Den Avslöjade Isis – Isis Slöja – kapitel 7

Första Volymen.

”OFELBARHETEN” I MODERN VETENSKAP.
______________________________________________

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 228 fortsättning ISIS SLÖJA. sidan 228

Kemister och fysiker förnekar att evighetslampor är möjliga och gör gällande att vadhelst som löses upp i ånga eller rök inte är bestående utan måste förbrukas; och på samma vis som den oljiga näringen i en tänd lampa avdunstar till ånga, kan följaktligen inte elden bestå permanent, eftersom den behöver näring. Alkemister, å andra sidan, förnekar att all näring hos en tänd eld, nödvändigtvis måste omvandlas till ånga. De hävdar att det finns ting i naturen, vilka inte enbart står emot eldens kraft och förblir oförstörbara, utan även i sig, är outsläckliga av både vind och vatten. I ett gammalt arbete från år 1700, om kemi, med titeln NEKPOKHDEIA, presenterar författaren ett antal motargument, gentemot skilda alkemisters påståenden. Men även om han förnekar att en eld kan fås att brinna evigt, är han benägen, till hälften, att tro det är möjligt för en lampa att brinna under åtskilliga hundra år. Dessutom har vi en mängd av vittnesmål från alkemister som ägnade åratal, åt dessa experiment och som kom till slutsatsen att det var möjligt.

Det förekommer vissa underliga framställningar av guld, silver och kvicksilver; även av nafta, bergolja och andra kolhaltiga oljor. Alkemisterna benämner också oljan från kamfer och bärnsten, för Lapis asbestos seu Amianthus, the Lapis Carystius, Cyprius och Linum vivum seu Creteum, vilka används för den här typen av lampor. De intygar att sådana materia, då de reducerats till vätska, kan förberedas av antingen guld eller silver och indikerar att guld har den pabulum, [näring] som bäst lämpar sig för deras underbara flamma, eftersom guld, av alla metaller, ödslar bort minst, då det antingen hettas upp eller smälter och vad mer är, kan fås att återabsorbera sin oljiga fuktighet så snart den utdunstats, så att den kontinuerligt matar sin egen flamma när den en gångs antänts. Kabbalisterna försäkrar att Mose var bekant med hemligheten, vilken han lärt av egyptierna; och att den lampa som beordrades brinna i tabernaklet, av ”Herren”, var en outsläcklig lampa. ”Och du skall bjuda Israels barn att bära till dig ren olja, av stötta oliver, till ljusstaken, så att lamporna alltid brinner.” (2 Mos 27:20).

Licetus förnekar även att dessa lampor skulle ha framställts av metall, men

___________________________________________

* Detaljerna från den här historien finns i Erasmus Franciscus arbete, som citerar från Pflaumerus, Pancirollus och många andras arbeten.

_______________________________________________________________________________________

Original edition, The Veil of Isis, page 229 HUR MAN TILLVERKAR DET OUTSLÄCKLIGA LJUSET. ISIS SLÖJA. sidan 229

nämner i sitt arbete på sidan 44, en framställning, bestående av kvicksilver, som filtrerats sju gånger genom vit sand, i eld, vars ändamål, enligt honom, var att tillverka de oupphörligt, brinnande lamporna. Både Maturantius och Citesius tror fullt och fast på att en sådan produkt kan framställas enbart med hjälp av kemiska processer. Denna vätska av kvicksilver var känd bland alkemisterna under namnen Aqua Mercurialis, Materia Metallorum, Perpetua Dispositio och Materia prima Artis, även Oleum Vitri. Både Tritenheim och Bartolomeo Korndorf, utförde förberedelser till en outsläcklig eld och efterlämnade även sina recept för detta ändamål. *

Asbest, som var känt under namnet Asbestos enligt grekerna, eller osläckbar, är en slags sten, som då den en gång antänts
___________________________________________

* ”Svavel. Alum ust. bränning a iv.; förädla dem till svavelblommor ij., till vilka man lägger till venetiansk kristallisk borax (pulveriserad) j.; utgjut över dessa, kraftigt destillerad vinsprit och koka dem, avskilj dem sedan och häll på ny vätska; upprepa detta, på ett hett mässingsfat, fram tills att svavlet smälter, likt vax, utan att någon rök bildas: detta är till för pabulumet, medan veken ska beredas på följande vis: samla fibrerna eller trådarna av Lapis asbestos, till en tjocklek av ditt långfinger och med en längd av ditt lillfinger, lägg dem sedan i ett venetianskt glas och täck dem med det förutnämnda rensade svavlet eller näringen, ställ glaset i sand, så het att svavlet under tiden bubblar, under en tidsrymd av tjugofyra timmar. Veken som följaktligen smutsas ned och smörjs, ska placeras i ett glasföremål som liknar ett snäckskal, på det viset att en viss del av det ligger ovanför massan av berett svavel; sätt sedan detta glasföremål på het sand, du måste smälta svavlet, så att det fattar tag i veken och då den antänts, kommer den att brinna med en outsläcklig låga och du kan placera denna lampa var du än behagar.”

Det andra går till på följande vis:

”B Salis tosti, lb. j.; häll över vinättika och skilj ut det så det får en oljig konsistens; häll sedan över ren vinäger och laka ur det och destillera det som förut. Upprepa detta fyra gånger efter varandra, häll sedan denna vinäger i vitr. med antimonii subtilis loevigat, lb. j.; ställ det på aska i ett slutet kärl under en tidsrymd av sex timmar, för att extrahera dess tinktur, häll bort vätskan och slå på ny och extrahera den återigen; repetera detta tills du fått bort all rödaktighet. Koagulera dina extraktioner till konsistensen av olja och destillera om dem i Balneo Mariae (bain Marie). Ta sedan antimonet, från vilken tinkturen extraherades och reducera den till ett mycket fint mjöl och häll det i en glaskolv; häll i den destillerade oljan, vilken avskiljer och kohoberar sju gånger, tills pulvret sugit upp all olja och är fullkomligt torr. Extrahera detta med spritvin igen, så många gånger att all essens dragits ut ur det, vilket man häller i en venetiansk glaskolv [matrass], väl tätad med fem lager papper och destillera det sedan så att spriten dras ur, det kan på botten kvarstå en icke-konsumerbar olja, som kan användas tillsammans med en veke utefter samma förfaringssätt som med det svavel vi beskrev innan.”

”Dessa är Tritenheimus eviga ljus”, säger hans kommentator, Libavius, “som även om de gällande dessa ting inte är överens om naftans [bergoljans] ståndaktighet, ändå kan återspegla varandra. Naftan är inte så varaktig att den inte kan brinna ut, för den avdunstar och brinner, men ifall den fixeras genom att man lägger till saften från Lapis asbestinos, kan den erbjuda outsläckligt bränsle”, säger denna lärda person. Vi kan lägga till att vi själva sett en sådan lampa iordningställd på det viset och man säger oss att alltsedan den först tändes, den 2 maj 1871, har den ännu inte släckts ut. Då vi känner till att den person som utför experimentet är oförmögen att ljuga inför någon, eftersom han själv är en utomordentlig experimentör inom hermetiska hemligheter, har vi inga skäl att betvivla hans påstående.

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 230 ISIS SLÖJA. sidan 230

inte går att släcka, något Plinius och Solinus berättar för oss. Albertus Magnus beskriver den som en sten med stålgrå färg, som oftast återfinns i Arabien. I allmänhet återfinns den täckt med en knappt förnimbar oljig fuktighet, som, om man närmar sig den med ett tänt ljus, omedelbart fattar eld. Många var de experiment som utfördes av kemister för att utvinna dess oupplösliga olja, men de uppges alla ha misslyckats. Men är våra kemister beredda att gå med på att den ovannämnda operationen är fullständigt ogenomförbar? Ifall den här oljan en gång för alla hade kunnat utvinnas, finns ingen tvekan om att den skulle ha kunnat erbjuda ett evigt bränsle. De forntida får gärna skryta om att de hade hemligheten i sin ägo, för vi upprepar, det finns experimentörer, som lever denna dag som är, vilka utfört detta, framgångsrikt. Kemister, som förgäves försökt sig på att göra detta, har hävdat att fluidiumet eller vätskan, som på kemiskt vis utvunnits ur denna sten, var mera av ett vattnigt slag, än av ett oljigt och så oren och grumlig att den inte kunde brinna; andra bekräftade tvärtemot, att oljan, så snart den exponerades i luften, blev så tjock och solid, att den knappt kunde flyta och då den antändes, inte gav ifrån sig någon flamma, utan försvann i en mörk rök; alltmedan de forntidas lampor påstås ha brunnit med den renaste och skarpaste flamma, utan att avge minsta rök. Kircher, som i praktiken förevisar reningens procedur, anser denna vara så komplicerad, att den enbart är realiserbar av alkemins högsta adepter.

S:t Augustine, som tillskriver de kristnas syndabock, djävulen, alla dessa verksamheter, motsägs uttryckligen av Ludovicus Vives* som visar att alla sådana, så kallade magiska operationer, är ett verk av människans flit och djupa studium av naturens fördolda hemligheter, hur underbara och mirakulösa de än kan tyckas vara. Podacattarus, en cypriotisk riddare, † ägde både lin och linnevävnad som framställts av en annan slags asbest, vilken Porcacchius påstår sig ha sett ‡ i riddarens hus. Plinius kallar detta lin, linum vinum och indiskt lin och säger att det tillverkas av asbeston sive asbetinum, det slags lin, vars tillverkade kläder var ämnade att rengöras genom att kastas in i elden. Han tillägger att det var lika dyrbart som pärlor och diamanter, för utöver dess osedvanliga sällsynthet, var det exceptionellt svårt att väva beroende på fibrernas korta längd. Efter att ha bankats platt med en klubba, blötläggs de i varmt vatten och när de torkat, kan dess fibrer, likt lin, lätt delas i trådar och vävas till kläder. Plinius intygar att han sett några handdukar tillverkade av detta material och att han var behjälplig under ett experiment då man renade dem med hjälp av eld. Baptista Porta konstaterar också att han funnit detsamma i Venedig, i händerna på en cypriotisk dam; han kallar denna alkemiska upptäckt för ett secretum optimum.

Dr. Grew anser, i sin beskrivning av kuriositeterna på Gresham College
___________________________________________

* ”Referat om St. Augustines 'Treatise de Civitate Dei.' ”

† Författaren till ”De Rebus Cypriis,” 1566 e.Kr.

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 231 ASBEST, LAMPANS VEKE. ISIS SLÖJA. sidan 231

(på sextonhundratalet), att hantverket, lika väl som användningen av sådan linneväv, helt och hållet gått förlorad, men det tycks som om det inte alldeles förhåller sig så, för vi finner att Septalius museum skryter över innehavet av tråd, rep, papper och garnarbeten som gjorts av detta material, så sent som år 1726; där vissa av dessa klädesplagg, dessutom egenhändigt tillverkats av Septalius själv, vilket vi upplyses om i Greenhills, Art of Embalming, på sid 361. ”Grew”, påstår författaren, ”tycks göra Asbestinus Lapis och Amianthus till ett och detsamma och kallar dem på engelska, kam-stenen”; han säger att de växer i korta trådar eller drumar, från cirka en kvarts tum, till en tum långa, jämsides och glänsande, lika fina som dessa små, enkla trådar som silkesmasken spinner och mycket flexibla, likt lin eller blånor. Att hemligheten inte helt och hållet gått förlorad bevisas av faktumet att några buddistkloster i Kina och Tibet har dem i sin ägo. Huruvida de tillverkats av fibrer från den ena eller andra sortens sten, kan vi inte säga, men vi har, i ett kloster hos kvinnliga talapoins-munkar, sett en gul, finare klädnad, en sådan som de buddistiska munkarna bär, kastas i en stor grop, full av glödande kol och som tagits upp två timmar senare, lika ren som om den hade tvättas med såpa och vatten.

Liknande koncisa processer med asbest har ägt rum i Europa och Amerika under vår egen tid, ämnet används för skilda industriella ändamål, sådant som taktäckningsmaterial, oantändliga kläder och eldsäkra värdeskåp. Ett mycket värdefullt lager på Staten Island, vid New Yorks hamn, lämnar ut mineralet i buntar, likt torrt virke, med fibrer åtskilliga fot långa. Den finare sortens asbest, av de forntida kallad, amiantos (ofördärvad), tog namnet från dess vita, satinlika lyster.

De forntida hade även en annan sten, som de kallade Lapis Carystius, som de tillverkade veken till sina outsläckliga lampor av. Innevånarna i staden Karystos tycks inte ha gjort någon hemlighet av detta, liksom Matthaeus Raderus skriver i sitt arbete,* spann och vävde de denna duniga sten till mantlar, bordslinnen och liknande, vilka, efter att ha antänts, rengjordes med eld, istället för med vatten.” Pausanias i Atticus och Plutarchos, † försäkrar även de, att lampornas vekar tillverkades av denna sten; men Plutarchos tillägger att den inte längre kunde återfinnas under hans dagar. Licetus är benägen att tro att de outsläckliga lampor som användes av de forntida i deras gravkammare, inte hade några vekar alls, eftersom endast ett fåtal återfunnits; medan Ludovicus Vives är av motsatt uppfattning och bekräftar att han sett ett ganska stort antal av dem.

Licetus, är dessutom fast övertygad om att ”en pabulum [näring] för elden, må ges med en jämn temperatur att den inte kan förbrukas förrän efter en lång serie tidsåldrar, så att materialet inte dunstar bort,
___________________________________________

* ”Anmärkning om det 77:e epigrammet i den IX:e “Book of Martial.”

† ”De Defectu Oraculorum.”

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 232 ISIS SLÖJA. sidan 232

utan ståndaktigt motstår elden och där elden inte heller förbrukar materian, utan begränsas av den, som det förhåller sig med en kedja som rycks uppåt”. Därtill observerar sir Thomas Browne,* på tal om lampor som brunnit många hundra år, innefattade i små föremål, att ”detta härrör från oljans renhet, vilken inte ger ifrån sig några sotiga ångor som kväver elden; för om luft hade närt flamman, så hade den inte bestått många minuter, för den hade helt säkert i detta fall, förslösats och förbrukats av elden.” Men han tillägger, ”konsten att framställa en sådan här icke-förtärbar olja, har gått förlorad.”

Inte riktigt; och tiden kommer att ge oss rätt, även om allt det vi nu skriver skulle vara dömt att misslyckas, i likhet med så många andra sanningar.

Man säger oss, å vetenskapens vägnar, att hon inte accepterar något annat slag av undersökningsförfarande än via observation och experiment. Avgjort; och äger vi inte förteckningar, över, låt oss säga, tretusen års observationer, vars faktauppgifter kommer att bevisa människans ockulta krafter? När det kommer till experimenten, vilket lämpligare tillfälle uppenbarar sig inte än genom de så kallade moderna fenomenens förekomst? År 1869, blev en rad skilda engelska vetenskapsmän inbjudna av det Dialektiska Sällskapet i London för att assistera under en undersökning av dessa fenomen. Låt oss höra vad våra filosofer gav för svar. Professor Huxley skrev: ”Jag har inte tid med sådan forskning, vilken skulle leda till mycket besvär och irritation, (såvida den inte var olik all forskning av det slaget som jag redan känner till). . . . Jag intresserar mig inte för ämnet . . . men även om nu fenomenen skulle vara äkta – så intresserar de mig inte. † George H. Lewes uttrycker en klok sak i följande mening: ”När vilken människa som helst påstår att fenomenen skapas genom okända fysiska lagar, påstår han därigenom att han känner till de lagar med vilka de åstadkoms.” ‡ Professor Tyndall uttrycker tveksamhet angående möjligheten av goda resultat under vilken seans som helst som han kan tänkas närvara vid. Hans närvaro, enligt Varleys uppfattning, sätter allting i ett förvirrat tillstånd.§ Professor Carpenter skriver, ”jag har roat mig med personliga forskningar och medan ett stort antal bland dem som godtas som sådana (dvs. andliga manifestationer) är resultaten av avsiktliga bedrägerier och många fler, av självbedrägerier, så finns det vissa fenomen som är alldeles äkta och som måste betraktas som skäliga ämnesområden för vetenskapliga studier . . . källan till dessa fenomen ligger inte i någon ab-extra, [utifrånkommande] kommunikation, utan beror på de subjektiva förhållandena hos den individ som verkar enligt vissa kända fysiologiska lagar . . . den process, till vilken jag gett namnet ’omedveten tankeverksamhet’ . . . utgör en

________________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 233 HAR FLYGANDE GITARRER EN OMEDVETEN TANKEVERKSAMHET? ISIS SLÖJA. sidan 233

stor del i producerandet av det fenomen som går under namnet spiritualistiskt.” *

Det är därför som den exakta vetenskapens språkrör som underrättar världen om att omedveten tankeverksamhet förvärvat förmågan att få gitarrerna att flyga i luften och tvingat möblerna att utföra skilda clownliknande tricks!

Så mycket för de engelska vetenskapsmännens uppfattningar. Amerikanarna har inte gjort så mycket bättre ifrån sig. Allmänheten blev år 1857 varnad av en kommitté vid Harvarduniversitetet, från att undersöka ämnet som ”korrumperar moralen och undergräver intellektet.” De kallade det dessutom för en smittosam influens, som helt säkert tenderar att förminska männens redbarhet och kvinnornas dygd.” Senare, när professor Robert Hare, den stora kemisten, trotsade uppfattningarna hos sina samtida, utforskade spiritualismen och kom att bli dess efterföljare, förklarade han omedelbart för att vara non compos mentis och år 1874, då en av dagstidningarna i New York sände ut cirkulärbrev till landets ledande vetenskapsmän och föreslog en undersökning, samtidigt som man erbjöd sig att stå för omkostnaderna, började de, likt gäster som bjudits in till middag, ”med gemensamt samtycke ursäkta sig.”

Men när allt kommer omkring, trots Huxleys likgiltighet, Tyndalls skämtsamhet och Carpenters ”omedvetna tankeverksamhet”, har många vetenskapsman, lika ansedda som vem som helst av dem, undersökt det ovälkomna ämnet och blivit omvända efter att ha överväldigats av bevisföringen. Och ytterligare en vetenskapsman och storartad författare – dock inte spriritualist – bär detta hedervärda vittnesmål: ”Att de dödas andar tillfälligtvis gör återbesök hos de levande, eller hemsöker sina tidigare hemvister, har i europeiska länder under alla tider varit en fast övertygelse, inte enbart omfattad av bondfolk, utan även anammad av de intelligenta. . . . Ifall mänskliga vittnesmål i dessa ämnen skulle kunna ha något värde, så finns det en mängd av bevis som sträcker sig alltifrån de allra avlägsnaste tidsåldrarna fram till nuvarande tidpunkt, lika utförliga och oklanderliga som det som återfinnas till stöd för vad som helst för någonting.” †

Olyckligtvis är den mänskliga skepticismen en högborg, kapabel att gäcka vilket slags vittnesmål som helst. Och för att börja med Huxley, accepterar våra vetenskapsmän bara så pass mycket som det behagar dem och ingenting därutöver.

”O skam över människan! Djävul av Djävul fördömd
Fast endräkt håller – människan enbart ej stämma överens
Med förnuftets skapelser. . . .” ‡

Hur bär vi oss åt för att redogöra för ett sådant olikartat synsätt bland människor som skaffat sig sin bildning från samma texter och som hämtat sitt kunnande ur samma

––––––––––––––––––––––––––––––––––––

* Ibid., sid. 266. † Draper: ”Conflict between Religion and Science,” sid. 121.

‡ Milton: ”Paradise Lost.”

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 234 ISIS SLÖJA. sidan 234

källa? Helt klart är detta bara ytterligare en bekräftelse på den sanning som säger att det inte existerar två människor som upplever verkligheten på exakt samma sätt. Idén finns beundransvärt formulerad av dr. J. J. Garth Wilkinson, i ett brev till det Dialektiska Sällskapet.

”Jag har länge varit övertygad om” skriver han, ”från erfarenheterna under mitt liv som pionjär inom åtskilliga kätterska ämnen som snabbt utvecklas till ortodoxier, att nästan all sanning, för vårt vidkommande, är nyckfull, eller ges oss under känslomässiga och intuitiva tillstånd och att diskussioner och undersökningar inte tillför mer än att närma sig personligheten.”

Denna klartänkta observatör kunde till sin erfarenhet lagt Bacons, som anmärker, att ”. . . . lite filosofi tenderar att leda människans sinne mot ateism, men ett djup i filosofin leder människans sinne det mot religion.”

Professor Carpenter prisar dagens långt framåtskridna filosofi, vilken ”inte ignorerar någon fakta, hur märkliga de än kan tyckas te sig utifrån en giltig bevisföring”; och ändå var han den förste att avvisa påståenden från de forntidas filosofiska och vetenskapliga kunnande, även om dessa baseras på en ”lika giltig” bevisföring som den gör som stödjer pretentionerna hos vår tids människor gällande filosofisk eller vetenskaplig urskiljning. Låt oss bland vetenskapens avdelningar till exempel, ta ämnena elektricitet och elektromagnetism, vilka upphöjt Franklins och Morses namn till så framskjutna positioner i ärans rullor.

Sex århundraden före den kristna eran, sägs Thales ha upptäckt bärnstenens elektriska egenskaper; och ändock har Schweiggers senare efterforskningar, så som de presenteras i hans omfattande arbeten om symbolism, grundligen uppvisat att varenda forntida mytologi, baserades på naturfilosofins vetenskap och de visar att elektricitetens och magnetismens allra mest ockulta egenskaper, var kända av teurgisterna inom de allra tidigaste Mysterierna som finns nedtecknade genom historien, de från Samothrake. Diodorus från Sicilien, Herodotus och feniciern Sanchoniathon – den äldsta bland historiker – berättar för oss att dessa Mysterier hade sitt ursprung före tidernas gryning, århundraden och troligtvis, årtusenden före den historiska perioden. Ett av de bästa bevisen för detta, återfinner vi på en ytterst anmärkningsvärd bild i Raoul-Rochettes Monuments d'Antiquité Figurés, i vilken alla figurer, likt ”Pan och hans upprättstående hår”, har håret strömmande utåt i alla riktningar – förutom hos centralfiguren, den kabiriska Demeter, varifrån kraften syns utgå och även hos den knäböjande mannen.* Bilden representerar uppenbarligen, enligt Schweigger, en del av en initiationsceremoni. Och ändå är det inte alltför länge sedan som de elementära arbetena om naturlig filosofi började prydas med utmejslingar av elektrifierade huvuden, vars hår

––––––––––––––––––––––––––––––––––––
* Se Ennemoser: ”History of Magic,” vol. ii., och Schweigger: ”Introduction to Mythology through Natural History.”

________________________________________________________________________________________________________________

Original edition, The Veil of Isis, page 235 DEN FÖRLORADE NYCKELN TILL TEURGISK ARKANA. ISIS SLÖJA. sidan 235
stod ut i alla riktningar, under det elektriska flödets inflytande. Schweigger lägger fram, att forntidens förlorade naturfilosofi, hade kopplingar till de allra viktigaste religiösa ceremonierna. Han visar i rikt mått, att magin, under förhistoriska perioder, var delaktig i mysterierna och att de största fenomenen, de så kallade miraklerna – oavsett om dessa var paganska, judiska eller kristna – faktiskt vilade på de forntida prästernas hemliga kunskap i fysisk och från alla grenar av kemi eller snarare alkemi.

I kapitel xi., vilket helt och hållet ägnas åt de forntidas underbara prestationer, ämnar vi lägga fram våra övertygelser mera fullständigt. Genom bevismaterialen från de allra pålitligaste bland klassiker, ämnar vi visa, att det bland helgedomarnas lärda präster under en period långt före Trojas belägring, existerade fullkomlig kännedom om elektriciteten och till och med om åskledaren. Innan vi nu avslutar ämnet ska vi enbart lägga till ett ytterligare fåtal meningar.

Teurgisterna var så väl insatta inom magnetismens allra minutiösaste detaljer, att Schweigger och Ennemoser, förutan att äga nyckeln till deras arkana och genom att förlita sig helt och hållet på vad som var känt under sina egna moderna dagars elektromagnetism, lyckades spåra dioskurernas ”tvillingbrödernas” [Kastor och Pollux] identitet med hjälp av elektricitetens och magnetismens polaritet. Symboliska myter, tidigare ansedda som meningslösa fiktioner, befinns nu, enligt Ennemoser, att vara ”de klyftigaste och på samma gång, djupaste uttrycken av en strikt vetenskapligt definierad sanning om naturen”. *

Våra fysiker är stolta över vårt århundrades framsteg och utbyter sinsemellan, öronbedövande lovprisningar. De vältaliga uttryckssätten som förekommer under undervisningen i klasserna, den blomstrande fraseringen, skulle endast kräva en obetydlig modifiering för att förändra lektionerna till melodiösa sonetter. Våra moderna Petrarcasar, Dantesarer, och Torquato Tassosarer, konkurrerar med gamla tiders trubadurer i poetisk öppenhjärtlighet. Under sina ohämmade glorifikationer av materian, sjunger de om den kärleksfulla sammanblandningen av kringvandrande atomer och om protoplasmornas kärleksfulla utbyte och jämrar sig över den koketta nyckfullheten hos ”krafterna” som så provocerande leker kurragömma med våra allvarliga professorer under livets stora drama, av dem benämnt, ” krafternas växelverkan”. Alltmedan de proklamerar materian vara oöverträffad och enväldigt regerande i det Gränslösa Universum, ville de under tvång skilja henne från hennes make och placera den separerade drottningen på naturens stora tron, som gjorts ledig av anden i exil. Och nu försöker de få henne att framstå som så attraktiv som de bara kan genom att tända rökelse och tillbe vid sin egen byggnads helgedom. Har de glömt, eller är de fullständigt omedvetna om det faktum, att tronen, under frånvaron av sin

legitima oinskränkta regent, bara är en vitfärgad gravkammare, inom vilket allt är ruttet och korrupt! Att materian utan den ande som ger liv åt den och av vilken den bara är en ”grov rening”, för att använda ett hermetiskt uttryckssätt, är inte någonting annat än en själlös kropp, vars lemmar för att röra sig i förutbestämda banor, kräver en intelligent operatör vid det stora galvaniska batteri, som kallas LIV!

I vilket hänseende närmare bestämt, är kunskapen under vårt nuvarande århundrade, så mycket vidare överlägsen forna tiders? När vi säger kunskap, syftar vi inte på våra specialiserade, moderna forskares briljanta och klara definition angående den allra futtigaste detalj inom skilda grenar av den exakta vetenskapen; den sortens lärande som finner en passande term för varje detalj, hur oansenlig och mikroskopisk den än må tänkas vara; en benämnande av varje nerv och artär inom mänskliga och animala organismer, en beteckning på varje cell, filament och plantas bladnerv; utan vi avser det filosofiska och ursprungliga uttrycket för varje sanning i naturen.

De allra största filosoferna från forntiden, anklagas, när det kommer till de detaljer som de nutida skryter så mycket om inom den exakta vetenskapen, för att vara flacka och ytliga i sitt kunnande. Platon förklaras av sina skilda kritiker, för att ha varit ytterst okunnig om den mänskliga kroppens anatomi och funktioner; för att inte ha känt till någonting om nervernas uppgift att förmedla sinnesintryck; och att inte ha haft något mer att komma med än gagnlösa spekulationer rörande fysiologiska frågeställningar. Han har kort och gott, påstår de, dragit generella slutsatser om den mänskliga kroppens skilda delar och inte skänkt oss någonting som påminner om anatomiska fakta. Vad beträffar hans egna uppfattningar om den mänskliga inramningen, där mikrokosmos i hans föreställningsvärld, är en miniatyrbild av makrokosmos, är dessa alltför transcendentala till sin natur för att ägnas minsta uppmärksamhet av våra exakta och materialistiska skeptiker. Idén om att denna inramning, likaväl som att vara universum, skulle vara skapad av tringlar, ter sig orimligt löjligt, inför åtskilliga av hans översättare. Med undantag av den senare professor Jowett, som i sin introduktion till Timaeus, uppriktigt anmärker, att en nutida fysikalisk filosof, ogärna, ”bland sina manuskript, tillåter sig meriten att vara en produkt av ’de dödas kvarlevor’, utifrån vilka han själv skulle ha stigit upp till en högre kunskapsnivå”; * allt under det att han glömmer bort, hur pass mycket, gamla tiders metafysik, hjälpt våra dagars ”fysiska” vetenskaper. Ifall vi när det gäller Platons arbeten, istället för att tvista om otillräckligheten och vid vissa tillfällen, avsaknaden, av strikt vetenskapliga begrepp och definitioner, kunde analysera dessa noggrant, skulle i sig själv, med sitt begränsade omfång, visa sig rymma fröna till varje ny upptäckt. Blodcirkulationen och gravitationslagen finns klart omnämnda, även om den förstnämnda faktorn, kanhända, inte är så klart avgränsad, när det gäller att stå pall för de upprepade attackerna från modern

––––––––––––––––––––––––––––––––––––

* B. Jowett, M.A The Dialogues of Plato," vol. ii., sid. 508.

________________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 237 DEN ÄRLIGA REKTORN VID BALLIOL COLLEGE. ISIS SLÖJA. sidan 237

vetenskap; för även om den specifika upptäckten att blodet flödar ut genom artärerna på den ena sidan av hjärtat och återvänder igen genom venerna på den andra sidan, var okänd för honom, enligt professor Jowett, så var Platon fullkomligt medveten om ”att blodet är ett fluidium som befinner sig under ständig rörelse.”

Platons metod, liksom i geometri, bestod i att gå från det universella till det enskilda. Modern vetenskap, söker förgäves efter en första orsak bland molekylernas kombinationer; den förstnämnde, sökte och fann den, mitt ibland världens majestätiska ständiga rörelser. För honom var det nog att känna till skapelsens stora ordning, att vara kapabel att spåra universums mäktigaste rörelser, genom deras förändringar till deras yttersta. De små detaljerna, vars observerande och klassificerande, så till den milda grad ansträngt och visat i dagen de moderna vetenskapsmännens tålamod, upptog endast lite uppmärksamhet av de äldre filosoferna. Alltmedan en femteklassare inom det engelska skolväsendet följaktligen kan pladdra mera lärt om små ting inom den fysikaliska vetenskapen än vad Platon själv gjorde, kunde likaväl, å andra sidan, de mest trögtänkta bland Platons lärjungar, ha mer att säga om stora kosmiska lagar och deras inbördes relationer och uppvisa en kännedom om och kontroll över de ockulta krafter som underligger dem, mer så, än vad den mest skolade professor inom den allra förnämligaste akademi, under våra dagar, kan göra.

Detta faktum, så lite värderat och aldrig berört av Platons översättare, förklarar vårt upphöjande av oss själva till skyarna vilket vi nutidsmänniskor ger efter för på bekostnad av denne filosof och hans likasinnade. Deras påstådda misstag i anatomi och fysiologi, uppförstoras i omåttlig omfattning för att tillfredställa kärleken till oss själva, ända fram tills att vi, alltmedan vi förvärvar föreställningen om vår egen förstaklassiga lärdom, förlorar sikten av den intellektuella glans som smyckar de förflutna tidsåldrarna; detta är som om någon genom inbillning, skulle förstora upp solens fläckar fram till den punkt då denne trodde att den ljusa, lysande himlakroppen, vore helt och hållet förmörkad.

Den ringa behållningen av modern vetenskaplig forskning, bevisas genom det faktum, att medan vi har ett namn på den allra trivialaste mineralpartikel, växt och djur, är människan, den klokaste bland våra lärare, oförmögen att säga oss någonting definitivt om den vitala kraft som åstadkommer förändringarna inom dessa respektive riken. Hellre än att göra eftersökningar bland våra högsta auktoriteters vetenskapliga arbeten, är det nödvändigt att söka vidare efter bekräftelser på ovannämnda konstaterande.

Det krävs inte ett så litet moraliskt mod av en människa på en prominent yrkesmässig position, att göra de forntida och deras förtjänster, rättvisa, alltmedan denne befinner sig öga mot öga med en offentlig opinion, som inte nöjer sig med mindre än att åsamka dessa, total förödmjukelse. När vi möter ett sådant fall, lägger vi med glädje ned lagerkransen vid fötterna av denne modiga och uppriktiga forskare. Av det slaget är professor Jowett, rektor vid Balliols College och kunglig professor i grekiska vid universitetet i Oxford, vilken, under sin översättning av Platons arbeten, talar om ”de forntidas fysiska filosofi, i form av en helhet ” och som ger dem följande

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 238 ISIS SLÖJA. sidan 238

erkännande: 1. ”Att nebulosa teorin var den allmäna erkända tron hos forna fysiker.” Därför kan den inte, såsom Draper försäkrade * ha vilat på den teleskopiska upptäckt som gjorts av Herschel I . 2. ”Att teorin, om djurens härstamning från groddjur som gått i land, och människans från djuren, upprätthölls av Anaximenes under det femte århundradet före Kristus.” Professorn kunde lagt till att denna teori föregick Anaximenes med några tusen år; att det möjligen var en accepterad lära bland kaldéer och att Darwins evolutionslära om arternas uppkomst och apteorin, har ett antediluviskt ursprung. 3. “. . . att även Philolaus och de tidiga pythagorerna, vidhöll att jorden var en kropp i likhet med de andra stjärnor som roterade i rymden.” Galileo studerade några pythagoreiska brottstycken, vilka alltså, enligt Reuchlin, fortfarande visade sig existera under den florentinska matematikerns dagar; dessutom var han inte bara bekant med de äldre filosofernas läror, utan återbekräftade även en astronomisk doktrin som redan hade existerat i Indien under den för länge sedan svunna forntiden. 4. De forntida “. . . ansåg att växterna hade olika kön, liksom djuren hade.” Våra moderna biologer hade alltså bara att följa i sina föregångares fotspår. 5. ”Att musikaliska toner berodde av den ungefärliga längden eller spänningen hos de strängar från vilka de utgick och mättes upp genom talens storleksförhållande.” 6. ”Att matematiska lagar genomsyrade världen och till och med att kvalitativa olikheter förmodades ha sin upprinnelse i tal”; och 7. ”Förstörelsen av materia förnekades av dem och vidhölls endast att bestå av en transformation.” § Jowett tillägger, att ”även om en eller annan bland dessa upptäckter kan ha förmodats bestå av en lyckosam gissning, kan knappast allesammans tillskrivas bara tillfälligheter.” ∫∫

Platonsk filosofi, var kortfattat uttryckt, av ett ordnat, systematiskt och väl avvägt slag; det innefattade världarnas och arternas evolution, växelverkan och bevarandet av energi, transmuterandet av materiell form och materians och andens oförstörbarhet. Dess ställningstagande avseende det sistnämnda, låg långt före modern vetenskap och genom att länka deras

––––––––––––––––––––––––––––––––––––

*Conflict between Religion and Science," sid. 240.

filosofiska systems spännvidd med en grundprincip som på en och samma gång var perfekt och orubblig. Ifall vetenskapen åstadkommit sådana kolossala kliv under dessa dagar – ifall vi äger klarsyntare idéer om naturliga lagar än vad de forntida gjorde – varför är då våra efterforskningar, gällande livets natur och källa, obesvarade? Ifall det moderna laboratoriets experimentella forskning bär en så mycket rikligare skörd än vad som åstadkoms under äldre dagar, hur kommer det sig då att vi inte förmår ta några steg, förutom på dessa stigar, som redan trampats upp långt före den kristna eran? Hur kommer det sig att den mest utvecklade ståndpunkt som uppnåtts under vår tid endast gör det möjligt för oss att på dimhöljt avstånd titta upp mot den platå av överväldigande bevismaterial som tidigare upptäckare lämnat efter sig för att markera vad som redan uppnåtts och intagits på den alpina kunskapsvägen?

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 240 ISIS SLÖJA. sidan 240

”De saknade inte viss kunskap om ljuset”, medger professor Draper storsint om de forntida; andra fråntar dem uttryckligen även detta lilla. ”Den konvexa lins som återfanns vid Nimrud, visar att de inte var obekanta med förstorings instrument.”* Verkligen? Om inte, så måste alla dessa klassiska författare ha ljugit. För när Cicero berättar för oss, att han bevittnat hela Iliaden finnas skriven på ett skinn, av sådant miniatyrlikt slag, att det enkelt, kunde rullas ihop inuti ett snäckskal och att Plinius försäkrar att Nero ägde ett ringformat föremål med ett litet glas inuti, genom vilket han skådade gladiatorernas uppträdanden på avstånd – kunde djärvheten tas längre än så? Uppriktigt talat, när man säger oss att Mauritius, från den höga Sicilianska udden, kunde skåda ut över hela havet, ända fram till Afrikas kust, med ett instrument som kallades nauscopite, måste vi antingen förmoda att alla dessa bevittnare ljög, eller att de forntida var mer än obetydligt bekanta, med optik och förstoringsglas. Wendell Phillips uppger att han har en vän som äger en extraordinär ring, ”kanske en trekvarts tum i diameter och på den, finns en naken skepnad av guden Herkules. Med hjälp av förstoringsglas, kan man åtskilja de sammanflätade musklerna och räkna varje enskilt strå på ögonbrynen. . . . Rawlinson köpte med sig en sten som var cirka 50,80 cm [20 tum] lång och bred och som innefattade en hel avhandling i matematik. Den skulle vara fullkomligt oläslig utan förstoringsglas. . . På doktor Abbotts museum finns en ring av Cheops, vilken Bunsen daterar till 500 f. Kr. Ringens stämpel har en storlek av ett kvarts dollarmynt och ingraveringen är osynlig, utan hjälp av förstoringsglas. . . I Parma, kan de visa fram en juvel som en gång satt på Michelangelos finger och där ingraveringen är 2000 år gammal och på vilken finns gestaltningarna av sju kvinnor. Du måste använda kraftfulla förstoringsglas för att alls kunna särskilja gestalterna. . . . Så mikroskopet,” tillägger den skolade föredragshållaren ”återfinner, istället för att datera sig från vår tid, sina bröder i Moseböckerna – och dessa är minderåriga bröder.”

De ovannämnda faktauppgifterna tycks inte peka på att de forntida endast hade ”viss kunskap om optik.” Av den anledningen, är vi helt och hållet oense med professor Fiske i detta hänseende och i hans kritik av professor Drapers Conflict, i hans Unseen World, där det enda fel vi finner i denna beundransvärda bok av Draper, är detta, att den i sin skepnad av historiekritik, ibland använder sina egna optiska instrument på fel ställe. Medan han, i syfte att förstora ateismen hos den pytagoreiska Bruno, ser genom konvexa linser;

_________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 241 ÄR DETTA UPPTÄCKTERNAS ÅRHUNDRADE? ISIS SLÖJA. sidan 241

Det är helt enkelt betagande, att i olika moderna arbeten få följa de försiktiga försöken av gudfruktiga kristna och de, om än mycket lärda, skeptikerna, dra upp en avgränsande skiljelinje mellan vad vi ska tro och inte tro på hos de forntida författarna. Inget erkännande alls, tillskrivs dem, förutom att detta åtföljs av en inskränkande tillrättavisning. Ifall Strabo berättar för oss att det forntida Ninive hade en omkrets av fyrtiosju engelska mil och hans vittnesmål accepteras, varför skulle det då förhålla sig på annat vis det ögonblick han vittnar om fullbordandet av Sibyllans orakler? Vad består det förnuftiga i att kalla Herodotos för ”historieskrivningen fader” och i nästa andetag anklaga honom för imbecillt pladder närhelst han återberättar om de storartade åstadkommanden han blev ögonvittne till? Kanske är en sådan försiktighet, när allt kommer omkring, mera nödvändig än någonsin, nu, då vår epok döpts till Upptäckternas Århundrade. Desillusionen kan visa sig bli alltför smärtsam för Europa. Krut, vilket länge ansetts vara en uppfinning av Bacon och Schwartz, finns nu, i skolböckerna framlagda, som att ha används av kineserna, för att utjämna kullar och spränga klippor, århundraden före vår era. ”På muséet i Alexandria”, säger Draper, ”fanns en maskin som hade uppfunnits av matematikern Hero lite tidigare än 100 år f.Kr. Den roterade med hjälp av ånga och var av det slag vi nu benämner, en modern reaktormaskin.”. . . . Tillfälligheter, hade ingenting att göra med uppfinningen av den moderna ångmaskinen.” * Europa berömmer sig av Copernicus och Galileos upptäckter och nu säger man oss att kaldéernas astronomiska observationer sträcker sig tillbaka inom ett hundratal år från syndaflodens inträffande; och Bunsen fastställer att syndafloden ska ha inträffat, inte mindre än 10 000 år före vår era. † Vad mer är, så avrättade en kinesisk härskare, mer än 2000 år före Kristus födelse (egentligen före Mose), sina två mest framstående astronomer, för att de inte hade kunnat förutse en solförmörkelse.

Det kan, för att exemplifiera den bristande precisionen bland gängse uppfattningar under nuvarande århundrades vetenskapliga påståenden, noteras, att upptäckterna om materians oförstörbarhet och krafternas växelverkan, i synnerhet det sistnämnda, förkunnades tillhöra våra egna bekrönta triumfer. Det är ”den allra viktigaste upptäckten under nuvarande århundrade”, som sir William Armstrong uttryckte det i sitt berömda tal under ordförandeskapet vid det Brittiska Vetenskapssamfundet. Men denna ”viktiga upptäckt” är alls ingen upptäckt när allt kommer omkring. Dess ursprung, bortsett från de obestridliga spår som kan återfinnas bland de gamla filosoferna, har gått förlorad bland de dova skuggorna av förhistoriska dagar. Dess första rudiment, kan upptäckas

i de drömlika spekulationerna av vedisk teologi, i läran om emanation och absorption, Nirvana, kort och gott. John Erigena skissade upp den i sin djärva filosofi under det sjunde århundradet och vi bjuder alla att ta del av hans, De Divisione Naturæ, för att själva låta sig bli övertygade om denna sanning. Från vetenskapligt håll berättas, att då teorin om materians oförstörbarhet uppvisats, (förresten är även denna, en mycket, mycket gammal föreställning från Demokritos), blev det nödvändigt att även inkludera kraft. Ingen materiell partikel går någonsin förlorad; ingen del av den kraft som existerar i naturen kan gå upp i rök; kraften visade sig följaktligen äga densamma oförstörbarhet och dess skilda uttrycksformer under diverse aspekter, visade sig vara omvandlingsbara sinsemellan och med blott olika rörelsemönster hos materialets partiklar. Och på så vis återupptäckes krafternas växelverkan. Grove, tillskrev, så långt tillbaka som år 1842, var och en av dessa krafter, sådana som hetta, elektricitet, magnetism och ljus, en omvandlingsbar karaktär; där de i ena ögonblicket agerade orsak och i nästa, verkan.* Men varifrån kommer dessa krafter och vart tar de vägen då de försvinner ur vårt synfält? Gällande detta spörsmål, är vetenskapen tyst.

Teorin om ”krafters växelverkan” kan, även om den i sinnevärlden hos våra samtida, måhända uppfattas som ”vår tidsålders största upptäckt”, varken redogöra för begynnelsen eller slutet på en enda av dessa krafter, inte heller pekar teorin ut vad som förorsakar den. Krafter kan vara omvandlingsbara och den ena kan åstadkomma den andra, men ändock, kan ingen exakt vetenskap förklara fenomenets alfa och omega. Rörande vilken enskildhet, ligger vi då före Platon, som i Timæus diskuterar de primära och sekundära egenskaperna av materian † och det klena intellektet hos människan, får Timæus att säga: ’Gud äger kunskapen om tingens ursprungliga egenskaper; människan kan enbart hoppas på visshet.” Vi behöver bara öppna en av Huxleys eller Tyndalls åtskilliga skrifter för att till punkt och pricka återfinna samma slags bekännelser; men de upphöjer Platon att de inte ens tillätt Gud att känna till mer än vad de själva gör; och kanske är det härigenom som de baserar sina yrkanden om överlägsenhet? De forntida hinduerna grundade sin emanations och absorptions lära, på precis den lagen. Tá ̒On, den ursprungliga punkten i den gränslösa cirkeln, ”vars omkrets inte finns någonstans och där centrum finns överallt”, emanerar från sig själv alla ting och manifesterar dem i det synliga universum under ett mångskiftande slag av former; dessa alternerar sinsemellan, blandas samman och efter en gradvis transformation från den rena anden (eller det buddistiska ”ingenting”), till den allra grövsta materian, börjar de träda tillbaka och lika gradvis, återuppstå, till sina ursprungliga tillstånd, vilket innebär absorption till Nirvana ‡ – vad annat är detta än krafternas växelverkan?

† ”Timæus”, sid. 22.

‡ Om man inleder med Godfrey Higgins och slutar med Max Müller, har varje arkeolog och filolog, som öppet och allvarligt studerat de gamla religionerna, varseblivit, att ifall de tar till sig dessa fakta bokstavligt så leds de därigenom enbart in på falska villospår. Doktor Lardner vanställde och förvrängde de gamla lärorna – medvetet eller på annat sätt – på det mest grova sätt. Pravritti, eller naturens existens när den är levande, i aktivitet och nirvritti, eller vilan, det icke-levande tillståndet, i den buddistiska esoteriska läran. Det ”rena ingenting”, eller icke-existerandet, skulle, om det översattes till den esoteriska innebörden, bli ”ren ande” det NAMNLÖSA, eller något som vårt intellekt är oförmöget att greppa, således, ingenting. Men om detta, kommer vi att tala mer om längre fram.

______________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 243 OCKULTISMENS A B C, KRAFTERNAS KORRELATION. ISIS SLÖJA. sidan 243

Vetenskapen försäkrar oss, att värme kan fås att utveckla elektricitet, elektricitet alstrar värme; och magnetism ger upphov till elektricitet och vice versa. Rörelse, säger de, är effekten av rörelsen själv och så vidare, ad infinitum. Detta är ockultismens A B C och härstammar från de tidigaste alkemisterna. Med upptäckten och bevisandet av materians och kraftens oförstörbarhet, evighetens stora problem är löst. Vilken nytta har vi mer av anden? Dess oanvändbarhet är från och med nu vetenskapligt demonstrerad!

Alltså kan man säga om moderna filosofer, att de inte gått ett enda steg bortom vad prästerna i Samothrake, hinduerna och till och med de kristna gnostikerna väl kände till. De förstnämnda har visat det i den underbart uppslagsrika myten om Dioskurerna eller ”himlens söner”; tvillingbröderna som Schweigger talar om ”som oavbrutet dör och återvänder till livet tillsammans, medan det är absolut nödvändigt att den ena dör, för att den andra ska få leva.” De visste lika väl som våra fysiker, att då en kraft försvunnit, har den helt enkelt omvandlats till en annan kraft. Även om arkeologin kanske inte upptäckt några forntida apparaturer för sådana speciella omförhandlingar kan det dock bekräftas genom ett helt och hållet förnuftigt resonemang och med hjälp av analoga slutledningar, att nästan alla forntida religioner baserades på den här typen av oförstörbarhet hos materia och kraft – plus emantionen från en eterisk, andlig eld – eller en central sol, vilken består av Gudomen eller anden, vars potentialitet alstrar den kunskap som den forntida teurgiska magin baserades på.

I Proclus kommentar till manuskriptet om magi, lämnar han följande redogörelse: ”På samma sätt som älskande par gradvis övergår från de uppenbara sinnliga formernas skönhet, till den som är gudomlig; så skapade de forntida prästerna utifrån denna ömsesidiga sympati och överensstämmelse, en helig vetenskap medan de såg att det finns en särskild allians och sympati mellan naturliga ting och ockulta krafter, samt då de upptäckte att alla ting existerar i allting. De igenkände alltså högre ting, i sådant som är underordnat och fann det underordnade i det högsta; i de himmelska regionerna, fann de jordiska tillhörigheter som existerade på ett orsaksmässigt och överjordiskt sätt; och på jorden, himmelska tillhörigheter, men i enlighet med jordiska förhållanden.”

Proclus går sedan vidare med att peka ut vissa mystiska egendomligheter hos

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 244 ISIS SLÖJA. sidan 244

växterna, mineralerna och djuren, vilka samtliga, är väl kända av våra biologer, men där inte en enda getts någon förklaring. Av detta slag, är solrosens roterande rörelse, heliotropens och lotusens – vilka, före solens uppgång, vecklar in bladverken och slår ihop sina kronblad så att säga, för att sedan, bit för bit, veckla ut dem igen när solen stiger upp och slå ihop dem igen då solen går ned i väst – så även hos sol- och månstenarna, stenen helioselenus, tuppen, lejonet och hos andra djur. ”När nu de forntida”, säger han, ”hade begrundat denna ömsesidiga sympati mellan saker och ting (himmelska och jordiska), tillämpade de dem på ockulta ändamål, av både himmelskt och jordiskt slag, med vars hjälp man genom en viss liknelse, anslöt de gudomliga egenskaperna till denna lägre boning. . . . Alla ting är fyllda av gudomliga kvalitéer; jordiska väsen mottar merparten av sådant som är himmelskt, de himmelska mottar super-himmelska essenser, allt emedan tingens ordning fortskrider gradvis i ett vackert nedstigande, från det högsta till det lägsta.* För vilka slags detaljer som än är förenade i ett av de ovannämnda slagen av tingens ordning, utbreder sig senare medan de stiger ned, olika själar distribueras under sina olika gudomligheters ledarskap.” †

Proclus, förespråkar inte här bara simpel vidskeplighet, utan en vetenskap; för oavsett om den inför våra lärda, vilka förnekar dess möjligheter, är ockult och okänd, är magi fortfarande en vetenskap. Den är orubbligt och uteslutande baserad på den mystiska affinitet som existerar mellan organiska och oorganiska kroppar, den synliga framställningen av naturens fyra riken och de osynliga krafterna i universum. Det som vetenskapen kallar gravitation, kallades av de forntida och de medeltida hermetikerna för, magnetism, attraktion, affinitet. Det är den universella lag, vilken förstås av Platon och förklaras i Timaeus, som mindre kroppars attraktion till större och lika kroppars attraktion till lika, det sistnämnda utövar en magnetisk kraft, snarare än att följa gravitationslagen. Den anti-aristoteliska formeln, som säger att gravitationen får alla kroppar att nedstiga med lika stor hastighet, utan hänsyn till dess vikter, där olikheten orsakas av någon annan okänd aktör, borde desto kraftfullare peka mot magnetism än mot gravitation, där den förstnämnda snarare attraherar med hjälp av substansens inneboende kraft än genom vikten. En gedigen kännedom om de ockulta förmågorna hos allting som existerar i naturen, det synliga så väl som det osynliga; deras ömsesidiga förhållanden, attraktioner och repulsioner; dess orsaker, spårade till den andliga princip som genomsyrar och besjälar alla ting; förmågan att tillhandahålla de bästa förhållandena för att denna princip ska manifestera sig, med andra ord, en djupsinnig och uttömmande kunskap om naturens lagar – detta var och är grunden för magi.

––––––––––––––––––––––––––––––––––
* Detta är den exakta motsatsen till den moderna utvecklingsteorin.

† Ficinus: Se ”Excerpta” och ”Dissertation on Magic”; Taylor: ”Plato”, vol. i., sid. 63.

______________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 245 TROLL, VÅLNADER OCH NATTLIGA GALANDE TUPPAR. ISIS SLÖJA. sidan 245

När professor Richard A. Proctor granskar vissa uppgifter i sina kommentarer om Ghosts and Goblins som åberopats av vissa ryktbara försvarare av de spiritualistiska fenomenen, sådana som professor de Morgan, Robert Dale Owen och Wallace, bland andra – säger han, att ”han inte kan finna någon kraft i professor Wallaces följande anmärkningar: ’Hur kan ett bevis som detta, ’ säger han (Wallace), då han talar om en av Owens historier, ’vederläggas eller bortförklaras? Protokollföringar och till och med hundratals likvärdigt styrkta faktaunderlag, finns nedtecknade, men inga försök görs alls för att förklara dem. De ignoreras helt enkelt och tilldöms i många fall som att vara oförklarliga.’” På detta svarar Proctor skämtsamt, att eftersom ”våra filosofer, för länge sedan deklarerat, att de beslutat sig för att dessa spökhistorier är illusioner; därför behöver de av den anledningen enbart ignoreras; och de känner sig mycket ’ängsliga’ över att nya bevis ska komma att åberopas och att nya omvändelser ska ske, bland vilka somliga, är lika oförnuftiga som om man skulle efterfråga en ny prövning, med anledning av att det första utslaget gick på tvärs, emot bevisningen.”

”Allt detta”, fortsätter han med att säga, ”erbjuder en excellent förklaring till varför de omvända inte ska förlöjligas för sin tro; utan någonting mera ändamålsenligt måste yrkas på, innan ’filosoferna’ kan förväntas ägna mera av sin tid åt den föreslagna undersökningen. Det borde påvisas, att det mänskliga släktets välmående, i viss betydande grad finns inrymd i materian, eftersom den triviala karaktären på alla spökliga uppträdanden som hitintills nedtecknats, till och med erkänns av de omvända!

Emma Hardinge Britten, har samlat in ett stort antal autentiska faktauppgifter från världsliga och vetenskapliga tidskrifter, vilka visar med vilka allvarliga frågeställningar våra vetenskapsmän ibland ersätter det omstridda ämnet i ”Ghosts and Goblins.” Hon citerar ur en av Washingtons tidningar från en av dessa högtidliga överläggningar, som hölls kvällen den 29 april, 1854. Den vördnadsvärde kemisten professor Hare, från Philadelphia, som var så allmänt respekterad för sin särpräglade personlighet, likväl för sitt livslånga arbete inom vetenskap, ”blev mobbad till tystnad” av professor Henry, så snart han berört ämnet spiritualism. ”Detta oförsynta agerande från en av medlemmarna i det ’Amerikanska vetenskapliga sällskapet’ säger författarinnan, ”sanktionerades av majoriteten bland denna celebra grupp och undertecknades därefter av dem alla, under förhandlingarna.” * Följande morgon, i rapporteringen från sammankomsten, kommenterade Spiritual Telegraph följande om händelserna:

”Det verkar som om ett ämne likt detta” – (presenterat av professor Hare) ”vore ett som synnerligen befinner sig inom ’forskningens’ domän. Men det ’Amerikanska sällskapet för främjande av vetenskap’ † beslutade

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 246 ISIS SLÖJA. sidan 246

sig för att det både var ovärdigt deras uppmärksamhet och farligt för dem, att beblanda sig med och därav röstade de för att bordlägga inbjudan. . . Vi kan i detta sammanhang inte låta bli att nämna den mycket begåvade, utdragna, allvarliga och djupgående diskussion, som det ’Amerikanska sällskapet för främjande av vetenskap’ höll under en och samma session, om orsaken till varför ’tuppar gal mellan tolv och ett på natten!’ ”Ett ämne värdigt filosofer; och vidare ett, som måste ha visat sig påverka ”det mänskliga släktets välmående” i en väldigt omfattande grad.”

Att ge uttryck för en övertygelse om att det existerar en mystisk sympati mellan vissa växters liv och människors, medför i sig en tillräcklig försäkran om att man kommer att bli föremål för åtlöje. Men hur som helst existerar många väl autentiserade fall som kan komma att visa på förekomsten av sådana släktskaper. Individer har hörts insjukna samma dag som ett visst träd ryckts upp med rötterna, ett träd vars plantering skedde samma dag som individens födsel och vilken likaledes avled samma dag som trädet. Vid den omvända situationen, har det framkommit att ett träd som planterats under samma faktiska förhållanden som en individ, förtorkade och dog samtidigt som denna individ, vars tvillingbror det var, så att säga. Det förstnämnda, skulle av Proctor benämnas som ”en inbillad effekt”; det senare, ett ”märkligt sammanträffande.”

Max Müller presenterar en mängd sådana fall i sin samling, On Manners and Customs. Han visar att denna populära hävd existerar i Centralamerika, Indien och Tyskland. Han finner dess förekomst i nästan hela Europa; bland maoriska krigare i Brittiska Guyana och i Asien. Vid en granskning av Tylers, Researches into the Early History of Mankind, ett arbete som sammanför ett ganska stort antal traditioner av detta slag, anmärker den store filologen följande, på goda grunder: ”Ifall det bara hade dykt upp i indiska och tyska sagor, kunde vi ansett det hänföra sig till en arisk forntid; men då vi återigen finner förekomsten av det i Centralamerika, återstår ingenting annat förutom att erkänna existensen av en senare förbindelse mellan europeiska bosättare och infödda amerikanska historieberättare. . . eller att undersöka huruvida det inte finns några intelligenta och sant mänskliga element i denna förmodade sympati mellan blommornas liv och människans.”

Den nuvarande generationen människor, som inte tror på någonting bortom sina sinnesorgans ytliga bevis, kommer utan tvekan att avvisa blotta idén om en dylik existerande sympatisk kraft hos växter, djur och till och med hos stenar. Det membran som täcker deras inre synförmåga tillåter dem bara att skåda det som de gärna inte kan förneka. Författaren till Asclepian Dialogue, förser oss med en orsak till allt detta som möjligen skulle kunna passa in på nuvarande period, samt erbjuder en förklaring till epidemin av misstro. Under vårt århundrade, liksom då,

______________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 247 STRÖMMAR I DET ASTRALA LJUSET. ISIS SLÖJA. sidan 247

”så existerar det en beklaglig flykt bort från det gudomliga hos människan eftersom man varken hör talas om eller tror på någonting värdefullt i himmelsk eller överjordisk mening och då varje gudomlig röst gjorts mållös genom en påkallad tystnad.” Eller som kejsare Julian får det till, skeptikerns ”lilla själ ” är verkligen skarpsynt, men den förmår inte uppfatta en hälsosam och sund syn.”

Vi befinner oss i den nedre delen av en cykel och uppenbarligen under ett övergående skede. Platon delar in universums intellektuella framåtskridande under varje cykel, i fruktbara och ofruktbara perioder. I de världsliga regionerna, blir för evigt, sfären för de skilda elementen, i fullkomlig harmoni med den gudomliga naturen, säger han; ”men dess beståndsdelar”, som till följd av en alltför stor närhet till jorden och dess blandning av det jordiska, (vilket består av materia och därför hemvist för det onda), ” befinner sig ibland, i enlighet med och ibland motsatt, den (gudomliga) naturen.” När dessa cirkulationer – vilka Eliphas Levi kallar ”astralljusets strömningar” – inom den universella etern, vilken i sig själv innehåller varje element, sker i harmoni med den gudomliga andan, åtnjuter vår jord och allting som tillhör den, en fruktsam period. Växternas, djurens och mineralernas ockulta krafter sympatiserar magiskt med de ”högre stående naturerna” och människans gudomliga själ befinner sig i fullständigt samförstånd med dessa som är ”underordnade”. Men under de ofruktsamma perioderna, förlorar de sistnämnda sina magiska sympatier och den andliga synen bland majoriteten människor, blir så förblindad att de förlorar varje föreställning om sin egen gudomliga andes överlägsna krafter. Vi befinner oss under en ofruktsam period: det sjuttonde århundradet, under vilket den elakartade febern, skepticismen, bröt ut så hejdlöst, har medfört ett icke-troende sjukdomstillstånd som gått i arv in på artonhundratalet. Det gudomliga intellektet inom människan är fördolt; hennes animala hjärna, allena, filosoferar.

Förr i världen var magi en allmänt utbredd vetenskap som var helt och hållet i händerna på prästerskapets lärda. Även om dess fokus, svartsjukt övervakades inom helgedomarna, så lyste dess strålar upp hela mänskligheten. Hur skulle vi annars kunnat förklara den ovanligt stora identiteten av ”vidskepligheter”, sedvänjor, traditioner och till och med tänkespråk, som upprepas i populära ordspråk så vitt utspridda från den ena polen till den andra, på det sättet att vi finner exakt samma föreställningar bland tatarer, samer, som bland de södra nationerna i Europa, hos innevånarna på de ryska stäpperna och hos ursprungsbefolkningen i Nord- och Sydamerika? Till exempel pekar Tyler ut det forntida pythagoreiska maximet; ”Rör inte runt i elden med ett svärd”, lika populärt bland ett antal nationer som inte har den allra minsta förbindelse med varandra. Han citerar De Plano Carpini, som fann denna praxis härskande bland tatarerna så långt tillbaka som år 1246. En tatar går, av rädsla för att kapa ”eldens huvud”, inte med på att sticka sitt svärd i elden eller röra vid den med något vasst eller spetsigt instrument.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––
* Se Taylors översättning av ”Select Works of Plotinus,” sid. 553, etc.

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 248 ISIS SLÖJA. sidan 248

Kamtjadalerna i nordöstra Asien, anser det vara en stor synd att göra på detta vis. Nordamerikas siouxindianer vågar varken röra elden med nål, kniv eller något annat skarpt instrument. Kalmuckerna vidhåller samma fruktan; och en abbesinier skulle hellre än att använda kniv eller yxa nära elden, borra ned sina bara armar till armbågarna, i brinnande kol. Tyler kallar dessutom, helt enkelt, dessa fakta för, ”egendomliga sammanträffanden.” Max Müller emellertid, anser att de förlorar en hel del av sin styrka genom själva det faktum ”att den pythagoreiska läran ligger till grund för det hela”.

Varje sentens från Pythagoras, likt de flesta forntida maximer, äger en tvåfaldig innebörd; för samtidigt som den yttre förborgade innebörden, bokstavligen fanns uttryckt i orden, innefattar det även en moralisk föreskrift, vilket Iamblichos förklarar i sin Life of Pythagoras. Devisen ”Rör inte runt i elden med ett svärd” är den nionde symbolen av denna neo-platonist, i arbetet, Protreptics. ”Denna symbolik”, säger han ”uppmanar till försiktighet.” Den anvisar ”det riktiga i att inte sätta sig emot skarpa ord från en man uppfylld av eld och vrede – att inte strida mot honom. För genom att titt som tätt nyttja ohövliga ord, kommer du att uppvigla och få en okunnig människa ur balans och du kommer själv att lida. . . Herakleitus vittnar också om denna symboliks sanning, för han säger, ’Det är svårt att strida under vrede, för det som ter sig nödvändigt att utföra, kan komma att kompensera själen.’ Och detta påstår han sanningsenligt, För många har, genom att tillmötesgå vreden, förändrat förhållandena i sina själar och har föredragit döden framför livet. Men genom att styra tungan och iaktta tystnad, skapas vänskap genom strävan, vredens eld släcks ut och du själv kommer inte att sakna intellektet.

Vi har haft våra farhågor ibland; vi har ifrågasatt opartiskheten i vårt eget omdöme, vår förmåga att erbjuda respektfull kritik gällande sådana giganters ansträngningar som vissa bland våra moderna filosofer – Tyndall, Huxley, Spencer, Carpenter och ett fåtal till. I vår gränslösa kärlek till ”forna dagars människor” – de ursprungliga vise – var vi alltid rädda för att överskrida gränslinjerna för vad som är rätt eller fel och förneka de som förtjänar det, sina rättmätiga andelar. Denna naturliga rädsla gav bit för bit plats åt en oväntad förstärkning. Vi upptäckte att vi bara återgav det matta ekot av en allmänt rådande opinion, vilken, om än undertryckt, då och då uppburit stöd i artiklar som finns utspridda bland landets tidskrifter. Något i den vägen återfinns i National Quarterly Review, från december 1875, med titeln ”Våra sensationella, nutida filosofer”. Den består av en mycket saklig artikel, som modigt diskuterar påståenden bland åtskilliga av våra vetenskapsmän rörande nya upptäckter i relation till materiens natur, den mänskliga ”Den religiösa världen har blivit mycket bestört, ”fortsätter författaren med att säga, ”och inte så

____________________________________________

* Iamblichus: ”De Vita Pythag.,” ytterligare anteckningar (Taylor).

__________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 249 TIDSKRIFTEN “THE NATIONAL QUARTERLY” OM MODERNA VETENSKAPSMÄN. ISIS SLÖJA. sidan 249

lite upprörd, av yttrandena från män som Spencer, Tyndall, Huxley, Proctor och ett fåtal andra av samma skola.” Medan författaren mycket innerligt medger i hur hög grad forskningen står i tacksamhetsskuld till dessa herrar, förnekar densamme ”ytterst empatiskt”, att de överhuvudtaget alls åstadkommit några upptäckter. Det existerar ingenting nytt bland spekulationerna, inte ens bland de mest framskridna; ingenting, som inte redan var känt och utlärt i en eller annan form, för flera tusen år sedan. Han påstår inte att dessa vetenskapsmän ”lägger fram sina teorier som sina egna upptäckter, utan att detta faktum lämnas underförstått och att tidningarna gör resten. . . . Allmänheten, som varken har tid eller lust att undersöka dessa faktauppgifter, anammar samma övertygelser som tidningarna ger uttryck för. . . . och undrar över vad som kommer härnäst! . . . De förmodade upphovsmännen till dessa förbluffande teorier angrips i tidningarna. Och ibland tar de anstötliga vetenskapsmännen sig an med att försvara sig själva, men vi kan inte påminna oss ett enda fall, i vilket de uppriktigt skulle ha uttryckt, ’Mina herrar, var inte arga på oss; vi bara fräschar upp sanningar som närapå är lika gamla som bergen själva.’ ”Detta skulle vara den enkla sanningen; ”men till och med forskare eller filosofer”, tillägger författaren ”är inte alltid ett bevis gentemot svagheten att uppmuntra vilka slags föreställningar som helst som de tror ska kunna säkerställa nischer åt dem, bland de odödliga” *

Huxley, Tyndall och till och med Spencer, har på sistone blivit stora orakel, ”ofelbara påvar”, i dogmerna om protoplasma, molekyler, ursprungliga formler och atomer. De har skördat fler lagrar och segerpalmer för sina stora upptäckter, än vad Lucretius, Cicero, Plutarchos och Seneca hade hår på sina huvuden. Icke desto mindre finns ett överflöd av föreställningar om protoplasma, ursprungliga formler, etc., bland de sistnämndas arbeten, för att nu inte tala om atomerna, som var orsaken till at Demokritos kallades, den atomiska filosofen. I samma Review, finner vi denna mycket förbluffande fördömande:

”Vem, bland de oskyldiga, har inte blivit förvånade, ja, till och med under det senaste året, av de underbara resultat som åstadkommits med hjälp av syre? Vilken spänning Tyndall och Huxley skapat genom att på sitt egna gåtfulla och uppfinningsrika vis, tillkännagett just de exakta doktriner som vi precis citerat från Leibig; dessutom översattes redan år 1840, Baron Liebigs mest avancerade’ arbeten till engelska av professor Lyon Playfair.” †

”Ett annat yttrande som gjorts på sistone, ”säger han ”vilket förbluffat ett stort antal fromma individer, är detta om att alla tankar vi uttrycker, eller försöker uttrycka, åstadkommer en viss underbar förändring i hjärnans substans. Men angående detta och en hel del annat av samma slag, behövde våra filosofer enbart slå upp sidorna i Baron Liebigs arbete. Till exempel,

_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 250 ISIS SLÖJA. sidan 250

　
det ställe där forskaren påstår följande: ’Fysiologin har tillräckligt med avgörande bevekelsegrunder för uppfattningarna, att varje tanke, varje förnimmelse, åtföljs av en förändring i sammansättningen av hjärnans substans; att varje rörelse, varje manifestation av kraft, är följden av en transformation i strukturen, eller av dess substans,’ ” *

Vi kan alltså tvärsigenom, i Tyndalls sensationella föreläsningar, summera spekulationerna av Leibig till nästan en hel sida, inflikade här och där tillsammans med de ännu tidigare åsikter av Demokritos och andra hedniska filosofer. Ett potpurri av gamla hypoteser, upphöjda av dagens stora auktoritet, till kvasi-demonstrerade formler och framförda med dennes patetiska, pittoreska, vänliga och vältaligt rafflande fraseologi, som så överlägset kännetecknar honom.

Dessutom visar oss samma recensent, i arbetena av doktor Joseph Priestley, författare till Disquisitions on Matter and Spirit och även i Herders arbete, Philosophy of History, flera av de överensstämmande idéerna och allt det nödvändiga material som behövs för att demonstrera Tyndalls och Huxleys stora upptäckter.

”Priestley”, tillägger författaren, ”klarade sig från att bli ofredad av det styrande skiktet, på grund av att han helt enkelt inte hade några ambitioner att uppnå berömmelse genom tillkännagivandet av ateistiska åskådningar från sitt hustak. Denne filosof . . . författade mellan sjuttio och åttio volymer och han var den som upptäckte syret.” Det är i dessa arbeten som ”han lägger fram de överensstämmande idéer, som uppgivits vara så ’förbluffande, ’ ’vågade, ’ etc., enligt yttrandena från våra dagars filosofer.”

”Våra läsare”, fortsätter han med att säga, ”minns uppståndelsen som skapats genom några av våra moderna filosofers yttranden, angående idéernas ursprung och beskaffenhet, men dessa yttranden, liksom andra som föregått och följt dem, innehåller ingenting nytt.” ”En idé”, säger Plutarchos, ”är en okroppslig varelse, som inte har någon existens i sig själv, utan som ger form och gestalt åt formlös materia och som blir denna manifestations orsak” (De Placitio Philosophorum).

Ingen modern ateist, tillade Huxley, kan i sanning konkurrera ut Epikuros vad det gäller materialism; utan enbart imitera honom. Och vad består hans ”protoplasma”av, förutom rechauffé [skåpmat], från de hinduiska swâbhâvikas eller panteisterna, vilka försäkrar att alla ting, gudar såväl som människor och djur, är födda ur Swâbhâva eller ur deras egen natur? † Beträffande Epikuros, är detta vad Lucretius får honom att säga; ”Själen, som således har skapats, måste vara materiell, därför att vi kalkylerar med att den utgår från en materiell källa; genom att den existerar och uteslutande existerar i ett materiellt system; närs av materiell föda; växer i takt med kroppen; mognar i takt med dess mognad; börjar förfalla i takt med dess förfall; och följaktligen, vare sig den tillhör människa

___________________________________

* ”Force and Matter”, sid. 151.

† Burnouf: ”Introduction,” sid. 118.

___________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 251 EPIKUROS UPPTÄCKAREN AV FÅRKÖTTS-PROTOPLASMA ISIS SLÖJA. sidan 251

eller vilddjur, måste dö genom döden.” Ändå borde vi här påminna läsaren om att Epikuros talar om Astralsjälen, inte om den Gudomliga Anden. Men om vi ändå förstår det ovannämnda rätt, har Huxleys ”fårkötts-protoplasma” ett mycket gammalt ursprung och kan för sin födelseort hävda Aten och för sin vagga, hjärnan hos den äldre Epikuros.

Vidare, även om han månar om att inte bli missförstådd eller göra sig skyldig till misskreditering av någon bland våra vetenskapsmän, avslutar författaren ändå sin essä med anmärkningen, ”Vi vill bara visa, åtminstone bland den del av allmänheten som betraktar sig själva som intelligenta och upplysta, att de bör förkovra sitt minne i högre grad, eller dra sig till minnes, de ’långt komna’ tänkarna från det förflutna. I synnerhet borde de som ålagt sig att undervisa alla dem som önskar bli undervisade, göra så, oavsett om detta sker från skolbänken, katedern, eller talarstolen. Då skulle förekomsten av grundlösa uppfattningar, charlataneri och framför allt plagiat, bli mindre förekommande.” *

Mycket riktigt säger Cudworth, att den största okunnigheten bland våra moderna förståsigpåare, är den, att de anklagar de forntida för deras tro på själens odödlighet. Liksom de gamla skeptikerna från Grekland, är våra vetenskapsmän – för att använda ett uttryck av samme doktor Cudworth – rädda för att om de erkänner andar och uppenbarelser, måste de även erkänna en Gud; och ingenting ter sig alltför absurt, tillägger han, i syfte att hålla existerandet av en Gud, borta. Hela den stora församlingen av forntida materialister som nu ter sig så skeptiska inför oss, tänkte i andra banor och Epikuros, som avvisade själens odödlighet, trodde ändå på en Gud och Demokritos erkände fullt ut förekomsten av uppenbarelser. Merparten av forna dagars lärda, upprätthöll en tro på den mänskliga andens pre-existens och dess gudalika krafter. Magin i Babylonien och Persien byggde på läran om deras machagistia. Chaldean Oracles vars texter Plethon och Psellos belyst så många gånger, utgjorde en ständig källa till förklaring och bekräftelse åt deras vittnesuppgifter. Zoroaster, Pythagoras, Epicharmos, Empedokles, Cebes, Euripides, Platon, Euklides, Filon, Boethius, Vergilius, Marcus Cicero, Plotinus, Iamblichos, Proclus, Psellos, Synesius, Origenes och slutligen, Aristoteles själv, förnekar inte alls vår odödlighet, utan stöder den med stor inlevelse. På samma vis som Cardon och Pompanatius ” inte var några anhängare av själens odödlighet” vilket Henry More påpekar, ”så erkänner Aristoteles uttryckligen, att den rationella själen har en existens som är avskild från världssjälen” även om den består av samma essens” och att ”den pre-existerar redan innan den stiger ned i kroppen.” †

År har passerat förbi alltsedan greve Joseph de Maistre skrev ner en mening, som ifall den är lämplig i den Voltairiska epoken som han själv levde

––––––––––––––––––––––––––––––––––––

* ”The National Quarterly Review,” dec., 1875, sid. 96.

† ”De Anima,” lib. i., kap. 3.
_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 252 ISIS SLÖJA. sidan 252

under, får anses mera träffande under vår innevarande period av fullkomlig skepticism. ”Jag har blivit varse”, skriver denne eminenta man, ”Jag har hört och läst, en mängd muntra skämt om de forntidas okunnighet, vilka ständigt och jämt såg andar överallt; jag tänker att vi nu är långt mer imbecilla än vad våra förfäder var, när vi inte längre förnimmer någonting sådant, någonstans.” *

––––––––––––––––––––––––––––––––––––
* De Maistre: ”Soirées de St. Petersburg.”

________________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 239 DE BESTÄNDIGA FÄRGERNA VID LUXOR. ISIS SLÖJA. sidan 239

drog med sig konstfärdigheter och vetenskaper, vilka varken den första smältdegel som någonsin upphettats i ett medeltida kloster, eller det sista försöket av moderna kemister, återupplivat, eller kommer att göra – åtminstone inte under nuvarande århundrade.

närhelst han, då han talar om de forntidas kunskap, uppenbarligen saker och ting genom konkava linser.

________________________________________________________________________________________________________________ Original edition, The Veil of Isis, page 239 DE BESTÄNDIGA FÄRGERNA VID LUXOR. ISIS SLÖJA. sidan 239

drog med sig konstfärdigheter och vetenskaper, vilka varken den första smältdegel som någonsin upphettats i ett medeltida kloster, eller det sista försöket av moderna kemister, återupplivat, eller kommer att göra – åtminstone inte under nuvarande århundrade.

närhelst han, då han talar om de forntidas kunskap, uppenbarligen saker och ting genom konkava linser.

________________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 239 DE BESTÄNDIGA FÄRGERNA VID LUXOR. ISIS SLÖJA. sidan 239