GENI

HELENA BLAVATSKY

© 1999 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 


 

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

O, geni, himlens gåva, gudaljus,
Bland vilka faror är du dömd att lysa?
Kroppslig svaghet ofta stävja vill din kraft,
Ofta dämpar din vitala ström och flödet hejdar;
Nerver skälvande dig tvinga giva upp
Din ädla strävan, för att därtill strida
Emot smärta eller armod, dystra gäster!

                                        CRABBE

 

Bland de många problem angående Förnuftets Mysterium, som ännu är olösta, framstår först av allt frågan om geni. Varifrån härleder sig och vad är ett geni och dess raison d´être, orsaken till dess oerhörda sällsynthet? Är det verkligen ”en himlens gåva?” Om det är så, varför ges då denna gåva till en, medan en annan får hålla till godo med intellektuell slöhet eller till och med idioti? Att betrakta uppkomsten av geniala män och kvinnor som en tillfällighet eller en slump, eller att det uteslutande skulle bero på fysiska orsaker, är bara möjligt för en materialist. Då återstår det, som en författare med rätta säger, endast detta alternativ: att i överensstämmelse med dem som tror på en personlig gud, ” hänförs varje enskild individs framträdande till en speciell skapelseakt av gudomlig vilja och energi”, eller ”att i hela raden av sådana individer, se en upphöjd akt av någon vilja som tar sig uttryck i en evig okränkbar lag.”

Geni är säkerligen, såsom Coleridge definierade det – åtminstone i yttre avseende – ”förmågan till tillväxt”, men för människans intuition kvarstår likväl frågan ifall det är geniet – denna extraordinära själsförmögenhet – som utvecklas och växer, eller om det är den fysiska hjärnan, dess vehikel, som genom någon mystisk process blir bättre på att – inifrån utåt – motta och manifestera den inneboende gudomliga naturen hos människans Över-själ. Kanske var forna tiders filosofer i sin okonstlade visdom närmare sanningen än våra nutida ”förståsigpåare”, när de tilldelade människan tanken om en gudomlig beskyddare, en ande, som de kallade genius. Denna entitets själsliga substans, för att inte tala om dess innersta väsen – lägg märke till skillnaden – vilken manifesterar sig i överensstämmelse med den ifrågavarande personens organism. Shakespeare säger om stora mäns geni – att det vi uppfattar av dess substans ”är icke här” –

Ty det du ser är blott den minsta del . . .
Men vore hela höljet här,
Det är av sådan gränslös, upphöjd vidd,
Att under taket ditt det rymmes ej.

Detta är precis vad den esoteriska filosofin lär. Geniets flamma tänds inte av någon antropomorfisk hand, utan av den som tillhör vår egen Ande. Det är den Andliga Entitetens egen natur, vårt Jags, som alltjämt gör nya inslag i reinkarnationens väv på tidens vävstol från början till slutet av den stora livscykeln.[1]

_________________

[1] En hel Manvantara-period, bestående av Sju Runder.

Detta Jag är vad som gör sig ännu starkare genom sin personlighet än som brukar ske hos vanliga människor. Därför är det vi kallar en ”yttring av genialitet” hos en person endast detta JAG´s mer eller mindre framgångsrika bemödanden att uttrycka sig på sin objektiva forms yttre plan – hos den av jordiskt stoft danade människan i hennes dagliga liv.

Newtons, Aeschylos eller en Shakespeares Jag är innerst av samma substans som en dumboms, en narrs eller en idiots Jag; och möjligheten för deras respektive besjälande geni att ta sig uttryck beror på människans fysiologiska och materiella byggnad. I sitt primära eller ursprungliga väsen och sin natur skiljer sig inte det ena Jaget från det andra. Det som gör en dödlig till en stor man och en annan till en enfaldig och inskränkt person är som sagt, beskaffenheten och uppbyggnaden av det fysiska skalet, samt förmågan eller oförmågan hos hjärnan och kroppen att förmedla och ge uttryck åt den verkliga inre människans ljus. Denna förmåga eller oförmåga är i sin tur resultatet av karma. Eller, för att använda en liknelse, den fysiska människan är musikinstrumentet och Jaget den spelande artisten. Förutsättningen för en fullkomlig ton ligger hos instrumentet. Ingen, inte ens den skickligaste artist kan frambringa en felfri harmoni på ett söndrigt eller illa byggt instrument. Harmonin beror på hur väl och troget den outtalade gudomliga tanken ur djupet av människans subjektiva inre natur kommer över till det objektiva planet genom ord och handling. Den fysiska människan kan i anslutning till vår liknelse, vara en oskattbar Stradivarius eller en sprucken fiol, eller någonting mitt emellan, i händerna på en Paganini som besjälar den.

Alla forntida nationer visste detta, fastän de hade sina Mysterier och sina Hierofanter, så kunde inte alla undervisas i den upphöjda metafysiska läran. Medan ett fåtal utvalda mottog sådana sanningar under sin initiation tilläts massorna endast att ana dem med ledning av en försiktigt meddelad och begränsad kunskap. ”Från det ALLOMFATTANDE GUDOMLIGA utgår Amun, den gudomliga visdomen. . . . . giv den icke till de ovärdiga”, säger en bok av Hermes. Paulus, den vise mäster-byggaren, [2] (1 Kor. III, 10), återger endast Thoth-Hermes när han skriver till Korintierna, att ”vi talar visdom med dem som är mogna (de initierade) . . . gudomlig visdom i ett mysterium, även fördold visdom” (Ibid. II, 6-7).

_________________

[2] En term som är helt och hållet teurgisk, frimuraraktig och ockult. Genom att använda den förklarar sig Paulus vara en Invigd som har rätt att inviga andra.

Likväl beskylls än i dag de gamle för hädelse och avguderi på grund av deras ”hjältedyrkan”. Men har nutidens historiker någonsin fattat orsaken till denna ”dyrkan”? Vi tror inte det. Annars skulle de med all sannolikhet inse, att det som värdesattes eller hölls i ära varken var människan av kött och blod eller personligheten – den ena eller den andra hjälten eller helgonet, (vilket ännu sker inom den romerska kyrkan, en kyrka, som förhärligar kroppen mer än själen) – utan den gudomliga, fängslade anden, den landsförvisade guden inom denna personlighet. Vem i den profana världen är medveten om att till och med flertalet av stadens fäder (arkonterna i Athén, i bibeln felaktigt översatta till ”prinsarna”) – vilkas officiella plikt var att sörja för förberedelserna i staden för sådana processioner, var okunniga om den verkliga innebörden i denna påstådda ”dyrkan”? Paulus hade i sanning rätt när han sade att ”vi talar visdom . . . icke visdom av denna världen . . . utan den som ingen av arkonterna i denna (profana) värld förstår” – MYSTERIERNAS dolda visdom. För som apostelns brev åter antyder, är de initierades språk och deras hemliga visdom inte känd ens av en ”arkont” eller en styrande utanför de heliga mysteriernas tempel; ingen annan ”utom människans Ande (Jag) som är inom henne” (Ibid. V, 11).

Om andra och tredje kapitlen i Paulus första brev till Korinthierna blivit översatta i den anda som de skrivits – till och med den ursprungliga texten är nu vanställd – så kunde världen få ta emot sällsamma uppenbarelser. Bland annat skulle den ha nyckeln till många hittills oförklarade riter i forntida hedendom, av vilka en är det mysterium som sammanhänger med hjältedyrkan. Den skulle finna att den ockulta filosofin erbjuder en förklaring på orsaken till varför gatorna i den stad som hedrade en sådan man beströddes med rosor när han red fram, och där varje medborgare förmodades att vördnadsfullt buga sig för hjälten, samt varför både präst och skald tävlade i bemödanden att odödliggöra hans namn efter döden.

Den säger: ”Igenkänn varje yttring av geni – om denna är förbunden med dygd – i krigaren eller barden, i den store målaren, konstnären, statsmannen eller vetenskapsmannen, som rör sig högt över den stora massan. Se i dem den obestridliga närvaron av den himmelska landsflyktiga, människans genialitet, det gudomliga Jaget, vars fångvaktare du är, o, människa i materien! Det som vi kallar förgudning avsåg endast den odödliga inre Guden, inte det mänskliga tabernakel, som bär denna inom sig. Det framgick ur en tyst uppskattning av de ansträngningar som gjorts av den gudomliga fången som även under vidriga förhållanden lyckats manifestera sig.

Ockultismen lär oss därför ingenting nytt, när den framhåller dessa filosofiska axiom. Då den går närmare in på denna omfattande metafysiska truism, så gör den endast en sista finslipning genom att förklara vissa detaljer. Ockultismen lär till exempel ut att närvaron i människan av flera kreativa förmågor, (som kollektivt benämns geni) inte ska hänföras till slump eller till ärvda egenskaper – fastän det som är känt såsom atavism ofta kan intensifiera dessa förmögenheter – utan till en ackumulering av individuella erfarenheter som Jaget genomgått i ett eller flera föregående liv. Trots att det är allvetande i sitt innersta egentliga väsen behöver det erfarenhet genom sina personligheter om jordiska ting, (jordiska på det objektiva planet), för att även kunna delge frukterna av sin allvetenhet till personligheterna .Vår filosofi tillägger också att odlandet av vissa färdigheter under en lång serie av förflutna inkarnationer måste slutligen i något liv kulminera i att ett geni slår ut i blom på ett eller annat sätt.

Verklig genialitet, om det är ursprungligt och medfött, – inte en abnorm utveckling av det mänskliga intellektet – nedlåter sig inte till att kopiera eller imitera, utan är alltid originellt, sui generis, i sina skapande impulser och sina verk. Likt Indiens jätteliljor – som spirar upp ur bergskrevor och sprickor på den högsta platån av Nilgiri-bergens molnhöljda, kala klippor – behöver ett verkligt geni endast ett tillfälle för att träda fram och slå ut i blom, även i torftigaste jordmån, för dess egenart är igenkännbart. Ett ordspråk säger, att genialitet liksom brott, kommer i dagen förr eller senare, och ju mer det varit undertryckt och fördolt, desto klarare lyser det fram vid ett plötsligt genombrott. Å andra sidan är det artificiella geniet – som ofta blandas ihop med det verkliga – endast resultatet av långa studier och övning och kommer aldrig att bli mer än den flämtande lågan i en lampa, som brinner utanför templets portar. Den kan kasta en lång strimma ljus över vägen, men den lämnar byggnadens inre i mörker. Liksom varje förmåga och egenskap i naturen är dual, det vill säga; kan tjäna två syften, ont lika väl som gott, så kommer det artificiella geniet att bedra sig själv. Framsprunget ur de jordiska sinnesförnimmelsernas kaos, ur iakttagande och ihågkommande förmågor, med minne av begränsad art, förblir detta artificiella geni även fortsättningsvis sin kropps slav. Och denna kropp ska till följd av materiens föränderlighet och tendens mot förvirring ofelbart leda även de största så kallade genier, tillbaka till sitt eget ursprungselement, som åter är kaos, ondska eller jorden.

Sålunda finns ett svalg mellan det verkliga geniet och det artificiella. Det ena framsprunget ur det odödliga Jagets ljus och det andra ur det rent mänskliga intellektets och den animala själens flyktiga irrbloss. Detta svalg kan endast överbyggas av den som alltjämt strävar framåt och som aldrig, även försänkt i materiens djup, förlorar sin ledstjärna ur sikte, den Gudomliga Själen och förnuftet, som vi kallar för Buddhi-Manas. Den senare behöver inte utbildas som den förra. Skaldens ord som hävdar att geniets lampa –

Om icke skyddad, ansad, fylld med varsam hand,
Snart slocknar eller blossar och ödslas bort i brand

– endast gäller det artificiella geniet som är resultatet av bildning och intellektuell begåvning. Det är inte det direkta ljuset från Manasa putrorna, ”Visdomens Söner”, ty verklig genialitet tänd vid vår högre naturs flamma, eller JAG, kan inte dö. Därför är det så ytterst sällsynt. Lavater ansåg att det i allmänhet fanns ett geni på en million människor, men att ett geni utan hårdhet och anspråk, (som bedömer de svaga med överseende och de högre stående med förståelse och sina likar med rättvisa), finns endast ett på tio millioner. Detta är intressant, fastän det inte är vidare smickrande för den mänskliga naturen om Lavater med geni avsåg en högre art av mänskligt intellekt, (utvecklat genom bildning, ”skyddat, ansat och fyllt”), och inte det geni som vi talar om. Denna sortens geni har dessutom alltid benägenhet att leda den, genom vilken dess artificiella ljus manifesterar sig, till ytterlighet i väl eller ve. Likt gamla tiders goda och onda genier, (på vilket sätt namnet än har knutits till dem,) tar det sin hjälplöse ägare vid handen och leder honom, den ena dagen till ryktbarhetens, lyckans och ärans tinnar, för att påföljande dag störta honom i en avgrund av skam, förtvivlan och ofta brott.

Eftersom det, enligt den store fysionomen [karaktärstolkare], i vår värld finns fler genier av det förra slaget än av det senare, (medan ockultismen lär oss att det är lättare för personligheten med dess skarpa fysiska sinnen och tattwor att dras till den lägre fyrfalden än att höja sig till sin triad), så vet den moderna filosofin, som väl känner till den lägre arten av geni, ingenting om det högre andliga geniet som förekommer ”ett på tio millioner”. Därför är det helt naturligt att, (när den ena arten blandas med den andra), även nutidens bästa författare har misslyckats i att definiera ett verkligt geni. Som en följd härav får vi ofta höra och läsa en hel del som för ockultisten förefaller alldeles paradoxalt. ”Genier fordrar kultur”, säger en; ”geniet är fåfängt och självtillräckligt”, förklarar en annan; under det att en tredje är inbegripen i att definiera det gudomliga ljuset, enbart för att förkrympa det på sin egen intellektuella småsinthets Prokrustussäng. Han talar då om geniernas stora excentricitet,och förbinder som regel detta med ett ”uppflammande temperament”. Han påstår till och med att genierna är ”offer för varje lidelse och sällan äger kultiverad smak!” (Lord Kaimes). Det är meningslöst att diskutera med sådana, och säga dem att verkligt stora genier tar fullständigt glansen från det mest bländande mänskliga intellekt, liksom solen tar glansen från en eld på ett öppet fält. Att geniet aldrig är excentriskt fastän alltid sui generis, och att en människa, begåvad med verklig genialitet, aldrig blir en slav under sina kroppsliga animala passioner. Enligt en ringa ockultists åsikt kan, i historisk tid, endast sådana storslagna och oegennyttiga karaktärer som Buddha eller Jesus och några få bland deras efterföljare anses vara fullt utvecklade genier.

Ett verkligt geni har små möjligheter att röna tillräcklig uppskattning i vår förkonstlade, hycklande och fjäskande tid. Under det världen växer som civilisation utbreder sig en hänsynslös själviskhet och de verkliga profeterna och genierna stenas till fördel för sina efterapande skuggor. Endast de olärda millionernas böljande människomassa –  folkets stora hjärta –  är i stånd att intuitivt uppfatta en verkligt ”stor själ”, full av gudomlig kärlek till mänskligheten, av gudalik medkänsla för lidande medmänniskor. Den olärda folkmassan är fortfarande ensam om att kunna känna igen ett geni, för utan dessa egenskaper har ingen rätt till det namnet. I kyrkan eller i staten finns numera inga genier, och det medges av dem själva. Det verkar ha förflutit en lång tid sedan den ”änglalike doktorn” (Thomas Aquinas) i trettonde århundradet opponerade sig mot påven Innocentius IV som skröt om de millioner han fått in genom försäljning av absolutioner och avlat och som framhöll för Aquinas att ”den kyrkans tid är förbi, då hon sade – silver och guld äger jag icke!”. ”Sant” var det slagfärdiga svaret, ”men den tid är även förbi, när kyrkan kunde säga till en lam, – stig upp och gå”. Alltsedan dess liksom tidigare och även i våra dagar har det ständiga korsfästandet av deras Mästareideal aldrig upphört varken inom kyrkan eller staten. När de kristna staterna bryter mot detta ideals lagar och seder och mot varje bud i bergspredikan, så rättfärdigar och upprätthåller den kristna kyrkan detta genom sina egna biskopar, som i förtvivlan förklarat ”en kristen stat byggd på kristna principer är omöjlig”. Därför är ett Kristuslikt (eller Buddhalikt) sätt att leva en omöjlighet i civiliserade stater.

Ockultisten för vilken ”verklig genialitet är liktydligt med självexisterande och obegränsat förnuft”, återspeglat mer eller mindre troget av människan, kan inte i moderna definitioner på geni spåra något som närmar sig den rätta. Teosofins esoteriska förklaring kommer i sin tur att mottas med ringaktning. Själva tanken, att varje människa med sin själ är vehiklet för ett geni förefaller ytterligt absurd även för de troende, medan materialisten betecknar den som ”grov vidskepelse”. Vad beträffar den populära folkliga uppfattningen, – den enda någorlunda riktiga, rent intuitiva – kommer ingen att fästa minsta avseende vid den. Den tänjbara och bekväma termen ”vidskepelse” ska ännu en gång tas som förklaring till varför det aldrig funnits något universellt erkänt geni, vare sig av det ena eller andra slaget. En hel del övernaturliga, fantastiska och ofta taktlösa historier och legender ställs i samband med en sådan människa under hennes liv såväl som efter hennes död. Det är likväl den okonstlade, och därför endast den så kallade obildade massan, (just beroende på frånvaron av sofistikerat tänkande), som känner när den kommer i kontakt med en ovanlig och sällsynt karaktär och finner där något mer än hos den dödliga människan av kött och intellektuell förmåga. Och när de känner närvaron av det som hos det stora flertalet är fördolt, av något för deras praktiska sinnen obegripligt, erfar de samma vördnad som folket kände i forna tider när deras fantasi, ofta mer osviklig än kultiverat tänkande, av sina hjältar skapade gudar som lärde:

. . . de svaga att foga sig, de övermodiga att be
Till makter osynliga och mäktigare än de . . . . .

Detta kallas för VIDSKEPELSE . . . .

Men vad är vidskepelse? Det är sant att vi fruktar det som vi inte själva kan förklara tydligt. Vi är liksom barn i mörker. De bildade likaväl som de obildade, benägna att befolka detta mörker med fantasibilder av vår egen skapelse. Dessa fantasibilder bevisar inte på något sätt att detta mörker – som blott är ett annat namn för det osynliga och det översinnliga – verkligen är tomt på varje närvaro med undantag av vår egen. Om sålunda vidskepelsen i dess överdrivna form är en förhäxande mara, en tro på ting över och bortom våra fysiska sinnens vittnesbörd, så innebär den även ett blygsamt erkännande av att det finns ting i universum och omkring oss, om vilka vi inte vet någonting. I denna mening blir vidskepelse inte någon förnuftslös känsla av till hälften underverk och till hälften skräck, blandad med beundran och vördnad eller med fruktan, beroende på vår intuitions ingivelser. Detta är förnuftigare än att med de allt för lärda ”förståsigpåarna” upprepa att det inte kan finnas något, medan ”förståsigpåarna” inte har lyckats upptäcka något.

Eppur si muove! Ingen rök utan eld. Där vattenånga finns måste det finnas vatten. Vårt påstående grundar sig på en evig och självklar sanning: nihil sine causa. Geni och oskyldigt lidande, bevisar ett odödligt Jag och reinkarnation i vår värld. För övrigt, det vill säga, med det vanrykte och åtlöje som sådana teosofiska läror mottas, så har Fielding, en genialisk man på sitt sätt, för över ett århundrade sedan gett ett likartat svar som vi. Aldrig har han uttalat en större sanning än den dag då han skrev: ”Om vidskepelse gör en människa till en narr, SÅ GÖR SKEPTICISM HENNE TOKIG.”

HELENA BLAVATSKY
Lucifer, november 1889

Översatt från H P Blavatskys Theosophical Articles, vol II, sid 119-126, ”Genius”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.

 

 

___________________________________________________________________

 | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23