Julen förr och nu av Helena Blavatsky

Vi har nått fram till den tid på året då hela den kristna världen förbereder sig för att fira den mest välkända av sina högtider – födelsen av deras religions grundare. Vid den tid då denna tidskrift når ut till sina västerländska prenumeranter kommer det att vara fest och glädje i varje hem. I nordvästra Europa och Amerika kommer järnek och murgröna att smycka varje hem och kyrkorna att vara pyntade med vintergrön växtlighet – en sedvänja som härstammar från de hedniska druidernas uråldriga religiösa bruk, ”så att skogsandar må kunna samlas i skaror i de vintergröna växterna för att undgå frostskador och invänta en mildare årstid.” I romerska katolska länder samlas under hela ”julaftonens kväll” [Christmas Eve] och natt stora folkmassor i kyrkorna för att salutera vaxfigurer av det gudomliga Barnet och hans Jungfru moder klädd i sin dräkt såsom den ”Himmelska Drottningen”.

För ett analytiskt sinne verkar detta prål av guld och spetsar, pärlbroderad siden och sammet, och den juvelsmyckade krubban ganska paradoxal. När man tänker på den fattige ”malätne” smutsige föreståndaren på det judiska värdshuset, i vilket, om vi ska tro på evangeliet, att den framtida ”Återlösaren” placerades vid sin födsel i brist på bättre husrum, kan vi inte annat än anta att bilden av Betlehems stall helt och hållet försvinner i intet framför de osofistikerade anhängarnas bländade ögon. För att uttrycka det milt så stämmer denna årliga festuppvisning illa överens med de demokratiska känslor och gudomligt förakt för rikedom hos ”Människosonen” vilken ”inte hade någonstans att vila sitt huvud”. Det gör det ännu svårare för den vanlige kristne att betrakta det tydliga uttrycket ”Det är lättare för en kamel att komma igenom nålsögat, än det är för den rike mannen att komma in i himmelriket” som någonting annat än ett välformulerat hot. Den romersk katolska kyrkan handlade vist då den strängt förbjöd sina församlingsbor att varken läsa eller tolka evangelierna på egen hand, och lämnade Boken, så länge som det var möjligt att proklamera sina sanningar på latin – ”rösten av en som gråter i vildmarken”. Genom att göra det följde den endast tidsåldrarnas visdom – den gamla aryanska visdomen, som också rättfärdigar hennes barn; ”ty precis som den moderna hinduanhängaren inte förstår ett ord av sanskrit, och den moderne parsern inte ett ord av zend, så ter sig latinet för den medelmåttige romerska katolske anhängaren som hieroglyfer. Resultatet är att alla tre – de brahmanska översteprästerna, de zoroastriska mobed, och de romersk katolska pontifferna, tillåts obegränsade möjligheter att utveckla nya religiösa dogmer ur djupet av sin egen fantasi, till förmån för deras respektive kyrkor.

För att inleda denna stora dag låter man i England och på Kontinenten kyrklockorna muntert ringa vid midnatt. I Frankrike och Italien är det en sed för frossarna att efter firandet i mässan i de utsökt smyckade kyrkorna delta i en lätt måltid (reveillon) så att de bättre kan tåla nattens ansträngningar, står det skrivet i en bok som handlar om påveaktiga kyrkohögtider. Denna kristna fastenatt påminner en om Sivaratri hos guden Sivas anhängare – den stora dagen för dysterhet och fasta i det hinduiska årets elfte månad. Den enda skillnaden är att hos de senare så efterföljs den långa nattens vaka av en strikt och oböjlig fasta, så inga reveillons eller kompromisser för deras del. För visso är de endast ondskefulla ”hedningar” och därför måste deras väg till frälsning vara tio gångare svårare.

Även om den dag som nu av de kristna nationerna universellt firas som den årliga åminnelsen för Jesus födelse så accepterades den 25 december ursprungligen inte för att vara denna dag. Julen, som var en av de mest rörliga av festdagarna under de tidiga århundradena, förväxlades ofta med Epifania och firades i april och maj månad. Eftersom det aldrig fanns någon tillförlitlig vittnesbörd eller bevis på dess identifiering, varken inom den världsliga eller den kyrkliga historien, så förblev utväljandet av denna dag under långa tider valfri; och det var endast under det fjärde århundradet som påven (Julius I), påskyndad av Cyrillos av Jerusalem, beordrade biskoparna att göra en undersökning och komma till en viss överenskommelse då det gällde det förmodade datum för Kristus födelse. Deras val föll på den 25 december, – och har sedan dess visat sig vara ett högst olyckligt val! Det var Dupuis, åtföljd av Volney, som siktade de första skotten mot denna åminnelsedag av födelsen. De bevisade att under oräkneliga tidsperioder före vår tideräkning hade nästan alla de uråldriga folken på astronomiskt grundade data firat födseln av sina sol-gudar på just denna dag. ”Dupuis visar att det himmelska tecknet för JUNGFRUN OCH BARNET existerade åtskilliga tusentals år innan Kristus” – säger Higgins i sin Anacalypsis. Eftersom Duipuis, Volney och Higgins alla för eftervärlden som har gått över till att vara otrogna och fiender till kristendomen så är det kanske lika bra i det här fallet att citera den kristne biskopen av Ratisbones bekännelse, ”den mest lärda mannen som medeltiden frambragt” – Dominikanen, Albertus Magnus. ”Den himmelska Jungfruns tecken stiger över horisonten just vid det tillfället då vi fixerat herren Jesus Kristus födelse, säger han i Recherches historiques sur Falaise par Langevin pretre. Så Adonis, Bacchus, Osiris, Apollo, etc var alla födda den 25 december. Julen kommer precis vid tiden för vintersolståndet då dagarna är som kortast och mörkret råder mer över jordens yta än någonsin. Alla solgudar har ansetts födas årligen vid denna tidsperiod; därför att från och med denna tidpunkt så skingrar deras Ljus mer och mer mörkret för varje dag som går, och solens styrka börjar att tillta.

Hur det nu än må vara så är de julhögtidligheter som de kristna har firat under nästan femtonhundra år präglade av en speciell hednisk karaktär. Ja till och med kyrkans nuvarande ceremonier, är vi rädda, kan knappast undgå förebråelser att nästan vara bokstavligt kopierade från Egyptens och Greklands mysterier som hållits till äran av Osiris och Horus, Apollo och Bacchus. Både Isis och Ceres kallades ”Heliga Jungfrur” och ett GUDOMLIGT SPÄDBARN står att finna i alla ”hedniska” religioner. Vi kommer nu att skissera upp två olika bilder av den glada julen [Merrie Christmas]; en som förställer ”den gamla goda tiden” och den andra det nuvarande tillståndet inom den kristna tillbedjan. Från och med de första dagarna av julens etablerande har dagen betraktats i dubbel bemärkelse, dels som en helig åminnelse och dels som en högst gladlynt festlighet; man hängav sig lika mycket åt fromhet som åt vanvettig uppsluppenhet. Till julsäsongens festande hörde de s.k. narrarnas fest och åsnornas fest, groteska orgier (saturnalier) som gick under benämningen ”december privilegier”, i vilka allt som var seriöst framställdes som fars, samhällets regler (ordning) omvända och dess anständigheter förlöjligade – säger en utarbetare av gamla krönikor. ”Under medeltiden firades det med livfulla föreställningar av dramatiska mysterier, uppförda av gestalter, iförda groteska masker och säregna dräkter. Föreställningen skildrade vanligen ett barn i en krubba, omgiven av Jungfru Maria, och St Josef, av tjurhuvuden, cheruber, österländska mager (gamla tiders Mobeds) och mångahanda utsmyckningar”. Sedvänjan att sjunga koraler till julen, kallades julsånger, var för att påminna om fåraherdarnas sånger vid födseln. ”Biskoparna och prästerskapet deltog ofta i massornas jubel sjungande och sångerna upplivades med danser och musik från trummor, gitarrer, fioler och orglar...” Vi får kanske tillägga att det till dags dato under dagarna före jul uppförs sådana mysterier, med marionetter och dockor i södra Ryssland, Polen och Galicien som är kända under namnet Kalidowki. I Italien kommer kalabrieska trubadurer ned från bergen till Neapel och Rom och tränger ihop sig vid Jungfru-Moderns helgedomar, och lyckönskar henne med sin vilda musik.

I England brukade festandet börja på julafton och fortsätta fram till kyndelmässan (2 februari), varje dag var en helgdag fram till trettondagens afton (6 januari). I de stora adliga familjerna utsågs en ”villervallans herre”, eller ”dårskapens abbot”, vilkas uppgift var att spela pajasens roll. Skafferiet fylldes med kapuner, höns, kalkoner, gäss, ankor, oxkött, fläsk, pajer, puddingar, nötter, plommon, socker och honung...” En glödande eld antänd på stora stockar av vilken den mellersta kallades Julestocken, skulle brinna till Juldagen för att hålla kylan ute; och allt överflöd delades lika mellan herrarnas undersåtar mitt ibland musik, trolleri, gåtor, skämt, skratt, kvicka repliker, och danser.”

I våra moderna tider deltar inte längre biskoparna och prästerskapet öppet i massornas jubelsånger och narrarnas, och åsnornas fester utföres mer inom helig avskildhet än under reporterns argus-öga. Men måltids- och dryckesfesterna har ännu bevarats genom hela den kristna världen, och fler plötsliga dödsfall orsakas utan tvivel av frosseri och drickande under jul- och påskhelgerna än vid någon annan tidpunkt på året. Likväl blir det kristna dyrkandet för varje år mer och mer en falsk tom förevändning. Hjärtlösheten hos dessa tomma ord, har utpekats otaliga gånger, men aldrig, tror vi, med ett mer gripande inslag av realism än i den charmerande drömberättelsen som publicerades i New York Herald omkring förra julen. En åldrad man, som deltog i ett offentligt möte, sa att han skulle ta tillfället i akt att berätta en vision som han hade blivit vittne till föregående natt. ”Han tyckte sig stå i predikstolen i den underbaraste och mest magnifika katedral han någonsin sett. Framför honom stod kyrkans präst eller pastor och vid sidan om honom stod en ängel med en skrifttavla och en penna i handen, vars uppgift det var att anteckna varje handling som utspelades i hans närvaro vilken innehöll en dyrkan eller bön som kunde uppstiga som ett acceptabelt offer till Guds tron. Alla kyrkbänkar var fyllda av rikt utsmyckade tillbedjare av båda könen. Den mest utsökta musik som någonsin hänfört hans öron fyllde luften med sin melodi. Alla de vackra rituella kyrkoförättningarna, tillika med en obeskrivligt välformad predikan given av en begåvad minister, hade i sin tur utspelat sig och ändå hade ängeln som upptecknar i Livets Bok inte skrivit ned någonting på sin skrifttavla!” Kyrkoförsamlingen blev slutligen entledigade av pastorn med en lång och underbart formulerad bön, som åtföljdes av en välsignelse, men trots detta visade ängeln inte ett enda tecken.

”Fortfarande i ängelns sällskap lämnade talaren kyrkoporten efter den rikligt utsmyckade församlingen. En fattig utstött person i trasor stod i rännstenen bredvid trottoarkanten med sin utsvultna hand utsträckt i en tyst bön om allmosor. Då de rikt besmyckade tillbedjarna från kyrkan passerade, ryggade de tillbaks framför den eländiga Magdalena, och damerna höll in sina juvelbelastade sidenklänningar så att de inte skulle förorenas av hennes vidrörning”.

Just då kom en berusad sjöman raglande nedför gångbanan på andra sidan. Då han kom mitt emot den stackars övergivna flickan, så stapplade han över gatan till henne och tog fram ett par pennies från fickan och stoppade dem i handen på henne åtföljd av följande högtidliga uppmaning. ”Här du stackars övergivna individ, ta det här!” Ett himmelskt skimmer lyste nu upp den upptecknande ängelns ansikte som omedelbart förde in sjömannens handling av medkänsla och välgörenhet på sin skrifttavla och tog avsked med den som ett ljuvt offer till Gud.”

Man skulle kunna kalla det för en sammansmältning av den bibliska historien om domen över kvinnan som var inblandad i äktenskapsbrott. Må så vara, det skisserar ändå med en mästarhand ett porträtt av det tillstånd som vårt kristna samhälle befinner sig i.

Enligt traditionen kunde oxarna på julafton alltid ses knäböjande, precis som om de vore försjunkna i bön och tillbedjan; och ”det fanns en berömd hagtornsbuske i Glastonebury Abbeys kyrkogård vilken alltid knoppades den 24 december och slog ut i blom den 25:e ; vilket visar om man tänker på att dagen hade valts ut av en slump av kyrkofäderna, och att almanackan har ändrats från den gamla till den nya stilen, en anmärkningsvärd klarsynthet hos djuret och växten! Det finns också en tradition om kyrkan som ärkebiskopen Olaus av Uppsala bevarat åt oss, att vid julfirandet ”så förvandlades plötsligt och på ett märkvärdigt sätt människorna i den kalla Norden till vargar; och att enorma mängder av dem slöt upp tillsammans på ett avtalat ställe och rasade vildsint mot människorna så att dessa led mer utav dessa vargars attacker än de gjorde av de vanliga vargarnas anfall. Bildligt sett verkar detta till att vara fallet med människor nu mer än någonsin och speciellt inom dagens kristna nationer. Det verkar inte vara nödvändigt att invänta julen för att få iaktta hela nationer förvandlas till ”vilda djur” – speciellt inte under krigstider.