Den Avslöjade Isis – Isis Slöja – kapitel 8

Första Volymen.

”OFELBARHETEN” I MODERN VETENSKAP.
______________________________________________

”Think not my magic wonders wrought by aid
Of Stygian angels summoned up from Hell;
Scorned and accursed by those who have essay'd
Her gloomy Divs and Afrites to compel.
But by perception of the secret powers
Of mineral springs, in nature's inmost cell,
Of herbs in curtain of her greenest bowers,
And of the moving stars o'er mountain tops and towers.”

”Tro ej mina magiska underverk smiddes
av Styx änglar, tillkallade från Helvetet;
Föraktade och förbannade av dessa som
Hennes dunkla Demoner och Ifriter, sökt betvinga.
Utan i förnimmandet av hemliga krafter,
Mineralrika källornas innersta element,
Vid hennes grönaste blomstergångars förtäckta läkeörter
Och av de, över bergstoppar och torn, förflyttande stjärnorna.”
– TASSO, Canto XIV., xliii.

”Den som ett ting vågar tänka men ett annat förtälja
Honom skyr mitt hjärta likt Helvetets portar!” – Pope

”Ifall människan upphör att existera när hon försvunnit ned i graven, föranleds du bekräfta att hon är den enda levande varelse som naturen eller försynen, nedlåtit sig till att föra bakom ljuset och lura på möjligheter, för vilka det inte existerar några disponibla objekt.” – BULWER-LYTTON: Strange Story.

FÖRORDET till Richard A. Proctors senaste arbete om astronomi, med titeln, Our Place among Infinities, innehåller följande extraordinära ord: ”Det var deras okunskap om jordens placering i oändligheten, som ledde fram till att de forntida betraktade de himmelska kropparna som antingen styrande fördelaktigt eller ofördelaktigt över människors och nationers öden och att tillägna de sju fastställda veckodagarna, till det astrologiska systems sju planeter.”

Proctor gör två helt åtskilda påståenden i sin mening: 1. Att de forntida var okunniga om jordens placering i oändligheten; och 2. Att de ansåg de himmelska kropparna antingen styrande människors och nationers öden fördelaktigt, eller det motsatta.* Vi är mycket övertygade om att det i varje fall finns goda skäl till att misstänka att de forntida ägde kännedom om de himmelska kropparnas rörelser, positioneringar och ömsesidiga relationer. Vittnesmålen från Plutarchos, professor Draper och Jowett, är tillräckligt uttömmande i sig. Men vi borde fråga Proctor, om nu de forntida astronomerna var så okunniga om den lag som styr världarnas födelse och död, hur det kommer sig att det bland de fragmentariska stycken – om än dolda i okända språk – som tidens hand sparat åt oss av forntida lärdom, det kan finnas så mycket information, vilket den senaste tidens vetenskapliga upptäckter verifierat? Om vi börjar med den tionde sidan i det arbete som uppmärksammas, skissar Proctor

___________________________________

* Vi behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att bli övertygade om att många stora människor trodde detsamma. Kepler, den eminente astronomen, trodde full ut på idén om att alla stjärnor och himmelska kroppar, till och med vår jord, begåvats med levande och tänkande själar.

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 254 ISIS SLÖJA. sidan 254

upp teorin om vår jords danande inför oss och de påföljande förändringar den genomgick, fram tills att den blev beboelig för människan. I livfulla färger målar han upp den gradvisa anhopningen av kosmisk materia till gasformiga sfärer, omgivna av ”ett icke-bestående, genomskinligt skal”; förtätningen av de båda; den yttre skorpans slutliga stelnande; den långsamma avsvalningen av massan; de kemiska effekter som följer av den intensiva hettans verksamhet på den outvecklade jordiska materian; bildandet av jordlager och dess utbredning; förändringarna i atmosfärens sammansättning; uppdykandet av växt- och djurliv och slutligen människans ankomst.

Låt oss nu vända oss till de äldsta nedskrivna urkunderna som lämnats oss av kaldéerna, den hermetiska, Book of Numbers,* och se vad vi kan finna i det allegoriska språkbruket hos Hermes, Kadmos, eller Thuti, den tre gånger större Trismegistus. ”I tidernas begynnelse, hade den store osynlige, sina heliga händer fulla av himmelsk materia, vilken han strödde ut genom oändligheten; och har man sett!, av detta, bildades klot av eld och klot av lera; och de spridde ut sig liksom den rörlig metallen, † till många mindre klot och påbörjade sina ändlösa roteranden; och några av dem, som var eldklot, blev lerklot; och lerkloten blev eldklot; och kloten av eld inväntade den tid då de skulle bli klot av lera; och de andra avundades dem och bidade sin tid för att bli klot av ren gudomlig eld.”

Kan någon önska en tydligare definition på de kosmiska förändringarna som Proctor så elegant förklarar?

Här har vi fördelandet av materia genom rymden; därefter dess koncentration till den sfäriska formen; avskiljandet från större till mindre sfärer; axelrotation; den gradvisa förändringen av globernas hetta till jordlik konsistens; och slutligen, den kompletta förlusten av hetta, vilken markerar ingången till den planetariska dödens stadium. Förändringen av lerklot till eldklot, kan förstås av materialister som tillkännagivandet av vissa sådana fenomen som den plötsliga antändningen av stjärnan i Cassiopejas stjärnbild, år 1572 e.Kr. och stjärnan i Serpentarius stjärnbild, år 1604, vilka uppmärksammades av Kepler. Men uppvisar kaldéerna genom detta sätt att uttrycka sig, prov på en djupare filosofi än vad som annars finns i våra dagar? Betecknar denna förändring av kloten, till ”ren gudomlig eld”, en oavbruten planetarisk existens,
_________________________________

* Vi har ingen kännedom om att någon kopia av detta forntida arbete skulle finns omnämnt i någon europeisk bibliotekskatalog; men det är en av ”Hermes böcker” och det finns hänvisningar till det och citat har hämtats från det, i ett antal forntida och medeltida arbeten av filosofiska författare. Bland dessa auktoriteter finns Arnoldo di Villanovas ”Rosarium philosoph.”; Francesco Arnolphims ”Lucensis opus de Iapide.” Hermes Trismegistus ”Tractatus de transmutatione metallorum”, ”Tabula smaragdina”, och framförallt i Raymond Lullis avhandling, ”Ab angelis opus divinum de quinta essentia.”

† Kvicksilver.
__________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 255 EN OSYNLIG JORD. ISIS SLÖJA. sidan 255

som korresponderar med människans ande-liv, bortom dödens fruktansvärda mysterium? Ifall världarna, vilket astronomerna säger oss, har sin embryonala period, sina tidiga år, ungdomsår, mogna ålder, förfall och död, skulle de inte kunna likt människan fortsätta sin oavbrutna existens till en sublimerad, eterisk eller andlig form? Magerna bekräftar detta. De säger oss, att vår fruktbara moder Jord, är underkastad samma lagar som vartenda ett av hennes barn är. Vid hennes fastställda tid frambringar hon alla skapade ting; under sina dagar av fullhet, hämtas hon in till världarnas grav. Hennes tunga, materiella kropp, delar långsamt upp sig i sina atomer under den ofrånkomliga lag som kräver deras nya arrangemang, i andra kombinationer. Hennes egen fullkomnade, levandegjorda ande, underkastar sig den eviga attraktionen, vilken drar den mot den centrala andliga solen, från vilken den ursprungligen utvecklades och vilken vi vagt förnimmer under namnet GUD.

“Och på himlen syntes sju cirklar och planeterna uppenbarade sig med alla sina tecken, gestaltade av stjärnor och stjärnorna indelades och numrerades i sällskap med de härskare som fanns i dem och deras roterande bana var sammanbunden med luften, och föddes med en cirkulär omloppsbana, genom den gudomlige ANDENS försorg.” *

Vi utmanar vem som helst, att peka ut ett enda liten passage ur Hermes arbeten som skulle kunna bevisa honom skyldig till den romersk-katolska kyrkans absurda höjdpunkt, vilken, angående astronomins geocentriska teori, antog att de himmelska kropparna var skapade till nytta och nöje för oss och att det var mödan värt för Guds enda son, att stiga ned till detta kosmiska dammkorn och dö för våra synder som ett försoningsoffer! Proctor berättar för oss om ett flytande icke-kompakt hölje av icke-koagulerad materia, som omsluter en ”viskös formbar ocean”, inom vilken ”det finns ett annat inre, fast roterande klot.” Vi för vår del, vänder oss till Magia Adamica, av Eugenius Philalethes, publicerad år 1650 och på sidan 12, finner vi honom citera följande ord från Trismegistus: ”Hermes bekräftade att Jorden i Begynnelsen bestod av ett träsk eller en slags dallrande gelé, det bestod inte av någonting annat än av koagulerat vatten från inkubationen eller från den gudomliga andens hetta; cum adhuc [alltmedan] (han säger) Terra tremula esset, Lucente sole compacta esto”. [att Jorden darrade och den skinande Solen var kompakt].”

I samma arbete, säger Philaletes på sitt säregna, symboliska vis, ”Jorden är osynlig . . . vid min själ, är det så och dessutom så såg människans öga aldrig Jorden, inte heller kan den ses utan konstfärdigheter. Att göra detta element osynligt är den största hemligheten inom magin . . . vad beträffar denna sedimenta stora kropp på vilken vi vandrar, är den en kompost och ingen jordyta, utan den har Jorden inom sig, . . . kort sagt är alla element synliga förutom ett, nämligen jorden och när du uppnått tillräcklig perfektion

_________________________________
* ”Hermes,”iv. 6 Anden betecknar här Gudomen – Pneuma, [ho Theos]

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 256 ISIS SLÖJA. sidan 256

för att veta varför Gud placerat jorden i det fördolda * har du en excellent illustration med vars hjälp du kan lära känna Gud själv och hur han gör sig Själv synlig och osynlig” †

Flera tidsåldrar före det att våra lärda hade framträtt under det artonde århundradet, fanns en vis man från Orienten som uttryckte följande, riktat till den osynlige Gudomen: ”För din Allsmäktiga Hand, som skapade världen från den formlösa materian.” ‡

I detta språkbruk finns mera innefattat än vad vi är beredda att förklara, men vi kan berätta så pass mycket som att hemligheten är värd själva sökandet; kanske finns i denna för-Adamitiska jord av formlös materia, en ”kraft” inrymd, som herrarna Tyndall och Huxley, skulle glädja sig åt att bekanta sig med.
___________________________________

* ”Magia Adamica,” sid. 11.

† Man tar de forntidas okunnighet rörande jordens sfäricitet, för given, utan något bemyndigande. Vilka bevis har vi för sakuppgiften? Det var enbart de bildadae människorna som uttryckte sådan ignorans. Till och med så tidigt som under Pythagoras tid, lärde hedningarna ut detta, Plutarchos vittnar om det och Sokrates dog för det. Dessutom, såsom vi flera gånger upprepat, fanns all kunskap koncentrerad till templens helgedomar, varifrån det knappast spreds ut till de som inte var invigda. Ifall de lärda och prästerna från den mest avlägsna forntid inte var medvetna om denna astronomiska sanning, hur kommer det sig då att de avbildade Kneph, den första timmens ande, med ett ägg placerat mellan sina läppar, det ägg som betecknar vår glob, till vilken han överför liv, genom sin andning. För övrigt, ifall våra auktoriteter, föranlett av svårigheten att konsultera den kaldeiska ”Book of Numbers” skulle efterfråga citat från andra auktoriteter, kan vi hänvisa dem till Diogenes Laertius, vilken tillerkänner Manetho att ha lärt ut att jorden hade en klotliknande skepnad. Dessutom, ger samme författare, medan han allra troligast citerar från verket ”Compendium of Natural Philosophy”, följande konstateranden från den egyptiska läran: ”Begynnelsen är materia A [archen meu einai ten hulen] och utifrån den avskiljdes de fyra elementen. . . . Guds sanna skepnad är okänd; men världen hade en begynnelse och är därför förstörbar. . . Månen förmörkas då den passerar Jordens skugga” (Diogenes Laertius; ”Proœin”, §§ 10, 11). Dessutom medges det att Pythagoras har lärt ut att Jorden var rund, att den roterade och att den bara var en planet, i likhet med vilken som helst, bland de övriga himmelska kropparna. (Se Fenelons ”Lives of Philosophers.”) I Platons senaste översättningar (”The Dialogues of Plato”, av professor Jowett), känner sig författaren i sin introduktion till ”Timæus”, föranledd, bortsett från ”ett olyckligt tvivel” som rests som en konsekvens av ordet [illesthai] vilket kan översättas antingen som ”cirklande,” eller ”sammanpressad”, att erkänna Platons kännedom om jordens rotation. Platons lärosats uttrycks i följande ord: ”Jorden, som är vår syster (sammanpressad) kretsar runt polen genom universum.” Men ifall vi hyser tillit till Proclus och Simplicius, uppfattade Aristoteles ordet i ”Timæus” som att innebära, kretsa eller rotera” (De Cœlo) och Jowett själv, erkänner ytterligare att ”Aristoteles tillskrev Platon lärosatsen om jordens rotation.” (Se vol. ii. i ”Dial. of Plato.” Introduktion till ”Timæus”, sidorna 501-2). Det vore milt uttryckt, extraordinärt, ifall Platon, som var en sådan beundrare av Pythagoras och som helt säkert i sin roll som initierad måste ha haft tillgång till de allra hemligaste lärorna av den store från Samos, skulle ha varit okunnig om en sådan grundläggande astronomisk sanning.

‡ ”Wisdom of Solomon”, xi. 17.

______________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 257 EVOLUTIONEN SOM DEN LÄRS UT AV HERMES TRISMEGISTUS ISIS SLÖJA. sidan 257

Men för att nedstiga från det universella till det enskilda, från den forntida teorin om planetarisk evolution, till evolutionen av växt- och djurliv, i motsats till teorin om en avskild skapelse, vad skulle Proctor kalla följande språkbruk av Hermes, om inte en framställning av teorin om de moderna arternas uppkomst? ”När Gud hade fyllt sina kraftfulla händer med sådana ting som finns i naturen och med det som omger naturen, och när han sedan slutit dem igen, sade han: ’Mottag från mig O heliga jord! det som är föreskrivet att bli alltings moder, så att du icke må begära något’; när han kort därefter öppnade de händer som det anstår en Gud att äga, hällde han ner allt detta som var nödvändigt för tingens beskaffenhet.” Här har vi urmaterian, genomsyrad av ”löftet och kraften i varje framtida form av liv” och Jorden deklarerades vara den förutbestämda modern till allting som hädanefter kommer att springa fram ur hennes famn.

Mer bestämt är språkbruket hos Marcus Antoninus i sitt samtal till sig själv. ”universums väsen gläder sig sällan så mycket som då det förändrar alla ting och presenterar dem i nya skepnader. Hennes personliga fåfänga består i att spela ett spel och påbörja ett annat. Materia läggs fram inför henne likt en bit vax och hon formar det till alla möjliga skepnader och figurer. Än gör hon en fågel, därefter, ett vilddjur, av fågeln – först en blomma, sedan en groda och hon är nöjd med sina egna magiska utföranden, liksom människan är med sina egna fantasier.” *

Innan någon av våra moderna lärare hade funderat kring evolutionen, lärde oss de forntida, genom Hermes, att ingenting sker på ett abrupt sätt i naturen; att hon aldrig handlar ryckigt och framrusande, att allting i hennes ansträngningar sker i långsam harmoni och att det inte existerar någonting plötsligt – inte ens våldsam död.

Det långsamma utvecklingsförloppet hos pre-existerande former, var en lära hos de rosenkreuziska illuminati. De Tres Matres visade Hermes det mystiska framtåskridandet i deras arbete, innan dessa nedlåtit sig till att avslöja sig själva inför de medeltida alkemisterna. Men, inom den hermetiska dialekten är dessa tre mödrar symbolen för ljus, hetta och elektricitet, eller magnetism, de två sistnämnda är lika omvandlingsbara som samtliga krafter och representanter är, som blivit tilldelade en plats inom det moderna ”växelverkandet av krafter”. Synesius nämner böcker av sten, vilka han fann i templet vid Memphis, där följande mening fanns ingraverad: ”En natur gläder sig åt en annan, en natur övervinner en annan, en natur upphäver en annan och helheten av dem är ett.”

Den nedärvda rastlösheten i materian är förkroppsligad i ordspråket från Hermes: ”Phtas liv består av handling”; och Orpheus kallar naturen, [polumechanos meter] , ” modern som gör många ting,” eller den fyndiga, påhittiga, uppfinningsrika modern.
___________________________________

* Eugenius Philalethes: ”Magia Adamica.”

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 258                                                                                        ISIS SLÖJA. sidan 258.

Proctor säger: ”Allt det som finns på och inom jorden, alla skapelser från växtriket och alla animala former, våra kroppar och hjärnor, formas av material som dragits fram ur dessa djupa vidsträckta rymder, som omger oss på alla sidor.” Hermetikerna och de senare rosenkreuzarna vidhöll, att alla synliga och osynliga ting, framställdes genom ljusets strid med mörkret och att varje materiell partikel i sig själv, innehåller en gnista av gudomlig essens – eller ljus, ande – vilken, genom sin tendens att befria sig själv från sitt intrasslande och återvända till den centrala källan, åstadkommer rörelse hos partiklarna och ur rörelsen föddes formerna. Hargrave Jennings säger när han citerar av Robertus di Fluctibus: ”Livsgnistan inom alla mineraler, bär således på den rudimentära möjligheten till utvecklandet av växter och växande organismer; alla växter bär följaktligen på rudimentära känsloförnimmelser, vilka (inom tidsåldrar) kan möjliggöra deras fulländning och transmutering till skapelser med rörelseförmåga på en högre eller lägre nivå, eller med noblare eller simplare funktioner; alla plantor och all växtlighet kan alltså (via stickspår) gå över, in på mera framstående huvudvägar, så att säga, med en oberoende, mer komplett vidareutveckling, som tillåter dess ursprungliga gnista att växa och vibrera med högre och livfullare kraft och skynda framåt med ett mera överflödande och kultiverat syfte, allting bearbetat genom planetarisk inflytande, styrt av de osedda andarna (eller arbetarna) hos den stora, ursprungliga arkitekten.” *

Ljus – det som först omnämns i Moseboken, kallas av kabbalisterna för Sefira, eller den Gudomliga Intelligensen, modern till alla Sefiroterna, medan den Fördolda Visdomen är fadern. Ljus är det första som frambringas och den första emanationen från den Högste och Ljus är Liv, säger evangelisten. Båda är elektricitet – livsprincipen, anima mundi, vilken genomsyrar universum, alla tings elektriska livgivare. Ljuset är den stora Proteusartade magikern och under arkitektens Gudomliga Vilja, gav dess mångskiftande, omnipotenta vågor, liv åt varje form, liksom åt varje levande varelse. Från dess svällande, elektriska sköte, springer materia och ande. Inom dess strålar ligger begynnelsen till alla fysiska och kemiska verksamheter och till alla kosmiska och andliga fenomen; det vitaliserar och desorganiserar; det ger liv och åstadkommer död och från dess ursprungliga punkt, trädde gradvis, myriader av världar fram i vardande, de synliga och osynliga himmelska kropparna. Det var på denna, den Första moder strålen, en av tre, som Gud, enligt Platon, ”tände en eld, vilken vi nu kallar solen” † och som inte är orsak till varken ljus eller hetta, utan enbart är en brännpunkt, eller som vi skulle kunna säga, en lins, genom vilken strålarna från det ursprungliga ljuset materialiserades och koncentreras genom vårt solsystem och som åstadkommer all växelverkan mellan krafterna.
___________________________________

* Hargrave Jennings: ”The Rosicrucians.”

† ”Timæus.”

______________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 259 STYR STJÄRNORNA ÖVER VÅRT ÖDE? ISIS SLÖJA. sidan 259

Så var det med det första av Proctors två propositioner; nu till det andra.

Det arbete vi i korthet recenserat, rymmer en serie av tolv essäer, av vilka den sista bär titeln, Thoughts on Astrology. Författaren behandlar ämnet med så mycket större övervägande än vad som är brukligt hos hans kategori människor, att det står klart att han givit det ett filosofiskt beaktande. Faktum är, att han går så långt som till att säga; ”Ifall vi överväger materian korrekt, måste vi medge . . . att av alla misstag människan begått i sin längtan att genomskåda framtiden, är astrologi det mest respektingivande, vi kan även tillägga, det mest förnuftiga.”*

Han medger att: ”De himmelska kropparna verkligen styr människors och nationers öden på det mest otvetydiga vis, alltmedan han bär i åtanke, att utan de styrande och välgörande influenserna från den högste av dessa himlakroppar – Solen – måste varje levande varelse på jorden tyna bort.” † Han medger även månens inflytande och ser ingenting konstigt med att de forntida förde parallella resonemang, på det viset att när två av dessa himmelska kroppar alltså hade en kraftig inverkan på det jordiska, var det ” . . . naturligt att även de övriga rörliga kropparna som de forntida kände till, borde kunna tänkas äga sina speciella krafter.” ‡ Professorn ser verkligen inte någonting oförnuftigt i deras antagande att de inflytanden som utövades av de långsammare rörliga planeterna ”till och med skulle kunna vara mera kraftfulla än vad solens egna krafter var.” Proctor anser att astrologins system ”utformades gradvis och möjligtvis experimentellt.” Vissa inflytelser kan ha härletts från observerade händelser hos en eller annan kung, eller någon regents öde och kan ha guidat astrologerna till att tillmäta sådana särskilda inflytanden som utgick från de planetariska aspekter som presenteras vid vederbörandes födelseögonblick. Andra kan ha tänkts ut och uppnått allmän acceptans senare, genom att de bekräftades av vissa märkliga sammanträffanden.

Ett vitsigt skämt kan låta väldigt pikant, till och med i en lärd avhandling och ordet ”tillfällighet” kan tillämpas för vadsomhelst för någonting som vi är ovilliga att acceptera. Men en sofism är inte en självklar sanning; i ännu mindre grad är den en matematisk uppvisning som ensamt bör tjäna som ledstjärna – åtminstone inte inför astronomer. Astrologi är en vetenskap, lika ofelbar som astronomi är, med ett förbehåll emellertid, att dess uttolkare måste vara lika ofelbara; och det är detta förhållande, sine qua non, [vilket man utan] dess förverkligande svårligen uppnår och som alltid utgjort en stötesten för båda parter. Astrologi är för astronomi vad psykologi är för fysiologi. Inom astrologin och psykologin måste man ta steget bortom den synliga materiella världen och bege sin in på den transcendenta andens domäner. Det är den sedan gammalt pågående striden mellan de platonska och aristoteliska skolorna och det blir inte under vårt århundrade av sadduceisk
___________________________________

* ”Our Place among Infinities”, sid. 313.

† Ibid.

‡ Ibid., sid. 314.
_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 260                                                                                     ISIS SLÖJA. sidan 260

skepticism, som det förstnämnda kommer att regera över det sistnämnda. Proctor ter sig i sin professionella gärning, likt den obarmhärtiga medmänniskan i Bergspredikan som alltid står redo att fånga publikens uppmärksamhet rörande grandet i sin avskydda broders öga, men som överser med bjälken i sitt eget. Skulle vi föra anteckningar över de misstag och fåniga tabbar som begåtts av astronomer, är vi rädda för att de vida skulle överträffa de som begåtts av astrologer. Nuvarande skeenden bevisar Nostradamus riktighet, vilken i så hög grad blivit förlöjligad av våra skeptiker. I en gammal bok om framtidsförutsägelser, publicerad under det fjortonde århundradet (en utgåva från år 1453), läser vi bland alla astrologiska förutsägelser, följande: *

”Om två gånger tvåhundra år, kommer Björnen
Angripa Halvmånen;
Men ifall Tuppen och Tjuren förenar sig
Kommer Björnen inte nå framgång
Om två gånger tio år igen –
Låt Islam veta och frukta –
Korset skall bestå, Halvmånen avta
Upplösas och försvinna.”

Exakt två gånger tvåhundra år från denna förutsägelses tidpunkt, utspelade sig Krimkriget, under vilket den galliska Tuppens och den engelska Tjurens allians, inkräktade på den ryska Björnens politiska planer. År 1856 avslutades kriget och Turkiet, eller Halvmånen, undgick nätt och jämt förstörelse. Under innevarande år (1876), har de mest oväntade händelser av politiskt slag, precis ägt rum och två tioårsperioder har förflutit alltsedan freden utropades. Alla odds tycks peka på en uppfyllelse av den gamla förutsägelsen; framtiden får utvisa huruvida den muslimska halvmånen, vilken sannerligen tycks vara i avtagande, oåterkalleligt, kommer att ”avta, upplösas och försvinna”, som ett resultat av de nuvarande problemen.

För att lyckas bortförklara de kätterska uppgifter som han tycks ha stött på under sin jakt på kunskap, tvingas Proctor mer än en gång under sitt arbete, ta sin tillflykt till dessa ”märkliga sammanträffanden”. Ett av de mest märkliga bland dessa, påstås av honom i en fotnot (sid. 301), vilken lyder: ”Jag uppehåller mig här inte vid det märkliga sammanträffandet – ifall, de kaldeiska astrologerna verkligen skulle ha upptäckt Saturnus ring – att de kunde visa Saturnus guden representerad inom en ring och trefaldig. . . . Ifall mycket måttlig optisk kunskap – som vi i allra högsta grad, förmår sluta oss till från
___________________________________

* En släkting till författaren, har i sitt bibliotek en kopia av den franska utgåvan av detta unika arbete. Förutsägelserna ges på ålderdomlig franska och är mycket svåra för studenten av modern franska att tolka. Vi presenterar därför en engelsk version, vilken sägs ha hämtats från en bok som ägs av en herre i Somersetshire, England.

______________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 261    NOSTRADAMUS MÄRKLIGA FÖRUTSÄGELSE.      ISIS SLÖJA. sidan 261

förekomsten av de optiska instrument som återfunnits bland de assyriska lämningarna – kan ha lett till upptäckten av Saturnus ringarna och Jupiters månarna. . . Bel, den assyriske Jupiter, ”tillägger han, ”fanns ibland avbildad med fyra stjärnprydda vingar. Men det är möjligt att dessa ting bara är slumpen.”

Proctors teori om slumpen, för slutligen tankarna på mirakel istället för på fakta. Våra vänner skeptikerna, verkar ha en outsläcklig aptit för slumpen. Vi har plockat fram tillräckligt med vittnesmål i det föregående kapitlet för att visa på att de forntida måste ha använt lika goda optiska instrument som dem vi har nu. Var de instrument som fanns i Nebukadnessars ägo av ett sådant måttligt slag och var kunskapen hos hans astronomer så väldigt föraktliga, när det enligt Rawlinsons tolkning av stenplattorna vid Birs-Nimrod eller Borsippas tempel, fanns sju steg, vilka var symboliska för de sju sfärernas koncentriska cirklar, där var och en byggts av tegelplattor och metall för att symboliskt motsvara färgen på den styrande sfärens planet? Är det återigen slumpen, att de kunde anvisa respektive planets rätta färg, allt i enlighet med våra senaste teleskopiska upptäckters klarlägganden? * Eller är det återigen en tillfällighet, att Platon i Timæus, skulle ha tillkännagett sin kunskap om materians oförstörbarhet, om bevarandet av energi och växelverkandet mellan krafter? ”Den moderna filosofins senaste ord” säger Jowett, ”är kontinuitet och utveckling, men för Platon är detta vetenskapens början och fundament †

Det grundläggande elementet inom de äldsta religionerna, var huvudsakligen sabaistiskt [dyrkan av himlakroppar]; och vi påstår att deras myter och allegoriska framställningar – ifall de väl en gång kan uttolkas korrekt och grundligt, kommer att sammanfalla med våra dagars mest exakta astronomiska föreställningar. Vi säger ingenting mer; det existerar knappast någon vetenskaplig lag – vare sig den hänför sig till fysisk astronomi eller fysisk geografi – som inte enkelt kunde pekas ut i de uppfinningsrika kombinationerna av deras fabler. De framställde allegoriskt, orsakerna bakom rörelserna på himlavalvet, alltifrån de allra viktigaste, till de allra obetydligaste; varje fenomens beskaffenhet personifierades; och i de mytologiska biografierna om de olympiska gudarna och gudinnorna, kan den som är väl insatt i de senaste principerna inom fysisk och kemi, finna dess bakomliggande orsaker, deras interaktioner, samt de ömsesidiga förhållanden som förkroppsligades i hållningen och tillvägagångssätten hos de nyckfulla gudomligheterna. Den atmosfäriska elektriciteten i sitt neutrala och latenta tillstånd, finns vanligtvis förkroppsligad hos halvgudarna och halvgudinnorna, vars skådeplats mera begränsas till jorden och som under sina tillfälliga flygturer till de högre, gudalika regionerna, alltid visar fram sina elektriska sinnelag i strikt proportion till det ökande avståndet till jorden yta: Herkules och Tors vapen var
___________________________________

*se Rawlinson, vol xvii, sidorna, 30-32, Reviderande upplagan.

† Jowett: Introduction to ”Timæus,” Dialogs of Plato,” vol i, sid 509.

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 262 ISIS SLÖJA. sidan 262

aldrig mera dödliga, än då gudarna svävade in bland molnen. Vi måste komma ihåg, att före den tid då den olympiske Jupiter blivit förmänskligad genom Fidias geniala skaparkraft till en omnipotent Gud, Maximus, gudarnas Gud och följaktligen överlämnad till massorna för dyrkan, så förkroppsligade han i sin persona och i sina utmärkande drag inom den tidigaste och svårbegripliga symboliska vetenskapen, samtliga kosmiska krafter. Gudasagan var mindre metafysisk och komplicerad, men mera gediget vältalig, i sitt uttryck av naturlig filosofi. Zeus, det manliga elementet inom skapelsen tillsammans med Chthonia – Vesta (jorden) och Metis (vattnet), den första bland Oceaniderna (de feminina principerna) – sågs enligt Porfyrios och Proklos som zoon-ek-zoon, ledaren för de levande varelserna. Inom den orfiska teologin, metafysiskt uttryckt den äldsta bland dem alla, representerade han både kraften och agerandet, den icke-avslöjade orsaken och Demiurgen eller den aktiva skaparen i form av en emanation från den osynliga kraften. I sin sistnämnda demiurgiska förmåga, i förening med sina gemåler, finner vi hos honom den kosmiska utvecklingens allra mäktigaste aktörer – kemiskt släktskap, atmosfärisk elektricitet, attraktion och repulsion.

Det är genom att uppfatta de symboliska avbilderna av honom rörande denna fysiska kompetens som vi upptäcker hur väl insatta de forntida var inom alla läror av den fysiska vetenskapen, i sin moderna utveckling. Senare, inom de pythagoreiska spekulationerna, blev Zeus metafysikens treenighet; det osynliga SJÄLVET, utvecklade ur monaden, den aktiva orsaken, verkan och den intelligenta viljan och det hela bildade Tetraktys. Trots detta, finner vi att de tidiga neoplatonisterna, senare övergav denna ursprungliga monad och lade den åt sidan, förorsakat av dess fullständiga obegriplighet för det mänskliga intellektet, medan de enbart spekulerade vidare om denna gudoms demiurgiska triad, eftersom den var synlig och begriplig i sina effekter; och därmed en metafysisk fortsättning av Plotinos, Porfyrios, Proklos och andra filosofers åskådning om fader Zeus, Zeus Poseidon, eller dunamis, sonen och kraften och anden, eller nous. Denna triad, accepterades även i sin helhet av den irenæska skolan under det andra århundradet; den mera påtagliga skillnaden mellan neoplatonisternas läror och de kristnas, var bara att de sistnämnda genomförde en tvångsmässig sammanslagning av den obegripliga monaden, med sin förverkligade kreativa treenighet.

Ur sin astronomiska synvinkel, har Zeus-Dionysos sitt ursprung i zodiaken, i det forntida solåret. I Libyen antogs han gestalta en bagge och är identisk med den egyptiska Amun, som frambringade Osiris, den tauriska guden. Osiris är även en personifierad emanation från Fader-Solen och han är själv Solen i Oxen. Föräldra-Solen är Solen i Väduren. Beträffande den sistnämnda, är Jupiter förklädd till en vädur och som Jupiter-Dionysos eller Jupiter Osiris är han oxen. Detta djur är, som bekant, den kreativa förmågans symbol; dessutom förklarar kabbalan, genom en av

______________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 263 KRONOS, BAAL OCH SHIVA IDENTISKA. ISIS SLÖJA. sidan 263

dess ledande uttolkare, Simon-Ben-Jochai,* ursprunget till denna märkliga dyrkan av oxar och kor. Det är varken Darwin eller Huxley – grundarna till evolutionsläran och dess nödvändiga komplement om arternas uppkomst – som skulle kunna konstatera någonting som strider emot denna symbols förnuftighet, förutom kanske en naturlig känsla av obehag, vid upptäckten av att man föregåtts av de forntida även gällande denna synnerligen moderna upptäckt. Vid ett senare tillfälle, kommer vi att presentera kabbalisternas lärosats, såsom den lärdes ut av Simon-Ben-Jochai.

Det kan enkelt bevisas att Saturnus, eller Kronos, vars ring alldeles bestämt upptäcktes av de kaldeiska astrologerna och vars symbolik inte är någon ”tillfällighet”, alltsedan urminnes tider ansågs vara Zeus fader, före det att den senare, själv blivit fader till alla gudarna och blivit den högsta gudomen. Han var kaldéernas Bel eller Baal och introducerades ursprungligen bland dem av akkaderna. Rawlinson insisterar på att de sistnämnda härstammade från Armenien; men ifall det ligger till så, hur kan vi då förklara det faktum att Bel enbart är en babylonisk personifikation av den hinduiska Shiva eller Bala, eldguden, den omnipotent kreativa och på samma gång förstörande Gudomen, i flera avseenden högre stående än vad Brahman själv är?

”Zeus”, säger en orfisk hymn, ”är den första och sista, överhuvudet och det allra yttersta; utifrån honom har alla ting utgått. Han är en människa och en odödlig nymf (manligt och kvinnligt element); alla tings själ; och eldens styrande motor; han är solen och månen; oceanernas källsprång; universums demiurg; en kraft, en Gud; den mäktiga skaparen och ledaren i kosmos. Allting, eld, vatten, jord, eter, natten, himlarna, Metis, den ursprungliga arkitekten (gnostikernas Sophia och kabbalisternas Sephira), den vackra Eros, Amor, allt ryms inom de vidsträckta dimensionerna av hans strålande kropp!” †

Denna korta hymn av lovprisande, innehåller i sig själv, grundvalen till varje myto-poetiska föreställning. De forntidas föreställningsförmåga visade sig vara lika gränslös som de synliga manifestationerna av Gudomen själv var, vilken erbjöd dem de teman de behövde för sina allegoriska framställningar. Även om de sistnämnda kunde tyckas sprudlande, så avvek de aldrig från de två principiella idéer som alltid återfanns löpande parallellt i deras heliga föreställningsförmåga; en strikt tillgivenhet inför den fysiska, såväl som den moraliska eller andliga aspekten av den naturliga lagen. Deras metafysiska undersökningar kolliderade aldrig med vetenskapliga sanningar och deras trossystem kan i sanning benämnas vara psykosociala trosbekännelser skapade av prästerna och vetenskapsmännen, vilka upprättade dem utifrån de traditioner som rådde i en värld under utveckling, såsom de ursprungliga släktenas osofistikerade sinnen mottog dem och på sitt eget experimentella kunnande vilket var vördnadsbjudande i all sin visdom från de mellanliggande tidsåldrarna.
___________________________________

* N. B. – Han levde under det första århundradet e. Kr.

† Stobæus: ”Eclogues.”

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 264 ISIS SLÖJA. sidan 264

Vilken bättre avbild kunde Jupiter påträffa än Solen, för att sända ut sina gyllene strålar, än att låta denna emanation personifieras av Diana, den överallt, upplysande jungfrun Artemis, vars äldsta namn var Diktynna, bokstavligt talat, den utsända strålen, från ordet dikein. Månen är icke-självlysande och skiner enbart genom solens reflekterande ljus; således, en framställning av hans dotter, mångudinnan och hon själv, Luna, Astartè, eller Diana. Likt den kretanska Diktynna, bär hon en krans bunden av den magiska plantan diktamnon, eller dictamnus, den ständigt gröna buske vars beröring, på en och samma gång sägs utveckla och en gång för alla, bota, somnambulism; och likt Eilithyia och Juno Pronuba, är hon gudinnan med uppsikt över födslar; hon är en gudom från Asklepios och användandet av dictamnuskransen i förening med månen, visar än en gång på de forntidas djupgående iakttagelseförmåga. Denna planta, är inom botaniken känd för sina starkt lugnande egenskaper; den växer i rikliga mått vid Diktibergen, en kretansk bergskedja; å andra sidan, inverkar månen, enligt de högsta auktoriteterna inom animal magnetism, på kroppsvätskorna och det ganglioniska systemet, eller nervcellerna, det centrum varifrån alla nervfibrer utgår som spelar en sådan framträdande roll under mesmerism. Under barnafödandet täcktes de kretanska kvinnorna med denna planta och dess rötter tillreddes i enlighet med hur de bäst ansågs kunna lindra akut smärta och undertrycka den irritabilitet som var så farlig under denna period. Dessa förvarades, för övrigt inom templets inhängande områden vilka var helgade åt gudinnan och om möjligt, under de direkta strålarna från Jupiters skimrande dotter – den ljusa och varma månen i Öster.

De hinduiska brahmanerna och buddisterna har invecklade teorier om solens och månens inflytande (de manliga och kvinnliga elementen), såsom innehållande de negativa och positiva principerna, den magnetiska polaritetens motsatspar. ”Månens inflytande på kvinnor, är välkänd” skriver alla gamla författare om magnetism; och Ennemoser, såväl som Du Potet, bekräftar in i minsta detalj, de hinduiska siarnas teorier.

Den påfallande respekt som buddisterna visade safiren – vilken även tillägnades Luna, i varje annat land – kan visa sig baseras på någonting mera vetenskapligt exakt, än bara en grundlös vidskepelse. De tillskev den en helig magisk kraft, vilket varje student av psykologisk mesmerism klart begriper, föranlett av dess blanka och djupt blåa yta, vilken frambringar ett extraordinärt, somnambulistiskt fenomen. Det varierande inflytandet från prismatiska färger, rörande plantors förmåga att växa och i synnerhet den ”blåa strålens” inverkan, har alldeles nyligen fått ett erkännande. Akademikerna grälade om den ojämna upphettningsförmågan från de prismatiska strålarna, ända tills att en serie experimentella demonstrationer av general Pleasonton, visade att det under den mest elektriska strålen av dem alla, den blåa, skedde en proportionell tillväxt hos djuren och plantorna, som var förbluffande.
__________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 265 DYRBARA STENARS HEMLIGA DYGDER. ISIS SLÖJA. sidan 265

Amorettis undersökningar av den elektriska polariteten hos värdefulla stenar, visar följaktligen att diamanten, granaten och ametisten bär – E, medan safiren bär + E. * Det har alltså möjligtgjorts för oss att visa fram att de senaste experimenten inom forskningen enbart styrker det som redan var känt av de hinduiska lärde, före det att någon av våra moderna akademier hade grundats. En gammal hinduisk legend förtäljer att Brahma-Prajapâti, hade förälskat sig i sin egen dotter, Ushâs (Himlen, ibland även Gryningen) och antog en skepnad av en rådjursbock (ris’ya) medan Ushas antog skepnaden av en rådjurshona (rohit) och begick sålunda den första synden. † Efter att ha skådat en sådan vanhelgelse, kände sig gudarna så förskräckta, att de förenade sina mest skräckinjagande skepnader – varje gud ägde så många kroppar som han önskade – och skapade Bhûtavan (ondskans ande), vilken skapades av dem i syfte att förstöra den första syndens inkarnation som begåtts av Brahman själv. När Brahma-Hiranyagarbha såg allt detta ‡ ångrade han sig bittert och började upprepa Mantrorna eller de renande bönerna och i sin ånger, droppade en av hans tårar ned på jorden, den hetaste tår som någonsin runnit från ett öga; och ur den skapades den första safiren.

Denna till hälften heliga och till hälften populära legend visar att hinduerna kände till vilken, bland alla prismatiska färger, som var den mest elektriska; därutöver, fastställdes safirstenens särskilda inflytande lika noggrant som vad som blivit gjort med övriga mineraler. Orfeus lär ut hur det är möjligt att påverka en hel publik med hjälp av en magnet; Pythagoras ägnar särskild uppmärksamhet åt färger och egenskaper hos de dyrbara stenarna; medan Apollonius av Tyana, vidarebefordrar respektive stens hemliga egenskaper till sina lärjungar och byter ut sin juvelprydda ring dagligen under det att han använder en särskild sten för varje ny dag i månaden, allt i enlighet med lagarna inom den fastställda astrologin. Buddisterna försäkrar att safiren ger frid i sinnet, jämvikt och driver bort alla negativa tankar genom att etablera ett hälsosamt fludium hos människan. Så fungerar även ett batteri med sitt väldirigerade flöde, påstår våra elektriker. ”Safiren” säger buddisterna, ”kommer att öppna stängda dörrar och boningar (för människans ande); den skapar en önskan att bedja och för med sig mer frid än någon annan ädelsten; men den som bär den måste föra ett rent och heligt liv.” §

Diana-Luna är dotter till Zeus och Proserpina, vilken representerar Jorden i sina aktiva verksamheter och enligt Hesiod, är hon Junos dotter under sin skepnad av Diana
___________________________________

* Kieser: ”Archiv.,” vol. iv., sid. 62. Faktiskt bestod många gamla symboler endast av ordlekar, från namn.

† Se ”Rig-Vedas”, the Aitareya-Brahmanan.

‡ Brahman kallas även av hinduiska brahmaner för Hiranyagarbha eller enhets själen, medan Amrita är den högsta själen, den första orsak som ur sig själv emanerade den kreativa Brahma.

§ Marbod: ”Liber lapid. ed Beekmann.”

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 266 ISIS SLÖJA. sidan 266

Eily-thia-Lucina. Men Juno, som förtärs av Kronos eller Saturnus och återställs tillbaka till livet av Oceaniden Metis, är även känd för att vara Jorden. Saturnus, i sitt personifierande av Tidens gång, sväljer Jorden i en av de förhistoriska kataklysmerna och det är endast efter att Metis (vattnen), befriat kontinenterna genom att ta sin tillflykt till sina många bäddar, som Juno sägs återställas till sin ursprungliga form. Tanken finns uttryckt i Moseboken, första kapitlets 9:e och 10:e verser. Under de ofta förekommande äktenskapliga grälen mellan Juno och Jupiter, avbildas alltid Diana som att vända ryggen åt sin moder och le mot sin fader även om hon bannar honom för hans otaliga upptåg. De tessaliska magikerna sägs under sådana förmörkelser ha varit förpliktigade att dra hennes uppmärksamhet mot jorden genom sina krafter i trollformler och besvärjelser och de babyloniska astrologerna och magerna, avstod aldrig från sina trollformler förrän de fått till stånd en förlikning mellan det irriterade paret, varefter Juno ”glädjestrålande log mot den klara gudinnan” Diana, vilken prydde sin panna med månskäran och vände tillbaka till sina jaktmarker i bergen.

Vi får intrycket av att fabeln illustrerar Månens olika faser. Vi, jordens innevånare, ser aldrig mer än ena halvan av vår ljusa satellit, vilken alltså vänder sin rygg åt moder Juno. Solen, Månen och Jorden byter konstant position i förhållande till varandra. I samband med nymåne, sker stadigt en förändring av vädret; och ibland kan mycket väl vinden och stormarna indikerar ett gräl mellan Solen och Jorden, i synnerhet då den förra täcks av mullrande åskmoln. Dessutom är nymånen, då hennes mörka sida är vänd emot oss, osynlig; och det är endast efter en förlikning mellan Solen och Jorden som en ljus månskära synliggörs vid den sida som är närmast Solen beroende av att Luna vid det här skedet inte lyses upp av ett direkt mottaget solljus, utan av ett solljus som reflekteras via Jorden till Månen och via henne tillbaka till oss. De kaldeiska astrologerna och magikerna från Thessalien, vilka troligtvis lika korrekt som Babinet, observerade de himmelska kropparnas banor, sades egentligen, genom sina trollkrafter tvingat Månen att sänka sig ner mot Jorden, för att visa fram sin månskära, vilken hon bara kunde göra efter att ha mottagit det ”strålande leendet” från sin Moder-Jord, som lade sig till med leendet efter den äktenskapliga försoningen. Diana-Luna vänder sedan tillbaka, efter att ha prytt sitt huvud med månskäran, för att jaga i sina berg.

Att tvingas ifrågasätta den inneboende kunskapen hos de forntida, baserat på deras ”vidskepliga slutsatser som de dragit från naturliga fenomen”, är samma sak som om våra ättlingar femhundra år senare skulle betrakta professor Balfour Stewarts elever, som forntida dumskallar och honom själv, som en ytlig filosof. Ifall modern vetenskap, personifierad av denna herre, kan nedlåta sig att

__________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 267 DEN MOLNOMGÄRDADE BEL. ISIS SLÖJA. sidan 267

experimentera, för att avgöra om framträdandet av fläckar på solens yta på något vis har att göra med potatispesten och finner, att det är så; och att ”jorden dessutom mycket allvarligt påverkas av vad som äger rum på solen”,* varför skulle då de forntida astrologerna framhållas vara antingen dårar eller riktiga skojare? Samma förhållande föreligger mellan den naturliga grenen av [meteorologisk och medicinsk] astrologi och den grenen inom astrologin [som kalkylerar planeternas och stjärnornas förhållande till jorden och förutsäger människors och nationers öden och händelser], mellan fysiologi och psykologi och mellan det fysiska och det moraliska. Ifall dessa forskningsdiscipliner under senare århundraden degraderats till något som kan liknas vid charlataneri, förorsakat av några penningförvärvande bedragare, är det då rätt och riktigt att utvidga anklagelsen till dessa mäktiga människor från gångna tider, som genom sina ståndaktiga studier och heliga liv, skänkte odödlig ryktbarhet åt Kaldeen och Babylonien? Säkerligen kan knappast dessa anses vara bedragare, när det nu uppdagas att de från ”Bels molnomgärdade, toppobservatorium”, som professor Draper får det till, gjorde korrekta astronomiska observationer som sträckte sig tillbaka inom en tidsram av plus minus ”100 år från syndaflodens inträffande.” Ifall deras tillvägagångssätt skiljer sig från vårt nuvarande århundrades ”utbildningssystem” beträffande att inskärpa stora astronomiska sanningar i folks sinnen och därmed väcka löje hos vissa, kvarstår ändå den obesvarade frågan: vilket av de två systemen, var bäst? Med dem gick vetenskapen hand i hand med religionen och föreställningen om Gud var omöjlig att åtskilja från hans åstadkommanden. Och medan det under nuvarande århundradet inte existerar en individ på tiotusen, ifall denne över huvud tagit varit medveten om faktauppgiften att planeten Uranus befinner sig bredvid Saturnus och kretsar kring Solen på åttiofyra år; och att Saturnus befinner sig bredvid Jupiter och tar tjugonio och ett halvt år på sig att tillryggalägga hela sin omloppsbana; alltmedan Jupiter utför sitt omlopp på tolv år; att de obildade massornas sinnen i Babylonien och Grekland, inpräglades med kunskapen om att Uranus var Saturnus fader och att Saturnus var Jupiters och att de dessutom betraktade dem som gudomligheter tillsammans med sina Månar och satelliter, så kan vi kanske härleda utifrån detta, att eftersom européerna endast upptäckte planeten Uranus år 1781, att det föreligger ett märkligt sammanträffande, värt vårt beaktande, i ovanstående myter.

Vi behöver bara öppna den mest ordinära bok i astrologi och jämföra de skildringar som innehålls i The Fable of the Twelwe Houses, med forskningens allra senaste upptäckter rörande planeternas och stjärnornas egenskaper och element, för att inse, att utan att äga något spektroskop, så hade de forntida fullkomlig kännedom, om samma saker. Såvida detta faktum inte återigen blir betraktat som en ”ren tillfällighet”, kan vi till viss del inhämta kunskaper om den solära hettans omfattning, ljuset och planeternas egenskaper, genom att helt enkelt studera deras symboliska framställningar av de olympiska gudarna och av zodiakens tolv tecken, där man inom astrologin tillskrev var och en av planeterna en särskild kvalité. Ifall vår planets gudinnor inte på något särskilt sätt skiljer sig
––––––––––––––––––––––––––––––––––––
* ”The Sun and the Earth,” föreläsning av profesor Balfour Stewart.

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 268 ISIS SLÖJA. sidan 268

från andra gudar och gudinnor, utan alla har en liknande fysisk natur, indikerar inte detta att de vakter som höll utkik från den högsta utkiksposten av Bels torn dag och natt, och höll kommunion med de ljudande gudomligheterna, före oss, lagt märke till universums fysiska enhetlighet och det faktum att planeterna ovanför oss är uppbyggda av precis samma slags kemiska beståndsdelar som vår egen planet är? Solen i Väduren, Jupiter, läggs inom astrologin fram såsom ett maskulint, dagligt, kardinalt, ekvatorialt, östligt tecken, varmt och torrt och som perfekt motsvarar den tillskrivna karaktären på den ombytlige, ”gudarnas Fader.” När den vrede Zeus-Akrios griper tag i åskviggarna på sitt glödande bälte som han slungar ut över himlen, klyver han molnen och stiger, under ett skyfall ned som Jupiter Pluvius. Han är den störste och högste av gudar och hans rörelser är lika snabba som ljuset självt är. Planeten Jupiter är känd för att rotera kring sin axel så snabbt att dess ekvatoriella punkt snurrar med en hastighet av 724,20 kilometer per minut. Den ofantliga mängd av centrifugal kraften vid ekvatorn, tros ha förorsakat planeten att bli extremt platt vid sina poler; och på Kreta avbildades den personifierade guden Jupiter, utan öron. Planeten Jupiters skiva korsas av svarta bälten; eftersom de varierar i bredd, tycks de höra samman med rotationen kring dess egen axel och att åstadkoms av störningarna i dess egen atmosfär. Fader Zeus ansikte, säger Hesoid, sågs bli prickig av ilska, då han uppmärksammade att Titanerna stod redo att göra uppror.

I Proctors bok, tycks Försynens astronomer vara särskilt predestinerade att stöta på alla möjliga sorters märkliga ”sammanträffanden”, för han lägger fram ett flertal fall bland en ”ofantlig mängd” och till och med utifrån, tusentals faktauppgifter [så står det verkligen].” Till denna lista, kan vi lägga till den härskara egyptologer och arkeologer, som på sistone blivit utvalda favoriter av denna nyckfulla Dame Chance och som dessutom, i allmänhet plockar ut ”välbärgade araber” och andra österländska herrar, som spelar rollen som välvillig genii, för orientaliska akademiker i svårigheter. Professor Ebers är en av dem som favoriserats på sistone. Det är ett välkänt faktum att närhelst Champollion var i behov av viktiga länkar, så rättade han sig efter dem på de mest mångskiftande och oväntade sätt.

__________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 269 SLUMPEN, ETT ORD I AVSAKNAD AV FÖRNUFT. ISIS SLÖJA. sidan 269

Voltaire, den största bland alla ”otrogna” under det sjuttonhundratalet, brukade säga, att om ingen Gud finns, skulle folk tvingas att uppfinna en. Volney, en annan ”materialist”, förnekar ingenstans under sitt talrika författarskap, existerandet av en Gud. Tvärt om, försäkrar han åtskilliga gånger klart och tydligt att universum är den ”Allvises” verk och är övertygad om att det existerar en Högsta verkande Kraft, en universell och identisk Skapare, känd under namnet Gud.* Voltaire, blir mot slutet av sitt liv pythagorisk och avslutar med att säga: ”Jag har ödslat fyrtio år av min pilgrimsfärd . . . åt att söka efter den sanning som benämns, de vises sten. Jag har rådfrågat alla forntida adepter, Epikuros och Augustine, Platon och Malebranche och jag svävar ännu i okunnighet. . . Allt som jag lyckats upptäcka genom att jämföra och kombinera systemen av Platon, Alexanders läromästare, Pythagoras och österlänningarna, är följande: Slumpen är ett ord, där känslan saknas. Världen är arrangerad enligt matematiska lagar.” *

Det är väsentligt för oss att framkasta att Proctors stötesten är det som sätter krokben för samtliga materialistiska vetenskapsmäns fötter, vilkas synsätt han endast återupprepar; han blandar ihop naturens fysiska och andliga verksamheter. Själva hans teori, om de troliga och ledande resonemangen som de forntida förde, beträffande de mera avlägsna planeternas subtila inflytanden i jämförelse med solens och månens välkända och mäktiga verkningar på vår jord, visar hans tankeriktning. Eftersom forskningen bekräftar att solen överför fysisk hetta och ljus till oss och att månen påverkar tidvattnet, tror han att de forntida måste ha betraktat de andra himmelska kropparna att utöva samma slags inflytande på oss, fysiskt och indirekt, via våra öden.† Och här måste vi tillåta oss själva en utvikning från ämnet.

Hur de forntida såg på de himmelska kropparna är väldigt svårt för någon att avgöra, om man är obekant med den esoteriska tolkningen av deras läror. Medan filologin och den jämförande teologin påbörjat sitt mödosamma analysarbete, har de än så länge enbart uppnått otillräckliga resultat. Det allegoriska sättet att uttrycka sig, har ofta fört våra kommentatorer in på sådana villovägar, att de förväxlat orsaker med verkan och vice versa. Även rörande de förbryllande växelverkande fenomenen mellan krafter, finner våra största vetenskapsmän det vara mycket svårt att förklara vilken av dessa krafter som är orsak och vilken som är verkan, eftersom båda kan vara, än det ena, än det andra, beroende på omkastningar och omvandlingar. Ifall vi sålunda skulle förhöra oss hos fysikerna, om ”det är ljuset som genererar hetta eller det senare som åstadkommer ljus” får vi troligtvis få svaret att det med säkerhet är ljuset som skapar hetta. Gott och väl; men hur då? Producerade den store Skaparen först ljus eller byggde Han solen först, vilken sägs vara den enda förmedlaren av ljus och därigenom, hetta? Dessa frågor kan vid första anblicken tyckas peka på okunnighet; men då vi överväger dem grundligt, kommer de att träda fram i en helt annan dager.
––––––––––––––––––––––––––––––––––––
* ”Diction. Philosophique”, Art. ”Philosophie.”