Det heliga trädet från Kum Bum av Helena Blavatsky

Abbé Huc ger än mer eftertryck när han beskriver detta faktum, ”Dessa bokstäver” säger han ”är i sitt uttryck av sådan perfektion att typavgjutningarna av Didot innehåller inget som kan överträffa dem”. Låt läsaren begrunda det, ty vi skall ha tillfälle att återkomma till detta senare. Och han såg på – eller snarare inpräntat i – löven inte bara bokstäver utan ”religiösa meningar” inpräglade av naturen själv i klorofyllets stärkelsefyllda celler och träiga fibrer! Löven skotten, grenarna, trädstammen – bar alla den underbara skriften på ytan, yttre och inre, lager på lager, och inte ens två bokstäver som överlappade varandra var identiska. ”Och tro inte att dessa olika lager återger samma text. Inte alls, utan det förhåller sig faktiskt tvärtom. För varje lager du lyfter visar nästa sin säregna karaktär, så hur kan man då misstänka bedrägeri? Jag har gjort allt i min makt för att upptäcka minsta spår av mänskligt trick och mitt förvånande sinne kunde inte känna den minsta misstanke”. Vem säger nu detta? En hängiven kristen missionär som åkte till Tibet speciellt för att bevisa att buddhismen var falsk och hans egen lära sann, och som lätt hade lagt beslag på minsta tänkbara bevis som han kunde demonstrera för den inhemska befolkningen som stöd för hans antaganden. När han var i Tibet såg han mirakel som han sedan skrev ner – som dock censurerades i den amerikanska utgåvan, eftersom dessa mirakel tillskrevs djävulen av vissa rabiata ortodoxa kritiker. Läsare av Isis Unvieled, första volymen, vet att vissa av dessa mirakel beskrivs där och att vi försöker visa på dess förenlighet med naturvetenskapliga lagar.

Ämnet med Kum Bum trädet har åter fångat vår uppmärksamhet med anledning av en recension i tidskriften Nature vol XXVii, s. 171, som herr A. H. Keane gjorde av herr Kreitmers nyligen publicerade rapport från den vetenskapliga expeditionen till Tibet under ledning av den ungerska adelsmannen greve Szechenyi som gjordes 1877-80. Gruppen gjorde en exkursion från Sining-fu till klostret i Kum Bum ”i syfte att testa Huc´s extraordinära berättelse om det berömda Buddhaträdet”. De fann ”vare sig bild (av Buddha på löven), eller bokstäver, utan endast ett lustigt leende i ena mungipan på den äldre prästen som eskorterade oss. Som svar på våra frågor informerade han oss att för länge sedan så producerade trädet verkligen löv med Buddhas bild på, men att nuförtiden så var ett sådant mirakel en sällsynt händelse. Några få gudfruktiga människor var privilegierade att upptäcka sådana löv.” Det är alldeles tillräckligt för detta vittne: att en buddhistisk präst (skulle säga sådant nonsens) vars religion lär ut att inga personer favoriseras av någon Gud; och att det inte finns någon sådan slags gudomlig existens som delar ut fördelar, och att varje människa skördar vad hon sår, varken mer eller mindre. Detta visar vad denne forskares vittnesmål är värt för hans kära skeptiska naturvetenskap. Det tycks som om även den lustigt leende prästen trots allt hade rätt när han sa: Att goda människor kan se dessa fantastiska bladbokstäver. Och därmed så styrker herr Kreitner, i stället för att försvaga, Abbe Huc´s berättelse. Hade vi inte kunnat verifiera sanningshalten i berättelsen hade vi varit tvugna att lita på sannolikheten i antagandet eftersom löv från Kum Bumträden har burits av pilgrimmer till vart enda hörn av det kinesiska riket (till och med herr Kreitner erkänner detta), och om det hela vore en bluff hade den avslöjats utan nåd av de kinesiska motståndarna till buddhismen, som är oräkneliga. Dessutom så erbjuder naturen själv en mängd analogier som styrker det sagda. Vissa snäckor i Röda Havets vatten sägs ha bokstäver från det hebreiska alfabetet inpräntat på sig, och på vissa johannesbrödsträd skall det synas bokstäver från det engelska alfabetet; och i The Theosophist vol.ii, s. 91 översätter en engelsk korrespondent från Licht Mer Licht en anekdot av Sheffer, som förtäljer om några sällsamma men distinkta märken på tyska fjärilar (Vanissa Atalanta) där sifferkombinationen adderas till årtalet 1881. Glöm inte att kabinettskåpen hos de moderna entomologerna är fyllda med exemplar som visar att naturen i djurriket kontinuerligt producerar exempel på märkliga likheter till växtriket – som till exempel fjärilslarven som liknar trädbark, mossa och döda skott, insekter som inte kan skiljas från gröna löv etc. Även en tigers ränder liknar stjälkarna på dungelgräset i vilket han har sitt läger. Alla dessa separata fakta adderar upp till sannolikheten i berättelsen om Kum Bumträdet av herr Huc eftersom de alla visar på att det är helt möjligt för naturen själv, utan mirakel, att producera växtlighet som utvecklas i form av läsbara bokstäver. Samma åsikt har även en annan korrespondent från tidskriften Nature, en herr W. T. Thiselton Dyer, som i januariutgåvan (4 januari) kommer fram till följande efter att summerat bevisföringen ”Det fanns verkligen ett träd under herr Huc´s levnad som hade löv med märken på som de fromma i sin fantasi associerade till tibetanska bokstäver”. Vadå fromma? Han borde lägga på minnet att vi har vittnesmål, och då inte från någon from och godtrogen tibetansk buddhist, utan från en svuren fiende till den trosinriktningen, herr Huc, som åkte till Kum Bum för att påvisa ett bedrägeri, som gjorde ”sitt bästa för att upptäcka minsta spår av mänsklig inblandning”, men ”som till sin förvåning inte kunde finna den minsta misstanke om bedrägeri”. Så tills herr Kreitner och herr Dyer kan visa vad den frispråkiga Abbe´s motiv skulle vara för att ljuga till nackdel för hans egen religion, måste vi avvisa honom från kategorin obestridligt och tungt vittne. Det stämmer att bokstavsträdet i Tibet existerar och dessutom är inskriptionerna på lövens celler och fibrer vad som kallas SENSAR, dvs. det heliga språk som används av Adepterna och i sin helhet omfattar de hela buddhismens dharma samt hela världens historia. Och vad gäller påståendet om någon fantasifull likhet med existerande bokstäver så säger herr Huc´s bekännelse, att de är så vackra i sin perfektion: ”Att typavgjutningarna av Didot [ett berömt typografiskt företag i Paris] innehåller inget som kan överträffa dem,” vilket sätter punkt för denna diskussion. Och vad Kreitners antagande anbelangar att trädet är en slags syrén, så visar Huc´s beskrivning av färg, doft och form att det inte är troligt att det kan förhålla sig så. Kanske kände den lustige gamla munken till vanlig mesmerism och ”biologiserade” greve Szechenyis följeslagare att se och inte se vad han önskade de skulle se, som den avlidne professor Bushen gjorde då han lät de indiska undersåtarna fantisera vadhelst han önskade att de skulle se. Och det händer fortfarande att man möter sådana ”lustigkurrar”.

The Theosophist, mars 1883