico della Mirandola)

...Var och en av oss äger denna förmåga, det inre sinnet, som är känt under namnet intuition, men hur sällsynta är inte de som förstår att utveckla den! Det är dock bara med hjälp av denna förmåga som man kan se människor och ting i deras sanna färger. Den är själens instinkt, som växer inom oss i förhållande till hur vi använder den, och som hjälper oss att förnimma och förstå tingens verklighet med långt större klarhet, än som är möjligt genom att bara använda av våra yttre sinnen och vårt förstånd. Vad man kallar gott förstånd och logik låter oss inte se annat än tingens utseende, det som är tydligt för var och en. Den instinkt som jag talar om, är liksom en projektion från vårt förnimmande medvetande, en projektion som verkar från det subjektiva till det objektiva och inte vice versa [tvärtom], den uppväcker i oss andliga sinnen och krafter och förmågan att handla; dessa sinnen assimilerar det väsentliga innehållet av det föremål eller den handling som undersöks, och framställer dem för oss sådana de verkligen är och inte sådana de verkar vara för våra fysiska sinnen och för vårt kalla förstånd. "Vi börjar med instinkt och vi slutar med allvetenhet", säger professor A. Wilder, vår äldsta kollega. Iamblichos har beskrivit denna förmåga, och vissa teosofer har kunnat uppskatta hela sanningen i hans beskrivning.

"Det finns", säger han, "en förmåga i människosjälen, som är oändligt högre än alla dem som är ympade på oss eller förvärvade. Genom denna kan vi komma i förbindelse med högre väsen, finna oss förflyttade bortom scenerna för detta jordiska liv och delta i de himmelska invånarnas sfärer och deras högre tillvaro och övermänskliga krafter. Genom denna förmåga kommer vi slutligen att finna oss befriade från ödets (karmas) herravälde och vi blir, så att säga, vår egen lyckas smed. För när de yppersta delarna i oss finner sig fyllda med energi, och när vår själ blir upplyft till väsen högre än dem vetenskapen känner till, kan hon skilja sig från de villkor, som kvarhåller henne under vardagslivets ok; hon byter ut sitt nuvarande liv mot ett annat, hon avstår från de konventionella vanorna som tillhör tingens yttre ordning, för att överlämna sig åt och blanda sig med en annan tingens ordning, som härskar i detta högsta tillstånd av tillvaro"

Platon har uttryckt samma idé på några rader: "Gudomens ljus och anda är själens vingar. De höjer henne ända tills hon kommer i beröring med gudarna ovan denna jord, med vilken människoanden är alltför beredvillig att nedsöla sig. .... Att bli lik gudarna är att bli helig, rättvis och vis. Detta är målet med människans skapelse, och detta borde även vara hennes mål vid förvärvandet av kunskap."

Man anklagar oss för att hålla den högre teosofin hemlig. Vi medger att den lära, som vi kallar Gupta-Vidya (Hemlig Kunskap), bara är för ett litet fåtal. Men var fanns i forna tider de mästare, som inte höll sina läror hemliga av fruktan att de skulle bli vanhelgade? Alltifrån Orfeus och Zoroaster, Pythagoras och Platon ända till rosenkreutzarna och nyare tiders frimurare, har den regeln ständigt gjort sig gällande, att lärjungen måste förtjäna sin mästares förtroende, innan han av honom får ta emot det högsta och avgörande ordet. De äldsta religionerna har alltid haft sina stora och sina små mysterier. Neofyterna och katekumenerna avlade en orygglig ed, innan de blev antagna. Esserena i Judéen och på Karmelberget krävde samma sak. Nabi och nazarenerna (Israels "avskilda"), liksom lekmannachelor och brahmâcharyas i Indien, skilde sig mycket från varandra. De förra kunde och kan vara gifta och stanna kvar i världen, under tiden de studerar de heliga skrifterna upp till en viss grad; de senare, nazarenerna och brahmâcharyas, har alltid vigt sina liv åt initiationens mysterier. Esotericismens höga skolor var internationella, men inte tillgängliga för allmänheten, vilket bevisas av Platon, Herodotos och andra, som besökte Egypten för att bli invigda där; medan Pythagoras, efter att ha besökt brahmanerna i Indien, gjorde ett uppehåll i ett egyptiskt tempel, för att slutligen bli invigd på berget Karmel., enligt Iamblichos. Jesus följde den traditionella seden och rättfärdigade sin tystlåtenhet genom att anföra den välkända föreskriften:

Ge inte åt hundarna vad heligt är,
och kasta inte era pärlor för svinen,
på det att dessa inte må trampa dem under fötterna
och sedan vända sig om och sarga er.

(Ur Ljuset från den Okända Fyrtornet del 2, HPB)

Platon och Aristoteles på Akademin i Athen målat av Rafael

Fråga: Blev Ammonios uppmuntrad och stödd av kyrkan därför att han, trots irrlärorna, undervisade i kristendom och var en kristen?

Svar: Inte alls. Han föddes kristen, men accepterade aldrig kyrkans kristendom. Samma författare [A Wilder] säger om honom:

”Han behövde bara framställa sin undervisning i enlighet med de uråldriga Hermes-pelarna, vilka Platon och Pythagoras redan kände till, och vilka utgjorde grunden i deras filosofi. Han antog mycket riktigt, efter att ha funnit samma sak i inledningen till Johannesevangeliet, att Jesus avsikt var att återupprätta den stora visdomsläran i sin ursprungliga form. Han ansåg att bibelns berättelser och historierna om gudarna bara var allegorier för att belysa sanningen, eller fabler som borde förkastas.” Dessutom, säger The Edinburgh Encyclopaedia: ”han tillstod att Jesus Kristus var en förträfflig människa och ’en vän av Gud’, men medgav att det inte var Jesus uppgift att helt och hållet avskaffa dyrkan av demoner (gudar), utan bara att rena den uråldriga religionen.”

Meditation är en tyst och outtalad bön eller, som Platon uttrycker det, ”det tillstånd då själen i brinnande andakt vänder sig till det gudomliga; inte för att (som i den vanliga formen för bön) begära något särskilt gott utan i och för det goda självt – för det universellt Högsta Goda” av vilket vi på denna jord är en del, och ur vars väsen vi alla har utgått. Därför, tillägger Platon, ”förbli tyst i de gudomligas närvaro tills de skingrar molnen från dina ögon och låter dig se med det ljus som utgår från dem själva och som belyser inte det som verkar vara gott för dig, utan det som i sig själv är gott.(5)

(Ur Nyckeln till Teosofin, kap 1)

Fråga: Bör vi på något sätt betrakta teosofin som en uppenbarelse?

Svar: Inte på något sätt alls – inte ens i betydelsen av något nytt och direkt avslöjande från några högre, övernaturliga eller åtminstone övermänskliga varelser; utan endast i betydelsen av ett ”avslöjande” av gamla, mycket gamla sanningar, hittills okända för allmänheten, som till och med varit okunniga om förekomsten och bevarandet av något sådant arkaiskt vetande.[9]

_______________

[9] Det har blivit ”på modet” – framför allt på sista tiden, att förlöjliga föreställningen att det någonsin funnits, i mysterierna hos de stora kulturfolken, såsom egyptier, greker eller romare, någonting annat än prästerligt bedrägeri. Till och med rosenkreuzarna var inte bättre än halvdårar och halvskurkar. Talrika böcker har skrivits om dem; och nybörjare, vilka knappast hört talas om namnet några år tidigare, seglade upp såsom djupsinniga kritiker och gnostiker i ämnen såsom alkemi, eld-filosofer och mysticism i allmänhet. Dock är det känt, att en lång följd av Egyptens, Indiens, Kaldéens och Arabiens hierofanter jämte Greklands och Västerlandets största filosofer och Vise omfattade all kunskap under benämningen visdom och gudomligt vetande, ty de ansåg att grundvalen och ursprunget till varje konst och vetenskap till sitt väsen var gudomligt. Platon betraktade mysterierna som ytterst heliga, och Clemens Alexandrinus, som själv hade blivit invigd i de Eleusinska mysterierna, har förklarat, att ”de läror som där meddelades innehöll summan av allt mänskligt vetande”. Man kan undra, om Platon och Clemens vore skurkar eller narrar eller – bådadera?

(Ur Nyckeln till Teosofin, kap 2)

Frågeställaren: Är det vad vi kallar ande, själ och människan i köttet?

Teosofen: Nej, vad du talar om är den gamla platonska indelningen. Platon var en Invigd och kunde därför inte gå in på förbjudna detaljer; men den som känner till den uråldriga läran kan känna igen de sju principerna i Platons olika kombinationer av Själ och Ande. För honom bestod människan av två delar – den ena evig, danad av samma essens som Absolutheten, den andra dödlig och förgänglig, som härleder sina beståndsdelar från de mindre ”skapande” gudarna. Han visar att människan består av (1) en dödlig kropp, (2) en odödlig princip och (3) en ”särskild sorts dödlig själ”. Detta motsvarar det som vi var för sig kallar den fysiska människan, den Andliga Själen eller anden och den animala Själen (nous och psuche). Denna indelning antogs av Paulus, en annan Invigd, som vidhåller att det finns en psykisk kropp som uppstår i det förgängliga (astrala själen eller kroppen) och en andlig kropp som är fostrad i en oförgänglig substans. Till och med i Jacobs brev (3:15) bekräftas detta, där det står att (vår lägre själs) ”visdom” inte nedstiger från ovan utan är jordisk (”psykisk”, ”demonisk”, se den grekiska texten); medan den andre är himmelsk visdom. Det framgår väldigt tydligt att när Platon och även Pythagoras talar om dessa tre ”principer”, så ges de sju separata funktioner genom olika kombinationer av dessa, och om vi ställer upp våra läror kommer detta att klart framgå. Låt oss ta en hastig överblick av dessa sju aspekter genom att göra två tabeller.

DEN TEOSOFISKA INDELNINGEN

SANSKRITTERMER.

ESOTERISK BETYDELSE.

FÖRKLARING.

DEN LÄGRE FYRFALDEN

(a) Rupa eller Sthula-Sarira

(a) Fysiska kroppen.

(a) Vehikel för alla de andra ”principerna”
under livstiden.

(b) Prana

(b) Livet eller den Vitala principen

(b) Endast nödvändig för a, c och d och funktionerna av lägre manas, vars omfattning är begränsad till den fysiska hjärnan.

(d) Kama-rupa

(d) Sätet för djuriska begär och passioner.

(d) Detta är den animala människans centrum, där det går en skiljelinje som skiljer den dödliga människan från det odödliga väsendet.

_______________________________________________________________________________________________________

DEN ÖVRE OFÖRGÄNGLIGA TRIADEN.

(e) Manas – en dual princip i sina funktioner.

(e) Förnuftet, Intelligensen: som är det högre, mänskliga förnuftet, vars ljus eller utstrålning under livstiden förenar MONADEN med den dödliga människan.

(e) Människans kommande tillstånd och karmiska öde beror på om Manas dras nedåt mot Kama-rupa, sätet för djuriska passioner, eller uppåt mot Buddhi, det andliga Jaget. I det senare fallet kommer det högre medvetandet som utgörs av förnuftet (Manas) individuella andliga strävanden att assimileras av Buddhi, och införlivas i den och bildar det Jag, som går in i den Devachanska saligheten. [19]

(f) Buddhi

(f) Den Andliga Själen.

(f) Vehikel för den rena universella anden.

(g) Atman

(g) Anden.

(g) Den är ett med det Absoluta i dess utstrålning..

______________________________________________________________________________________________________

_______________

[19] Detta stämmer dessutom bra med “De Invigdes Lära” av Sinnett som kallar respektive d, e och f för den Animala, den Mänskliga och den Andliga själen. Även principerna i De Invigdes Lära är numrerade, detta är strängt taget onödigt. Enbart den duala monaden (Atma-Buddhi) kan medges svara mot de två högsta numren (6:e och 7:e). Som en allmän regel beträffande alla de övriga är ingen numrering möjlig, eftersom det är enbart den ”princip” som dominerar i människan som kan anses vara hennes första och främsta. Hos några människor är det den högre Intelligensen (manas eller den 5:te) som styr de övriga; hos andra härskar och dominerar den Animala själen (Kama-rupa) och uppvisar de mest bestiala instinkter, osv.

Vad lär nu Platon? Han talar om den inre människan som är sammansatt av två delar – en som är oföränderlig, alltid den samma och formad av samma substans som Gudomen och en annan som är dödlig och förgänglig. Dessa ”båda delar” finns i vår övre Triad och i den lägre Fyrfalden (se tabellen). Han förklarar att när Själen, Psuche, ”förenar sig med Nous (gudomlig ande eller substans [20] ), gör hon allting rätt och lyckosamt”; men förhållandet blir annorlunda när hon förenar sig med Anoia, (dårskapen eller den oförnuftiga djuriska Själen). Här har vi Manas (eller Själen i allmänhet) i sina två aspekter: när det förbinder sig med Anoia ( vår Kama rupa eller den ”Animala själen” i ”De Invigdes Lära”) går det mot total förintelse vad det personliga Jaget beträffar; när det förenar sig med Nous (Atma-Buddhi) uppgår det i det odödliga oförgängliga Jaget, och då blir personlighetens andliga medvetandet som var – odödligt.

_______________

[20] Paulus kallar Platons Nous för “Ande”, men eftersom denna ande är “substans” så är det givetvis inte Atman som menas, eftersom den senare inte under några omständigheter i filosofiskt mening kan kallas ”substans”. Vi upptar Atman bland de mänskliga ”principerna” för att inte skapa ytterligare förvirring. I verkligheten är den ingen ”mänsklig” utan en universell absolut princip vars bärare är Buddhi – Ande-Själen.

…Frågeställaren: Ni har just talat om att Psuche går mot total förintelse om hon förenar sig med Anoia. Vad menade Platon och vad menar ni med detta?

Teosofen: Jag menar att den totala förintelsen av det personliga medvetandet är en ovanlig och sällsynt företeelse. Den vanligaste och nästintill bestående regeln är att det personliga medvetandet går samman med Jagets individuella eller odödliga medvetande, en transformation eller gudomlig omgestaltning, och en total förintelse enbart av den lägre fyrfalden. Skulle du förvänta dig att den fysiska människan eller hennes temporära personlighet, hennes skugga, det ”astrala”, hennes djuriska instinkter och till och med den fysiska livskraften skulle leva vidare med hennes ”andliga Jag” och bli evig? Naturligtvis upphör allt detta att existera, antingen vid den kroppsliga döden eller strax efter. Den blir med tiden upplöst och försvinner ur sikte och förintas som en helhet.

Frågeställaren: Då förkastar du också kroppens uppståndelse ?

Teosofen: Alldeles avgjort gör vi det! Varför skulle vi, som tror på de Forntidas arkaiska och esoteriska filosofi, acceptera den senare kristna teologins ofilosofiska spekulationer, som är lånade från gnostikernas egyptiska och grekiska exoteriska system?

Frågeställaren: Egyptierna dyrkade Naturandar och upphöjde till och med lökar till gudar: era hinduer är än i dag avgudadyrkare; Zoroasters anhängare dyrkade solen och gör så än idag; och de bästa grekiska filosoferna var antingen drömmare eller materialister – om detta vittnar Platon och Demokritos. Hur kan ni göra en sådan jämförelse!

Teosofen: Det må vara så enligt era nutida kristna katekes och till och med vetenskapens katekes; det förhåller sig inte så för fördomsfria tänkare. Egyptierna vördade ”Den-Allena-Rådande” som Nout; och det är från detta ord som Anaxgoras fick namnet Nous, eller som han benämner det, Nous autokrates, “det själv-alstrande Förnuftet eller Anden”, archetes kinedeos, alltings ledande motor eller primum-mobile. Hos honom var Nous Gud och logos var människan, hans emanation. Nous är anden (såväl i kosmos som i människan) och logos, såväl Universum eller astralkroppen, är emanationen från den förra, medan den fysiska kroppen endast är animal. Våra yttre förmågor förnimmer fenomen; vårt Nous kan enbart känna igen deras noumena. Det är endast logos eller noumenon, som lever vidare eftersom den är odödlig till själva sin natur och innersta väsen, och logos i människan är det Eviga JAGET, det som reinkarnerar och finns i evighet. Men hur kan den försvinnande och yttre skuggan, den gudomliga emanationens tillfälliga beklädnad som återvänder till källan varifrån den utgick, vara det, som upphöjes i oförgänglighet?

Frågeställaren: Likväl kan du knappast undgå beskyllningarna av att ha hittat på en ny indelning för människans andliga och psykiska beståndsdelar; för inga filosofer talar om dem, fastän du tror att Platon gör det.

Teosofen: Och jag står fast vid detta synsätt. Jämte Platon har vi också Pythagoras som anammat samma idé. [21] Han beskrev Själen som en rörlig självständig Enhet (monad), sammansatt av tre element, Nous (anden), Phren (förnuftet) och Thymos (livet, andedräkten eller kabbalisternas Nephesh). Dessa tre motsvarar vår ”Atma-Buddhi” (den högre Ande-Själen), Manas (JAGET) och Kama-rupa i förbindelse med den lägre återspeglingen av Manas. Det som de Forntida grekiska filosoferna kallade Själ, kallar vi i allmänhet Ande eller Andlig Själ, Buddhi, såsom bäraren av Atma (Agathon, eller Platons högsta Gudom). Det faktum att Pythagoras och andra påstår, att vi delar Phren och Thymos med djuren, bevisar att man i detta fall menar den lägre Manasiska återspeglingen (instinkten) och Kama-rupa (de levande djuriska passionerna). Och eftersom Sokrates och Platon tog upp denna ledtråd och följde den, kan vi till dessa fem, nämligen Agathon (Gudom eller Atman), Psyche (Själ i dess kollektiva mening), Nous (Anden eller Förnuftet), Phren (fysiskt förnuft) och Thymos (Kama-rupa eller passionerna) också lägga Mysteriernas Eidolon, den skugglika formen eller mänskliga dubbletten och den fysiska kroppen, blir det lätt att visa, att såväl Pythagoras som Pythagoras idéer är identiska med våra. Till och med egyptierna höll fast vid den Sjufaldiga indelningen. De lärde att Själen (JAGET) vid döden måste passera genom sina sju kammare, eller principer, dem som de lämnade bakom sig och dem som de tog med sig. Den enda skillnaden är den, att då de ständigt bar på tanken på bestraffning, vilket var döden om de avslöjade Mysterie-lärorna, förmedlade de bara de allmänna dragen av sin lära medan vi utarbetar och förklarar den i detalj. Men även om vi ger ut till allmänheten så mycket som är tillåtet, så undanhålls också i vår lära mer än en viktig detalj, vilka enbart de är berättigade att få kännedom om, som studerar den esoteriska filosofin och som avlagt tysthetslöfte.

_______________

[21] Plutarkos säger att ”Platon och Pythagoras indelade själen i två delar, den rationella (Noetiska) och den irrationella (Agnoia); att den delen av människosjälen som är rationell är evig; ty trots den inte är Gud, så är den likväl produkten av en evig gudom, under det att den delen som är berövad förnuftet (Agnoia) dör”. Det moderna termen Agnostiker kommer från Agnosis, ett befryndat ord. Vi undrar varför Huxley, upphovsmannen till ordet, velat förbinda sitt stora intellekt med ”den på förstånd blottade själen” som dör? Är det en överdriven ödmjukhet hos den moderne materialisten?

(Ur Nyckeln till teosofin, kap 6 HPB)

Platon och Aristoteles

…Låt mig åter upprepa för dig: Pythagoras, Platon, Timaeus från Locris och den gamla alexandrinska skolan härledde människans Själ (eller hennes högre ”principer” och egenskaper) från den Universella Världssjälen och denna senare var enligt deras läror, Aether (Pater Zeus). Därför kan inte någon av dessa ”principer” vara den pythagoriska Monas eller vår Atma-Buddhis rena essens, eftersom Anima-Mundi är enbart verkan, den subjektiva emanationen eller snarare utstrålningen av den förra. Både den mänskliga Anden (eller individualiteten), det reinkarnerade Andliga Jaget och Buddhi, den Andliga själen, är pre-existerande. Och medan den förra existerar som en särskild väsensenhet, en individualisering, är den andliga själen en pre-existerande andning, en omedveten del av en intelligent helhet. Båda bildades ursprungligen från den eviga Ljus-oceanen; men såsom eldfilosoferna, medeltidens teosofer uttryckte det, så finns det en synlig såväl som en osynlig ande i elden. De skilde mellan anima bruta och anima divina. Empedocles trodde fullt och fast , att alla människor och djur hade två själar; och hos Aristoteles kallas den ena den förnuftiga själen, nous, och den andra den animals själen, psuche. Enligt dessa filosofer kommer den förnuftiga själen från den universella själens inre och den andre från dess yttre.

…Som vi sagt förut, förkastar vi tanken på att det skapas en ny själ för varje nyfött barn. Vi tror att varje mänsklig varelse är en bärare av eller ett vehikel för ett Jag som är samevig med varje annat Jag; eftersom alla Jag är av samma essens och tillhör den ursprungliga emanationen från ett universellt och oändligt Jag. Platon kallar det sistnämnda logos (eller den andra manifesterade Guden); och vi kallar det den manifesterade gudomliga principen, som är ett med det universella förnuftet eller själen, inte den antropomorfa, utomkosmiska och personliga Gud, som så många teister tror på. Jag ber er att inte blanda ihop detta.

…Det Platon till exempel kallar ”den rationella SJÄLEN” är det som vi kallar Buddhi, men lägger emellertid till adjektivet ”andlig”; men det vi kallar det reinkarnerade Jaget, Manas, kallar han Ande, Nous och så vidare, när ordet Ande står ensamt och utan någon kvalifikation avser vi enbart Atman. Pythagoras återger vår arkaiska lära, då han påstår att Jaget (Nous) är evigt med Gudomen; att det endast är själen som passerar genom olika stadier för att nå fram till gudomlig höghet; emedan thumos återvänder till jorden, då även phren, lägre manas blivit utplånad. Vidare definierar Platon Själen (Buddhi) som ”den rörelse som är i stånd att röra sig själv”. ”Själen” tillägger han (Lagarna X), ”är det äldsta av allt och rörelsens begynnelse”, sålunda kallar han Atma-Buddhi för ”Själ” och Manas för ”Ande”, vilket vi inte gör.

“Själen frambringades tidigare än kroppen, som är senare och sekundär och enligt naturen styrs av den härskande själen.” ”Den själ som styr allt, som lever och rör sig, styr också himlarna.”

“Själen styr sålunda allt i himlen, på jorden och i vattnet genom sina rörelser – vars namn är att vilja, att begrunda, att sörja för, att rådslå, att forma sanna och falska åsikter, att vara i ett tillstånd av glädje, sorg, förtroende, fruktan, hat, kärlek jämte alla sådana ursprungliga rörelser som är besläktade med dessa….Själv en gudinna tar hon alltid Nous, en gud till bundsförvant, och styr allting rätt och lyckosamt; men när hon är i förbindelse men annoia – icke nous – blir resultatet det motsatta”.

I detta språk, liksom i de buddhistiska texterna, behandlas det negativa som verklig existens. Förintelse får en liknande exeges. Det positiva tillståndet är väsentlig existens och som sådan ingen manifestation. När anden, enligt buddhistiskt talesätt, träder in i Nirvana, förlorar den objektiv existens men har kvar sin subjektiva tillvaro. För det objektiva tänkandet betyder detta att bli till absolut ”ingenting”; för det subjektiva tänkandet att bli INGET-TING, ingenting förnimbart för sinnlig varseblivning. Sålunda betyder Nirvana visshet om individuell odödlighet i Anden, inte i Själen, vilken även om den är ”det äldsta av allt”, så är den ändå – tillsammans med alla de andra Gudarna – en ändlig emanation, till form och individualitet, om än inte i substans.

(Ur Nyckeln till teosofin, kap 7 HPB)

SUPPLEMENT
PLATONSKA KROPPAR

Former i tre dimensioner

Verkligheten är tredimensionell. Den består av saker vi kan ta på och iaktta, saker som är konkreta. Fördelen med att arbeta med sådana föremål, utöver att de är verkliga, är att de tvingar barn att tänka på flera saker samtidigt. Förutom längden och bredden, även höjden. Och inte bara en yta, utan flera ytor i kombination.

En polyeder är ett tredimensionellt föremål, som kuben och rätblocket. Kuben är en regelbunden polyeder, vilket innebär att alla ytor är av samma form, alla kanter är lika långa och alla vinklar lika stora. Det finns fem regelbundna polyedrar. De kallas platonska kroppar. De fem kropparna har fått sitt namn efter den grekiske filosofen Platon (427-347 f.Kr.) I sin skapelseberättelse Timaios ger han de fem kropparna en symbolisk betydelse. Tre av dem består av enbart liksidiga trianglar:

Tetraeder (pyramiden)
har 4 trianglar.
Platonskt element:
eld
Oktaeder
har 8 trianglar.
Platonskt element:
luft
Ikosaeder
har 20 trianglar.
Platonskt element:
vatten

Hexaeder (kuben )
består av 6 kvadrater.
Platonskt element:
jord

Dodekaeder,
består av 12 pentagoner.
Platonskt element:
eter

Platon menade att allt i himlen och på jorden är uppbyggt av de fyra elementen: eld, luft, vatten och jord. Och eftersom de regelbundna kropparna är skönast och mest perfekta i formen, så är de fyra elementen i sin tur uppbyggda av dessa. Elden består av tetraedrar. Luften av oktaedrar. Vattnet av ikosaedrar och jorden av kuber. Den femte, dodekaedern, är den kropp som bildar världsalltets omkrets.

För att vara en Platonisk kropp ska det vara lika många och lika långa sidoytor och alla vinklar på varje sidoyta ska vara lika.

Det finns endast 5 reguljära polyedrar, nämligen de som består av:

3-liksidiga ytor: Tetraeder (4 ytor och 4 hörn); Oktaeder (8 ytor och 6 hörn); Ikosaeder (20 ytor och 12 hörn).

4-liksidiga ytor: Hexaeder (6 ytor och 8 hörn)

5-liksidiga ytor: Dodekaeder (12 ytor och 20 hörn)

En polygon är liksidig om alla sidor är lika långa, och likvinklig om alla vinklar är lika.

En regelbunden (reguljär) polygon är en polygon som är både liksidig och likvinklig.

En regelbunden triangel är en liksidig triangel. En regelbunden fyrhörning är en kvadrat.

Tetraeder Hexaeder
tärning, kub Dodekaeder Oktaeder Ikosaeder

Sidoytorna: 4 liksidiga
trianglar 6 kvadrater 12 reguljära
femhörningar 8 liksidiga
trianglar 20 liksidiga
trianglar

Antal kanter: 6 12 30 12 30

Kantvinkel: 60º 90º 108º 60º 60º

Ytan: 6a² 2 5

Volym: a³

av Bruno Kevius
All kopiering tillåten! Matematiklexikon:
A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V X Y Z Ä Ö Svenska Matematiklänkar

***************************************************************'

The 5 Platonic solids (Tetrahedron, Cube or (Hexahedron),Octahedron, Dodecahedron & Icosahedron) are ideal, prima! models of crystal patterns that occur throughout the world of minerals in countless variations. These are the only five regular polyhedra, that is, the only five solids made from the same equilateral, equiangular polygons. To the Greeks, these solids symholized fire, earth, air, spirit (or ether) and water respectively. The cube and octahedron are duals, meaning that one can be created by connecting the midpoints of the faces of the other. The icosahedron and dodecahedron are also duals of each other, and three mutually perpendicular, mutually bisecting golden rectangles can be drawn connecting their
vertices and midpoints, respectively. The tetrahedron is a dual to itseif

(Ur Supplement till Zodiakens Tolv Tecken av TS ROW)

…Berättelsen av aposteln Paulus – som finns i Andra Korinthierbrevet (XII, 3-4) – har överraskat flera lärde som är väl bevandrade i de beskrivningar, som några klassiska författare gjort av de mystiska invigningsriterna, och har i dem funnit en otvetydig överensstämmelse med den slutliga invigningen till ”epopteia”. (”Eleusinian Mysteries”, s 49, fotnoten) ”Jag vet en man – om det nu var med kroppen eller utan den – det vet jag inte, men Gud vet det – som blev uppryckt till paradiset och fick höra ord, som ingen människa kan eller får uttala” Dessa ord har sällan, så vitt vi vet, av kommentatorer ansetts syfta på en ”invigd” siares saliga vision. Men ordalagen är otvetydiga. Dessa saker, som ingen människa får uttala, omtalas med samma ord hos Platon, Proclus, Iamblicus och Herodotos, och deras skäl är desamma. ”Vi talar VISDOM med dem, som är FULLVUXNA” säger Paulus; en mening som otvivelaktigt bör översättas såhär: ”Vi talar om de djupare (eller slutliga) esoteriska Mysterielärorna (vilka bör kallas visdom) endast bland dem som är invigda. Så i relation till ”den man som upprycktes till paradiset” – som tydligen var Paulus själv – har det kristna ordet paradiset ersatt ordet Elysium. För att fullborda beviset, låt oss erinra oss om Platons ord som förklaras på ett annat ställe ( i Phadros 64 ), där han visar att den invigde, innan han kan se gudarna i deras renaste glans, måste frigöras från sin kropp, det vill säga, avskilja den astrala själen från densamma. Apulejus beskriver sin invigning i mysterierna på samma sätt: ”Jag närmade mig dödens förgårdar, och efter att ha överskridit Proserpinas tröskel och passerat alla elementen, kunde jag återvända. I nattens djup såg jag solen glittrande med lysande glans tillsammans med de lägre och högre gudarna, och då jag nalkades dem, föll jag ned inför dem i hängiven tillbedjan.”

(Ur Isis Unveiled, HPB)

…[5] ( lilla IAO.) På sidan 194 läser vi om “Mittens store Ledare vilken Eonernas Härskare kallar det Stora IAO, enligt den store Härskarens namn vilken är i deras Region ... och de tolv Tjänarna (Diakonerna), varifrån de mottager Form och Styrka.” “Så som ovan, så nedan”; denna uppenbara dualism är helt i överensstämmelse med alla esoteriska system.– ”Daemon est Deus in versus”.

[Kommentar på vad Hippolytus, biskop av Ostien (Portus), säger* om den Valentinska undervisningen, där han jämför den med Pythagoras’ och Platons system, H.P.B. skriver: ]

Vår författare hade rätt i att jämföra det Valentinska systemet med dem av Pythagoras och Platon och att påstå att de hade en matematisk grund. Gnosis har under alla tider och i alla länder har varit baserad på naturlagar, och de olika grenarna av matematisk vetenskap är helt enkelt de metoder som man uttrycker dessa lagar på. För att styrka dessa sublima system från antiken, och för att bevisa att de var grundade på något mer än en “vidskeplig inbillning”, kommer här att ges några siffror och tal samt några antydningar angående dessas försök att förklaras. Man måste komma ihåg att dessa siffror och tal som sådana är oändliga, och att permutationer och kombinationer som tillhör dem, överensstämmelser och kvaliteter, är likaledes oändliga, och det kan inte ges mer än de grövsta möjliga konturerna i en kort tidskriftsartikel. I och med att det i det följande ofta kommer att göras referenser till dessa siffror och tal, så är det nödvändigt för läsaren att lära sig deras allmänna system och ordning redan i början av vårt företag. Vi hoppas att studeranden genom dessa siffror och tal kommer att ges det klaraste möjliga beviset för att, som Platon sade, “Gud geometriserar”.

(Ur Pistis Sophia, del 1, HPB)

Aristoteles (384-322 f Kr)

…[Efter att utförligt och i viss utsträckning ha talat om Samadhi och olika grenar av Raja Yoga, så framkallar dr Paul´s påståenden följande anmärkning.]

Dessa system, utvecklade under långa tidsåldrar av praktik tills de gav det ovan beskrivna resultatet, användes inte enbart i Indien under forntidens dagar. De största filosoferna i alla länder försökte anskaffa dessa krafter och säkerligen så ligger det en djup visdom från arkaiska tidsåldrar fördolt bakom de löjliga ställningarna hos Yogin. Denna visdom omfattar bland annat en perfekt kunskap om vad som idag kallas fysiologi och psykologi. Ammonius Saccas, Porfyrios, Proclus och andra praktiserade det i Egypten; och Grekland och Rom tvekade inte alls under sin filosofiska glansperiod att följa efter. Pythagoras talar om sfärernas musik som man hör under tillstånd av extas, och Zeno finner en vis man, som efter att ha övervunnit alla sina passioner, endast känner glädje och starka känslor under tortyr. Platon framhåller människan som mediterar och liknar dennes mänskliga förmågor med de gudomliga krafterna, och vi ser att de kristna asketerna själva, genom ett liv av kontemplation och självtortyr, uppnår levitationens eller aethrobacy´s krafter, vilka, trots att de tillskrivs det mirakulösa ingripandet av en personlig Gud, likväl är äkta, och ett resultat av fysiologiska förändringar i den mänskliga kroppen, och så här säger Patanjali:

Yogin kommer att höra de himmelska körernas himmelska ljud, sånger och samtal. Han kommer att ha uppnått samma känsliga förnimmelse som dessa har då de passerar genom luften, vilket betyder när det omskrivs på ett mer exoteriskt språk, att asketen är förmögen att se med det andliga ögat i Astralljuset, höra med det andliga örat alla de subjektiva ljud som är ohörbara för andra, och så att säga, leva och känna i detta Osynliga Universum.

Yogin har förmågan att stiga in i en död eller levande kropp genom sinnenas stig, och agera i denna kropp som om den vore hans egen.

”Sinnenas stig”; våra fysiska sinnen, som antas vara sprungna från astralkroppen, människans eteriska dublett, eller jivatma, som dör med kroppen; sinnena skall här förstås i sin andliga aspekt – viljeakten av de högre principerna i människan. Den sanne Raja Yogin är en stoiker; och Kapila som endast befattar sig med den sistnämnda – förkastar fullständigt Hatha Yogiernas påstående att under Samadhi kunna samtala med det Oändliga Ishvara – beskriver deras tillstånd med följande ord:

För en Yogi, i vars förnuft allt identifieras som anden, vad är dårskap? Vad är sorg? Han ser alla saker som ett; han är utan ömsinthet; han varken gläds över det goda eller är besvärad över det onda .... En vis man ser så många falska saker i det som kallas det sanna, och så mycket misär i det som kallas glädje, att han vänder sig bort i avsky .... Jag som i kroppen har uppnått frigörelse (från sinnenas tyranni) tillhör inget kast, ingen sekt, ingen orden, och har inga plikter, håller inte fast vid några Shastras, inte heller vid några formler, eller vid förtjänstfulla gärningar; han är bortom det talande ordet; han håller sig borta från alla världsliga bekymmer, han har avsagt sig kärleken till och kunskapen om alla förnimbara objekt; han smickrar ingen, berömmer ingen och dyrkas av ingen, dyrkar själv ingen; och vare sig han praktiserar och följer sederna hos sina medmänniskor, eller inte, så är detta hans karaktär.

Denna karaktär skulle vara en självisk och avskyvärd misantrop om det inte vore så att denne Sanne Adept strävade mot ett högre mål. Detta skall dock inte förstås bokstavligt, och vi kommer att ha mer att säga om detta ämne i en kommande artikel, som kommer att avsluta dr Pauls essä om Yoga Filosofin.

(Ur Yoga filosofin, HPB)

…Det som yogierna och shrotriya kallar Vidya kallades ”Noëtiskt arbete” av Platon och Plotinos.

”Genom eftertanke, självkännedom och intellektuell disciplin kan själen höjas till en medvetandenivå där den kan få en uppenbarelse av evig sanning, godhet och skönhet, d.v.s. till en vision av Gud”. Det var detta som grekerna kallade epopteia. ”Att förena sin själ med den universella själen” säger Porfyrios, ”kräver endast ett absolut rent sinne. Genom självbetraktelse, fullkomlig kyskhet och renlevnad kan vi närma oss Det och få, i det tillståndet, sann kunskap och underbar insikt”. Och Swami Dayanand Saraswati, som varken har läst Porfyrios eller några andra grekiska författare, och som är en samvetsgrann lärd inom den vediska skolan, säger i sin Veda Bháshya (opasna prakaru ank.9): ”För att uppnå Diksh (den högsta invigningen eller initieringen) och Yog måste man leva enligt reglerna…Själen i mänsklig form kan utföra de största bedrifterna genom att ha kunskap om eller vara i kontakt med den Universella Anden (eller Gud), och lära känna egenskaperna och de ockulta kvaliteterna hos allt i universum. En människa (en Dikshit eller invigd) kan på så sätt få eller utveckla förmågan att se och höra över stora avstånd.” Slutligen kan vi citrera Alfred R.Wallace, F.R.S., en spiritualist och samtidigt, enligt egen utsago, en stor naturalist som med modig rättframhet säger: ”Det är ’anden’, inget annat, som känner, ser och tänker, som skaffar sig kunskap, för resonemang, ifrågasätter och eftersträvar självutveckling… inte så sällan stöter man på människor vars själ kan uppfatta saker bortom kroppens sinnesorgan, eller som helt eller delvis kan lämna kroppen en tid och sedan återvända till den…anden…kommunicerar lättare med anden än med materia”. (Vad är Teosofi, HPB)

…Teosofin visas vidare vara mycket mera än närmast bara en spekulativ utredning. De grundläggande begreppen i vedisk filosofi och buddism, lärorna hos de egyptiska hierofanterna, samt Pythagoras och Platon, det neoplatonska systemet, gnostisk mysticism, de metafysiska idéerna hos Leibniz och Spinosa, Hegel och Fichte, såväl som kabbalistiska doktriner och den alkemiska nydaningens medeltida läror och slutligen Ralph Waldo Emersons transcendentalism, de blir alla relaterade till i denna artikel och ansedda som antingen direkta eller indirekta uttryck för ”den arkaiska visdomsreligionen”. Sedan Helena Blavatsky angett huvuddragen i dessa skilda källor för teosofin tillägger hon:

Varje teosof kan således, medan han håller sig till en teori om Gudomligheten, som inte har uppenbarelse utan en självegen inspiration som sin bas, acceptera vilken som helst av ovan angivna definitioner eller tillhöra vilken som helst av dessa religioner, och ändå noggrant förbli inom teosofins gränser. Ty den senare är tron på Gudomligheten, såsom ALLTET, källan för all existens, det oändliga som inte kan bli vare sig fattat eller känt – Det som endast universum kan uppenbara, eller, som några föredrar det, Honom, och sålunda givande det ett kön och antropomorfisera det, vilket är blasfemi.

Denna artikel hänvisar också till läran om reinkarnation och påpekar att åtskilliga stora tänkare i västerlandet, från Pytagoras ner till David Hume och Shelley, var böjda för det begreppet om själsevolution.

(Ur TR 1875-1950, kap 6)

…Faran var denna: sådana läror som den om planetkedjan eller om de sju raserna, ger omedelbart en ledtråd till människans sjufaldiga sammansättning, för var och en av människans principer står i samband med ett plan, en planet och en ras; och de mänskliga principerna står, på varje plan, i samband med de sjudubbla ockulta krafterna, av vilka de, som verkar på de högre planen, besitter en förfärande makt. Således ger varje sjudelning genast ledtrådar till fruktansvärda ockulta krafter, vilkas missbruk skulle leda till oberäkneligt ont för mänskligheten; en ledtråd som kanske inte är en ledtråd för det nuvarande släktet – i synnerhet inte för västerlänningarna, som skyddas av själva sin förblindelse, av sin materialistiska okunnighet och sin vantro gentemot allt vad ockultism heter – men som inte desto mindre måste varit verkligt värdefull under den kristna tideräkningens första sekler, för de människor som var fullt övertygade om ockultismens verklighet, och vid ingången till en cykel av degradering, som gjorde dem mogna för missbruket av ockulta förmögenheter och utövandet av trolldom av värsta slag.

Urkunderna blev därför undangömda, det är sant, men själva kunskapen och dess verkliga existens hade aldrig betraktats som en hemlighet av hierofanterna i Templen, där Mysterierna i alla tider används som en disciplin och en stimulans till dygd. Detta är mycket gamla nyheter, ständigt förmedlade av de stora adepterna, från Pytagoras och Platon till neoplatonikerna. Det var nasaréernas nya religion, som förde med sig en förändring till det sämre – en policy som varade under många sekler. (Företal till Den Hemliga Läran)

Det är en välbekant sak, att under hela forntiden hade varje folk vid sidan av den allmänna gudstjänsten – som bestod av döda bokstavsformler och tomma exoteriska ceremonier – sin hemliga kult, känd för världen under beteckningen MYSTERIERNA. En av de många som bekräftar detta påstående är Strabo (se Georg. lib. 10). Till Mysterierna erhöll inga andra än de tillträde som hade förberetts genom särskild träning. Sedan neofyterna erhållit sin undervisning i de övre templen, blev de invigda i de slutliga Mysterierna i kryptorna. Denna undervisning utgjorde de sista kvarlevorna av den arkaiska visdomen, och utfördes under ledning av höga Invigde.Vi säger med avsikt ordet ”utfördes”; ty den muntliga undervisningen med dämpad röst gavs först i kryptorna under högtidlig tystnad och sekretess. Den offentliga undervisningens lektioner i kosmogoni och teogoni gavs som allegoriska föreställningar, där i symbolisk form den gradvisa evolutionen av kosmos, av världar och vår jord, liksom av gudar och människor visades. De stora offentliga föreställningarna under Mysteriernas festhögtider, bevittnades av allmänheten, och de personifierade sanningarna dyrkades blint av hopen. Endast de höga invigda, Epopterna, förstod deras språk och verkliga betydelse. Så långt är allt detta väl bekant för den lärda världen.

Det var en gemensam tro hos alla forntida folk, att de verkliga mysterierna rörande vad som så ofilosofiskt blivit kallat skapelse uppenbarats för utvalda av vår (femte) ras genom dess första dynastier av gudomliga Regenter – gudar i köttet, ”gudsinkarnationer” eller så kallade Avatarer. De sista stanserna från Dzyans bok i The Secret Doctrine (del II, s 21) talar om dem som regerade över de avkomlingar, vilka blivit ”frambragta från den heliga ätten” och ..... ”som åter nedsteg, som stiftade fred med den femte (rasen), som lärde och undervisade den”.

Uttrycket ”stiftade fred” anger, att en strid ägt rum. Atlantidernas öde, enligt vår lära, och prediluvianernas enligt bibeln, bestyrker denna mening. Ännu en gång – flera århundraden före ptolemaierna – insmög sig samma missbruk av det heliga vetandet bland den innersta Helgedomens invigda i Egypten. Efter att ha bevarats i otaliga sekler i hela sin ursprungliga renhet blev gudarnas heliga lärdomar, i följd av personlig äregirighet och själviskhet, åter förvanskade. Symbolernas betydelse befanns alltför ofta vanställd genom opassande tolkningar, och slutligen återstod endast de Eleusinska Mysterierna såsom de enda oförfalskade och fria från vanhelgande tillägg och förvrängningar. Dessa firades i Aten till Demeters (Ceres) eller naturens ära, och blomman av allt vad Mindre Asien och Grekland hade av intelligens, invigdes i dem. I sin fjärde bok förklarar Zosimus, att dessa invigda omfattade hela mänskligheten; [7] under det att Aristides kallar Mysterierna jordens gemensamma tempel.

Det var för att bevara någon reminiscens av detta ”tempel” och att återupprätta det, om så behövdes, som vissa utvalda bland de Invigda började avskiljas. Detta skedde genom deras Över-Hierofanter i varje århundrade, från den tid, då de heliga allegorierna visade de första tecknen till vanhelgande och förfall. Ty det stora Eleusina delade slutligen samma öde som de andra. Deras forna förträfflighet och ändamål skildras av Clemens Alexandrinus, som visar, hur de större Mysterierna uppenbarade hemligheterna vid och sättet för världsalltets uppkomst – begynnelsen, slutet och det yttersta målet för allt mänskligt vetande – för inom dessa förklarades för de Invigda naturen och alla ting sådana de är (Strom. 8). Detta är den Pythagoreiska Gnosis. Epiktetos ägnar detta lärosystem de högsta lovord: ”Allt som däri anbefalles var fastställt av våra mästare till människornas undervisning och våra seders förbättring” (Apud Arrian. Dissert. lib. cap. 21). Platon försäkrar detsamma i Faidon, nämligen att mysteriernas mål var att återföra själen till dess ursprungliga renhet eller till detta fullkomlighetens tillstånd, från vilket den fallit.

(Ur Rötterna till Ritualismen inom Kyrkan och Frimureriet, HPB)


Tetraeder (pyramiden) har 4 trianglar. Platonskt element: eld	Oktaeder har 8 trianglar. Platonskt element: luft	Ikosaeder har 20 trianglar. Platonskt element: vatten


Hexaeder (kuben ) består av 6 kvadrater. Platonskt element: jord	Dodekaeder, består av 12 pentagoner. Platonskt element: eter