Dialoger mellan de två utgivarna av Helena Blavatsky

Mabel Collins. Det råder stor oklarhet beträffande uppfattningen om de olika slagen av andesyner – som vålnader, gengångare eller andar. Bör vi inte en gång för alla förklara betydelsen av dessa uttryck? Ni säger, att det finns olika typer av ”dubletter” – vilka är de?

Helena Petrovna Blavatsky. Vår ockulta filosofi lär oss, att det finns tre typer av ”dubletter”, om man använder ordet i sin mest vidsträckta betydelse.

För det första. Människan har sin ”dublett” eller snarare den så kallade skugga kring vilket fostret - den blivande människans – fysiska kropp bildas. Moderns imaginära förmåga eller någon olyckshändelse, som träffar barnet, inverkar också på astralkroppen. Både den astrala och den fysiska kroppen existerar innan medvetandet träder i verksamhet och innan Atma vaknat. Detta inträffar när barnet är sju år gammalt, och därmed inträder den ansvarighet, som är förbunden med en medvetet förnimmande varelse. Denna ”dublett” föds med människan, dör med henne och kan aldrig avlägsna sig långt från kroppen under livet, och även om den överlever denna, upplöser den sig samtidigt [pari passu] med den döda kroppen. Det är den som tidvis under vissa atmosfäriska förhållanden, syns över gravar likt en lysande bild av den avlidna människan. Sett från den fysiska sidan är den under livstiden människans vitala ”dublett” och efter döden utgörs den endast av gaser, som utdunstar från den i förvandling stadda kroppen. Men till sitt ursprung och väsen är den någonting mera. Denna ”dublett” är vad vi kommit överens om att kalla linga-sarira, men som jag skulle föreslå att, för större bekvämlighets skull, kalla den ”proteusartade” eller ”plastiska kroppen”.

M.C. Varför proteusartad eller plastisk?

H.P.B. Proteusartad medan den kan anta alla former, såsom t ex i fråga om ”herde-magikerna” vilka folktron kanske inte alldeles utan skäl anklagar för att vara ”varulvar”, samt ”medier i kabinetten”, vilkas egna ”plastiska kroppar” spelar rollen av materialiserade mormödrar och olika typer av ”John King”. I annat fall, varför denna oföränderliga vana hos ”de kära hädangångna änglarna” att inte avlägsna sig mer än en armslängd ifrån mediet, vare sig detta är försatt i trance eller inte? Kom ihåg, jag förnekar inte alls, att ett främmande inflytande kan göra sig gällande vid detta slags fenomen; men jag påstår, att en främmande inblandning är sällsynt och att den materialiserade formen alltid tillhör mediets astrala eller proteusartade kropp.

M.C. Hur skapas denna astrala kropp?

H.P.B. Den skapas inte, utan växer, såsom jag sagt er, samtidigt med människan och existerar i det rudimentära tillståndet redan innan barnet föds.

M.C. Och vad säger ni om den andra typen av ”dubletter”?

H.P.B. Den andra typen är ”tanke-kroppen” eller snarare ”drömkroppen”, känd bland ockultisterna som Mayavi-rupa eller ”illusionskroppen”. Under livstiden är denna gestalt, bärare av såväl tankar som animala passioner och begär, vilka den på en och samma gång drar till sig från det lägsta jordiska manas (medvetandet) och från kama, begärselementet. Den är dual till sin potentialitet och bildar efter döden vad som i Orienten kallas bhuta eller Kama-rupa, men som är mera känt för teosofer som ”spöket”.

M.C. Och den tredje typen?

H.P.B. Den tredje typen är det verkliga Jaget, som i Orienten har en benämning, som betyder ”kausal- eller orsakskroppen”, men som i skolorna på andra sidan Himalaya alltid kallas den ”karmiska kroppen”, vilket är sak samma. Ty karma eller verksamhet är den orsak som alstrar ständiga återfödelser eller ”reinkarnationer”. Den är inte sak samma som monaden, inte heller Manas i egentlig mening; men den är på ett visst sätt oupplösligt förenad med monaden och manas i devachan.

M.C. Det finns alltså tre typer av ”dubletter”?

H.P.B. Om ni kan kalla kristendomens och andra lärors treenigheter för ”tre Gudar”, då finns det också tre ”dubletter”. Men i verkligheten finns det endast en under tre aspekter eller faser: Den mest materiella aspekten försvinner med kroppen, den mellersta överlever både som ett självständigt, men tillfälligt väsen i skuggornas land, och den tredje är odödlig genom hela manvantaran, såvida den inte dessförinnan upphört genom att ingå i nirvana.

M.C. Men kommer vi inte att bli tillfrågade vad det är för skillnad mellan Mayavi- och Kama-rupa eller som ni vill kalla dem: ”drömkroppen” och ”spöket”?

H.P.B. Högst sannolikt; och vi vill som svar lägga till vad som redan blivit sagt, att Mayavi-rupans eller ”illusionskroppens” ”tankeförmåga” eller aspekt efter döden helt och hållet uppgår i den kausala kroppen eller det medvetna tänkande JAGET. De animala beståndsdelarna eller begärets förmåga hos ”drömkroppen” absorberar efter döden allt vad denna samlat under livet (genom sitt omättliga begär att leva) – dvs. hela den astrala livskraften såväl som alla intryck av dess materiella handlingar och tankar medan den levde i besittning av kroppen – och bildar sålunda ”spöket” eller Kama-rupa. Våra teosofer vet ganska väl, att det Högre Manas efter döden förenar sig med monaden och ingår i devachan, medan dräggen av det Lägre Manas eller det animala förståndet, bildar spöket. Detta är i besittning av liv; men har knappast något medvetande, förutom så att säga genom ombud, då det dras in i den magnetiska strömmen som utgår från mediet.

M.C. Är detta allt som kan sägas om ämnet?

H.P.B. För närvarande kan detta var nog med metafysik, tror jag. Låt oss hålla oss till ”dubletten” i dess jordiska fas. Vad vill ni veta?

M.C. I alla världens länder tror man mer eller mindre på ”dubletter” eller dubbelgångare. Den enklaste formen därav är uppenbarelsen av en människas vålnad för hennes käraste vän i dödsögonblicket eller strax efter döden. Är denna uppenbarelse Mayavi-rupa?

H.P.B. Ja, eftersom den alstrats genom den döende personens tanke.

M.C. Är den omedveten?

H.P.B. Den är omedveten så tillvida att den döende personen i allmänhet inte vet att han utsänder den; inte heller är han medveten om att han på så vis visar sig. Vad som inträffar är detta. Om han i dödsögonblicket tänker mycket intensivt på den person han antingen högt älskar eller är mycket angelägen om att träffa, kan han visa sig för denna. Tanken blir objektiv; och då en persons ”dublett” eller skugga inte är någonting annat än en trogen avbild av honom själv, återger den likt bilden i en spegel, vad personen gör till och med i tankarna. Därför visar sig vålnaderna vid sådana tillfällen ofta i de kläder deras ägare bar vid det särskilda ögonblicket, och gestalten återger till och med uttrycket i den döende personens ansikte. Om en badande persons vålnad uppenbarade sig, skulle han visa sig nedsänkt i vatten; likaså när en person, som drunknat, uppenbarar sig för en vän, visar sig bilden drypande av vatten. Orsaken till denna uppenbarelse kan även vara omvänd; dvs. att den döende antingen tänker eller inte alls tänker på den särskilda person, för vilken hans bild uppenbarar sig, men då är det den senare som är ”sensitiv”, dvs. mottaglig för dylika intryck. Eller kanske han hyser en stark känsla av sympati eller hat i fysiskt eller psykiskt avseende för den individ, vars vålnad sålunda framkallas; och i detta fall skapas spöksynen av och beror på tankens styrka. Vad som då inträffar är detta: Låt oss kalla den döende A och den som ser vålnaden B. Denne senare har på grund av kärlek, hat eller fruktan A:s bild så djupt inpräglad i sitt psykiska minne, att en verklig magnetisk attraktion och repulsion existerar mellan dem båda, antingen någon av dem vet och känner det eller inte. När A dör, blir det sjätte sinnet eller den psykisk-andliga intelligensen hos B:s inre människa medveten om den stora förändringen med A och underrättar genast B:s fysiska sinnen genom att inför hans öga avteckna A:s gestalt, sådan den var i det ögonblick den stora förändringen skedde. Likaså när den döende längtar att se en person – hans tanke telegraferar då till vännen, medvetet eller omedvetet, längs sympatins linje och blir objektiv. Detta är vad Sällskapet för ”spökisk” forskning [syftar på det engelska ”Sällskapet för psykisk forskning”. – Övers. anm.] skulle ge det pompösa men inte desto mindre mycket oklara namnet telepatisk stöt.

M.C. Detta gäller om den enklaste formen av ”dublettens” framträdande. Men vad ska man säga om sådana fall, där ”dubletten” gör något, som rent av strider mot personens känsla och önskan?

H.P.B. Detta är omöjligt. Vålnaden kan inte handla om inte grundtonen anslås i den personens hjärna som ”dubletten” tillhör, denne må nu vara nyligen död eller levande, vid dålig eller god hälsa. Om han blott dröjde vid tanken en sekund, lång nog för att ge den form, innan han övergick till andra tankebilder, är denna enda sekund lika tillräcklig för objektiviseringen av hans personlighet på de astrala vågorna, som den är för att åstadkomma avtryck av ert ansikte på en kameraplåt. Ingenting kan då hindra att de krafter som omger er lägger beslag på er gestalt – liksom ett avfallet torrt löv uppfångas och bortförs av en vindpust – varvid denna form kan förvandlas till en karikatyr, som förvrider er tanke.

M.C. Antag att ”dubletten” uttrycker i verkliga ord en tanke, oförenlig med personen, och uttrycker den för en vän, som är långt borta - låt oss säga på en annan kontinent. Jag känner till sådana fall.

H.P.B. Det har inträffat, att den av tanken skapade bilden uppfångats och begagnats av ett ”skal”, alldeles som fallet är i seansrum, när avbilderna av döda personer - vars bilder kanske omedvetet kvarstår i de närvarandes minne eller till och med i deras auror - uppfångas av elementaler eller elementarskuggor och görs objektiva för auditoriet och dessa kan till och med drivas att handla på befallning av den starkaste bland de många olika viljorna i rummet. I ett sådant fall som det ni nämnde, måste det dessutom existera en sambandslänk – en telegrafisk linje – mellan de båda personerna, en själssympati i någon punkt, och på denna linje meddelar sig tanken ögonblickligen. Naturligtvis måste det i varje fall finnas något kraftigt skäl, varför denna speciella tanke tar den riktningen; den måste på något sätt stå i förbindelse med den andra personen. I annat fall skulle sådana uppenbarelser utgöra vanliga alldagliga händelser.

M.C. Detta verkar ganska enkelt. Varför inträffar de då endast med exceptionella personer?

H.P.B. Därför att den imaginära plastiska förmågan är mycket starkare hos vissa personer än hos andra. Medvetandet (Manas) är dualt till sin potentialitet: fysisk och metafysisk. Den högre delen är förbunden med den andliga själen eller buddhi, den lägre med den animala själen, kama-principen. Det finns personer som aldrig tänker det ringaste med sin högre själsliga fattningsförmåga: men de som gör det tillhör minoriteten och står sålunda på ett visst sätt bortom om inte över genomsnittsmänniskan. Dessa tänker även i fråga om vanliga ting på detta högre plan. Personens karaktäristiska drag bestämmer inom vilken ”princip” tänkandet försiggår, detta gör också själsförmågorna från ett föregående liv och ibland även den fysiska ärftligheten. Det är därför det är så synnerligen svårt för en materialist - hos vilken den metafysiska delen av hjärnan är nästan bortvissnad - att höja sig över, eller för en av naturen andligt begåvad individ att sänka sig ned till det prosaiska, alldagliga tankeplanet. Härpå beror också till en stor del det optimistiska eller pessimistiska åskådningssättet.

M.C. Men vanan att tänka med det högre medvetandet kan utvecklas – annars skulle det inte finnas något hopp för personer, som söker förbättra sitt liv och höja sig eller hur? Och att detta är möjligt måste vara sant, annars skulle det ju inte finnas något hopp för världen.

H.P.B. Förvisso kan denna vana utvecklas genom fast beslutsamhet och stor självförsakelse, dock endast med stor svårighet. Men det är jämförelsevis lätt för dem som är födda med denna gåva. Hur kommer det sig att en person kan finna poesi i ett kålhuvud eller i en sugga med sina kultingar, medan en annan ser det mest upphöjda ting endast från deras lägsta och mest materiella sida, och skrattar åt ”sfärernas musik” samt förlöjligar de mest sublima tankar och filosofiska system? Skillnaden beror helt enkelt på medvetandets förmåga att tänka på det högre eller lägre planet, medan den astrala (i den betydelsen Saint Martin ger ordet) eller med den fysiska hjärnan. Stora intellektuella förmågor utgör ofta inte något bevis på, utan snarare ett hinder för andliga och sanna begrepp – därom vittnar de flesta av de stora vetenskapsmännen. Vi måste snarare beklaga än klandra dem.

M.C. Men hur kommer det sig, att en person som tänker på det högre planet, frambringar mer fullkomliga och objektiva former genom sin tanke?

H.P.B. Inte nödvändigtvis enbart en sådan person utan alla de som i allmänhet är sensitiva. Den som är begåvad med denna förmåga att även tänka på de mest obetydliga saker från det högre tankeplanet har i kraft av denna behärskade talang, en plastisk formbildande förmåga så att säga i själva sin imaginära kraft. Vad än en sådan person tänker på, är hans tanke så mycket intensivare än en annan vanlig persons tanke, att den just genom denna styrka erhåller en skapande kraft. Vetenskapen har konstaterat det faktiska förhållandet, att tanken är en kraft. Denna kraft, försatt i verksamhet, förändrar atomernas läge i vår omgivande astrala atmosfär. Som jag redan sagt er, har tankens strålar samma potentiella förmåga att frambringa former i den astrala atmosfären som strålarna har med hänsyn till en lins. Varje tanke, som sålunda med kraft utgår ur hjärnan, skapar med eller mot någons vilja [nolens volens] en gestalt.

M.C. Är denna gestalt helt och hållet omedveten?

H.P.B. Fullkomligt omedveten såvida den inte är en skapelse av en adept, som har en bestämd avsikt med att ge den medvetande, eller rättare sagt utrusta den med så stor kvantitet av hans egen vilja och intelligens som erfordras för att den ska uppenbara sig som medveten då den sänds iväg. Kännedom om detta borde mana oss till större försiktighet med avseende på våra tankar.

Man måste komma ihåg den stora skillnad, som råder mellan adepten och en vanlig människa. Adepten kan efter behag använda sin Mayavi-rupa, en vanlig människa kan det inte, utom i ytterst sällsynta fall. Den kallas Mayavi-rupan, därför att den är en illusionsform skapad för det särskilda tillfället och försedd med precis så mycket av adeptens medvetande, att den kan genomföra sitt syfte. Den vanliga människan skapar enbart en tankebild, vars egenskaper och krafter för tillfället är henne fullkomligt obekanta.

M.C. Man kan då säga, att en adepts gestalt, som visar sig på avstånd från hans kropp, som till exempel Ram Lal i berättelsen Mr Isaacs, är helt enkelt en bild?

H.P.B. Alldeles. Den är en vandrande tanke.

M.C. En adept kan sålunda visa sig på flera ställen samtidigt?

H.P.B. Ja, alldeles som Apollonius från Tyana, som sågs på två ställen på samma gång, medan hans kropp befann sig i Rom. Men det är klart, att inte allt av ens den astrala adepten är närvarande i varje av hans uppenbarelser.

M.C. Det är således högst nödvändigt för en person med någon grad av imaginär kraft och psykisk förmåga att vara uppmärksam på sina tankar?

H.P.B. Helt klart, för varje tanke har en form, som lånar utseende från just den människa som varit sammankopplad med den handling han tänkte på. Hur skulle i annat fall de klärvojanta i er aura kunna se ert förflutna och närvarande? Vad de ser är ett rörligt panorama av er själv, representerad i successiva handlingar genom era tankar. Ni har frågat mig, om vi blir straffade för våra tankar. Inte för alla, ty somliga är dödfödda; men för andra, de som vi kallar ”tysta”, men potentiella tankar - ja. Ty tag ett extremt fall, som när en person är så full av ondska, att han önskar en annans död. Såvida den illvillige inte är en dugpa, en hög adept i svart magi, i vars fall karman fördröjs, så faller en sådan önskan endast tillbaka på sin upphovsman.

M.C. Men antag att den som hyser den onda önskningen, är begåvad med en mycket stark vilja, utan att vara en dugpa, skulle han då kunna genomdriva den andres död?

H.P.B. Endast om den illvilliga personen har det onda ögat, vilket helt enkelt betyder, att han är i besittning av en utomordentligt stor plastisk imaginär förmåga, som verkar ofrivilligt och på så sätt omedvetet används till skadligt bruk. Ty vari ligger kraften i det ”onda ögat”? Helt enkelt i en stor formbildande förmåga hos tanken, så stor att den framkallar en ström, fylld med möjligheten till alla slags motgångar, och olycksfall, vars möjlighet inympas på eller fäster sig vid varje person, som kommer inom dess verkningskrets. En jettatore (en med det onda ögat) behöver inte ha stor fantasi eller hysa onda avsikter eller önskningar. Han kan helt enkelt vara en person, som av naturen älskar att bevittna eller läsa om uppskakande scener, såsom mord, avrättningar, olyckshändelser och dylikt. Han behöver inte ens tänka på något sådant i det ögonblick hans öga träffar det blivande offret. Men strömmarna har alstrats och finns i hans visuella stråle, färdig att träda i verksamhet i samma ögonblick som de träffar en lämplig jordmån, likt ett sädeskorn, som faller vid vägen och är färdigt att spira vid första tillfälle.

M.C. Men hur är det med de tankar vi kallar ”tysta”? Återverkar sådana önskningar eller tankar på sin upphovsman?

H.P.B. Ja; på samma sätt som en boll, som inte tränger in i ett föremål, utan studsar tillbaka på den som kastat bollen. Detta händer även med vissa dugpas eller svartkonstnärer, som inte är starka nog eller inte fogar sig efter reglerna - ty även de är underkastade regler, som de måste lyda – men detta gäller inte dem som är regelrätta, fullt utvecklade ”svarta magiker”; ty dessa har makt att utföra vad de önskar.

M.C. När ni talar om regler, vill jag avsluta detta samtal med att fråga er om något, som var och en behöver veta, som har något intresse för ockultism. Vad som huvudsakligen och framför allt bör iakttagas av dem som har dessa krafter och önskar rätt behärska dem - som i själva verket vill beträda ockultismens område?

H.P.B. Det första och viktigaste steget inom ockultismen är att lära sig anpassa sina tankar och föreställningar efter sin plastiska förmåga.

M.C. Varför är detta så viktigt?

H.P.B. Medan man i annat fall skapar ting, genom vilka man kan skapa sig dålig karma. Ingen bör beträda ockultismens område, eller ens nalkas det, förrän man är fullkomligt bekant med sina egna förmågor och förstår att avpassa dem efter sina handlingar. Och detta kan man endast lära sig genom att grundligt studera den ockulta filosofin, innan man övergår till den praktiska träningen. I annat fall, lika visst som ödet – KOMMER MAN ATT FÖRFALLA TILL SVART MAGI.

Översatt från H.P. Blavatskys Theosophical Articles, vol II, sid 38, ”Dialogues between the Two Editors”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.