Ljuset från det Okändas Fyrtorn
(Le phare de l'inconnu)

7 kapitel

HELENA BLAVATSKY

© 2010 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

LJUSET FRÅN DET OKÄNDAS FYRTORN

I

Det står skrivet i en gammal bok angående de Ockulta Vetenskaperna:

”Gupta-Vidya (den Hemliga Vetenskapen) är ett attraktivt hav, men stormigt och fullt av skär. Den sjöfarare, som vågar sig ut därpå, skall om han inte är vis och rik på erfarenhet [1] bli uppslukad eller sönderkrossad på en av dess tusentals undervattensklippor. Stora vågor, som i färg liknar safirer, rubiner och smaragder, vågor fulla av skönhet och hemlighetsfullhet skall överraska honom, färdiga att föra de sjöfarande bort mot andra och talrika fyrar, som lyser i alla riktningar. Men dessa är falska fyrar, irrbloss tända av Kâliyas [2] söner för att förinta dem som längtar efter livet. Lyckliga är de som förblir blinda inför dessa falska bedragares ljus; men ännu lyckligare är de som aldrig vänder sina ögon bort från det enda sanna Fyrtornet, vars eviga eld brinner i enslighet mitt bland djupen på det Heliga Vetenskapens hav. Otaliga är de pilgrimer, som vill ge sig ut på dessa vatten; mycket få är så starka simmare att de når Ljuset. För att anlända dit måste han ha upphört att vara ett tal, han måste ha blivit alla tal. Han måste glömma avskildhetens illusion och bara acceptera den kollektiva individualitetens sanning. [3] Han måste ”se genom hörseln, höra med ögonen, [4] läsa och förstå regnbågens språk och ha koncentrerat sina sex sinnen i det sjunde”. [5]
__________________________

 [1] Förvärvad genom en Gurus ledning.

[2] Den stora ormen Kâilya, som besegrades av Krishna och bortjagades från floden Yanuma till havet, där han tog sig en slags Siren till hustru, med vilken han bildade en stor familj.

[3] Personlighetens Illusion inom Jaget, står i första rummet på grund av vår själviskhet. Med ett ord, det är nödvändigt att hela mänskligheten förenas till ett, att man lever genom den, för den och i den; att man upphör att vara ”en” för att bli ”alla” eller det hela.

[4] Ett vediskt uttryck. I ockultismen är sinnena sju, eftersom man räknar med de två mystiska sinnena; men en Invigd skiljer inte dessa sinnen från varandra mer än han skiljer sin enhet från mänskligheten. Varje sinne innehåller alla de andra.

[5] Färgernas symbolik. Prismats språk, vars ”sju moder-färger var och en har sju ”söner”, det vill säga, fyrtionio färgskiftningar eller ”söner” emellan de sju, vilkas graderade färgnyanser är lika många bokstäver eller alfabetiska skrivtecken. Färgernas språk har därför femtiosex bokstäver för den Invigde. Av dessa bokstäver absorberas varje sjutal i sin moderfärg på samma sätt som var och en av de sju moderfärgerna slutligen absorberas i den vita ljusstrålen, den Gudomliga Enheten symboliserad av dessa färger.

Ljuset från Sanningens Fyrtorn innebär naturen utan sinnenas slöja. Detta kan inte nås förrän adepten blivit fullständigt herre över sitt personliga själv, och i stånd att kontrollera alla sina fysiska och psykiska sinnen med hjälp av sitt ”sjunde sinne”, vilket också gör att han är begåvad med gudarnas sanna visdom – Teosofia.

Självfallet så bedömer de profana – de oinvigda, de utanför templet stående eller pro-fanes – de beskrivna ”ljusen” eller ”Ljuset” i en motsatt mening. För dem representerar Ljuset från den ockulta Sanningens Fyrtorn vilket är Ignis fatuus, den mänskliga illusionens och dårskapens stora irrsken; och de betraktar alla de övriga såsom markeringar för välgörande sandbankar, eftersom de i tid hejdar dem som i feberaktig iver seglar på dårskapens och vidskepelsens hav.

”Det är inte tillräckligt” säger våra vänliga kritiker, ”att världen med hjälp av en ism har nått fram till Teosofism, som inte är något annat än transcendental humbug (fumisterie), som förutom det senare inte ger oss något annat än en blandning av medeltida magi, med dess högtidliga sabbat och kroniska hysteri”.

”Stopp och belägg, mina herrar. Vet ni, då ni talar på det viset, vad sann magi är, eller vad de Ockulta Vetenskaperna innebär? I era skolor har ni låtit er fullproppas med Simon Magus’ och hans lärjunge Menanders ”diaboliska trolldom”, i enlighet med den gode kyrkofadern Irenaeus, den alltför nitiske Theodoretos och den okände författaren till Philosophumena. Ni har å ena sidan låtit er berättas, att denna magi kommit från djävulen; å andra sidan att den var resultatet av bedrägeri och svek. Ganska bra. Men vad vet ni om den verkliga naturen hos det system som följdes av Apollonios av Tyana, Iamblichos och andra mager? Och vad är er åsikt om identiteten mellan Iamblichos’ teurgi och Simons och Menanders 'magi'? Dess sanna innebörd är endast till hälften avslöjad av författaren till boken de Mysteriis.[6] Trots det var hans förklaringar tillräckliga för att omvända Porfyrios, Plotinos och andra, vilka från att vara fiender till den esoteriska teorin blev dess mest brinnande anhängare”. Skälet till detta är mycket enkelt.
__________________________
 
[6] Av Iamblichos, som använde namnet på sin mästare, den egyptiska prästen Abammon, som en pseudonym.

Sann magi, Iamblichos’ teurgi, är i sin tur identisk med Pythagoras’ gnosis, vetenskapen om tingen som är, och med filaleternas, ”Sanningsälskarnas” gudomliga extas. Men av frukten känner man trädet. Vilka är de som har varit vittnen till den gudomliga innebörden och verkligheten av den extas som i Indien kallas samâdhi? [7]
__________________________

[7] Samâdhi är ett tillstånd av abstrakt kontemplation, definierad genom sanskrittermer, där var och en kräver en hel mening för att bli förklarad. Det är ett mentalt eller snarare andligt tillstånd, som inte är beroende av något förnimbart objekt och genom vilket subjektet, absorberat i den rena andens region, lever i Gudomen.

Det finns ett stort antal män, som om de varit kristna, skulle ha blivit kanoniserade; inte på grund av kyrkans beslut, för hon har sin partiskhet och förkärlek, utan på grund av flera nationers och vox populi [folkets röst] som nästan aldrig misstager sig i sina omdömen. Vi har till att börja med Ammonios Sakkas, kallad Theodidaktos, ”guds-lärd”; den store mästaren, vars liv var så kyskt och rent, att Plotinos, hans lärjunge, inte hyste den ringaste förhoppning om att någonsin få se en dödlig, som kunde jämföras med honom. Sen har vi samme Plotinos, som var för Ammonius vad Platon var för Sokrates – en lärjunge värdig sin ryktbare mästare. Sedan har vi Porfyrios, som var lärjunge till Plotinos [8] och författare till Pythagoras’ levnadsbeskrivning. I skuggan av denna gudomliga gnosis, vars välgörande inflytande sträckt sig ända till våra dagar, har alla ryktbara mystiker i de sista århundradena utvecklat sig, exempelvis Jakob Böhme, Emanuel Swedenborg och så många andra. Madame Guyon är en kvinnlig motsvarighet till Iamblichos. De kristna kvietisterna, de mohammedanska sufierna och alla länders rosenkreutzare har druckit ur denna outtömliga källa – neoplatonismens teosofi  från den kristna erans första århundraden. Men ovannämnda gnosis existerade före denna tid, för den var den direkta fortsättningen av Gupta-Vidya och av Brahmâ-Vidya (”hemlig kunskap” och ”kunskap om Brahmâ”) i det gamla Indien, vilken överfördes till Egypten; precis som filaleternas teurgi var fortsättningen på de egyptiska mysterierna. I alla fall är den punkt, från vilken denna diaboliska magi utgår, den Högsta Gudomen själv; vars syfte och slutliga mål är föreningen av den gudomliga gnistan, vilken besjälar människan med moderlågan, som är det Gudomliga HELA.
__________________________
 
[8] Romersk medborgare under tjugoåtta år, en så rättskaffens man, att det ansågs vara en heder för de rikaste patricierfamiljerna att ha honom till förmyndare för deras föräldralösa barn. Han dog utan att ha skaffat sig en enda fiende under dessa 28 år.

Detta mål är dessa teosofers ultima thule, vilka helt och hållet ägnar sig åt mänsklighetens tjänst. Utom dessa kan de övriga, som inte ännu är färdiga att offra allting, sysselsätta sig med de transcendentala vetenskaperna, såsom mesmerismen och de moderna fenomenen under alla dess former. De är i sin fulla rätt att göra detta i enlighet med den punkt i det Teosofiska Samfundets program, som anges i orden: ”att utforska de oförklarade naturlagarna och människans latenta psykiska krafter.”

De förstnämnda är föga talrika – fullkomlig altruism är en rara avis [sällsynthet] även bland de moderna teosoferna. De övriga medlemmarna har frihet att sysselsätta sig med vad de vill. Inte desto mindre och trots öppenheten i vårt verksamhetssätt, som inte innehåller något hemlighetsfullt, nödgas vi  hela tiden förklara oss, och övertyga allmänheten om att vi inte firar häxornas sabbat, eller tillverkar kvastkäppar för våra teosofer. Detta gränsar sannerligen ofta till det groteska. När det inte handlar om att ha uppfunnit en ny ”ism”, en religion utvunnen ur djupet av en störd hjärna, eller att vi anklagas för humbug, så är det för att vi utövat Kirkes förtrollande konst på människor och vilda djur. Skämt och hån haglar ned på det Teosofiska Samfundet. Inte desto mindre har det stått upprätt under de fjorton år som det varit till: det är i sanning seglivat.

___________________________________________________

LJUSET FRÅN DET OKÄNDAS FYRTORN

II

När allt kommer omkring så har kritikerna, som bara dömer efter det yttre skenet, dock inte alldeles fel. Det är skillnad på teosofi och teosofi: teosofens sanna teosofi och medlemmens i Teosofiska Samfundets teosofi. Vad vet världen om den sanna teosofin? Hur kan den döma mellan Plotinos’ lära och de falska brödernas? Och av de senare har samfundet mer än sin rättmätiga andel. Egoismen, fåfängan och självtillräckligheten hos flertalet människor är otrolig. Det finns några där deras lilla personlighet utgör hela universum, bortom vilken det inte ges någon frälsning. Säg till en av dem, att visdomens A och O inte är begränsad av hans eller hennes hjärnas omkrets, att hans eller hennes omdöme inte kan ställas alldeles i jämbredd med konung Salomos – och han eller hon skall genast beskylla dig för anti-teosofi. Du har smädat anden, och du kommer inte att bli förlåten i detta århundrade och inte heller i det nästa. Dessa människor säger: ”Teosofin, det är jag!” liksom Ludvig XIV sade: ”Staten, det är jag”. De talar om broderskap och altruism och bryr sig i verkligheten endast om vad ingen annan bryr sig om – sig själva – med andra ord, deras obetydliga ”jag”. Deras egoism låter dem inbilla sig att endast de representerar teosofins tempel, och när de förkunnar om sig själva inför världen så förkunnar de teosofi. Ack! detta ”tempels” portar och fönster är inte någonting annat än lika många öppningar, genom vilka de laster och illusioner tränger in men sällan försvinner, vilka karakteriserar den själviska medelmåttan.

Dessa människor är det Teosofiska Samfundets vita myror [termiter], som söndergnager dess grundvalar och ständigt hotar detsamma. Vi kan inte andas fritt förrän de lämnat det.

Det är inte dessa som någonsin kan ge en riktig föreställning om praktisk teosofi, för att inte tala om den transcendentala teosofin, som sysselsätter en liten grupp av utvalda. Var och en av oss äger denna förmåga, det inre sinnet, som är känt under namnet  intuition, men hur sällsynta är inte de som förstår att utveckla den! Det är dock bara med hjälp av denna förmåga som man kan se människor och ting i deras sanna färger. Den är  själens instinkt, som växer inom oss i förhållande till hur vi använder den, och som hjälper oss att förnimma och förstå tingens verklighet med långt större klarhet, än som är möjligt genom att bara använda av våra yttre sinnen och vårt förstånd. Vad man kallar gott förstånd och logik låter oss inte se annat än tingens utseende, det som är tydligt för var och en. Den instinkt som jag talar om, är liksom en projektion från vårt förnimmande medvetande, en projektion som verkar från det subjektiva till det objektiva och inte vice versa [tvärtom], den uppväcker i oss andliga sinnen och krafter och förmågan att handla; dessa sinnen assimilerar det väsentliga innehållet av det föremål eller den handling som undersöks, och framställer dem för oss sådana de verkligen är och inte sådana de verkar vara för våra fysiska sinnen och för vårt kalla förstånd. ”Vi börjar med instinkt och vi slutar med allvetenhet”, säger professor A. Wilder, vår äldsta kollega. Iamblichos har beskrivit denna förmåga, och vissa teosofer har kunnat uppskatta hela sanningen i hans beskrivning.

”Det finns”, säger han, ”en förmåga i människosjälen, som är oändligt högre än alla dem som är ympade på oss eller förvärvade. Genom denna kan vi komma i förbindelse med högre väsen, finna oss förflyttade bortom scenerna för detta jordiska liv och delta i de himmelska invånarnas sfärer och deras högre tillvaro och övermänskliga krafter. Genom denna förmåga kommer vi slutligen att finna oss befriade från ödets (karmas) herravälde och vi blir, så att säga, vår egen lyckas smed. För när de yppersta delarna i oss finner sig fyllda med energi, och när vår själ blir upplyft till väsen högre än dem vetenskapen känner till, kan hon skilja sig från de villkor, som kvarhåller henne under vardagslivets ok; hon byter ut sitt nuvarande liv mot ett annat, hon avstår från de konventionella vanorna som tillhör tingens yttre ordning, för att överlämna sig åt och blanda sig med en annan tingens ordning, som härskar i detta högsta tillstånd av tillvaro”

Platon har uttryckt samma idé på några rader: ”Gudomens ljus och anda är själens vingar. De höjer henne ända tills hon kommer i beröring med gudarna ovan denna jord, med vilken människoanden är alltför beredvillig att nedsöla sig. .... Att bli lik gudarna är att bli helig, rättvis och vis. Detta är målet med människans skapelse, och detta borde även vara hennes mål vid förvärvandet av kunskap.”

Detta är sann teosofi – inre teosofi – själens teosofi. Men om den efterlevs med ett själviskt mål, förändrar den karaktär och blir demonosofi. Det är därför som den Orientaliska visdomen lär oss att den indiske yogin som isolerar sig i en ogenomtränglig skog, eller den kristne eremiten som drar sig tillbaka i öknen, som vanligen skedde i forna tider, inte är annat än fulländade egoister. Den ene handlar i avsikt att finna en nirvanisk tillflykt bort från reinkarnation; den andre i ändamål att frälsa sin själ – båda tänker bara på sig själva. Deras motiv är helt och hållet personligt. Även om man antar att de når sitt mål, kan de likväl jämföras med fega soldater som rymmer från sitt regemente just när striden skall börja för att skydda sig för kulorna.

Genom att isolera sig på detta sätt hjälper varken yogin eller ”helgonet” någon annan än sig själv; de visar sig tvärtom i grunden likgiltiga för mänsklighetens öde som de flyr undan och överger. Klostret på berget Athos [9] rymmer kanske några uppriktiga fanatiker.  Även dessa har  emellertid utan att veta det avvikit från den enda väg, som kunde leda dem mot sanningen – vägen till Golgata, där var och en frivilligt bär mänsklighetens kors, för mänskligheten. Det är verkligen ett själviskhetens näste av värsta slag, och det är deras likar som Adams’ anmärkning över klostren avser, som säger: ”Det finns ensliga människor där som verkar ha flytt från den övriga mänskligheten för det enda nöjet att möta djävulen tête-á-tête [ansikte mot ansikte]”.
__________________________

[9] Ett berömt grekiskt kloster.

Gautama Buddha stannade i ensamheten bara så länge som han behövde för att uppnå kunskap om sanningen, som han sedan helt och hållet ägnade sig åt att offentliggöra, levde på allmosor och hjälpte mänskligheten. Jesus drog sig inte tillbaka till öknen mer än fyrtio dagar och dog för samma mänsklighet. Apollonios från Tyana, Plotinos och Iamblichos levde i världen och för världen samtidigt som de förde ett så enkelt och återhållsamt liv att det nästan gränsade till asketism. Våra dagars största asketer och helgon är inte sådana som drar sig tillbaka till otillgängliga platser, utan sådana som – fastän de undviker Europa och civiliserade länder, där ingen har öron eller ögon för någon annan än sig själv, länder delade i Kains och Abels tvenne läger – tillbringar de sina liv med att färdas från en ort till en annan för att göra gott och hjälpa mänskligheten.

De som betraktar människosjälen som en emanation av gudomen, som en liten del eller stråle av den universella och ABSOLUTA själen, förstår liknelsen om de anförtrodda ”punden” bättre, än de kristna gör. Den som gömmer pundet i jorden, som blivit honom givet av hans ”herre”,  skall förlora detta pund, liksom asketen förlorar det då han i sitt huvud får för sig att ”frälsa sin själ” i självisk ensamhet. Den ”gode och trogne tjänaren”, som fördubblar sitt kapital genom att skörda för honom som inte sått, eftersom han inte hade medel att göra detta, och som skördar där den fattige inte utsått några frön, handlar som en sann altruist. Han skall få sin kompensation, medan han arbetat för en annan, utan någon tanke på gottgörelse eller belöning. Denne är den altruistiske teosofen, medan den förre bara är en egoist och en feg stackare.

Det Fyrtorn på vilken alla verkliga teosofers ögon är fästade, är detsamma som i alla tider varit den fängslade människosjälens mål. Detta Fyrtorn, vars ljus inte skiner på något jordiskt hav, men som har avspeglat sig i de dunkla djupen av den oändliga rymdens ursprungliga vatten, kallas av oss liksom av forna tiders teosofer: ”Gudomlig Visdom”. Denna är den esoteriska lärans sista ord; och var fanns det land i forntiden, som hade rätt att kalla sig civiliserat och inte ägde ett dubbelt system av VISDOM – den ena delen avsedd för massorna och den andra för de få – det exoteriska och det esoteriska? Namnet VISDOM, eller som vi ibland säger, ”visdomsreligionen” eller teosofin, är lika gammalt som den mänskliga tanken. Titeln de vise – sanningsdyrkarnas präster – var dess första härledda ord. Dessa ord förvandlades sedan till filosofi och filosofer - ”älskare av vetenskap” eller av visdom. Det är Pythagoras som vi har att tacka för detta namn, liksom för namnet gnosis, ”kunskapen om tingen sådana de är”, eller om de verkliga väsensegenskaperna under den yttre formen. Under detta namn, så ädelt och så riktigt i sin definition, betecknade alla mästare i forntiden vår totala kunskap om mänskliga och gudomliga ting. Indiens vise och brahmaner, Kaldéns och Persiens mager, Egyptens och Arabiens hierofanter, Judéens och Israels profeter eller nabi, liksom Greklands och Roms filosofer har alltid klassificerat denna vetenskap i två avdelningar, den esoteriska eller sanna, och den exoteriska eller i symboler dolda. Ända till våra dagar betecknar de judiska rabbinerna med namnet mercavah sitt religionssystems kropp eller vehikel, det som i sig innehåller den högre kunskap, som är tillgänglig endast för de invigda och där mercavah blott är skalet.

Man anklagar oss för att hålla den högre teosofin hemlig. Vi medger att den lära, som vi kallar Gupta-Vidya (Hemlig Kunskap), bara är för ett litet fåtal. Men var fanns i forna tider de mästare, som inte höll sina läror hemliga av fruktan att de skulle bli vanhelgade? Alltifrån Orfeus och Zoroaster, Pythagoras och Platon ända till rosenkreutzarna och nyare tiders frimurare, har den regeln ständigt gjort sig gällande, att lärjungen måste förtjäna sin mästares förtroende, innan han av honom får ta emot det högsta och avgörande ordet. De äldsta religionerna har alltid haft sina stora och sina små mysterier. Neofyterna och katekumenerna avlade en okränkbar ed, innan de blev antagna. Esserena i Judéen och på Karmelberget krävde samma sak. Nabi och nazarenerna (Israels ”avskilda”), liksom lekmannachelor och brahmâcharyas i Indien, skilde sig mycket från varandra. De förra kunde och kan vara gifta och stanna kvar i världen, under tiden de studerar de heliga skrifterna upp till en viss grad; de senare, nazarenerna och brahmâcharyas, har alltid vigt sina liv åt initiationens mysterier. Esotericismens höga skolor var internationella, men inte tillgängliga för allmänheten, vilket bevisas av Platon, Herodotos och andra, som besökte Egypten för att bli invigda där; medan Pythagoras, efter att ha besökt brahmanerna i Indien, gjorde ett uppehåll i ett egyptiskt tempel, för att slutligen bli invigd på berget Karmel., enligt Iamblichos. Jesus följde den traditionella seden och rättfärdigade sin tystlåtenhet genom att anföra den välkända föreskriften:

Ge inte åt hundarna vad heligt är,
och kasta inte era pärlor för svinen,
på det att dessa inte må trampa dem under fötterna
och sedan vända sig om och sarga er.

Vissa forntida skrifter – kända av bibliofiler – personifierar VISDOMEN, vilken de framställer som emanerande från AIN SOF, de judiska kabbalisternas Parabrahm, och gör den till den manifesterade gudens medhjälpare och följeslagare. Härifrån härleder sig dess heliga karaktär hos alla folk. Visdomen är oskiljaktig från gudomen. Sålunda ha vi Vedaböckerna, som strömmar från den hinduiska Brahmâs (Logos) mun; namnet Buddha kommer från budha ”Visdom”, gudomlig intelligens; den babyloniske Nebo, Thoth från Memfis, grekernas Hermes, var alla den esoteriska visdomens gudar.

Den grekiska Athena, de egyptiska Metis och Neith är prototyper till Sofia-Achamot, gnostikernas kvinnliga visdom. Den samaritiska pentateuken kallar skapelseboken Akamauth eller ”Visdom”, liksom även de två fragmenten av mycket gamla manuskript ”Salomos Visdom” och ”Iasous’ (Jesus) Visdom”. Den bok som kallas Mashalim eller ”Salomos predikare och ordspråk”, personifierar visdomen genom att kalla den ”skaparens (Logos’) medhjälpare” i följande uttryck (bokstavligt översatt):

I (a) H V (e) H [*] ägde mig från begynnelsen.
Men som den första emanationen inom evigheterna,
Framträdde Jag från urtiden, den ursprungliga.–
Alltifrån de första dagarna på jorden;
Jag föddes före det stora djupet.
Då varken källor eller vatten fanns,
Då han utstakade cirkeln på djupets yta,
Var jag där med honom Amun.
Jag var hans glädje, dag efter dag.

__________________________

[*] J H V H eller Javeh (Jehovah) är tetragrammaton, alltså det Emanerade Logos och skaparen; det HELA, utan början och slut,  – AIN-SOF –  som inte äger förmågan att skapa, eller önskan att skapa, i sin egenskap av det ABSOLUTA.

Detta är exoteriskt liksom allt som har avseende på nationernas personliga gudar. Det OÄNDLIGA kan inte förstås av vårt förstånd, som bara kan särskilja och definiera; – men vi kan alltid uppfatta den abstrakta föreställningen om denna, tack vare en förmåga som är högre än förståndet – intuitionen, eller den andliga instinkten, som jag tidigare talat om. Endast de högt invigda, som har den ovanliga förmågan att kunna försätta sig i ett tillstånd av Samâdhi – vilket vi bara mycket ofullständigt kan återge med ordet hänryckning, ett tillstånd där man upphör att vara det begränsade och personliga ”jaget”, och istället blir ett med det HELA – är de enda som kan skryta med av att ha varit i kontakt med det oändliga: men lika litet som andra dödliga kan de beskriva detta tillstånd med ord.

Dessa korta antydningar om sann teosofi och dess utövande, har lagts fram för det fåtal av våra läsare, som är begåvade med den efterlängtade intuitionen.

___________________________________________________

LJUSET FRÅN DET OKÄNDAS FYRTORN

III

Vet då alltid våra kritiker vad de gör narr av? Äger de den minsta föreställning om det arbete, som utförs i världen och om de andliga förändringar, som åstadkoms av denna teosofi, vilken de hånar? Det framsteg, som vår litteratur gjort, är påtagligt, och tack vare vissa outtröttliga teosofer erkänns detta även av de mest kortsynta. Det finns inte så få, som är övertygade om, att teosofin ska vara framtidens filosofi och lagbok, om inte dess religion. Det reaktionära partiet, som fångats av konservatismens dolce far niente, har en förkänsla av detta; av det härleder sig allt detta hat och alla dessa förföljelser; varvid kritiken kallas till hjälp. Men kritiken, som blivit instiftades av Aristoteles, har avlägsnat sig långt från sitt ursprungliga program. De gamla filosoferna, så okunniga i frågor som hör till den nya tidens civilisation, kritiserade ett system eller ett arbete med rättvisa, endast i avsikt att förbättra och fullkomna det som de underkände. De studerade ämnet först och sedan analyserade de det. De gjorde på det sättet en tjänst, som godtogs och erkändes som sådan av bägge parterna. Håller den moderna kritiken sig alltid till denna gyllene regel? Uppenbarligen inte.  

Våra domare befinner sig inte längre på långt när på samma ståndpunkt som Kant intog i sin filosofiska kritik. En kritik, grundad på impopularitet och förutfattade meningar har ersatt det ”rena förnuftets kritik”; och man söndersargar slutligen med tänderna allt vad man inte förstår och i synnerhet det man inte det minsta bryr sig om att förstå. I det senast förflutna århundradet – gåspennans gyllene ålder – var kritiken ibland bitande och skarp, men ständigt rättvis. Caesars hustru kunde misstänkas, men hon dömdes aldrig innan hon blivit hörd. I vårt århundrade bortges Montyons [10] belöning och reses statyer åt dem som uppfinner det mest mördande krigsredskapet; nu för tiden, då stålpennan har ersatt sin ringare föregångare, och då den bengaliska tigerns eller nilkrokodilens käftar och klor skulle göra mindre grymma och djupa sår än de som framkallas av den moderna kritikens stålspets, även då den är fullständigt obekant med det som den så grundligt söndersargar.
__________________________

[10] Baron de Montyon i Frankrike stiftade under förra århundradet belöningar åt dem som på ett eller annat sätt var till nytta sina medmänniskor. Utg. 

Det är kanske någon tröst att veta, att flertalet av våra litterära kritiker, transatlantiska eller kontinentala, är före detta skribenter, som gjort fiasko i litteraturen och som hämnas för sin medelmåttlighet på allt, som kommer i deras väg. Det simpla, franska vinet, kallat ”le petit bleu”, dåligt och förfalskat, övergår nästan alltid till ättika. Olyckligtvis är tidningsreferenter och notisjägare i allmänhet – penninghungriga stackare, som vi inte önskar se berövade sina honorar, även då de får detta på vår bekostnad – inte våra enda och farligaste kritiker. Hycklarna och materialisterna – religionernas får och getter – har i sin ordning ställt oss på sin index ex purgatorius; våra böcker förbjuds från deras bibliotek, våra tidskrifter bojkottas och vi själva görs till ”var mans niding”. Samma fromma själ, som efter bokstaven tror på alla de bibliska underverken, som med rörelse följer de iktygrafiska undersökningar, som av Jonas görs i valfiskens buk, såväl som Elias transeteriska luftfärd, då han likt en salamander flög bort i sin eldvagn – betraktar inte desto mindre teosoferna som underverksmånglare och bedragare. En annan – Haeckels trogne slav – som klarlägger en lika blind lättrogenhet som hycklaren genom sin tro på människans och gorillans utveckling från en gemensam stamfader – i betraktande av den totala frånvaron av varje spår i naturen av någon som helst förenande länk – kiknar av skratt, då han finner sin granne tro på ockulta fenomen och på psykiska manifestationer. Trots allt detta, kan varken skrymtaren eller vetenskapsmannen och inte heller akademikern, även om denne råkar höra till de ”Odödligas” antal, förklara för oss det minsta bland livets problem.

Metafysikern, som under sekler studerat varats fenomen i dess första principer och som medömkansfullt ler,då han lyssnar till de teosofiska ”villfarelserna”, skulle försättas i stor förlägenhet, om man skulle be honom förklara för oss drömmarnas filosofi eller till och med orsak. Vem av dem skulle kunna säga oss, varför alla mentala operationer – med undantag av omdömesförmågan, som ensam befinner sig i overksamhet och paralyserad – fortsätts under våra drömmar med lika stor kraft och livlighet som då vi är vakna? Herbert Spencers lärjunge skulle sända den som utan vidare omständigheter ställde till honom en sådan fråga – till biologen. Denne, för vilken matsmältningen är varje dröms A och O – liksom hysterien, denne store Proteus med tusen former, som är verksam i alla psykiska fenomen – ska på intet vis kunna tillfredsställa oss. Indigestion och hysteri är i själva verket tvillingsystrar, två gudinnor, åt vilka moderna fysiologer rest ett altare, vid vilket de själva officiera som överstepräster – så länge det gäller grannens gudar. 

Av allt detta följer, att den kristne, som stämplar teosofin som den ”förbannade vetenskapen” och den förbjudna frukten; att vetenskapsmannen, som i metafysiken bara ser ”den förryckte poetens område” (Tyndall); att notisjägaren, som bara vidrör den med förgiftade tänger; och att missionären, som förbinder densamma med avgudadyrkan och med ”den i mörker levande hindun”, av detta följer, sade vi, att den stackars Theo-Sophian är lika nesligt behandlad nu som då hon av de gamle kallades SANNINGEN – men likafullt förvisades till bottnen av en brunn. Till och med de ”kristna” kabbalisterna, som så mycket tycker om att spegla sig i denna djupa brunns mörka vatten, fastän de där inte ser någonting annat än återspeglingen av sina egna ansikten, vilket de tror vara en reflex av sanningen – till och med kabbalisterna bekämpar oss! … Allt detta utgör trots inte något skäl, varför teosofin inte skulle ha någonting att säga till sitt försvar och till sin förmån; varför hon skulle upphöra att hävda sin rätt att bli hörd eller varför hennes uppriktiga och trogna tjänare skulle försumma sin plikt genom att erkänna sig slagna. 

”Den förbannade vetenskapen” säger ni, mina herrar ultramontaner? Ni bör trots detta påminna er, att vetenskapens träd är ympat på livets träd. Att den frukt, som ni anser ”förbjuden” och som ni sedan arton århundraden tillbaka predikar som orsaken till syndafallet, vilket förde döden i världen – att denna frukt, vars blomma slår ut på en odödlig stam, får näring av samma stam, och att den därför är den enda, som kan försäkra oss om odödlighet. Ni, mina herrar kabbalister, är slutligen okunniga om – eller vill vara okunniga om – att allegorin om det jordiska paradiset är lika gammal som världen, och att trädet, frukten och synden en gång hade en mycket mera filosofisk och djupsinnig betydelse än den de ha den dag som är – sedan invigningens hemligheter gått förlorade.  

Protestantismen och katolicismen strider emot teosofin, på samma sätt som de ha satt sig upp emot allting annat, som inte utgått från dem själva; som kalvinismen satt sig upp emot ersättande av sina två fetischer, den judiska bibeln och sabbaten, med de kristnas evangelium och söndag; såsom Rom satt sig upp emot den världsliga undervisningen och frimureriet. Den döda bokstavstron och prästväldet har emellertid haft sin tid. Världen måste röra sig och gå framåt vid äventyr av stillastående och död. Den mentala utvecklingen håller jämna steg med den kroppsliga utvecklingen, och bägge två närmar sig den ENDA SANNINGEN – som är hjärtat i mänsklighetens organism, på sätt och vis är dess utveckling dess puls. Låt cirkulationen avstanna ett ögonblick – hjärtat ska då stanna på samma gång och det är förbi med den mänskliga maskinen! Det är Kristi tjänare, som söker döda eller åtminstone förlama Sanningen genom att slå henne med en klubba, som bär namnet: ”bokstaven som dödar”! Men slutet är nära. Vad Coleridge sagt om politisk despotism kan man med ännu större skäl tillämpas på religiös despotism. För så vitt inte kyrkan drar tillbaka sin tunga hand, som trycker som en nattmara på miljoner troendes plågade bröst, vare sig de vill det eller inte, och vilkas förnuft förlamas i vidskepelsens klor, så ska den ritualistiska kyrkan vara dömd att avstå från sin plats till förmån för religionen och att – dö. Snart ska hon stå vid valet. För när en gång folket blir upplyst angående den sanning, som hon med så mycken omsorg döljer, ska ett av två ting hända: kyrkan ska antingen omkomma genom folket, eller också, om massorna lämnas i okunnighet, i den döda bokstavens slaveri, – ska hon förgås med folket. Ska de som tjänar den eviga sanningen, av vilken de har gjort en ekorre, som snurrar runt på det kyrkliga hjulet, visa sig tillräckligt altruistiska  för att av de två vägarna välja den bästa? Vem vet! 

Jag upprepar ännu en gång: det är endast teosofin, om den rätt förstås, som kan frälsa världen från förtvivlan genom att på nytt frambringa den sociala och religiösa reform, som redan en gång förut blivit fullbordat i historien genom Gautama Buddha; en fredlig reform, genomförd utan spillandet av en enda droppe blod, där var och en förblir vid sina fäders tro, om han så önskar. För att göra detta har hon endast att ta bort de parasitiska utväxter av mänsklig tillverkning, som för närvarande förkväver alla religioner och kyrkor i världen. Låt henne bara godkänna och anta det väsentliga – det som är lika i dem alla: det vill säga, anden som ger liv till den människa i vilken hon har sin boning, och skänker henne odödlighet. Må varje människa känna sig manad att söka sitt ideal: den stjärna som lyser ovanför henne som guide. Låt henne följa den och aldrig vika från dess väg; så  kan hon vara nästan säker på att nå livets ”fyrtorn” – SANNINGEN. Det spelar ingen roll, om hon sökt och funnit den på bottnen av en krubba eller i en brunn. 

___________________________________________________
 

LJUSET FRÅN DET OKÄNDAS FYRTORN

IV

Så le då åt vetenskapernas vetenskap utan att veta det första ordet av det!! Man ska säga oss, att detta är våra herrar kritikers litterera rättighet. Hjärtans gärna. Det är sant, att om man alltid bara talade om vad man förstår, skulle man endast säga det som är sant, men – det vore inte alltid så roligt. När jag läser de kritiska avhandlingar, som skrivs över teosofin, de plattheter och det enfaldiga löje, som man finner passande att använda gentemot den mest storartade och sublima filosofi i världen, av vilken bara en aspekt återfinns i filaleternas ädla etik – så frågar jag mig själv, om akademikerna i något land någonsin förstått de alexandrinska filosofernas teosofi bättre än de förstår oss? Vad vet man, vad kan man veta om den universella teosofin, med mindre man studerat under visdomens mästare? Och fastän man förstår så lite av Iamblichus, Plotinus och till och med av Proklus, det vill säga av de tredje och fjärde århundradenas teosofi, ger man sig likväl ut för att kunna bedöma det nittonde århundradets neo-teosofi! 

Teosofin, säger vi, kommer till oss från det yttersta Österlandet, såsom Plotinus’ och Iamblichus’ teosofi och till och med det gamla Egyptens mysterier gjorde. Omtalar inte Homeros och Herodotos att de gamla egypterna var ”etioper från Österlandet”, som enligt traditionen kommit från Lanka eller Ceylon? För det erkänns allmänt, att det folk, som dessa två klassiska författare kalla etiopier från Österlandet, inte var annat än en koloni mycket mörkhyade arier, södra Indiens dravider, vilka medförde till Egypten en redan befintlig civilisation. Denna utvandring ägde rum i de förhistoriska tider, vilka baron Bunsen benämner pre-menita (före Menes), men som har sin egen historia i Kalouka-Battas gamla annaler. Utom och skilt från de esoteriska läror, som inte meddelas en hånande allmänhet, visar oss den stora sanskrit lärde överste Vans Kennedys historiska undersökningar (en medtävlare till dr Wilson), att det för-assyriska Babylonien var ett hemvist för bramanismen och för sanskrit såsom ett prästerligt språk. Vi vet dock, om vi får sätta tro till Andra Moseboken, att Egypten hade, långt före Mose tid, sina spåmän, sina hierofanter och sina mager, det vill säga före den XIX dynastin. Slutligen ser Brugsh-Bey i många av Egyptens gudar invandrare från andra sidan Röda havet – och de stora vattnen i den Indiska oceanen. 

Med detta kan det nu förhålla sig hur som helst, men man kan med visshet säga att teosofin härstammar i rätt led från den universella GNOSIS’ stora träd, vars frodiga grenar utbreder sig över hela jordklotet såsom ett valv och överskyggade alla tempel och alla nationer vid en tidpunkt, som den bibliska tidräkningen roar sig med att kalla antediluviansk (före syndafloden). Denna gnosis representerar sammanfattningen av alla vetenskaper, som i gångna tider inkarnerats på jorden. Det ges människor, som i dessa vill se fallna änglar eller fiender till människosläktet; dessa Guds söner, vilka såg, att människornas döttrar var sköna och därför tog dem till hustrur samt meddelade dem alla himmelens och jordens hemligheter. Må de tänka så. Vi tror på Avatarer och på gudomliga dynastier, på en tid, då det i verkligheten fanns ”jättar på jorden”, men vi förkastar helt och hållet föreställningen om ”fallna änglar” eller om Satan och hans här. 

”Vad är då er religion eller er tro?” frågar man oss. ”Vad studerar ni företrädesvis?” 

”SANNINGEN”, svarar vi. Sanningen varhelst vi finner henne; för i likhet med Ammonius Sakkas är vår högsta önskan att försona alla de olika religionssystemen med varandra, att hjälpa var och en att finna sanningen i sin egen religion, men också vara tvungna upptäcka densamma i sin grannes. Vad betyder namnet, om saken är i det väsentliga densamma? Plotinus, Iamblichus och Apollonius från Tyana hade alla tre, sägs det, den underbara förmågan av profeterande, av klarseende och att kunna bota sjukdomar, fastän de tillhörde tre skilda skolor. Profeterandet var en konst, som odlades likaväl av esseerna och B’ni Nebim bland judarna som av prästerna i hedningarnas orakler. Plotinus’ lärjungar tillskrev sin mästare underbara krafter; Filostratus har gjort liknande anspråk för Apollonius, medan Iamblichus hade rykte om sig att ha överträffat alla de andra eklektikerna i teosofisk teurgi. Ammonius förklarade, att all moralisk och praktisk VISDOM var på plats i Thots eller Hermes Trismegistos’ böcker. Men Thot betyder ”ett kollegium”, en skola eller församling, och de arbeten, som utgivits med detta namn var, enligt teodidakterna, identiska med de vises läror från den yttersta Österlandet. Om Pythagoras förvärvade sina kunskaper i Indien (där han ända till denna dag nämns i de gamla manuskripten under namnet Yavanachârya [11] (den ”grekiske Mästaren”), så vann Platon sina kunskaper i Thot-Hermes’ böcker.  På vad sätt den unge Hermes, herdarnas gud, med tillnamnet ”den gode herden”, som hade överinseende över  spådom och klarseende, blev identisk med Thot, den förgudade vise och författaren till Dödsboken – detta kan blott den esoteriska läran avslöja för orientalisterna.

__________________________

[11] Namnet är sammansatt av de två orden Yavana, ”Joniern”, och achârya, ”professor eller mästare.”

Varje land har haft sina frälsare. Den som skingrar okunnighetens mörker med hjälp av vetenskapens fackla och på så sätt uppenbarar sanningen för oss, förtjänar denna titel som ett uttryck för vår tacksamhet lika mycket som den som frälser oss från döden genom att bota våra kroppar. Han har uppväckt i vår försoffade själ förmågan att kunna skilja det sanna från det falska genom att tända ett förut inte befintligt gudomligt ljus, och han har rätt till vår uppskattade beundran, för han har blivit vår skapare. Vad ligger det för vikt på namnet eller symbolen, som personifierar den abstrakta idén, om denna idé är densamma och sann! Vare sig den konkreta symbolen bär det ena eller andra namnet, vare sig frälsaren, på vilken man tror, kallas med sitt jordiska namn Krishna, Buddha, Jesus eller AEsklepios – även känd som ”frälsare-guden” – så har vi bara att erinra oss en sak: de gudomliga sanningarnas symboler har inte blivit uppfunna för att roa den okunnige; de är den filosofiska tankens A och O. 

Då nu teosofin är den väg, som leder till sanningen i varje religion såväl som i varje vetenskap, så är ockultismen så till säga, proberstenen och det universella lösningsmedlet. Den är Ariadnes tråd, given av mästaren till den lärjunge som vågar sig in i Varats hemlighetsfulla labyrint; den fackla, som lyser för honom genom livets farliga irrgångar – alltjämt Sfinxens gåta. Men det ljus, som kastas av denna fackla, kan bara urskiljas med den vaknade själens öga eller med våra andliga sinnen. Det bländar materialistens öga liksom solen bländar ugglan. 

Då vi inte har vare sig dogmer eller ritualer – eftersom dessa endast är fjättrar, den materiella kropp, som kväver själen – så använder vi inte heller de västerländska kabbalisternas ”ceremoniella magi”; vi känner alltför väl till dess faror för att någonsin vilja tillåta den. I det Teosofiska Samfundet har varje medlem frihet att studera vad han vill, förutsatt att han inte ger sig in på okända områden, vilket med all visshet skulle föra honom i armarna på svart magi – den trolldom, mot vilken Eliphas Levi så öppet varnar sin publik. De ockulta vetenskaperna är farliga för den som inte förstår dem tillräckligt. Den som alldeles ensam överlämnar sig åt deras utövning, löper fara att bli sinnessjuk. Därför gör de som studerar dem klokt i att förena sig i grupper av tre till sju deltagare. Grupperna bör innehålla ett udda antal medlemmar för att få mera makt. En grupp, hur lite sammanhållning den än har, som bildar en enda förenad kropp, vari de personers förståndsgåvor och förnimmelser, som arbetar tillsammans, fullständiga och ömsesidigt understödjer varandra, det vill säga, att den ene medlemmen förser den andra med den egenskap, som den andre lider brist på – en sådan grupp ska alltid sluta med att bli en fullkomlig och oövervinnelig kropp. ”Enighet ger styrka”. Moralen i fabeln om mannen, som testamenterade åt sina söner en knippe käppar, vilka aldrig fick åtskiljas, är en sanning, som alltid ska förbli axiomatisk.
 

___________________________________________________

LJUSET FRÅN DET OKÄNDAS FYRTORN

V

Lärjungarna (Lanoorna) av Diamanthjärtats (magins) lag skall hjälpa varandra i sina studier. Grammatikern ska vara honom till hjälp, som söker metallernas själ (kemisten)” och så vidare (Gupta-vidya- katekesen.) 

De okunniga ska skratta, om man berättade för dem, att alkemisten kan i de ockulta vetenskaperna vara nyttig för filologen och tvärt om. Men de skall kanske förstå saken bättre, om man säger dem, att vi med detta substantiv (grammatiker, filolog) vill beteckna den, som studerar de motsvariga symbolernas universella språk, fastän bara medlemmarna av det Teosofiska Samfundets ”Esoteriska Sektion” kommer klart förstå, vad termen filolog betyder i denna mening. Allt i naturen har motsvarigheter och är ömsesidigt beroende. I sin abstrakta mening är teosofin den vita strålen, varifrån de sju färgerna i solspektrumet härleder sig, och varje mänsklig varelse assimilerar en av dessa strålar mera än de övriga sex. Av detta följer, att sju personer kan hjälpa varandra ömsesidigt, om var och en av dem är genomträngd av var sin särskilda stråle. Då de på så sätt har till sin tjänst det sjutaliga strålknippet, så har de och de sju naturkrafterna till sin disposition. Men det följer även att, för att nå detta mål, valet av de sju personerna, som ska bilda en grupp, bör överlämnas åt en erfaren, i de ockulta strålarnas vetenskap invigd person. 

Men vi har gett oss in i ett farligt område, där den esoteriska Sfinxen löper stor fara att beskyllas för mystifikation. Trots det lämnar oss den officiella vetenskapen ett bevis på att vi talar sanning, och vi finner detta bekräftat i den fysiska och materialistiska astronomin. Solen är en, och dess ljus skiner för var och en, den värmer den okunnige lika väl som astronomen. Vad beträffar hypoteserna över dagens stjärna, dess sammanfattning och natur, så är deras namn legio. Ingen av dessa hypoteser innehåller dock hela sanningen, inte ens tillnärmelsevis. Ofta är de bara antaganden, vilka snart ersättas av andra. För det är på de vetenskapliga teorierna mera än på andra ting här på jorden som dessa rader av Malherbe är användbara: 

Et rose, elle a  ve´cu oe que vivent les roses,
L´espace d´um matin

[Och varande en ros, hon delat rosors lott,
och hennes liv har räckt en sommarmorgon bara] 

Vare sig dessa teorier smycka vetenskapens altare eller inte, så kan trots det var och en av dem innehålla en liten smula sanning. Sorterade, jämförda, analyserade och sammanbundna med varandra kan alla dessa hypoteser bilda ett astronomiskt axiom, ett sakförhållande i naturen, i stället för en drömbild i en vetenskaplig hjärna.

Detta är långt ifrån  att betyda att vi skulle vilja acceptera en smula sanning till och med i varje axiom, som godkänns som sann av Akademierna, som till exempel solfläckarnas uppkomst och fantastiska förvandlingar – Nasmyths teori i närvarande stund. Sir John Herschell började med att i dem se solinvånare, sköna och jättelika änglar. William Herschell, som iakttog en försiktig tystnad rörande dessa himmelska salamandrar, delade den äldre Herschells åsikt, att solklotet bara var en skön metafor, en maya – och uttryckte på så sätt ett ockult axiom. Solfläckarna har funnit en Darwin i varje astronom av någon betydenhet. De togs efter vart annat för planetandar, solmänniskor, pelare av vulkanisk rök (frambragt, antar vi, av akademiska hjärnor), ogenomskinliga moln och slutligen för skuggor i form av pilblad (pilblads-teorin). I närvarande stund är solguden avsatt. Enligt vetenskapsmännens vittnesbörd utgör han ingenting annat än ett jättestort kolklot, ännu glödande men färdigt att slockna i vårt solsystems eldstad!

Så förhåller det sig även med de spekulationer, som offentliggörs av Teosofiska Samfundets medlemmar, när deras författare, fastän de tillhör det Teosofiska brödraskapet, dock aldrig har studerat de sanna esoteriska lärorna. Dessa spekulationer kan aldrig bli annat än hypoteser, knappast färgade av en sanningens stråle, nedsänkta i ett fantastiskt kaos och ofta orimliga. Genom att välja ut en viss procent därur och genom att ställa dem bredvid varandra, ska man dock lyckas ur dem dra ut en filosofisk sanning. För, låt oss först som sist säga det, teosofin står i den saken över vetenskapen, att den undersöker den motsatta sidan av varje skenbar sanning. Den tränger in i och analyserar varje sakförhållande, som framställs av den fysiska vetenskapen, och söker i denna bara det väsentliga samt den slutliga och ockulta sammansättningen av varje kosmisk och fysisk uppenbarelseform, den kan tillhöra det andliga, intellektuella eller materiella området. Med ett ord, teosofin börjar sina undersökningar, där materialisterna slutar sina. 

”Det är alltså metafysik som ni bjuder oss på?” invänder man mot oss. ”Varför inte säga det genast.

”Nej, det är inte metafysik, som man i allmänhet fattar denna term, fastän teosofin ibland spelar dess roll. Kants, Leibnitz´ och Schopenhaurs spekulationer hör till metafysikens område, precis som Herbert Spencers. När man studerar dessa filosofer, kan man trots det inte avhålla sig från att tänka på Dame Metafysik som iklädd en lösnäsa och som figurerar på maskeradbal hos de akademiska vetenskaperna. Kants och Leibnitz metafysik – är vida höjd över våra dagars metafysik, lika mycket som ballongen i molnen är höjd över en tom pumpa på fältet nedanför. Inte desto mindre är även ballongen, så överlägsen den än är jämförd med pumpan, dock alltför konstlad för att kunna tjäna som transportmedel för de ockulta vetenskapernas Sanning. Denna senare är en gudinna, kanske alltför blottad och bar för att falla våra blygsamma lärde i smaken. Kants metafysik har lett sin upphovsman, utan att denne ägde tillgång till nu använda metoder eller fullkomnade instrument, till upptäckandet av identiteten i solens och planeternas sammansättning och väsensgrund; och Kant har på så sätt bekräftat ett faktum, som en av de bästa astronomer under första hälften av detta århundrade förnekas. Men denna samma metafysik har inte lyckats att för honom bevisa den sanna naturen av denna väsensgrund, lika litet som den hjälpt den nutida fysiken (i trots av dess så högljudda hypoteser) att upptäcka densamma. 

Teosofin, eller snarare de ockulta vetenskaperna, som utgör föremål för dess studium, är på så sätt någonting mera än vanlig metafysik. Den är, om mig tillåtets att använda denna dubbla term, meta-metafyik, meta-geometri och så vidare, eller en universell transcendentalism. Teosofin förkastar helt och hållet de fysiska sinnenas vittnesbörd, om dessa inte är grundade på de psykiska och andliga förnimmelserna. Även i fall av det högst utvecklade klarseende och klarhörande, måste det slutliga vittnesbördet av båda dessa förkastas, såvida inte dessa termer betyder detsamma som – eller den ekstatiska illuminationen (hänryckta, inre upplysningen) hos Jamblichus, hos Plotinus och Porphyrius. På samma sätt förhåller det sig med de fysiska vetenskaperna; förnuftets vittnesbörd på det jordiska planet bör, i likhet med våra fem sinnens vittnesmål, få imprimatur av det gudomliga jagets sjätte och sjunde sinnen, innan ett faktum kan godkännas av den sanne ockultisten. 

Den officiella vetenskapen lyssnar till vad vi säger och – skrattar åt detta. Vi läser dess ”rapporter”, vi ser den förguda sitt inbillade framåtskridande, sina stora upptäckter – varav mer än en, under det den gjort det lilla antalet rika ännu rikare, har försänkt miljoner fattiga i ett ännu förskräckligare elände – och vi lämnar den åt dess öde. Men då vi finner, att den fysiska vetenskapen inte tagit ett steg framåt i kunskapen om urmaterian sedan Anaximenes och den Joniska skolans dagar – är det vår tur att skratta.

I denna riktning har de vackraste arbetena och de utan motsägelse värderikaste upptäckterna i vårt århundrade blivit gjorda av den stora lärda kemisten William Crookes. [12] Vad som särskilt gäller, har hans så märkvärdiga intuition på de ockulta sanningarnas område varit honom till större gagn än all hans lärdom i den fysiska vetenskapen. Det är i sanning varken de vetenskapliga metoderna eller den officiella rutinen, som i någon nämnvärd utsträckning hjälpt honom i hans upptäckt av den strålande materian eller i hans undersökningar över protylen eller urmaterian. [13]

__________________________

[12] Medlem av det Verkställande Rådet i Teosofiska Samfundets London-loge, och President av The Chemical Society i Storbrittanien.

[13] det homogena, inte differentierade elementet, som han kallar meta-element.

 

___________________________________________________

LJUSET FRÅN DET OKÄNDAS FYRTORN

VI 

Det som teosofer, som är i tjänst hos den officiella och ortodoxa vetenskapen, söker utföra var och en i sitt eget fack, studerar ockultisterna av den ”inre gruppen” i enlighet med den esoteriska skolans metod. Om denna metod hittills inte har bevisat sin överlägsenhet för andra än dess egna lärjungar, de som förpliktat sig att aldrig uppenbara den, så bevisar detta ingenting emot densamma. Inte endast termerna magi och teurgi har någonsin blivit ens tillnärmelsevis förstådda, utan även ordet teosofi har blivit vanställt. De definitioner, som givits på detta i encyklopedier och ordböcker, är lika oförnuftiga som löjliga. Till exempel Webster, som tolkar ordet teosofi genom att försäkra sina läsare, att det är ”en omedelbar förening eller umgänge med Gud och högre andar”; och vidare att det är ”förvärvandet av övermänskliga och övernaturliga kunskaper och krafter genom fysiska processer (!?), såsom det praktiseras i platonikernas teurgiska ceremonier eller i de tyska eldfilosofernas kemiska processer”. Men detta är en vanvettig gallimatias. Det är precis som om vi skulle säga, att det är möjligt att förvandla en svag hjärna till en som liknar Newtons och att i denna utveckla ett matematiskt snille genom att tillryggalägga fem mil om dagen på en trähäst. 

Teosofi är liktydig med hinduernas Gnanâ-vidya och Brahmâ-vidya [14] samt med de transhimalayiska adepternas Dzyan, samt de verkliga ”Raja-Yogiernas” vetenskap, vilken är mycket mer tillgänglig än man tror. Denna vetenskap har ett stort antal skolor i Österlandet. Men dess utgreningar är ännu talrikare, och alla har de slutligen skilt sig från huvudstammen – den Arkaiska Visdomen – och skiljer sig till den yttre formen.

__________________________

[14] Vidya kan bara återges med den grekiska termen Gnosis, vetande eller kunskap om dolda och andliga ting; eller också med, kunskap om Brahm, det vill säga om Gud, som i sig innehåller alla gudar. 

Men under det att dessa former modifierades och för varje ny generation avlägsnar de sig allt mera från sanningsljuset, förblev dock grunden för de ursprungliga sanningarna alltid densamma. De symboler, som användes för att uttrycka vissa föreställningar, kan vara olika, men genom sin inre, dolda mening uttrycker de dock alltid samma idéer. Ragon, den lärdaste frimuraren bland alla ”Änkans söner”, har sagt detsamma. Det ges ett prästerligt språk, ”mysteriespråket”, och man kan inte komma långt i de ockulta vetenskaperna om man inte är väl bevandrad i detta. Enligt Ragon betydde ”att bygga eller grundlägga en stad” detsamma som ”att grundlägga en religion”; när detta uttryck förekommer hos Homeros, motsvarar det uttrycket i Brahmâna-böckerna att utdela ”Soma-drycken”, det vill säga, ”att grundlägga en esoterisk skola”, inte en ”religion”, såsom Ragon säger. Hade han misstagit sig? Vi tror inte det. Men liksom en ockultist av den inre kretsen inte kan berätta vad han lovat hemlighålla för en vanlig medlem av det Teosofiska Samfundet, så fann sig även Ragon tvungen att bara avslöja relativa sanningar för sina lärjungar. Det är trots allt helt säkert, att han studerat åtminstone de elementära grunderna av MYSTERIE SPRÅKET. 

Hur ska vi kunna lära oss detta språk? frågar vi oss. Vi svarar: Studera alla religioner och jämför dem med varandra. För att grundligt lära det behövs en lärare, en guru; för att vinna denna kunskap på egen hand behövs mera än att vara ett snille; det fordras att vara inspirerad såsom Ammonius Sakkas var. Uppmuntrad inom kyrkan av Clemens Alexandrinus och Athenagoras, beskyddad av de lärda i synagogan och akademin, samt avgudad av hedningarna, ”lärde han sig mysteriernas språk genom att undervisa om det gemensamma ursprunget till alla religioner och om en gemensam religion”. För att göra detta hade han bara att undervisa i sin skola i enlighet med Hermes’ gamla föreskrifter, vilka Platon och Pythagoras hade så väl studerat och varur deras filosofiska system härledde sig. Ska det förvånar oss, om han i de första verserna av Johannes evangeliet fann samma läror som i de tre ovanstående filosofiska systemen, drog den förnuftiga slutsatsen att den stora Nazarenens avsikt var att återupprätta den gamla visdomens sublima vetenskap i hela dess ursprungliga integritet? Vi tror som Ammonius. Bibelns berättelser och mytologins historier om gudarna kan omöjligt förklaras på mer än två sätt: antingen är dessa berättelser och dessa historier upphöjda och djupsinniga allegorier, belysande universella sanningar, eller så är de sagor till ingen annan nytta än att söva de okunniga. 

Alltså innehåller allegorierna – de judiska såväl som de hedniska – alla sanningar och kan bara förstås av den som känner forntidens mystiska språk. Låt oss se vad som i detta hänseende sägs av en av våra utmärktaste teosofer, en ivrig platoniker och sakkunnig i hebreiska, som känner sin grekiska och sitt latin såsom sitt modersmål, professor Alexander Wilder [15] i New York:

”Nyplatonikernas grundläggande föreställning var existensen av ett enda och högsta Väsen. Detta var Diu eller ’Himlarnas Herre’ hos de ariska folken, liktydigt med Iao hos kaldeerna och hebréerna. Iabe hos samariterna. Ty eller Tyr hos skandinaverna, Duw hos de gamla brittiska stammarna, Zeus hos trakierna och Jupiter hos romarna. Det var Varat (icke-varat), Facit, ett och högst. Från detta härledes alla de övriga varelserna genom emanation. De moderna har som synes, istället ersatt detta med sin evolutions-teori. En dag ska kanske någon vis, skarpsinnigare än de, sammanslå dessa två system till ett enda. Namnen på dessa olika gudomligheter synes ofta ha blivit uppfunna med föga eller intet avseende fäst vid deras etymologiska betydelse, utan huvudsakligen bara med hänsyn till den ena eller andra mystiska mening, som fästs vid den numeriska betydelsen av de bokstäver, vilka användes vid deras stavning.”

__________________________

[15] Teosofiska Samfundets förste vice ordförande (president) vid dess stiftande. 

Denna numeriska betydelse är en av avdelningarna i ”mysterie-språket” eller det fornåldriga prästspråket. Det lärdes ut i de ”Mindre Mysterierna”, men själva språket reserverades åt de högre invigde. Kandidaten måste först framgångsrikt genomgå de Större Mysteriernas fruktansvärda prov innan han fick motta undervisning. Av detta kommer det sig att Ammonius Sakkas i likhet med Pythagoras lät sina lärjungar avlägga ed på att de aldrig skulle sprida ut de högre lärorna för någon, som inte förut blivit undervisad i de preliminära lärorna och på så sätt blivit mogen för invigning. En annan vis, som levde två århundraden tidigare, gjorde detsamma i fråga om sina lärjungar; enligt vad han sade, talade han till dem ”i liknelser” (eller parabler), emedan ”er är givet att lära känna himmelrikets hemligheter, men åt andra är det inte givet, för att de ’med  med seende ögon inget skola se och med hörande öron inget förstå’.” 

Alltså utgjorde ”de liknelser”, som användes av Jesus, en del av ”mysteriernas språk”, de invigdas heliga tungomål. Rom har förlorat nyckeln till detsamma; genom att förkasta teosofin och uttala sitt anatema över de ockulta vetenskaperna – förlorar hon den för alltid. 

[”Älska varandra”, sade denne store mästare till dem som studerade ”Guds rikes” hemligheter. ”Utöva altruism, iakttagen endräkt, enighet och samstämmighet i era grupper, i alla, som går in i de led, vilka bildas av neofyter och sökare efter den Allenarådande och enda SANNINGEN” säger andra mästare till oss. ”Utan enighet samt ändlig och själisk överensstämmelse kommer ni ingenstans. ’Den som utsår tvedräkt skördar storm’” [16]

__________________________

[16] Siamesiskt och buddhistiskt ordspråk. 

Lärda kabbalister, som är väl hemmastadda i Zohar och de talrika kommentarerna däröver, saknas inte bland våra medlemmar varken i Europa eller ännu mindre i Amerika. Vart ska detta föra oss och vad gott har de intill denna dag gjort samfundet, för vilket de ha förbundit sig att arbeta alltifrån sitt inträde? De flesta av dem ser snett på varandra i stället för att slå sig tillsammans och hjälpa varandra – kabbalans medlemmar är alltid färdiga att göra narr av varandra och att kritisera varandra inbördes. Avund och självisk tävlan borde ju aldrig få råda i ett samfund, vars huvudsakliga mål är broderskap! ”Se hur dessa kristna älska varandra!” sade hedningarna i de första århundradena, kyrkofädernas och deras århundraden, som dödade varandra i den mästares namn, som hade lärt dem kärlek och frid. Kritikerna och de liknöjda börja säga detsamma om teosoferna, och de har rätt. 

De som vill göra framsteg i teosofin – vare sig i abstrakt eller i praktisk mening – bör påminna sig, att söndring och oenighet är första början till misslyckande. Men kan ett tiotal beslutsamma och eniga teosofer bilda en grupp. Kan de arbeta tillsammans, var och en i enlighet med sina speciella fallenheter i den ena eller den andra grenen av den universella vetenskapen, men må var och en av dem känna sig vara i sympati med sin granne. De ska då inte göra något annat än gott till och med i de ordinära medlemmarnas led, som inte syssla med djupare filosofiska spörsmål.  

Om en sådan grupp, vald enligt de esoteriska reglerna, bildas av verkliga mystiker, om de föresätter sig att efterforska sanningen och att hjälpa varandra inbördes i studierna, så försäkrar vi att varje medlem av denna grupp ska göra större framsteg i den heliga vetenskapen på ett år än han kunde göra på tio år, om han var lämnad alldeles ensam. Vad som behövs i teosofin är ömsesidig uppmuntran och inte rivalitet eller tävlan; för övrigt ska den som skryter över att vara den förste, komma fram sist. Inom den sanna teosofin är det alltid den minste, som blir den störste. 

Trots det räknar det Teosofiska Samfundet fler framgångsrika lärjungar än man i allmänhet tror. Men dessa håller sig avsides och arbetar i stället för att prata. De är våra mest nitiska såväl som våra mest hängivna teosofer. Då de publicerar en teosofisk uppsats, glömmer de att sätta ut sitt verkliga namn; på sin höjd använder de sig av en pseudonym. Några bland dem känner mysteriernas språk fullkomligt, och den urgamla bok eller handskrift, som våra lärda omöjligen kunna dechiffrera eller som synes dem bara innehålla en massa synder mot den moderna vetenskapen, är en öppen bok för dem. 

Dessa få hängivna män och kvinnor är stöttepelarna i vårt tempel. De ensamma paralyserar det oupphörliga arbetet av våra teosofiska ”termiter”. ]

Denna sista del, som är inom hakklamrar, finns inte med av okänd anledning i ULTs version av Blavatskys Theosophical Articles , men finns med i Blavatskys Collected Writings, Vol XI, sid 274-275, så vi har här valt at ta med hela Helena Blavatskys text. Öv. Anm.

___________________________________________________

LJUSET FRÅN DET OKÄNDAS FYRTORN

VII 

Det som anförts i det föregående bör kunna tjäna till att vederlägga en del betänkliga missuppfattningar beträffande våra läror och vår tro; bland annat den, enligt vilken teosoferna – åtminstone de som stiftat samfundet – är polyteister (dyrkare av många gudar) eller ateister (gudsförnekare). Vi är varken det ena eller det andra; inte mer än vissa Gnostiker var det, vilka trots att de trodde på tillvaron av planet-, sol- och mångudar, likväl inte uppsände några böner till dem eller uppreste några altare åt dem. Vi tror inte på en personlig gud utanför människan, som är dess tempel, enligt Paulus och andra Invigda; men vi tror på en opersonlig och absolut Princip [17] som ligger så långt bortom all mänsklig fattningsförmåga, att vi ser ingenting mindre än en hädare eller en inbilsk dåre i var och en som försöker att definiera detta stora universella Mysterium. Allt vad vi fått veta om denna eviga och oförlikneliga princip är, att den inte är ande, ej heller materie, ej heller substans, ej heller tanke, utan omfattar allt detta, det absoluta omfattandet. Det är med ett ord ”Gud intet” hos Basilides, ett uttryck så föga förstått även av de lärda och skickliga krönikeskrivarna i ”musée Guimet” (volym XIV), vilka definierar termen tämligen ironiskt, då de talar om denna ”gud intet, som har anordnat och förutsett allt, fastän han har varken förnuft eller vilja”.

__________________________

[17] Denna tro avser endast dem som delar författarinnans åsikter. Varje medlem av T S äger rätt att tro vad och hur han vill. Såsom vi på annat ställe yttrat, är T S ”Samvetets Republik”. 

Ja visserligen, och denna ”gud intet”, såsom varande identisk med vedantinernas Parabrahm – det mest storslagna och det mest filosofiska av alla kända gudsbegrepp – är också identisk med AIN SOF hos de judiska kabbalisterna. Denne är även ”den gud som inte är”, eftersom ”Ain” betyder icke-vara eller det absoluta, INTET eller ”gud intet” hos Basilides; det vill säga, att det mänskliga förståndet, som genom att vara inskränkt till detta materiella plan, inte kan fatta någonting som är, så vitt det inte existerar under någon form. Föreställningen om ett varande är inskränkt till någonting, som existerar vare sig i substans – aktuell eller potentiell – eller i tingens natur eller endast i våra föreställningar; det som inte kan förnimmas av sinnena eller förstås av vårt förstånd (som tillägnar sig allting) existerar inte för oss. 

”Var förlägger du då Nirvana, o store Arhat?” frågade en konung en vördnadsvärd buddhistisk asket, av vilken han mottog undervisning rörande den Goda Lagen.

”Ingenstädes, o store konung!” blev svaret.

”Nirvana existerar då inte?” frågade konungen.

”Nirvana är, men det existerar inte, svarade asketen. 

Detsamma är förhållandet med Gud, ”som inte är”, en dålig ordagrann översättning, för man borde läsa på esoteriskt vis den gud, som inte existerar, men som är. För roten till det grekiska ord som används betyder ”och inte någon”, det vill säga, att vad som omtalas är inte en person eller något ting, utan ett förnekande av båda (huvudordet är neutrum och användes såsom adverb: ”i intet”). Därför är to ouden en hos Basilides absolut identiskt med ”Ain Sof” hos kabbalisterna. I hebréernas religiösa metafysik är det absoluta en abstraktion ”utan form eller tillvaro”, ”utan någon likhet med något annat” (Franck, La Kabbale, page 126). ”Gud är således inget, utan namn såväl som utan egenskaper; det är därför man kallar honom AIN SOF, för ordet Ain betyder inget.” (Franck, La Kabbale, page 153, 596.) 

Det är inte från denna oföränderliga och absoluta princip, vilken bara är en posse [potentiell] med avseende på varat, som gudarna eller den manifesterade världens verksamma principer emanerar. Då det absoluta varken har eller kan ha någon gemenskap med det betingade eller det begränsade, så är det, varifrån emanationerna härstammar, den ”Gud som talar” hos Basilides: det vill säga logos, som Filon kallar ”den andre Guden” och skaparen av formerna. ”Den andre Guden är visdomen av Gud AIN” (Quaest et Salut). ”Men är detta logos, denna ’visdom’, alltid en emanation?” ska man invända mot oss; ”för att låta någonting emanera från INTET är en orimlighet!” Inte på något sätt. Till att börja med är detta ”intet” ett intet, eftersom det är det absoluta och följaktligen det HELA. För det andra är denne ”andre Gud” inte ett emanation från denna kropp. I alla händelser är denne Gud inte verkan av en orsak eller av en övertänkt och planlagd handling, av en medveten och beslutande vilja. Det är bara den periodiska [18] verkan av en evig och oföränderlig lag, oberoende av tid och rum, och vars logos eller skapande intelligens är skuggan eller reflexen.

__________________________

[18] Åtminstone för honom, som tror på en oavbruten följd av ”skapelser” som vi kalla Brahmâs ”dagar och nätter”, eller manvantarer och pralayer (upplösningar eller förstörelser). 

”Men denna föreställning är oförnuftig!” hör vi var och en säga, som tror på en personlig och antropomorf Gud. ”Av de två – människan och hennes skugga – är det den senare, som är intet, en optisk synvilla, och människan, som framkallar den, är intelligensen, fastän i detta fall passiv!” 

Alldeles så; men det är så endast på vårt plan, där allt bara är en illusion; där allt syns vara omvänt som i en spegelbild. För eftersom det enda verkligas område är det icke-verkliga för våra av materien förvillade förnimmelser, och eftersom universum med alla sina medvetna och intelligenta varelser bara är ett torftigt bländverk från den Absoluta Verklighetens synpunkt, – så följer av detta, att det är skuggan av det Verkliga på detta senares plan, som är begåvad med intelligens och egenskaper, medan detta Absoluta – från vår synpunkt – är i saknad av varje slags egenskap, just därför att det är det absoluta. Man behöver inte vara mycket bevandrad i Orientalisk metafysik för att förstå detta; och det är inte nödvändigt att vara en framstående paleograf eller paleolog (fornskriftkännare) för att inse, att Basilides’ system är lika med det vedantiska, hur förvrängt och vanställt det än må blivit av författaren till Philosophumena. Att så skett, framgår tydligt även av de fragmentariska sammandrag av det gnostiska systemet, som arbetet innehåller. Endast den esoteriska läran kan förklara allt det som synes obegripligt och oredigt i Basilides’ missförstådda system, sådant detta blivit överlämnat till oss av kyrkofäderna, dessa villolärornas bödlar. Pater innatus eller den ofödde Guden, den store Archon och de två demiurgerna (världsdanarna), till och med de trehundrasextiofem himlarna, det tal, som innehålls i namnet Abraxas, deras styresman, allt detta härledes från indiska system. Men detta förnekas i vårt pessimistiska århundrade, i vilket allting går med ånga, ja till och med livet, i vilket inte heller något abstrakt – fastän det inte finns något annat som är evigt – intresserar andra än ett fåtal excentriker; och ur vilket människan ryckes bort utan att för ett enda ögonblick ha levt i gemenskap med sin egen själ. 

Oavsett metafysiken, kan trots var och en, som inträder i det Teosofiska Samfundet, där finna en vetenskap och en sysselsättning efter sin smak. En astronom skulle kunna göra flera vetenskapliga upptäckter genom att studera de allegorier och symboler, som förbindas med varje stjärna [19] i de gamla sanskritböckerna, än han någonsin kunde göra bara med hjälp av den akademiska lärdomen. En intuitiv läkare skulle lära mera i Charakas [20] arbeten – översatta till arabiskan i åttonde seklet, eller i de dammiga manuskripten, som finns i biblioteket i Adyar – oförstådda såsom alla de övriga – än i de moderna fysiologiska verken. Teosofer, som hyser intresse för medicinen eller läkekonsten, skulle kunna företa sig sämre ting än att rådfråga de legender och symboler, som blivit avslöjade och förklarade genom Asklepios eller Æskulapius.  För såsom Hippokrates i forna tider konsulterade [21] votivtavlorna i Epidauros, (kallad tempelrotundan Tholos) vid Kos, så skulle de i denna kunna finna föreskrifter om läkemedel, okända i den moderna farmakopén. [22] Han skulle kanske sedan kunna bota i stället för att döda.

__________________________

[19] Varje gud eller gudinna av de 333 000 000 av vilka det hinduiska Panteon är sammansatt, representeras av en stjärna. Som det av astronomerna kända antalet stjärnor och konstellationer knappast uppgår till denna siffra, skulle man kunna misstänka, att de gamla hinduerna kände flera stjärnor än de moderna vetenskapsmännen.

[20] Charaka var en läkare från den vediska tiden. En sägen framställer honom såsom en inkarnation av Vishnus orm under namn av Shecha, som regerade i Pâtâla (underjorden).

[21] Strabon, XIV, 2, 19 – Se också Pausanias, II, 27.

[22] Man vet att alla de som blev botade i Asklepieion, kvarlämnade votivtavlor i templet; att de lät på tavlorna gravera namnen på sina sjukdomar och på de välgörande läkemedlen. Nyligen har en mängd av dessa tavlor blivit uppgrävda. (Se l’Asclepieion d’Athénes. M P Girard, Paris, Thorin, 1881.) 

Låt oss upprepa det för hundrade gången: Sanningen är en! Men så snart den framställes, inte under alla sina aspekter, utan enligt någon av de tusen och en meningar, som hyses av dess tjänare, så är det inte längre den gudomliga SANNINGEN, utan de oklara genljuden av människoröster. Var ska man söka den i dess fullkomlighet, eller åtminstone i dess för oss möjligaste fullkomlighet? Ska vi söka den hos de kristna kabbalisterna eller hos de nutida europeiska ockultisterna? Bland nutidens spiritister eller hos de allra första spiritualisterna? 

”I Frankrike”, sade oss en vän häromdagen, ”ges det lika många system som där finns kabbalister. Hos oss menar sig alla vara kristna. Några av dem är för påven, så att de till och med drömmer om en världslig och allmännelig krona för honom – såsom påve-kejsare. Andra är emot påvedömet, men för en Kristus, visserligen inte en historisk Kristus, men en skapad av deras fantasi, en politiserande och anti-caesarisk Kristus och så vidare, och så vidare. Varje kabbalist tror sig ha återfunnit den förlorade Sanningen. Det är alltid hans egen vetenskap, som är den eviga Sanningen, och varje annan är bara en hägring. Och han är alltid redo att försvara och upprätthålla densamma med spetsen av sin penna ”

”Men de judiska kabbalisterna”, frågade jag, ”är även de för Kristus?”

”Nej, de är för sin Messias. Det är bara en tidsfråga.”

I själva verket kan ingen anakronism förekomma i evigheten. Det är endast så, att därför att alla dessa variationer i termer och system, alla dessa stridiga läror inte kunna innehålla den verkliga Sanningen, så inser jag inte hur de franska kabbalisterna kan göra anspråk på att känna de ockulta vetenskaperna. De har Moses de Léons [23] kabbala, sammanskriven av honom i det trettonde århundradet; men hans Zohar, jämförd med kaldéernas ”Talens bok”, representerar rabbi Simeon ben Jochais arbete lika mycket som de kristna grekernas Pymander representerar den egyptiska Thots verkliga bok. Den lätthet, varmed Rosenroths kabbala och dess på medeltidslatin skrivna texter låter sig förvandlas när de blir lästa enligt Notarions system till kristna och trinitariska texter, erinrar om det som försiggår i sagornas fé-värld. Trots detta har markis de Mirville och hans vän chevalier Drach, en omvänd rabbin, gjort så att den ”goda kabbalan” nästan kan kallas den romerska kyrkans katekes. Må herrar kabbalister nöja sig därmed; vi föredrar trots att hålla fast vid kaldéernas kabbala, ”Talens bok”.

__________________________

[23] Det var han som kompilerade Zohar, efter Simeon ben Jochai – originalen från de första århundradena har alla gått förlorade. Man beskyller honom orättvist för att ha hopdiktat vad han skrivit. Han samlade allt vad han kunde komma över; men han tillade från sitt eget lärdomsförråd alla de ställen, som saknades, med hjälp av de kristna gnostikerna från Kaldeen och Syrien. 

Den som nöjer sig med den döda bokstaven ska – hur mycket han än sveper in sig i Tanaims (de gamla invigda i Israel) mantel – aldrig i de erfarna ockultisternas ögon synas vara någonting annat än vargen, utspökad i lilla Rödluvans farmors nattmössa. Men vargen ska inte uppsluka ockultismen som han uppslukar Rödluvan, symbolen för den efter mysticism hungrande oinvigde, som stoppas honom i munnen. Det är snarare ”vargen” själv som ska förgås genom att stoppas i sin egen grop.

I likhet med bibeln har de kabbalistiska böckerna sin döda bokstav, sin exoteriska mening, likaväl som sin sanna eller esoteriska mening. Nyckeln till den sanna symboliken finns i närvarande stund på andra sidan om Himalayas gigantiska fjälltoppar, där även nyckeln till de indiska systemen kan sökas. Ingen annan nyckel kan öppna de gravar, där sedan tusentals år alla de intellektuella skatter ligger begravna, som nerlades i dem av den gudomliga visdomens ursprungliga uttolkare. Men den stora cykeln, den första av kali-yuga, nalkas sitt slut; uppståndelsens dag för alla dessa döda kan inte vara långt borta. Den store svenske siaren Emanuel Swedenborg sade: ”Sök efter det förlorade ordet hos hierofanterna i stora Tartariet och Tibet. 

Hur mycket skenet än kan vara emot det Teosofiska Samfundet, hur impopulärt det än kan vara bland dem, som faller i en helig förskräckelse vid allt, som synes dem som en nyhet, så är trots allt en sak säker. Det som ni, våra fiender, anser som en det nittonde seklets uppfinning, är lika gammalt som världen. Vårt samfund är broderlighetens träd, uppvuxet ur en kärna, som planterats i jorden av kärlekens och rättvisans ängel samma dag som den förste Kain dödade den förste Abel. Under den långa tid, som kvinnans slaveri och fattigdomens elände varat på jorden, har denna kärna vattnats av alla de bittra tårar, som utgjutits av de svaga och de förtryckta. Helgade händer har omplanterat kärnan i alla jordens hörn, under olika luftstreck och i vitt skilda tider.”Gör inte en annan vad du inte vill att han ska göra dig”, sade Konfucius till sina lärjungar. ”Älska varandra inbördes och älska alla levande varelser”, förkunnade Gautama Buddha till sina arhater. ”Älska varandra”, upprepades såsom ett troget genljud på Jerusalems gator. De kristna folken tillkommer äran att ha tillämpat detta deras mästares höga bud i den mest paradoxala mening. Caligula, hedningen, önskade att mänskligheten hade bara ett huvud, så att han skulle kunna avhugga det på en gång. De kristna makterna har gått längre än att bara hysa denna önskan i teorin, eftersom de sökt och slutligen funnit medel att omsätta den i praktiken. Gör de sig inte redo att skära halsen av varandra, fortsätter de inte att i sina krig tillintetgöra flera man på en dag, än Caesars anhängare dödade på ett helt år! Har de inte ödelagt hela land och provinser i sin paradoxala religions namn? Och ska inte de förgås med svärd, som döda med svärd! Vad kan vi nu göra åt allt detta? 

Teosoferna är oförmögna att hindra dessa olyckor. Må så vara. Men det tillkommer dem att rädda så många av de överlevande som möjligt; det beror på dem att i en snar framtid göra sitt samfund till en ark, som kan tjäna till att bära den nya cykelns människor över den hopplösa materialistiska översvämningens gyttjiga vatten. Dessa vatten utbreder sig oupphörligen och utbreder sig för närvarande över alla civiliserade länder. Ska vi låta det goda gå under med det onda, skrämda av de senares skri och ironiska utgjutelser, vare sig mot det Teosofiska Samfundet eller mot oss själva? Ska vi se dem gå under en efter annan – den ene av lättja, den andre förgäves sökande en stråle från den sol, som lyser för alla – utan att skjuta ut en räddningsplanka? Aldrig! 

Det är möjligt, att den sköna utopin, människovännens dröm, då hon som i en syn ser uppfyllelsen av det Teosofiska Samfundets trefaldiga strävan, ännu är långt borta. En fullständig samvetsfrihet beviljad alla, broderlighetens anda gällande mellan rika och fattiga, och jämlikhet mellan höga och låga, erkänd i teorin och praktiken – är ännu lika många luftslott, och detta av goda skäl. Allt sådant måste bringas till utförande på ett naturligt sätt och frivilligt från alla sidor, men den tid har ännu inte kommit, då lejonet och lammet kan sova sida vid sida. Den stora reformen måste äga rum utan samhällsskakningar, utan att en droppe blod utgjutes; och detta kan endast ske på det sätt, att man vederbörligen uppskattar och erkänner den Orientaliska filosofins obestridliga axiom, som lär oss, att den stora olikheten i förmögenhetsförhållanden, i samhällsställning och förståndsgåvor måste tillskrivas verkningarna av varje människas personliga karma. Vi skördar bara vad vi har sått. Om personlighetens fysiska människa är olika hos olika människor, så emanerar det okroppsliga väsendet i henne eller den odödliga individualiteten från samma gudomliga källa som hos hennes granne. Den som är fullständigt genomträngd av den filosofiska sanningen, att varje Jag börjar och slutar med att vara det odelbara ALLTET, kan inte älska sin nästa mindre än sig själv. Men intill dess att detta blivit en religiös sanning, kan ingen sådan reform gå igenom. Det själviska ordspråket: ”Den rätta människokärleken börjar med en själv”, eller det följande: ”En var för sig och Gud för alla”, ska alltid föranleda de ”högre” kristna folken att motsätta sig det praktiska förverkligandet av följande vackra hedniska ordspråk: ”Den fattige är den rikes son”, och ännu mera det som säger oss: ”Ge mat först åt den som är hungrig och ät sedan själv av vad som blir över.” 

Men den tid ska komma, då denna de ”lägre” folkens ”barbariska” visdom ska vara bättre förstådd. Vad vi under tiden måste försöka göra är att tillföra jorden litet frid, frid i deras hjärtan, som lider, genom att för dem lyfta en flik av den slöja, som för dem döljer den gudomliga sanningen. Må de starkaste visa vägen för de svagare och hjälpa dem att klättra uppför tillvarons branta sluttning. Må de därvid lära dem att rikta sina blickar på det Fyrtorn, som likt en ny Betlehems stjärna lyser vid horisonten bortom de teosofiska vetenskapernas hemlighetsfulla och okända hav – och må de vanlottade i livet återvinna hoppet. 

 

SLUT

(Översatt från ”La Revue Theosophique”)

HELENA BLAVATSKY
La Revue Theosophique, May 1889
The Theosophist, July, August, September, October 1889

 

Översatt från H P Blavatskys Theosophical Articles, vol I, sid 424-457, Ljuset från det Okändas Fyrtorn, ( original text på franska: ”Le Phare de L´Inconnu, del 1-6.”  Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981, samt sista delen ( nr 7) från Blavatskys Collected Writings, Vol XI, sid 274-275. Hela artikeln består av 7 delar.

 

|  till toppen av sidan  | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-04-17