Livets Vetenskap av Helena Blavatsky

Vad är livet? Hundratals av de mest filosofiska tänkarna och mängder av lärda, skickliga fysiker har ställt sig denna fråga, men utan att kunna ge ett resultat. Den slöja som täcker det ursprungliga Kosmos och livets mystiska upprinnelse inom detta, har aldrig blivit tillräckligt fråndragen så att det tillfredställt den allvarliga, ärliga vetenskapen. Ju mer den officiella lärdomens män försöker genomtränga dess mörka veck, desto djupare blir detta mörker, och desto mindre ser de, eftersom de är precis som skattgrävaren som reste över vida hav för att söka efter det som låg begravet i hans egen trädgård.

Vad är då denna vetenskap? Är det biologi eller studiet av livet generellt sett? Nej. Är det fysiologi eller vetenskapen om organiska funktioner? Ingendera; eftersom den förra lämnar problemet lika olöst som Sfinxens gåta och den senare är långt mera en vetenskap om döden än om livet. Fysiologin grundar sig på studiet av de olika organiska funktionerna och de organ som är nödvändiga för livets manifestationer, men vad vetskapen kallar levande materia är i själva verket död materia. Varje molekyl av de levande organen innehåller i sig själv fröet till död, och börjar sitt döende i samma stund som den föds, för att lämna rum åt sin molekulära efterföljare så att denna i sin tur får leva bara för att i sin tur dö. Ett organ, en naturlig del av varje levande varelse, är bara förmedlaren av en särskild livsfunktion och utgör en förening av diverse molekyler. Det livskraftiga organet, som helhet, tar på sig livets mask och döljer på så sätt sina delars oavbrutna nedbrytning och död. På så vis är varken biologin eller fysiologin vetenskap, eller ens grenar av Livets Vetenskap, utan endast vetenskap om livets företeelser. Medan den sanne filosofen står likt Ædipus inför livets Sfinx och knappast vågar uttala den paradox som ligger i svaret på den framställda gåtan, så biologiserar den materialistiska vetenskapen med sin vanliga arrogans och utan ett ögonblicks tvivel på sin egen visdom, sig själv och många andra in i den tron att den löst tillvarons väldiga problem. Men har den i själva verket överhuvudtaget närmat sig dess tröskel? Det är förvisso inte genom att försöka bedra sig själv och de ovarsamma genom att påstå att livet endast är ett resultat av en invecklad molekylär sammansättning som den någonsin kan hoppas främja sanningen. Är då livskraften verkligen en ”fantom”, som DuBois Reymond kallar den? För hans hånfulla yttrande om att ”livet” såsom någonting självständigt endast är ett asylum ignorantic [okunnighetens asyl] för dem som söker sin tillflykt i abstraktioner, då en direkt förklaring är omöjlig, kan med långt större eftertryck och rättvisa tillämpas på dessa materialister, vilka vill förblinda folk med hänsyn till verkliga fakta genom att ersätta dem med bombastiska och tungvrickande ord. Har någon av livsfunktionernas fem avdelningar som så anspråksfullt kallas Archebiosis, Biocrosis, Biodiaeresis, Biocaenosis, Bioparodosis [1] någonsin hjälpt Huxley eller Haeckel till att mera fullständigt sondera fortplantningsmysteriet beträffande den ringaste myran – för att inte tala om människan? Förmodligen inte. För livet, och allt som tillhör det, faller inom metafysikerns och psykologens område, och den fysiska vetenskapen kan inte göra anspråk på det. ”Det som har varit är det som kommer att vara; och det som har varit har redan fått sitt namn – och det är känt för att vara MÄNNISKAN” – är svaret på Sfinxens gåta. Men ”människan” som omtalas här har inte något avseende på den fysiska människan – åtminstone inte i den esoteriska betydelsen. Dissektionsknivar och mikroskop kan lösa hemligheten beträffande de materiella delarna av människans skal; men de kan aldrig öppna upp ett fönster till hennes själ eller öppna den minsta lilla utsikt mot någon av tillvarons vidare horisonter.

_____________________

[1]Livs-upprinnelse, Livs-fusion, Livs-fördelning, Livs-förnyelse och Livs-överflyttning.

Det är enbart de tänkare som har varseblivit livet inom sina egna inre själv, genom att följa den delfiska uppmaningen, som grundligt studerat detta inom sig själva, innan de försökt att spåra och analysera dess avspegling i sina yttre skal, och de är de enda som blivit belönade med någon grad av framgång. I likhet med medeltidens eldfilosofer har de hoppat över ljusets och eldens företeelser i verkningarnas värld och koncentrerat hela sin uppmärksamhet på de hemlighetsfulla, verkande krafterna. Och efter att de spårat dessa till den enda abstrakta orsaken, har de försökt att omfatta MYSTERIET, var och en så långt hans intellektuella förmåga tillåtit honom. På så vis har de förvissat sig om att (1) den skenbart levande mekanismen som kallas den fysiska människan bara är det bränsle, det material, varifrån livet hämtar näring i syfte att manifestera sig; och att (2) den inre människan därigenom erhåller sin vinst och belöning och möjligheten att ytterligare ackumulera erfarenheter av de jordiska illusioner som kallas livsenheter.

En av dessa filosofer är för närvarande onekligen den store ryske romanförfattaren och reformatorn, greve Leo N. Tolstoy. Hur nära hans åsikter står den högre teosofins esoteriska och filosofiska läror, finner man vid en genomläsning av några få stycken från en föreläsning som hölls av honom i Moskva inför det lokala Psykologiska Sällskapet.

När livsproblemet diskuteras ber greven sina åhörare för argumentationens skull medge en omöjlighet. Föreläsaren säger:

Låt oss för ett ögonblick anta, att den moderna vetenskapen lärt och nu känner allt vad den längtat att få veta om livet; att problemet blivit klart som dagen; att man vet hur den organiska materian helt enkelt uppstått genom anpassning ur ett oorganiskt material; att man har klart för sig, hur naturkrafter kan omgestaltas till känslor, vilja och tanke och att allt detta är känt, inte bara av studenten i staden, utan även av varje skolpojke i byn.

Jag är alltså medveten om att vissa tankar och känslor härstammar från vissa rörelser. Och, sen då? Kan jag eller kan jag inte framkalla och leda sådana rörelser i avsikt att uppväcka motsvarande tankar i min hjärna? Frågan – beträffande vilken slags tankar och känslor jag bör framställa hos mig själv och andra – förblir fortfarande inte bara olöst utan till och med oberörd.

Och ändå är just denna fråga den enda grundfrågan beträffande den centrala idén om livet.

Vetenskapen har gjort en del manifestationer till föremål för sina undersökningar som är förenade med livet: och förväxlat [2] delen med helheten och kallat dessa manifestationer för livets totala integrerande...

_____________________

[2] ”Förväxla” är inte den rätta termen. Vetenskapsmännen vet alltför väl att det som de lär ut angående livet är en materialistisk konstruktion som hela vägen motsägs av logik och fakta. I just denna särskilda fråga missburkas vetenskapen och byggs upp för att tjäna personliga förmåner och har en bestämd plan att hos mänskligheten krossa varje andlig tanke och strävan. ”Låtsas att förväxla” vore riktigare. – H.P.B.

Den fråga, som är oskiljbar från idén om livet, är inte varifrån livet kommer, utan hur man bör leva detta liv; och det är bara genom att först lägga fram denna fråga, som man kan hoppas att närma sig någon lösning av tillvarons problem.

Svaret på frågan: ”Hur skall vi leva?” verkar för människan så enkel, att hon knappast anser den värd att beröras.

…Man måste leva på det bästa möjliga sätt – det är allt. Det verkar vid första anblicken ganska enkelt och välbekant för alla, men det är långt ifrån enkelt eller så välbekant som man föreställer sig.

Idén om livet visar sig för människan till en början såsom den mest enkla, självklara sak. Först av allt så verkar det för henne som om livet är i henne själv, i hennes egen kropp. Men knappt har hon börjat söka efter detta liv på något särskilt ställe inom kroppen, förrän hon möter svårigheter. Livet sitter inte i håret eller i naglarna; inte heller i foten eller i armen, vilka båda kan amputeras; inte heller i blodet eller i hjärtat eller i hjärnan. Det är överallt och ingenstans. Detta leder till följande: livet kan inte påträffas vid något av de ställen där det har sin boning. Då börjar människan söka efter livet i Tiden; och även detta visar sig vid första anblicken vara en ganska lätt sak… Men knappt har man begett sig ut på denna jakt, förrän man finner att saken är mer invecklad än vad man trott. Jag har levt i femtioåtta år, så säger min dopattest. Men jag vet, att av dessa femtioåtta år så har jag sovit i mer än tjugo. Nåväl, har jag eller har jag inte levt alla dessa år? Dra ifrån de månader jag tillbringade i livmodern och i min sköterskas armar – för inte ska vi väl kalla även detta liv? Vidare vet jag, att jag gott och väl, under de återstående trettioåtta åren sovit minst halva tiden, allt emedan min kropp varit i rörelse, och därför kan jag inte heller i detta fall säga, om jag levt eller inte. Jag kan ha levt till en del och slöat till en del. Här finner man återigen, att livet såväl i tiden som i kroppen är överallt och ändå ingenstans. Och nu uppstår naturligtvis frågan, varifrån kommer då detta liv, som jag inte kan spåra till något visst ställe där det har sin boning? Nu vill jag veta det… Men det verkar vara så att även i denna riktning som till en början kändes enkel, nu är helt omöjlig. Jag måste ha sökt efter något annat, sannerligen inte mitt liv. Därför är det på det viset att om vi vill söka efter livet – om vi måste söka det – då får vi varken söka det i rum eller i tid, varken som orsak eller verkan, utan som något som jag kan finna inom mig själv vilket är alldeles oberoende av Rymd, tid och kausalitet.

Vad som nu återstår att göra är att studera självet. Men hur finner jag livet inom mig själv?

Detta är hur jag finner det. Jag vet till att börja med att jag lever; och att jag som levande önskar mig själv allt gott, har önskat det så långt tillbaka, som jag kan minnas mig själv, ända till denna dag från morgon till afton. Allt som lever utom mig är i mina ögon viktigt, men endast så länge det bidrar till skapandet av min välfärd. Universum är av vikt i mina ögon bara därför att det kan ge mig njutning.

Samtidigt är någonting annat av min tillvaro förbundet med denna kunskap inom mig. Oskiljaktig från min livskänsla erfar jag en annan uppfattning, nämligen, att jag förutom mig själv är omgiven av en hel värld av levande varelser, där alla liksom jag är besatta av samma instinktmässiga uppfattning om livet som om det uteslutande var deras; och att alla dessa varelser lever för sina egna, för mig främmande syften; att de inte vet något och inte heller bryr sig om mina anspråk på ett exklusivt liv, och att de alla i sitt förverkligande av sina syften är redo att förinta mig i varje ögonblick. Men detta är inte allt. När jag ser hur dessa varelser som i allt liknar mig går under, så vet jag att det även för mig, detta dyrbara MIG , i vilket livet ensamt är representerat, stundar en mycket snar och oundviklig undergång.

Det är som om det i människan finns två ”Jag” som aldrig kunnat leva i fred med varandra; som om de ständigt var i strid, och ständigt försökte att driva ut varandra.

Det ena ”jaget” säger: ”jag ensam lever som man bör leva, alla de andra ser bara ut att leva. Därför har hela universum sitt raison d´etre i detta – att Jag skall ha det bekvämt”

Det ena ”jaget” svarar: ”Universum är inte alls till för dig, utan för sina egna syften och ändamål och det bryr sig föga om att ta reda på om du är lycklig eller olycklig”

Livet blir en fruktansvärd sak efter detta!

Det ena ”Jaget” säger: ”Jag vill bara tillfredställa mina behov och begär, och detta är orsaken till varför jag behöver universum.”

Det andra ”Jaget” svarar: ”Allt djurliv lever endast för att tillfredställa sina behov och begär. Det är bara djuren som tillfredställer sina behov och begär på bekostnad av och till fördärv för andra djur; härav den oupphörliga kampen mellan djurarterna. Du är ett djur och därför måste du kämpa. Men hur framgångsrik du än är i din kamp, kommer de övriga varelserna förr eller senare krossa dig.”

Ännu värre! Livet blir ännu mera fruktansvärt…

Men det förfärligaste av allt och som i sig innefattar allt det förgående är att:

Det ena ”Jaget” säger: ”Jag vill leva, leva för alltid.”

Och det andra ”Jaget” svarar: ”Du skall med all sannolikhet dö inom några minuter, så skall även alla dem du älskar dö, för både du och dem förstör med varje rörelse sina liv och kommer därför allt närmare lidandet, döden, allt det som du hatar, och som du fruktar mer än något annat.

Detta är det värsta av allt…

Att förändra detta tillstånd är omöjligt… Man kan undvika att röra sig, att sova, äta och till och med att andas, men man kan inte undgå att tänka. Man tänker, och denna tanke, min tanke, förgiftar varje steg i mitt liv, såsom en personlighet.

Just när människan har börjat ett medvetet liv, så börjar detta medvetande upprepa för henne oupphörligt utan avbrott, samma sak om och om igen. ”Att leva ett sådant liv som du ser att du levt i det förflutna, ett liv som djuren liksom många människor levt, på det sätt som gjort dig till vad du nu är – är inte längre möjligt. Skulle du försöka göra det, skulle du aldrig undgå kampen mot alla varelser i världens som lever precis som du – för sina personliga syften; och sedan kommer dessa varelser oundvikligen att förgöra dig ”...

Att förändra detta förhållande är omöjligt. Det återstår bara en sak att göra, och det görs alltid av honom, när han börjar leva, så placerar han sina mål i livet utanför sig själv och strävar att uppnå dem….Men hur långt han än placerar dem utanför sin personlighet, så kommer ingen av dessa mål att tillfredställa honom när hans förnuft klarnar.

Om prins Bismarck som förenade Tyskland och som nu styr över Europa, bara ville låta sitt förnuft kasta ett litet ljus över sin verksamhets resultat, skulle han finna – liksom hans kock vilken lagar en middag som kommer att vara uppäten inom en timme – samma olösta motsägelse mellan det fåfänga och dåraktiga i allt vad han gjort, och det eviga och förnuftiga i det som existerar för alltid. Om de bara tänker på saken, skall de båda se lika klart; för det första att bevarandet av integriteten av Bismarcks middag såväl som integriteten av det mäktiga Tyskland endast bibehålls när det gäller det förra av polisen, och det senare av armén. För det finns hungriga människor som gärna skulle vilja äta upp middagen, och nationer, som gärna skulle vilja bli lika mäktiga som Tyskland. För det andra skulle de inse, att varken prins Bismarcks middag eller tyska kejsardömets makt kan sammanfalla med det universella livets mål och syften, utan står i uppenbar motsägelse till detsamma; och för det tredje att båda, såväl den som lagat middagen, som den som kokat ihop Tysklands makt, ganska snart skall dö – och så skall även och lika snart, både middagen och Tyskland dö. Vad som ensamt kommer att överleva är universum, och detta kommer aldrig ägna en enda tanke på vare sig middagen eller Tyskland, minst av allt på dem, som kokat ihop allt.

I samma mån som människans intellektuella förmågor växer, kommer idén att uppstå, att ingen lycka som som är förenad med hennes personlighet, är en prestation, utan endast en nödvändighet. Personligheten är endast det första stadiet varur livet uppstår och livets slutliga gräns.

Var börjar då livet och var slutar det, kan man undra? Var slutar natten och var börjar dagen? Var på stranden slutar havets område och var börjar landets?

Det finns dag och det finns natt; det finns hav och det finns land; det finns liv och icke-liv.

Vårt liv är, ända sedan vi blivit medvetna om det, en pendelsvängning mellan två gränser.

Den ena gränsen är en absolut likgiltighet inför livet inom det oändliga universum, en energi som bara är inriktad på tillfredställandet av ens personlighet.

Den andra gränsen är en total försakelse av denna personlighet, största tänkbara hänsyn beträffande livet i det oändliga universum, att vara i full samstämmighet med detta, samt ett överförande av alla våra begär och good will från det egna jaget till detta oändliga universum och alla varelser utanför oss.[3]

_____________________

[3] Detta är – i ett nötskal – vad teosoferna kallar ”Leva Livet” – H.P.B.

Ju närmare den första gränsen, desto mindre liv och välsignelse; ju närmare den andra gränsen, desto mera liv och sällhet. Därför rör sig människan alltid från den ena sidan till den andra, det är då hon lever. SJÄLVA DENNA RÖRELSE ÄR LIVET.

Och när jag talar om liv, vill jag nämna, att min föreställning är oupplösligt förenad med begreppet medvetet liv. Jag känner inte något annat liv än det medvetna, inte heller kan det vara känt av någon annan.

Det vi kallar för liv är djurens liv och organsikt liv. Men detta är inte alls något liv, utan bara ett visst stadium av livet, såsom det manifesterar sig för oss.

Men vad är då detta medvetande eller förnuft, vars kraft utesluter personligheten och flyttar människans energi utanför henne och in i det tillstånd som vi upplever såsom kärlekens saliga tillstånd?

Vad är det medvetna förnuftet. Vadhelst vi definierar, måste detta ske med vårt medvetna förnuft. Alltså, med vad skall vi definiera förnuftet?

Om vi skall definiera allt med vårt förnuft blir följden att det medvetna förnuftet själv inte kan definieras. Och ändå vet vi alla, inte bara att vi äger det, utan även att detta är det enda som onekligen blivit oss givet att veta.

Det är samma lag som gäller för allt organiskt liv, vare sig djurliv eller växtliv, bara med den skillnaden, att vi ser fullgörandet av en intelligent lag i växtens liv; men lagen för det medvetna förnuftet, som vi är underkastade liksom träden är underkastade sin lag, ser vi inte, men fullgör den…

Vi har fastslagit, att livet är något annat än vårt liv. Det är här roten till villfarelsen ligger gömd. I stället för att obetingat och uteslutande studera det liv som vi är medvetna inom oss själva – i och med att vi inte kan känna något annat – riktar vi vår uppmärksamhet på det som saknar den viktigaste faktorn och förmågan hos vårt eget liv, nämligen förnuftigt medvetande. Genom att göra på det här sättet beter vi oss såsom den människa som försöker studera ett föremål utifrån dess skugga eller spegelbild.

Om vi vet att substantiella partiklar under sin transformation är underkastade organismens verksamhet, så vet vi detta inte därför att vi observerat eller studerat det, utan helt enkelt på grund av att vi äger en viss välbekant organism förenad med oss, nämligen vår djurnatur, med vilken vi är alltför väl förtrogna eftersom det är vårt livsmaterial – det, vilket vi är kallade att bearbeta och styra genom att underkasta det förnuftets lag… Så snart en människa förlorat tron på livet, så snart hon flyttat över detta liv till det som inte är något liv, blir hon genast olycklig och ser döden framför sig… En människa som fattar livet såsom hon finner det i sitt medvetande, vet varken lidande eller död; för henne ligger allt det goda i livet i hennes djuriska naturs betvingande under förnuftets lag, något som inte bara står i hennes makt, utan som oundvikligen äger rum inom henne. Vi känner ju till partiklarnas död hos den animala varelsen. Vi vet att djuren dör och att människan liksom djuren också dör; men vi vet ingenting om det medvetna förnuftets död, inte heller kan vi veta något om det, just därför att det medvetna förnuftet är livet själv. Och Livet kan aldrig bli Döden.

Djuren lever i en existens av sällhet, där de inte känner till någon död och dör utan att uppleva det. Var har då människan erhållit förmågan att tro och uppleva den och varför skall döden för henne vara så fruktansvärd att den i ordets fulla mening torterar hennes själ och ofta driver henne till självmord, av ren fruktan för döden? Varför ska det vara så? Därför att den människa, som ser döden framför sig, är en sjuk människa, en som har brutit mot livets lag och som inte längre lever en medveten tillvaro. Hon har blivit ett djur själv, ett djur som även den brutit mot livets lag.

Människans liv är en längtan efter sällhet, och vad hon längtar efter är till henne givet. Det ljus som blivit tänt i människans själ är sällhet och livet, och detta ljus kan aldrig förvandlas till mörker, eftersom det finns – i sanning så finns det – bara detta ensamma ljus, som brinner inom hennes själ.”

______________________________________

Vi har översatt detta tämligen långa utdrag ur greve Tolstoys ypperliga föreläsning, därför att det låter som ett eko av de vackraste lärorna inom den sanna teosofins universella etik. Hans definition på livet i abstrakt mening och på det liv varje allvarlig teosof bör leva, var och en i enlighet med och efter måttet av sina medfödda förmågor – är sammanfattningen och A och O inom det praktiskt psykiska om inte, andliga livet. I föreläsningen förkommer meningar som för en genomsnittsteosofen kommer att verka alltför svävande, kanske även ofullständiga. Men han skal ändå inte finna en enda, som skulle kunna motsägas även av den mest fordrade praktiska ockultisten. Man skulle kunna kalla denna föreläsning en avhandling över Själens Alkemi. För detta ”ensamma” ljus i människan, som brinner för alltid och som aldrig kan bli till mörker i sin inre natur, medan ”djuret” utanför oss kan förbli blind för detsamma – är det ”Ljus” över vilka den alexandrinska skolans neoplatoniker och efter dem rosenkreutzarna och speciellt alkemisterna har skrivit volymer, fastän i våra dagar är deras verkliga innebörd ett dunkelt mysterium för de flesta människor.

Det är sant att greve Tolstoy är varken en alexandrinsk eller en modern teosof; ännu mindre är han Rosekreutzare eller Alkemist. Men det som de senare dolt under Eldfilosofernas egendomliga terminologi, där de medvetet sammanblandat kosmiska transmutationer med Andlig Alkemi, allt detta har den store ryske tänkaren flyttat över från metafysikens område till det praktiska livets fält. Det som Schelling skulle definiera som ett förverkligande av subjektets och objektets identitet i människans inre Jag, det som enar och låter det senare uppgå i den universella Själen – som inte är något annat än subjektets och objektets identitet på ett högre plan, eller den okända Gudomen – allt detta har greve Tolstoy förenat utan att lämna det jordiska planet. Han är en av de få utvalda som börjar med intuition och slutar med quasi-allvetande. Det är transmuteringen av de lägre metallerna – den djuriska massan – till guld och silver, eller den filosofiska stenen, utvecklingen och manifesteringen av människans högre SJÄLV, som Tolstoy uppnått. Den lägre alkemistens alkahest är för den högre Initierade All-geist, den allt genomträngande Gudomliga Anden; ty Alkemin var och är, såsom ganska få vet nu förtiden, lika mycket en andlig filosofi som en fysisk vetenskap. Den som inte vet något om den ena, kommer aldrig lära känna mycket om den andra. Aristoteles förklarade det för sin lärjunge Alexander med dessa ord: ”Den är inte en sten”, sade han om den filosofiska stenen, ”den finns i varje människa och på varje ställe och under alla årstider och kallas alla filosofers slutmål”, liksom vedanta är slutet för alla filosofier.

Som avslutning på denna uppsats över Livets vetenskap kan några få ord sägas angående den eviga gåtan, som framställdes till de dödliga av Sfinxen. Att misslyckas att lösa problemet som det innehöll var detsamma som att dömas till en säker död, ty livets Sfinx uppslukade alla som saknade intuition och som bara ville leva i sina ”djurnaturer”. Den som lever för sitt själviska jag och endast för detta, kommer i sanning att dö, såsom det högre ”Jaget” säger till det lägre ”djuret” i föreläsningen. Gåtan har sju nycklar, och greven öppnar mysteriet med en av de högsta. Ty som författaren till den Hermetiska Filosofin så vackert uttrycker det: ”Det verkliga mysteriet som på en gång är det mest bekanta och det mest obekanta för varje människa, i vilket hon måste initieras eller gå under som en ateist, är hon själv” För henne är livselixiret, innan hon upptäckt den filosofiska stenen, att svälja dödens dryck, emedan den skänker adepten eller epopten den sanna odödligheten. Han skall känna sanningen sådan den är – Aletheia, Guds andning eller livet, det medvetna förnuftet i människan.

Detta är ”Alkahest som upplöser alla ting”, och greve Tolstoy har helt och hållit fattat gåtan.