Den Avslöjade Isis – Isis Slöja – kapitel 3

Första Volymen.

”OFELBARHETEN” I MODERN VETENSKAP.
______________________________________________

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 86                                                                         ISIS SLÖJA. sidan 86

Ett av de mest begåvade verken från professor Tyndalls penna är hans sarkastiska essä om Martineau and Materialism. Samtidigt är det ett verk som författaren under kommande år kommer att vara mycket angelägen om att snygga till när det gäller särskilda oförlåtliga och grova uttryckssätt. För ögonblicket, kommer vi emellertid inte att uppmärksamma dessa utan betrakta vad han har att säga om medvetandets fenomen. Han citerar följande frågeställning från Martineau: ”En människa kan uttrycka ’jag känner, jag tänker, jag älskar’; men på vilket sätt genomsyrar medvetandet frågeställningen?” Och svarar följande: ”Överföringen från hjärnans fysiska delar till korresponderande realiteter i medvetandet är otänkbart. Förutsättningen är att en klart avgränsad tanke och ett molekylärt skeende i hjärnan inträffar samtidigt; vi besitter inte intellektuella organ, uppenbart inte heller något rudiment för ett sådant organ, som skulle ha möjliggjort för oss att överföra en resonerande process från hjärnan till medvetandet. De uppträder tillsammans, men vi vet inte varför. Ifall våra medvetanden och sinnesförnimmelser var så utvidgade, förstärkta och upplysta så det var möjligt för oss att se och känna själva molekylerna i hjärnan; om vi var kapabla att följa alla deras rörelser, alla deras grupperingar, alla deras elektriska urladdningar, ifall sådana existerar; och även om vi var intimt förtrogna med motsvarande tillstånd i tanke och känsla, skulle vi ändå befinna oss lika långt ifrån en lösning av problemet som tidigare. ’Hur är dessa fysiska processer kopplade till medvetandets realiteter?’ Klyftan skulle fortfarande förbli intellektuellt oöverstigligt mellan dessa två kategorier av fenomen.*

Den här klyftan är lika oöverstiglig för professor Tyndall som eld-töcken är, då vetenskapsmannen konfronteras med sin ovetbara orsak, och utgör endast en barriär för människor utan andlig intuition. I professor Buchanans arbete, Outlines of Lectures on the Neurological System of Anthropology, vilket är författat så långt tillbaka som år 1854, finns förslag på, att om bara de

____________________________________________________

* Tyndall: ”Fragments of Science”.

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 87                                                      ULTRAMONTANISM INOM VETENSKAPEN. sidan 87

kvasibildade kunde ta hänsyn till dessa, så skulle de visa på hur en bro kan slås över denna ofantliga djupa avgrund. Det är en av de lådor som kommande skördars tankefrön lagras på grund av en torftig nutid. Men den materialistiska uppbyggnaden baseras helt och hållet på den grova grundvalen – förståndet. När de tömt ut dess utvecklingsmöjligheter till dess yttersta gränser, kan dess lärare som bäst endast för oss uppenbara ett universum bestående av molekyler, besjälade av en ockult impuls. Vilken mer passande diagnos på våra forskares sjukdom finns än den som vi får genom professor Tyndalls analys av det mentala tillståndet hos det ultramontana prästerskapet, bara genom en ytterst liten förändring av benämningar. I stället för ”andliga vägledare” läs ”vetenskapsmän”, istället för ”förvetenskapligt förflutet” ersätt med ”materialistisk nutid”, säg ”anden”, istället för ”vetenskap”, så har vi i följande avsnitt ett levnadsporträtt på en modern vetenskapsman, nedtecknat genom en mästares hand: ”

. . . Deras andliga vägledare lever uteslutande under det förvetenskapliga förflutna, att även de verkligt kraftfulla intellekten bland dem reduceras till ett uttorkat tillstånd när det kommer till den vetenskapliga sanningen. Ögon har de men ser inte; öron har de men hör inte; för både ögon och öron ägs av synerna och ljuden från en annan tidsålder. I förhållande till vetenskapen är den ultramontana hjärnan i sin avsaknad av övning, praktiskt taget ett barns hjärna. Och på så vis kommer det sig att de med ett barns kunnande inom vetenskapen, men som potenta utövare av andlig kraft bland de okunniga, tillåter och upprätthåller de övningar som är tillräckliga för att frambringa rodnad och skam hos de mer intelligenta bland dem själva.”* Ockultisten håller upp den här spegeln framför vetenskapen så att den kan se hur den ser sig själv”.

Alltsedan historieskrivningen började redogöra för människornas första fastställda lagar, har det ännu inte existerat något folk vars kodex inte baserade medborgarnas förehavanden kring liv och död, på vittnesbörd från två eller tre trovärdiga vittnen. ”Muntligen åsett av två eller tre vittnen, ska den som förtjänar döden, möta döden,”† säger Moses, den förste lagstiftaren vi möter under den forntida historien. ”De lagar som verkställer en dödsdom mot en människa baserat på vittnesmål från ett vittne, är ödesdigert för friheten” – säger Montesquieu. Förståndet kräver att det bör finnas två vittnen.”‡

Värdet av vittnesutsagor har följaktligen överenskommits i tysthet och blivit accepterat i varje land. Men forskarna kan inte acceptera gemene mans bevisföring då de blir konfronterade. Till ingen nytta lämnar hundratusentals människor vittnesmål om faktiska sakförhållanden. Oculos habent et non vident! De är fast beslutna att förbli blinda och döva. Trettio års praktiska uppvisningar och vittnesmål från några miljoner troende i Amerika och Europa berättigar verkligen till en viss grad av respekt och uppmärksamhet. I synnerhet så,

____________________________________________________

* Tyndall: ”Förordet till Fragments of Science”.

† Deuteronomy, kap. xvii., 6.

‡ Montesquieu: ”Esprit des Lois I”, xii., kap. 3.

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 88                                                                         ISIS SLÖJA. sidan 88

när utlåtandet från tolv spiritualister, under inflytande av ytterligare två vittnesmål, är nog för att sända till och med en forskare att dingla i galgen, för ett brott, kanske gjort av en impuls förmedlad genom skakning bland de cerebrala molekylerna, som släppts lös av det medvetande som består av en framtida moralisk VEDERGÄLLNING.

Hela den civiliserade världen borde se med respekt och vördnad, på vetenskapen som helhet, på dess gudomliga mål; för vetenskapen ensamt, gör det möjligt för människan att förstå Gudomen genom det sanna uppskattandet av hennes verk. ”Vetenskap är förståelse av sanning eller fakta”, uttrycker Webster; ”det är en undersökning av sanningen för dess egen skull och en strävan efter ren kunskap.” Om definitionen är korrekt, så har majoriteten av våra moderna lärda visat sig vara falska inför sina gudinnor. ”Sanning för dess egen skull!” Och var någonstans skulle sökandet efter nyckeln till naturens sanning ske annat än i de outforskade mysterierna inom psykologin? Ack ja, medan vetenskapsmännen riktar sina frågor till naturen, skulle alltför många kräset gallra, bland hennes realiteter och bara välja ut forskningsobjekt bland sådana som på bästa sätt understödjer de egna fördomarna.

Psykologin har inga värre fiender än inom den medicinska skolan, där de benämns allopater. Det ter sig lönlöst att påminna dem om att, bland de så kallade exakta vetenskaperna, är medicinen obestridligen den som minst gör sig förtjänt av det namnet.? Även om psykologin är den gren inom den medicinska vetenskapen som medicinarna allra helst borde studera, eftersom deras utövande utan den, degraderas till rena spekulationerna och lyckträffarna, negligerar de den nästan helt och hållet. Minsta avvikelse från deras förkunnade läror ogillas såsom kätteri och även om en impopulär och icke-erkänd kurerande metod skulle visa sig kunna rädda tusentals liv, tycks de som enat organ vara benägna att klänga sig fast vid vedertagna hypoteser och föreskrifter och nedvärdera både upptäckaren och upptäckten ända fram tills att den får en klargörande stämpel på lagbundenhet. Tusentals olyckliga patienter kan under tiden hinna avlida, men så länge professionell ära rättfärdigas, är detta spörsmål av mindre betydelse.

Teoretiskt sett, är det den mest välvilliga, men på samma gång, visar ingen annan vetenskaplig lära upp så många exempel på triviala fördomar, materialism, ateism och illvillig envishet såsom medicinen gör. Preferenserna och beskyddarskapet hos ledande medicinare mäts knappast någonsin efter hur användbar en upptäckt är. Blödningar, genom åderlåtning, koppning och lansett [skalpell], hade sina epidemier av popularitet, men föll åtminstone i förtjänad onåd; vatten, som nu ges gratis till febriga patienter, förnekades dem en gång i tiden, varma bad ersattes med kallt vatten och under ett tag, var det mani med vattenkurer. Peruansk bark – vilket en modern förespråkare inom biblisk auktoritet seriöst bemödar sig om att förknippa med det paradisiska ”Livets Träd”* och som hämtades hem till Spanien år 1632 – blev

____________________________________________________

* C. B. Warring.

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 89                                                      PATENTLÖSNINGAR OCH SPECIFIKHETER. sidan 89

under åratal negligerat. För en gångs skull visade kyrkan större urskiljningsförmåga än vetenskapen. Efter en förfrågan från kardinal de Lugo, gav Innocentius X, barken goodwill, genom sitt kraftfulla namn.

I en gammal bok med titeln Demonologia, citerar författaren många exempel på viktiga botemedel som först blev förbisedda, men som sedermera väckt uppmärksamhet genom rena tillfälligheter. Han visar även på att flera av de nya upptäckterna inom medicinen visat sig vara ingenting annat än “återupplivandet och återupptagandet av mycket forntida utövanden. ”Under föregående århundrade såldes roten på den hankönade ormbunken av en kvinnlig kvacksalvare, Madame Nouffleur och tillkännagavs allmänt som en hemlig patentlösning och ett effektivt botemedel mot binnikemask. Hemligheten köptes av Lous XV för en stor summa pengar; senare upptäckte läkarna att det rekommenderades och erbjöds avseende den här åkomman, av Galen. Greven av Portlands berömda pulver mot gikt, var Caelius Aurelianus diacentaureon. Senare fastslogs, att det hade använts av de tidigaste medicinska författarna som återfunnit det i de gamla grekiska filosofernas skrifter. Så är fallet med doktor Hussons eau medicinale, vars namn det bär. Detta beryktade läkemedel mot gikt erkändes under sin nya förklädnad som Colchicum autumnale, [Höstkrokus; Tidlösa] eller meadow saffron, vilket är identiskt med en planta kallad Hermodactylus tuberosa, vars förtjänster som tillförlitligt motgift mot gikt, erkändes och togs i försvar av Oribasius, en stor medicinare under det tredje århundradet och Aetius Amidenus, en annan eminent medicinare från Alexandria (femte århundradet). Därefter övergavs det och föll i onåd hos medlemmarna inom de medicinska fakulteterna som frodades mot slutet av förra århundradet, bara för att det ansågs alltför ålderstiget, för att anses välgörande!

Till och med den store Magendie, den vise fysiologen, var inte omedveten om att upptäcka det som redan upptäckts och befunnits vara gott bland de äldsta medicinarna. Hans föreslagna botemedel mot lungsot, nämligen, användandet av cyanvätesyra, kan återfinnas i Linnés arbeten, Amenitates Academicae, vol. iv., i vilket han visar att destillerat lagerträdsvatten använts med stor behållning vid lungsot. Pliny försäkrar oss även om att extrakt från mandlar och körsbärskärnor hade botat den mest ihållande hosta. Som författaren till Demonologia mycket riktigt anmärker, kan det med fullständig försäkran slås fast att ”alla de olikartade och hemliga opiumpreparaten, vilka lovprisats som en upptäckt i modern tid, kan igenkännas i arbeten av forntida författare”, som får se sig själva så misskrediterade under våra dagar.

På alla håll erkänns att fjärran Östern varit kunskapens land sedan urminnes tider. Inte ens i Egypten studerades botanik i så stor utsträckning som det gjordes av de lärda i det arkasiska Centralasien. Sprengel, orättfärdig och fördomsfull som han visar sig vara när det kommer till allting annat, erkänner så här pass mycket i sin Histoire de la Medicine. Och ändå,

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 90                                                                        ISIS SLÖJA. sidan 90

bortsett från detta, så har närhelst ämnet magi diskuterats, sällan Indiens magi fallit någon in, för när det kommer till detta lands allmänna praxis, är mindre känt än hos något annat forntida folk. Hos hinduerna var och är det, mer esoteriskt, om möjligt, än det till och med var bland de egyptiska prästerna. Det ansågs vara så pass heligt att dess existens endast till hälften erkändes, och det praktiserades enbart under allmänna nödlägen. Det ansågs förmer än ett religiöst spörsmål, för det ansågs vara gudomligt. De egyptiska hierofanterna kunde inte för ett ögonblick, även om man bortser från en sträng och ren moralitet, mäta sig med de asketiska gymnosofisterna, varken gällande livets helighet eller gällande de mirakulösa krafter som utvecklats bland dem genom det övernaturliga besvärjandet av allt jordiskt. Bland de som väl kände till dem, hölls de under ännu större vördnad än de kaldeiska magerna. När de förnekade sig själva livets enklaste bekvämligheter, vistades de i skogar och förde ett liv som de mest undangömda eremiter,* medan deras egyptiska bröder åtminstone samlades tillsammans. Bortsett från den nedsvärtning som slungats ut av historieskrivningen gentemot alla dessa som praktiserade magi och intuitiva förmågor, har det uppenbarats att dessa var i besittning av den medicinska kunskapens största hemligheter och att de ägde oöverträffade förmågor i sitt praktiserande. Otaliga är de volymer som finns bevarade i hinduiska kloster där bevisen på deras lärdom finns upptecknad.? Att försöka sig på att utröna huruvida dessa gymnosofister var magins verkliga grundare i Indien, eller om de enbart praktiserade vad som förts vidare till dem som ett arv från de tidigaste rishierna † – de sju ursprungliga vise – skulle betraktas som en ren spekulation av de exakta lärde. ”Den omsorg de lade ned på att utbilda unga, i att göra dem förtrogna med generösa och ärbara känslor, hedrade dem på ett förunderligt vis tillika med deras levnadsregler och diskurser, såsom de återgetts av historiker, vilket styrker tesen angående deras expertis i frågor rörande filosofi, metafysik, astronomi, moral och religion”, säger en modern författare. De vidmakthöll sin värdighet under inflytande av de mest mäktiga prinsar, vilka de inte nedlät sig till att besöka eller störa angående den allra obetydligaste favör. Om de sistnämnda önskade råd eller böner från de heliga männen, tvingades de antingen att bege sig till dem eller sända iväg budbärare. Inför dessa män existerade ingen hemlig kraft som för dem var okänd, vare sig från växt- eller mineralriket. De hade famnat naturen på djupet, eftersom psykologi och fysiologi för dem var som öppna böcker och resultatet blev denna vetenskap eller machagiotia, vilket nu så nedlåtande benämns, magi.

Allteftersom Bibelns omtalade mirakler kommit att bli accepterade fakta

____________________________________________________

* Ammianus Marcellinus, xxiii., 6.

† Rishierna var sju till antalet och levde under de dagar som föregick den vediska perioden. De var kända som visa män och vördades såsom halvgudar? Haug visar på att de inom den brahmanska religionen åtnjuter en position motsvarande Jacobs tolv söner i den judiska Bibeln. Brahmanerna hävdar att de härstammar i direkt nedstigande led från dessa Rishier.

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 91                                                                           DEMIURGEN. sidan 91

bland de kristna, där misstro betraktas som trolöshet, väcker de återfunna berättelserna i Atharva-Veda,* om underverk och underbarn, antingen deras förakt eller ses utgöra bevis på djävulsdyrkan. Och ändå, i mer än ett avseende kan vi, bortsett från ovilligheten hos vissa av de lärda inom sanskrit, visa på överensstämmelserna mellan de två. Dessutom, då Vedaböckerna nu enligt de skolade, visar sig ha föregått den judiska Bibeln med många tidsåldrar, är slutsatsen enkel om någon av dem skulle ha lånat från den andre, för de hinduiska heliga böckerna kan inte anklagas för plagiering.

Först och främst visar deras kosmogoni på hur felaktig åsikten har varit bland de civiliserade nationerna, att hinduerna någonsin skulle ha ansett Brahma vara deras huvudsakliga eller Högsta Gud. Brahma är en sekundär gudomlighet och är i likhet med Jehova, ”en som svävar över vattnet.” Han är den skapande guden och har i sin allegoriska framställning fyra huvuden, vilka motsvarar de fyra kardinal punkterna. Han är demiurgen, Världsarkitekten. ”I det ursprungliga skapelsetillståndet”, säger Polier i Mythologie des Indous, ”vilade det rudimenta universum, översvämmat av vatten, i Evighetens famn. Världsarkitekten Brahma, uppstod, ur detta kaos och mörker, i upphöjt lugn på ett lotusblad som flöt över (svävade?) vattnet, oförmögen att urskilja annat än vatten och mörker.” Detta överensstämmer så långt det är möjligt med den egyptiska kosmogonin, som i sina begynnande meningar presenterar Athtor † eller Moder Natt (vilken representerar gränslöst mörker) som det ursprungliga element som täckte den oändliga avgrunden, besjälad med vatten och den Eviges universella ande, vilken ensamt vistas i Kaos. Liksom i de judiska Skrifterna, inleds skapelseberättelsen med Guds ande och hans kreativa emanation – en annan Gudom. ‡ Under förnimmandet av en sådan dyster ordning av tingen, tänker Brahma högt? under bestörtning: ”Vem är Jag? När blev Jag till?” Då hör han en röst: ”Rikta dina böner till Bhagavan – den Evige, även känd, som Parabrahma. ”Brahma, som stiger upp från sin simliknande position, placerar sig själv på lotusen i ett tillstånd av kontemplation och reflekterar över den Evige, som nöjd med detta bevis på fromhet, skingrar det ursprungliga mörkret och uppenbarar sin förståelse. ”Efter detta utgår Brahma ur det universella ägget – (oändligt kaos) såsom ljus, för hans förståelse är nu uppenbarad och han tar itu med arbetet; han svävar över de eviga vattnen, med Guds ande inom sig; i egenskap av svävaren över vattnet han är Narayana.”

Lotusen, egyptiernas heliga blomma, liksom hinduernas, är Horus symbol, liksom den är Brahmas. Inga tempel i Tibet eller

____________________________________________________

* Fjärde Vedaboken.

† Ortografi från ”Archaic Dictionary”.

‡ Vi syftar inte på den föreliggande eller accepterade Bibeln, utan den verkliga judiska, som förmedlas kabbalistiskt.

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 92                                                                        ISIS SLÖJA. sidan 92

Nepal existerar utan den; och innebörden av dess symbol är extremt suggestiv. Den liljekvist som finns i ärkeängelns hand, som räcks fram till jungfru Maria på målningarna som skildrar ”Bebådelsen”, har i sin esoteriska symbolism exakt samma innebörd. Vi hänvisar läsaren till sir William Jones.* Hos hinduerna är lotusblomman ett emblem för naturens skapande krafter, genom medverkan av eld och vatten (ande och materia): ”Evinnerlig!” uttrycker en strof i Bhagavad Gita, ”Jag beskådar Brahma, skaparen, upphöjd hos dig över lotusen! Och sir W. Jones visar på att lotusblommans frön – till och med innan de spirar – innehåller perfekt utformade blad, de miniatyrlika formerna av vad de en dag, i sin skepnad av fulländade plantor, kommer att bli; eller som författaren till The Heathen Religion, får det till — ”naturen skänker oss sålunda ett provexemplar av preformeringen av dess skapelse”; och lägger dessutom till att ”fröna hos alla fanerogama växter bär genuina blommor eftersom de innehåller en redan färdigbildad embryonal utväxt.”†

Hos buddisterna, har det samma innebörd. Maha-Maya, eller Maha-Deva, Guatama Buddhas moder, fick sin sons födelse tillkännagiven genom Bodhisattvan (Buddhas ande), vilken framträdde bredvid henne på soffan med en lotus i sin hand. Sålunda, avbildas även Osiris och Horus av egyptierna, i den ständiga närvaron av en lotusblomma.

Dessa fakta har alla som syfte att visa på den här idéns gemensamma härkomst hos de tre religiösa systemen, det hinduiska, egyptiska och judiskt-kristna. Varhelst den mystiska näckrosen (lotusen) brukas; ger den uttryck för det objektivas emanation ur det fördolda eller subjektiva — den evige tanken av den alltid osynliga Gudomen, som övergår från det abstrakta, till den konkreta eller synliga formen. För så snart mörkret hade skingrats och ”där varde ljus”, öppnades Brahmas förståelse upp och han såg i den ideala världen (vilken hitintills för evigt legat fördold i den gudomliga tanken) de arketypiska formerna av alla de framtida oändliga tingen, som skulle frambringas i existens och sålunda bli synliga. Vid detta första stadium av verksamhet, hade Brahma ännu inte blivit arkitekten, universums byggherre, för han måste först, likt arkitekten, bekanta sig med planen och förstå de ideala former som fanns gömda i famnen hos Den Evige, liksom den framtida lotusblommans blad dväljs inuti plantans frö. Och det är i den här idén som vi måste leta efter ursprunget och förklaringen till versen i den judiska kosmogonin, som lyder: ”Och Gud sade: Låt jorden frambringa . . . fruktträd som efter sitt slag bär frukt, vars frö i sig själv” Inom alla primitiva religioner är den kreativa Guden ”Faderns Son”– det vill säga, Hans tanke synliggjord; och före den kristna eran, alltifrån hinduernas Trimurti ned till de

____________________________________________________

* ”Doktorsavhandlingar som relaterar till Asien.”

† Dr. Gross, sidan 195.

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 93                                                                          GABRIELS VATTEN LILJOR. sidan 93

tre kabbalistiska huvudena i de judiskt-förmedlade skrifterna, den treeniga gudomen hos varje nation var helt och fullt definierad och underbyggd i dess allegorier. Inom den kristna trosbekännelsen ser vi bara det artificiella inympandet av en ny gren på en gammal stam; och de grekiska och romerska kyrkornas upptagande av lilje-symbolen, som hålls av ärkeängeln vid ögonblicket för Bebådelsen, vilket visar på en tanke med exakt samma metafysiska innebörd.

Lotusen är frukten av eld (hetta) och vatten, alltså, andens och materians tvåfaldiga symbol. Guden Brahma är Treenighetens andre person, liksom Jehova (Adam-Kadmon) och Osiris, eller snarare Pimander, eller den Gudomliga Tankens Kraft härrör från Hermes; för det är Pimander som utgör roten till alla egyptiska Solgudar. Den Oändlige är Eldens Ande, vilken hetsar upp, befruktar och som utvecklar till konkret form allting som föds ur vattnet eller den ursprungliga jorden som utvecklats ur Brahma; men universum självt är Brahma och han är universum. Detta är Spinozas filosofi, vilken han fick från Pythagoras; och den är densamma som den Bruno dog martyrdöden för. Hur långt den kristna teologin vilseletts bort från sin ursprungliga position, demonstreras av detta historiska faktum. Bruno blev uppbränd på grund av en tolkning av en biblisk symbol, vilken antagits av de tidigaste kristna och sedan utvecklats av apostlarna! Bodhisattvans liljestjälk och senare Gabriels, vilken exemplifierar eld och vatten, eller idén om skapande och alstrande, har arbetats in i den tidigaste dogmen om dopets sakrament.

Brunos och Spinozas läror är nästan identiska, eftersom den senares texter är mera förborgade och långt mer försiktigt utvalda än de som återfinns i Brunos teorier, i verken Causa Principio et Uno eller i Infinito Universo e Mondi. Både Bruno, vilken erkänner att källan till hans information var Pythagoras och Spinoza, som utan att erkänna det lika öppet, tillåter sin filosofi att avslöja hemligheten, ser på den Första Orsaken utifrån samma utgångspunkt. Hos dem är Gud Väsendet, fullständigt per se [i sig själv], en Oändlig Ande och det enda yttersta fria Väsendet och oberoende av både verkningar eller andra orsaker; vilka, genom samma Vilja som frambringade alla ting och åstadkom den första impulsen till varje kosmisk lag och som jämt och ständigt vidmakthåller och håller ordning på alla ting i universum. I likhet med de hinduiska Swâbhâvikas, vilka felaktigt benämns ateister, antar de att alla ting, människor lika väl som gudar och andar, föddes ur Swabhâva, eller ur deras egna naturer,* både

____________________________________________________

* Brahma skapar inte jorden, Mirtlok, lika lite som han skapar resten av universum. Efter att ha utvecklat sig själv ur världssjälen, en gång avskiljd från den Första Orsaken, emanerar han i sin tur ut hela naturen ur sig själv. Han står inte över den, utan är blandad i den; och Brahma och universum formar en Existens, där varje partikel i sin essens är Brahma själv, vilken fortskrider ut ur honom själv. [ Burnouf: ”Introduction”, sid. 118.]

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 94                                                                                              ISIS SLÖJA. sidan 94

Spinoza och Bruno vägleddes till slutstaten att Gud ska sökas inom naturen och inte utanför. Eftersom skapelsen står i proportion till Skaparens kraft, måste universum, lika väl som dess Skapare vara oändlig och evig, en form som utgår ur sin egen essens och som i sin tur skapar en annan. De moderna kommentatorerna bekräftar att Bruno, ”inte stödd av hoppet om en annan och bättre värld, så överlämnade han trots allt sitt liv, snarare än sina övertygelser”; som därigenom tillät att man kunde dra slutsatsen att Giordano Bruno inte hade någon tro på en fortsatt mänsklig existens, efter döden. Professor Draper betonar mycket bestämt att Bruno inte trodde på själens odödlighet. På tal om de oräkneliga offer, orsakade av den religiösa icketoleransen inom den påvliga kyrkan, anmärker han: ”Färden från detta liv till nästa var, om än genom hårda prövningar, en färd från ett övergående problem, till evig lycka. . . . På sin färd genom den mörka dalen, trodde martyren att där fanns en osynlig hand som skulle vägleda honom. . . . För Bruno existerade inget sådant stöd. De filosofiska åsikter för vars skull han offrade sitt liv, kunde inte skänka honom någon tröst.”*

Men professor Draper tycks ha en väldigt ytlig kännedom om filosofernas sanna trosuppfattningar. Vi kan lämna Spinoza utanför och till och med låta honom förbli en fullkomlig ateist och materialist i sina kritikers ögon; eftersom den överdrivna försiktighet han inordnade sig i under sitt skrivande, gör det extremt svårt för den som inte kan läsa mellan raderna i hans alster och som inte fullt ut är bekant med den fördolda innebörden av den pythagoreiska metafysiken, för att säkerställa var hans verkliga uppfattningar låg. Men vad Giordano Bruno beträffar, måste han om han höll sig till Pythagoras läror, ha trott på ett annat liv, han kan följaktligen inte ha varit någon ateist vars tankesystem inte skulle ha kunnat erbjuda honom någon sådan ”tröst”. Hans anklagelse och påföljande bekännelse, såsom den presenterades av professor Domenico Berti, i hans Life of Bruno, sammanställd utifrån nyligen publicerade originaldokument, visade utan minsta tvivel vilken som var hans verkliga filosofi, trosbekännelse och läror. I likhet med de alexandrinska platonisterna och de yngre kabbalisterna, ansåg han Jesus vara en magiker med den innebörd som Porfyrios och Cicero tillskriver den här benämningen, vilka kallar det divina sapientia (gudomlig kunskap) och med Philo Judaes, som beskrev magikern som den mest underbara forskaren inom naturens dolda mysterier och inte med den degraderande innebörd som ordet magi ges under vårt århundrade. Enligt hans nobla föreställning, var magikern heliga män, som avskiljde sig från allting annat på den här jorden, som kontemplerade över de gudomliga dygderna och förstod den gudomliga naturen hos gudarna och andarna, mera tydligt; och sålunda initierade de även andra inom samma

____________________________________________________

* ”Conflict between Religion and Science”, 180.

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 95 ÅTALSAKTEN MOT BRUNO. sidan 95

mysterier, vilket inbegriper att man håller en oavbruten gemenskap med dessa osynliga varelser under hela livets gång. Men vi kommer att presentera Brunos innersta filosofiska övertygelser mera effektivt genom att citera brottsstycken från anklagelsen och ur hans egen bekännelse.

Hans anklagare, Mocenigos brännmärkande beskyllningar, uttrycks med följande termer:

”Jag, Zuane Mocenigo, son till den mest lysande Ser Marcantonio, tillkännager inför ert mycket vördnadsvärde faderskap, framtvingat av mitt samvete och på befallning av min biktfader, att jag vid flertalet tillfällen, hört sägas av Giordano Bruno medan han samtalade med mig i mitt hus, att det är en stor hädelse bland katoliker att påstå att bröd ”transsubstantierar” till kött; att han opponerar sig mot Mässan; att ingen religion tilltalar honom; att Kristus var en eländig varelse (un tristo) och att om han utförde onda gärningar i syfte att förföra folk, kunde han lika väl ha förutsett att han skulle komma att spetsas på en påle; att Gud inte gör någon skillnad mellan individer och att det skulle finnas bristfälligheter hos Gud; att världen är evig och att där finns oändliga världar och att Gud skapar dem kontinuerligt, därför att Han, säger han, förmår allt Han önskar; att Kristus utförde uppenbara mirakler och var en magiker och att likaså apostlarna var det och att han ägde ett förnuft i stånd att utföra lika mycket och mer därtill än vad dessa gjorde; att Kristus uppvisade en ovillighet att dö och drog sig undan döden allt Han kunde; att där inte finns någon bestraffning för våra synder och att de själar som skapas genom naturens verksamhet går vidare från ett djur till ett annat, och på samma vis som vilda djur föds genom sedefördärv, så gör människorna det också, när de efter att ha lösts upp, åter, kommer att födas igen.”

Svekfulla som de är, antyder ovanstående ord klart och tydligt att Bruno tror på den pythagoreiska metempsykosis, vilken, om än missförstådd, ändå visar upp tron på människans överlevnad i en eller annan skepnad. Den som anklagar påstår ytterligare:

”Han har uppvisat tendenser där han önskar att göra sig själv till upphovsman åt en ny sekt, under namnet ’New Philosophy.’ Han har påstått att jungfru Maria inte kunde ha fött och att hela vår katolska tro är fylld av hädelser gentemot Guds majestät; att munkarna borde fråntas rätten till disputation och till sina inkomster, därför att de vanhelgar världen; att de alla är åsnor och att våra läror är åsneläror; att vi inte har något bevis för att vår tro har ett värde hos Gud, och att inte göra mot andra vad vi inte skulle ha gjort mot oss själva, är tillräckligt nog för ett gott liv och att han skrattar åt alla andra försyndelser och undrar hur Gud kan stå ut med så många irrläror bland katolikerna. Han påstår att han har för avsikt att ägna sig åt divinationens konst och få hela världen att följa efter honom; att sankt Thomas och alla doktorer inte visste någonting, jämfört med honom och att han skulle ha kunnat ställa frågor till världens främsta teologer som de inte kunnat besvara.”

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 96 ISIS SLÖJA. sidan 96

På detta, svarade den anklagade filosofen med följande trosbekännelse, vilken är samma för varje forntida mästares lärjunge:

”Jag ger i korthet uttryck för ett oändligt universum, som är en verkan av oändlig gudomlig kraft, därför att jag ansåg det vara ovärdigt en gudomlig godhet och kraft att förutom frambringandet av denna värld och oändligt många andra, frambringa en ändlig värld. Jag har följaktligen tillkännagivet att där finns oändligt många speciella världar som liknar den här jorden, vilken, jag tillsammans med Pythagoras förstår vara en stjärna, som till sitt väsen liknar månen, de andra planeterna och de andra stjärnorna, vilka är oändligt många; och att alla dessa kroppar är världar och utan antal, vilka dock bildar den oändliga rymdens oändliga universalitet och detta kallas det oändliga universum, i vilken finns oräkneliga världar, så att där finns en slags dubbel oändlig storhet i universum, med en otalig mängd världar. Indirekt, kan detta uppfattas som stötande gentemot den rena trons sanning.

”Vidare, inordnar jag i detta universum en universell Försyn, genom vars inneboende kraft allting har liv, utvecklas och sätts i rörelse och reser sig i sin fulländade form och jag förstår detta på två vis; för det första, på det sätt vilket hela själen finns närvarande i det hela och i var del av kroppen och detta kallar jag naturen, gudomlighetens skugga och fotavtryck; för det andra, på det obeskrivliga vis vilket Gud, genom sin innersta natur, närvaro och kraft, finns höljd över allting och överallt, inte som en del, inte som en själ, utan på ett oförklarligt vis.

”Vidare, förstår jag alla utmärkande egenskaper hos gudomligheten vara en och samma sak. Tillsammans med teologerna och de stora filosoferna, uppfattar jag tre utmärkande drag; kraft, vishet och godhet, eller, snarare; sinne, intellekt, kärlek, där tingen först har varande, genom sinnet; sedan, ett ordnat och avgränsat varande, genom intellektet; och för det tredje, harmoni och symmetri, genom kärlek. På så sätt förstår jag varandets existens i allt och överallt, därför att ingenting existerar förutan varandet och inget varande existerar förutan essens, precis som att ingenting är vackert förutan närvaron av skönhet; alltså kan ingenting finnas till förutan den gudomliga närvaron och följaktligen, på grund av förnuftiga skäl och inte på grund av den substantiella sanningshalten, uppfattar jag åtskillnaden i det gudomliga.

”Anta sedan, att världen förorsakades och skapades, i enlighet med hela sitt varande, så förstår jag den vara beroende av den första orsaken, för att den inte skulle förkasta skapelsens namn, vilket jag förstår att även Aristoteles gett uttryck för genom att säga, ’Gud är den, vilken världen och hela naturen beror på, ’så enligt sankt Thomas förklaring är den, i sitt varande, vare sig det gäller för evigt eller för ögonblicket, beroende av den första orsaken och ingenting hos den, är oberoende.

”Sedan, gällande frågan om vad som tillhör den rena tron, inte filosofiskt talat, när man kommer till individualiteten hos de gudomliga personerna,

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 97 BRUNO EN PYTHAGORÉE. sidan 97

är visheten och förnuftets son som av filosoferna kallas intellektet och av teologerna ordet, det som borde förmodas ha tagit mänsklig form. Men jag, som står fast vid filosofins formuleringar, har inte begripit detta, utan har tvivlat och hållit fast vid det med en vankelmodig tro, inte för att jag kommer ihåg att jag uppvisat tecken på detta under skivandet eller under anförandena, förutom indirekt rörande andra ting, lite, av vad som kan ses som ett tecken på förfining och yrkeskunnande, när det gäller det som går att bevisa med förnuftet och komma fram till genom det naturliga ljuset.

Följaktligen har jag – beträffande den Helige Andes tredje person – inte kunnat begripa den på det sätt det borde fattas, utan enligt det pythagoréeiska sättet, som överensstämmer med den hållning som uppvisas av Salomo, där jag förstår det att vara universums själ, eller gränsande till universum, enligt visheten i Salomos yttrande: ’Guds ande fyllde hela jorden och alla tings innehåll’, där allt samtidigt överrensstämmer med den pythagoréeiska läran som förklaras i Vergilius text Aeneiden:

Principio coelum ac terras camposque liquentes,
Lucentemque globum Lunæ, Titaniaque astra
Spiritus intus alit, totamque infusa per artus
Mens agitat molem;

[Earth, on whose lap a thousand nations tread,
And Ocean, brooding his prolific bed,
Night's changeful orb, blue pole, and silvery zones,
Where other worlds encircle other suns,
One Mind inhabits, one diffusive Soul
Wields the large limbs, and mingles with the whole.]

[Jorden, i vars famn ett tusental nationer träder fram,
Och Oceanen, som ruvar på sin fruktsamma bädd,
Nattens föränderliga sfär, blåa himmel och silvriga bälten,
Där andra världar kretsar kring andra solar,
Bebor Ett Sinne, en vidlyftig Själ,
som Svingar sina vidsträckta lemmar
och förenar sig med det hela. ]

Och i följande rader.

”Sedan, från den anden, vilken benämns universums liv, förstår jag enligt min filosofi, att liv och själ fortskrider till allting som har liv och själ, vilka, jag dessutom uppfattar vara odödliga, tillika med kropparna, som, till sin substans, alla är odödliga, där finns ingen annan död än delning och samling, vars lära verkar vara förmedlad i Predikaren, där det sägs att ´intet nytt sker under solen; vad som har varit är vad som kommer att vara.´” [Predikaren 1:9]

Vidare, bekänner Bruno sin oförmåga att förstå Guds treenighets lära samt sina tvivel rörande Guds inkarnation i Jesus, men förkunnar beslutsamt sin tro på Kristus mirakler. Hur kunde han, som var en pythagoréeisk filosof, misskreditera dessa? Ifall han likt Galileo, under det skoningslösa trycket från inkvisitionen, sålunda tog tillbaka och överlämnade sig i nåd åt sina ecklesiastiska förföljare, måste vi komma ihåg att han talade som en man som befann sig mellan sträckbänken och riset och att den mänskliga naturen inte alltid kan vara heroisk när den fysiska kroppen är försvagad av tortyr och fångenskap.

Men om det inte vore för det lämpliga uppdykandet av Bertis avgörande skrift, skulle vi ha fortsatt hållit Bruno för martyr, vars byst med rätta placerades högt i den exakta vetenskapens panteon, krönt med lager, av Drapers hand. Men nu upptäcker vi att deras hjälte för stunden

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 98 ISIS SLÖJA. sidan 98

　
varken är ateist, materialist, eller positivist, utan helt enkelt en pythagorée, som undervisade i Övre Asiens filosofi och påstod sig äga magikerns krafter, så avskydda, av Drapers egen skola!

Inget mera underhållande än detta bakslag [contretemps] har inträffat, sedan det av vanvördiga arkeologer uppdagades, att den förmodade statyn av sankt Peter, inte var något annat än Capitoliums Jupiter och när Buddhas absoluta överensstämmelse med katoliken sankt Josaphat, tillfredställande blev dokumenterad.

Alltså, om vi eventuellt skulle söka igenom historiens arkiv, återfinner vi att det inte existerar någon del av den moderna filosofin – vare sig den är newtonsk, cartesiansk, huxleyansk eller någon annan – som inte grävts fram från de orientala guldgruvorna. Till och med positivism och nihilism finner sina urbilder i de exoteriska delarna av Kapilas filosofi, vilket väl påtalas av Max Müller. Det var inspirationen från de hinduiska vise som genomträngde Pragnâ Paramitâs mysterier (perfekt visdom); det var deras händer som gungade vaggan till den första föregångaren till det kraftlösa, men högljudda barn som vi döpt till MODERN VETENSKAP.

Slut på kapitel 3

länk till Översättarnas fotnoter, kommentarer och tillägg (på gång)
Isis Unveiled volym 1
_____________________________________________

länk till Huvudindex
Isis Unveiled volym 1
_____________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad