6 AA
Den Avslöjade Isis
Online
Kapitel 2
Första avsnittet, sidorna 39-57
ISIS SLÖJA
© 2013 Online Teosofiska Kompaniet Malmö
6 AA
Den Avslöjade Isis
Online
Kapitel 2
Första avsnittet, sidorna 39-57
ISIS SLÖJA
© 2013 Online Teosofiska Kompaniet Malmö
Första Volymen.
”OFELBARHETEN” I MODERN VETENSKAP.
______________________________________________
KAPITEL II.
FENOMEN OCH KRAFTER
Inställsamheten i samhället… 39
Fördomsfullhet och trångsynthet bland vetenskapsmän... 40
De rusar efter fysiska fenomen… 41
Förlorade färdigheter… 49
Den mänskliga viljan som krafternas kraft… 50
Ytliga generaliseringar bland lärda fransmän… 60
Mediumistiska fenomen, vad de kan anses bero på… 67
Dess samband med brottslighet… 71
______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 39 sidan 39 ISIS SLÖJA
ISIS SLÖJA
KAPITEL 2.
”Där klokhet misslyckas stiger stolthet fram till vårt försvar
Och fyller den mäktiga känslan av tomhet som blir kvar. . . ” – POPE.
”Men varför skulle naturens gång förändras? Där kan ju finnas en djupare filosofi än den vi drömmer om – en filosofi som upptäcker naturens hemligheter, men som inte , förändrar dess riktning, bara för att den blivit genomskådad” – BULWER.
ÄR det tillräckligt för människan att veta att hon finns till? Räcker det att ha formats till en människa för att ge henne tillåtelse att kallas MÄNNISKA? Det är vår bestämda uppfattning och övertygelse, att för att bli ett genuint andligt väsen, vilket den benämningen antyder, måste människan först skapa sig själv på nytt, det vill säga – att helt och fullt ur förnuftet och själen, inte bara eliminera de dominerande själviska influenserna och andra orenheter, utan också vidskeplighetens och fördomarnas infektioner. Det senare skiljer sig vida från det vi vanligtvis kallar antipati eller sympati. Vi dras till en början oemotståndligt eller omedvetet in emot den mörka cirkelns egendomliga inflytande, den kraftfulla ström av magnetism som emanerar från idéer lika väl som från fysiska kroppar. Vi är omgivna av detta och när allt kommer omkring hindrade, att genom moralisk feghet göra avsteg – i rädsla för den allmänna opinionen. Det är ovanligt att människor observerar en företeelse antingen i dess sanna eller falska ljus och accepterar slutsatsen av det egna bedömandet, gjord i det fria handlandets namn. Snarare det motsatta. Slutsatsen uppnås vanligtvis oftare genom att man i blindo antar den för stunden gängse uppfattning bland de man umgås med. En medlem i kyrkan kommer inte att få betala ett orimligt högt pris för sin kyrkbänk lika lite som en materialist vill gå två gånger för att lyssna till Huxleys prat om utveckling, därför att de anser det vara rätt och riktigt att göra så; utan bara för att herr och fru så-och-så har gjort det, för dessa personligheter är Ess:en och Ess:ena.
Detsamma går att tillämpa på allt annat. Om psykologin haft sin Darwin, hade människans sjunkande moraliska kvalitéer, kunnat visa sig vara oskiljaktigt sammanlänkad med hennes fysiska form. Samhället i sitt slaviska tillstånd antyder för den intelligenta observatören i dess härmande ett släktskap mellan arten Simia och de mänskliga varelserna som till och med är ännu mer påtagligt än vad som framställs i de yttre dragen som utpekas av den store antropologen.
_______________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 40 ISIS SLÖJA. sidan 40
Apans många varianter – ”gycklande framställningar av oss själva” – verkar ha utvecklats i syfte att förse en viss kategori av dyrbart klädda individer med råmaterial till släktträden.
Vetenskapen rör sig snabbt och dagligen mot de stora upptäckterna inom kemi och fysik, organologi och antropologi. Skolade människor borde vara befriade från förutfattade meningar och fördomar av olika slag; ändå är vetenskapsmännen fortfarande samma människor som de äldre, även om tanke och opinion nu är fria. En utopisk drömmare är den som tror att människan alltid förändras i takt med evolutionen och utvecklandet av nya idéer. Jorden må vara välgödslad och förmås att ge ifrån sig en bättre och rikare variation av frukter för vart år; men, gräv lite djupare än till skördandets skikt och samma mylla som fanns i jorden innan den första fåran blev plöjd kommer åter att finnas där.
För inte så många år sedan brännmärktes omgående den individ som ifrågasatte ofelbarheten i vissa teologiska dogmer, för att vara en omstörtare och en otrogen, Væ victis! . . . Vetenskapen har segrat. Men segerherren kräver i sin tur samma ofelbarhet, även om den på motsvarande sätt misslyckas med att bevisa sin egen korrekthet. ”Tempora mutantur et nos mutamur in illis”, talesättet av den gamle gode Lotharius, knyter an till spörsmålet. Inte desto mindre, känner vi det som om vi har viss rätt att ifrågasätta vetenskapens överstepräster.
Under många år har vi observerat utvecklingen och tillväxten av stridsäpplet – MODERN SPIRITUALISM. Förtrogna med dess litteratur både i Europa och Amerika, har vi nära och ivrigt bevittnat dess ändlösa kontroverser och jämfört dess motsägelsefulla hypoteser. Många utbildade män och kvinnor – heterodoxa spiritualister, naturligtvis – har försökt komma underfund med det skiftande fenomenet. Det enda resultat de kom fram till var följande slutsats; vad än orsaken kan vara till de ständiga misslyckandena – ifall dessa läggs utredarna till last, eller den verksamma hemliga Kraften – är det åtminstone bevisat att, allt eftersom de psykologiska manifestationerna ökar i antal och variation, blir det mörker som omger dess upphov mer och mer ogenomträngligt.
Fenomenet är faktiskt bevittnat, dunkelt till sitt väsen – i allmänhet och kanske felaktigt benämnt andligt – ter det sig nu lönlöst att förneka. Då ett avdrag för klipska svindlerier tillåts, är vad som återstår allvarligt nog för att begära en noggrann granskning av vetenskapen. ”E pur se mouve”, en mening uttalad för långa tider sedan, som har förpassats till kategorin bevingade ord. Galileos mod krävs inte idag, med syfte att få akademin att tappa ansiktet. Psykologiska fenomen är redan på frammarsch.
Den ståndpunkt som antas av moderna vetenskapsmän är, att även om förekomsten av vissa mystiska fenomen i närvaro av
___________________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 41 VAR LIGGER BEVISBÖRDAN. sidan 41
medierna skulle kunna vara ett faktum, finns inga belägg för att dessa inte kan tillskrivas specifikt abnorma och nervösa betingelser hos dessa individer. Att de eventuellt kan vara producerade av återvändande mänskliga andar, behöver inte tas under beaktande förrän den andra frågan är avgjord. Få invändningar kan göras gentemot detta förhållningssätt. Otvivelaktigt ligger bevisbördan på dessa som gör gällande en medverkan av andar. Om vetenskapsmännen skulle ge sig i kast med ämnet i god tro och uppvisa en ärlig önskan att lösa det perplexa mysteriet, istället för att behandla det med en ovärdig och icke-professionell ringaktning, skulle de vara oemottagliga för något som helst klander. Det är sant att den stora majoriteten av ”andliga” kommunikationer är kalkylerande att förakta utredare även med en medelmåttig grad av intelligens. Även när de är uppriktiga är de banala, alldagliga och ofta tarvliga. Under de senaste tjugo åren har vi genom skilda medier mottagit budskap som utger sig för att vara från Shakespeare, Byron, Franklin, Peter den Store, Napoleon och Josephine och, till och med, från Voltaire. Det allmänna intryck vi fick var att den franske erövraren och hans maka verkade ha glömt hur man stavade ord korrekt; Shakespeare och Byron hade blivit kroniska drinkare; och Voltaire dåre. Vem kan klandra människor, övade i minutiösa rutiner, eller ens anspråkslösa välutbildade individer, för att i all hast dra slutsatsen att när så uppenbart mycket bluff existerar på ytan, knappast någon sanning skulle återfinnas av dem, vid en djupdykning? Fifflandet med pompösa namn, sammankopplade med idiotiska kommunikationer, har gett den vetenskapliga kåren sådan matsmältning att den inte ens kan assimilera den storartade sanning som finns på den telegrafiska högplatån i denna ocean av psykologiska fenomen. De dömer från ytan, täckt av fradga och skum. Men de borde kanske med samma berättigande förneka att det finns något rent vatten på havens djup när ett oljigt skum flöt på ytan? Därför, om vi å ena sidan inte gärna kan klandra dem för att de backade vid första åsynen av vad som verkade riktigt motbjudande, har vi, en rättighet att klandra dem för deras ovillighet att gå ytterligare på djupet. Varken pärlor eller slipade diamanter finner vi liggandes helt öppet på marken; och dessa individer agerar lika oklokt som en professionell dykare skulle göra i att avvisa ett ostron på grund av dess smutsiga och slemmiga yttre, men som vid öppnandet, kanske skulle finna en dyrbar pärla inuti skalet.
Inte heller är de rättmätiga och bistra tillrättavisningarna från vissa av deras mest tongivande ledare, till någon nytta och rädslan från vetenskapsmännens sida att utföra undersökningar kring sådana impopulära ämnen, verkar nu ha genererat i en allmän känsla av panik. ”Fenomenet jagar forskarna och forskarna springer iväg från fenomenet”, anmärker M.A.N. Aksakof mycket skarpt, i en vederhäftig artikel om Medialitet och den vetenskapliga kommittén i St. Petersburg. Attityden
_____________________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 42 ISIS SLÖJA. sidan 42
hos denna samling professorer gentemot det ämne de hade förpliktigat sig till att undersöka, var helt enkelt alltigenom ovärdig. Deras förhastade och förarrangerade rapport var så uppenbart partisk och ofullständig att den till och med lett till grymma protester från icke-troende.
Våra lärda gentlemäns brist på logik pekas beundransvärt ut av professor John Fisk – en ur den egna gruppen. Medan han visar i ett nyligen publicerat arbete i filosofi, The Unsen World, att man utifrån själva definitionerna av begreppen ande och materia, inte kan påvisa förekomsten av ande inför sinnena och därför kan följaktligen ingen teori vara mottaglig för vetenskapliga tester, så utdelar han i följande rader ett förödande slag mot sina kolleger:
”Beviset under sådana förhållanden”, säger han, ”måste under nuvarande livs premisser, förbli oåtkomligt för alltid. Det ligger helt och hållet utanför den sinnliga erfarenhetens räckvidd. Hur överflödande det än må vara, kan vi inte förvänta oss att möta det. Och följaktligen, så skapar inte vårt misslyckande i sitt frambringande, den allra minsta misstanke gentemot vår teori. Uppfattat på detta vis, är tron på det framtida livet utan vetenskapligt stöd, men placerar det samtidigt bortom behovet av vetenskapligt stöd och bortom räckhåll för vetenskaplig kritik. Det är en tro som inga fysiska upptäcker i en tänkbar framtid på något vis kan ifrågasätta. Det är en tro som på inget sätt är oförnuftig och den går att logiskt vidmakthålla utan att i det minsta påverka våra vetenskapliga tankebanor, eller influera våra vetenskapliga slutsatser.” ”Om nu, ”tillägger han, ”vetenskapsmännen kan acceptera förhållningssättet att ande inte är materia och genom att bortse från sitt kunnande i materiella ting, avstår från spekulationerna om dess inskränkthet, kommer de att dra tillbaka det som inför religiösa människor, för tillfället, är den huvudsakliga källan till irritation.”
Men, de kommer inte att göra något sådant. De känner sig förbittrade av den modiga, lojala och högst berömvärda kapitulationen från sådana högtstående individer som Wallace och vägrar till och med att acceptera den kloka och restriktiva hållningen hos Crookes.
Intet annat anspråk är tillräckligt långt framskridet när det kommer till en utfrågning av innevarande alsters ställningstaganden med mindre än att de bygger på många års studier i både forntida magi och dess moderna form, spiritualism. Det förstnämnda, betraktas även nu, när liknande slag av fenomen blivit så familjära, i allmänhet såsom begåvat taskspeleri. Det senare, eftersom överväldigande bevisföring undanröjer möjligheten av att sanningsenligt förkunna det vara charlataneri, går under beteckningen universell hallucination.
Många års kringvandrande bland ”hedningar” och ”kristna” magiker, ockultister, mesmerister; och hela tutti quanti av den vita och svarta konsten, borde vara tillräckligt, tycker vi, för att ge oss en viss rättighet i att
_________________________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 43 DEN VISE BARRACHIAS-HASSAN-OGLU. sidan 43
känna oss kompetenta att anta ett praktiskt synsätt på denna ifrågasatta och mycket komplicerade fråga. Vi har stiftat bekantskap med fakirerna, Indiens heliga män och sett dem under deras förbindelse med Pitrierna. Vi har beskådat förehavandena och modus operandi hos de virvlande och dansande dervischerna; hållit vänskapliga samtal med det europeiska och asiatiska Turkiets marabuter; Vi har inte haft lyckan att få studera mer än ett fåtal hemligheter som ormtjusarna från Damaskus och Benares har. När därför vetenskapsmän vilka aldrig haft möjligheten att leva mitt ibland dessa orientaliska jonglörer och som bäst endast kan göra en ytlig bedömning, säger oss, att deras framföranden endast består av rena taskspelarkonster, kan vi inför sådana förhastade slutsatser inte känna annat än en djupgående sorg. Att dylika pretentiösa yrkanden görs rörande en grundligt utförd analys av naturens krafter och att ett sådant oförlåtligt negligerande samtidigt läggs i dagen angående frågor av rent fysiologisk och psykologisk karaktär och att förbluffande fenomen avvisas utan varken undersökning eller appell, är ett uppvisande av inkonsekvens, stark nedslagenhet, kanske av moralisk skevhet.
Om vi därför någonsin skulle ta emot samma känga från någon nutida Faraday, som denne gentleman utdelade för ett antal år sedan, när han, med mer uppriktighet än hyfs, sa att ”många hundar har kraften att komma fram till mera logiska slutsatser än vissa spiritualister har,”* fruktar vi att vi ännu måste härda ut. Smädelse är inget argument och minst av allt, något bevis. Bara därför att sådana män som Huxley och Tyndall ger spiritualismen beteckningen ”en urartad tro” och den österländska magin ”hokus pokus”, kan de därigenom inte frånta sanningen dess sanningshalt. Skepticism, är, vare sig den härrör sig från en vetenskaplig eller okunnig hjärna, inkapabel att få våra själars odödlighet på fall – ifall nu sådan odödlighet är ett faktum – och störta dem post mortem mot förintelsen. ”Förnuftet är föremål för villfarelse”, säger Aristoteles; så även omdömet; och de personliga åsikterna hos den mest skolade filosof uppvisar ofta större tendenser till felaktigheter, än vad det rena bondförnuftet hos dennes egen obildade kock gör. I Tales of the Impious Khalif, höll Barrachias-Hassan-Oglu, den arabiske vise, en klok predikan: “Akta dig, o min son”, säger han, ”för det egna jagets rökelsedoft”. ”Den är den mest skadliga, på grund av dess angenäma berusning. Dra nytta av din egen visdom, men lär dig likväl respektera dina fäders visdom. Och kom ihåg, O min älskade, att ljuset från Allahs sanning oftast lättare genomtränger ett tomt huvud, än ett som är fullproppat med lärande och som därav tränger ut många silverstrålar i brist på utrymme; . . . så är fallet med vår alltför kloke Kadi.”
________________________
* W. Crookes, F.R.S.: ”Researches in the Phenomena of Spiritualism”.
___________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 44 ISIS SLÖJA. sidan 44
Dessa representanter från den moderna vetenskapens båda hemisfärer verkar aldrig ha gett uttryck för en större hånfullhet, eller känt en större bitterhet gentemot det olösliga mysteriet, än då Crookes påbörjade undersökningen av fenomenet i London. Denne modige gentleman var inför allmänheten först med att introducera en av dessa påstått ”materialiserade” väktare som bevakar de förbjudna portarna. Åtskilliga andra lärda medlemmar inom den vetenskapliga kärnan, hade exceptionellt nog integritet, kombinerat med ett visst mått av mod, att följa i hans fotspår och ta fenomenet under beaktande, vilket i ljuset av ämnets impopularitet kan betraktas som heroiskt.
Men ack, ja! Även om anden sannerligen var villig, visade sig den förgängliga kroppen vara svag. Åtlöje var mera än majoriteten av dem kunde bära; och så kom det sig att den tyngsta bördan lades på Crookes axlar. En rapport om de förmåner denne gentleman kunde skörda utifrån sina opartiska undersökningar och beträffande de gratifikationer han mottog från sina yrkesbröder, finns dessa i hans tre ströskrifter, med titeln, Researches in the Phenomena of Spiritualism.
Efter ett tag församlades medlemmarna vid det Dialektiska Sällskapets Kommitté och Crookes som tillämpat de mest prövande tester på sina medier, blev av en otålig publik tvingad att i klarspråk redogöra för, vad som uppvisats av dem. Men vad skulle de berätta förutom sanningen? Därför var de tvungna att tillkännage: 1:a. Att de fenomen vilka åtminstone de själva bevittnat, var äkta och omöjliga att simulera; följaktligen påvisa att manifestationer som blivit frambringade av en okänd kraft, kunde inträffa och gjorde det. 2:a. Ifall fenomenen var frambringade av okroppsliga andar eller andra liknande väsen, kunde de inte avgöra; men att manifestationer faktiskt inträffade, som på ett genomgripande sätt stjälpte omkull många på förhand uppställda teorier om naturens lagar, var omöjligt att bestrida. Åtskilliga av dessa ägde rum inom de egna familjerna. 3:e. Att de, bortsett från fenomenets odiskutabla realitet och oavsett alla gemensamma ansträngningar i motsatt riktning, fick ”glimtar av naturliga verksamheter ännu inte underställda lag”, * för att låna greve de Gabalis uttryck, vilka ”varken kunde placera huvud eller svans på’t.”
Nåväl, detta var inte exakt vad en skeptisk publik hade räknat med. Redan innan monsieur Crookes, Varleys och det Dialektiska Sällskapets slutsatser tillkännagivits, hade man sett fram emot en besvikelse hos de troende spiritualisterna. En sådan bekännelse från forskarkollegerna var alltför förödmjukande för självkänslan, även för de som räddhågset avstått från undersökningar. Detta ansågs verkligen vara för mycket, att sådana vulgära och motbjudande feno-
________________________
* W. Crookes: Experiments on Psychic Force, sid 25.
____________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 45 CROOKES PRÖVNINGAR. sidan 45
menella manifestationer, vilka alltid tidigare genom gemensamma överenskommelser bland lärt folk, betraktats som barnsagor, endast lämpade att roa hysteriska hembiträden och ge avkastning åt yrkesutövande sömngångare – att manifestationerna som av Paris Akademiska Institut blivit överlämnade åt glömskan, kunde opassande undgå att bli upptäckta i händerna på experterna inom den fysiska forskningen.
En tornado av indignation följde i spåren av bekännelsen. Crookes ger en skildring av det hela i sin ströskrift Psychic Force. Han slår huvudet på spiken genom att citera Galvani: ”Jag angrips av två mycket olikartade sekter – vetenskapsmännen och icke-vetarna, trots det vet jag att jag har upptäckt en av de största krafterna i naturen. ...” Han fortsätter sedan:
”Det togs för givet att resultaten från mina experiment skulle överensstämma med deras förutfattade meningar. Vad de verkligen önskade sig var inte sanningen, utan ännu ett vittnesbörd som gynnade deras egna ovannämnda slutsatser. När de fann de fakta som undersökningen säkerställt, inte kunde anpassas dessa opinioner varför,... så mycket värre för sakernas tillstånd. De försöker krypa ur sina egna undersökningars förtroendeingivande rekommendationer genom att deklarera ’att Home är en skicklig bluffmakare som duperat oss alla.’ ’Crookes skulle med samma goda ton kunna undersöka utförandena hos en indisk jonglör.’ ’Crookes måste finna mera tillförlitliga vittnen innan han kan bli betrodd.’ ’Saken är alltför absurd för att avhandlas seriöst.’ ’Det är omöjligt och därför icke-existerande.’... (Jag sa aldrig att det var omöjligt, jag sa bara att det var sant.) ’Observatörerna har alla blivit suggererade och inbillar sig ha sett framträdanden av ting som i realiteten aldrig ägde rum, ’ etc., etc., etc.”*
Efter att ha förbrukat sin energi på sådana barnsliga teorier som ”omedveten hjärnverksamhet”, ”ofrivilliga muskulära sammandragningar”, och det totalt löjliga i ”knäckandet av knäleder” (le muscle craqueur); efter att ha ställts inför skamliga misslyckanden i och med den nya kraftens styvnackade överlevnad och slutligen, efter varje desperat ansträngning i att planlägga dess utplåning, dessa filii diffidentiæ – som Paulus benämner deras sort – gjorde man bäst i att ge upp det hela under avsky. Försakande sina tappert framhärdande bröder, såsom ett brännoffer på den allmänna opinionens altare, drog de sig tillbaka under en värdig tystnad. I överlämnandet av undersökningens arena åt mera orädda förkämpar, är det föga troligt att dessa olyckliga experimentalister beträder den igen.† Det är långt mycket enklare att förneka sanningshalten i dylika manifestationer utifrån ett betryggande avstånd, än vad det är att komma underfund med deras rättmätiga placering, bland de klasser av
________________________
* W. Crookes: Spiritualism Viewed by the Light of Modern Science. Se Quarterly Journal of Science.
† A. Aksakof: Phenomena of Mediumism.
_________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 46 ISIS SLÖJA. sidan 46
naturliga fenomen som accepteras av den exakta vetenskapen. Och hur låter det sig göras, då alla sådana fenomen hänför sig till psykologi och det senare, med sina ockulta och mystiska krafter är ett terra incognita inför modern vetenskap. Alltså, maktlösa när det kommer till att förklara det som omedelbart utgår från den egna mänskliga själen i väsendet – den existens de flesta av dem förnekar – på samma gång ovilliga att bekänna sin okunnighet, vidtar vetenskapsmännen mycket obefogade motåtgärder mot dessa som sätter sin tillit till sinnenas vittnesbörd utan något yrkande på vetenskaplighet.
”En stöt från dig, o Jupiter! är ljuvlig”, uttrycker poeten Tretiakowsky, i en gammal rysk tragedi. Ohövliga som dessa Jupiters vetenskapsmän från gång till annan är mot oss godtrogna förgängliga varelser, berättigar deras omfattande bildning dem, menar vi – i mindre svårbegripliga spörsmål – om än inte deras manér, till allmänhetens förtroende.
”Guds apor” benämner den vältalige Tertullian dem, när han talar om Satan och hans smådjävlar, vilka han anklagar för att alltid härma Skaparens verksamheter. Det är tursamt för filosofin att vi inte har någon modern Tertullian som kan föreskriva dem den oförglömliga vanäran i att vara ”vetenskapens apor”.
Men för att återgå till en äkta vetenskapsman. ”Fenomen av rent objektiv karaktär”, säger A. N. Aksakof, ”tvingar sig själva på den exakta vetenskapens representanter, avseende undersökning och klargörande; vetenskapens överstepräster bringas, ställda inför en sådan uppenbart enkel uppgift... totalt ur fattningen! Detta ämne verkar förunna dem privilegiet att svika, inte endast sanningen – den högsta moraliska koden, utan även den högre lagen inom vetenskapen – experiment! ... De upplever att det bakom detta, finns någonting alldeles för allvarligt. Fall som Hare, Crookes, de Morgan, Varley, Wallace och Butleroff skapar panik! De räds att de vid beviljandet av ett hopp, så måste de ge efter för hela grunden. Principer, högt beaktade genom tiderna, ett helt livs kontemplativa spekulationer, genom en lång serie generationer, riskeras alla på ett enda kort!”*
Ställda inför sådana erfarenheter som Crookes och det Dialektiska Sällskapet, Wallace och den framlidne professor Hare. Vad har vi då att vänta från våra förgrundsgestalter inom den högre bildningen? Deras attityd gentemot det obestridliga fenomenet, är i sig självt ett annat fenomen. Det är rätt och slätt obegripligt, såvida vi inte erkänner möjligheten av en annan psykologisk åkomma som är lika mystisk och smittosam som vattuskräck. Eftersom vi inte gör anspråk på någon hedersutmärkelse för den här nya upptäckten, föreslår vi inte desto mindre att den blir erkänd under namnet vetenskaplig psykofobia.
___________________________________________
* A. N. Aksakof: Phenomena of Mediumism.
_____________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 47 CROOKES VAL AV TEORIER. sidan 47
De borde vid det här laget lärt sig, i den bittra erfarenheternas skola, att det endast fram till en viss punkt är möjligt för dem, att förlita sig på de positiva vetenskapernas självtillräcklighet; och att ordet ”omöjligt”, är ett, för dem, farligt ord att uttala, så länge det ännu återstår något enda oförklarligt mysterium kvar i naturen.
I Crookes skrift, Resarches on the Phenomena of Spiritualism, presenteras läsaren inför ett val av åtta möjliga teorier ”som förklaring till det omtalade fenomenet.”
Dessa teorier lyder enligt följande:
Första teorin. – Alla fenomen är resultat av tricks, smarta mekaniska arrangemang, eller listiga påfund; medierna är skojare och resten av sällskapet tokstollar.
Andra teorin. – De individer som figurerar under en seans är offer för någon slags mani, eller desillusion och föreställer sig att fenomen, som inte har något verkligt objektivt existerande, faktiskt inträffar.
Tredje teorin. – Det hela är ett resultat av en medveten eller omedveten cerebral verksamhet.
Fjärde teorin. – Ett resultat av mediets själskraft, kanske under en samverkan med vissa av de närvarande eller med alla de närvarandes själskrafter.
Femte teorin. – Verksamheten hos onda andar, eller djävlar, personifierande vem eller vad de än behagar, i syfte att underminera kristendomen och ödelägga människors själar. (Våra teologers teori.)
Sjätte teorin. – Verksamheter som förekommer hos en separat klass av varelser, vilka lever på den här jorden, men som är osynliga och immateriella för oss. Dock i stånd, att då och då ge sig tillkänna, omtalade i nästan alla länder och under alla tidsåldrar såsom demoner (inte nödvändigtvis onda) jordandar, feer, gnomer, älvor, troll, naturanden Puck, etc. (Ett av kabbalisternas påståenden.)
Sjunde teorin.– Avlidna andars verksamheter. ( Den andliga teorin par exellence.)
Åttonde teorin. – (Den psykiska kraften)... ett komplement till de fjärde, femte, sjätte och sjunde teorierna.”
Den första av dessa teorier, vilken endast visat sig vara giltig i undantagsfall, dock fortfarande alldeles för flitigt förekommande, måste avfärdas som att inte ha någon materiell betydelse på själva fenomenet. De andra och tredje teorin är de sista söndervittrande förskansningarna hos den skeptiska och materialistiska gerillan och förblir som juristerna säger, ”Adhuc sub judice lis est.” Följaktligen kan vi bara i detta arbete handskas med de fyra återstående, där den sista åttonde teorin, enligt Crookes uppfattning, bara ”är ett nödvändigt komplement” till de övriga.
Att till och med en vetenskaplig uppfattning kan vara utsatt för felaktigheter, kan vi upptäcka bara genom att jämföra de åtskilliga artiklar om andliga fenomen, från denne gentlemans underbara
____________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 48 ISIS SLÖJA. sidan 48
penna, som figurerade mellan åren 1870 till 1875. I en av de första läser vi: . . . ”den ökande användningen av vetenskapliga metoder kommer att gynna exakta observationer och större sanningskärlek ibland vetenskapsmännen och kommer att locka fram en klass observatörer som hädanefter kommer att driva på den oanvändbara återstoden av spiritualismen mot det okända limbot i magi och svartkonst.” Och år 1875 läser vi ovanför hans egen signatur, minutiösa och ytterst intressanta redogörelser för den materialiserade anden – Katie King!*
Det är knappast troligt att Crookes skulle kunna befinna sig under ett elektro-biologiskt inflytande eller en hallucination under två eller tre på varandra efterföljande år. ”Anden” framträdde under de mest rigorösa tester i hans eget hus i biblioteket och beskådades, upplevdes och hördes, av hundratals individer.
Men Crookes förnekar att han någonsin tog Katie King för en okroppslig ande. Vad var det då? Om det inte var fröken Florence Cook och hans ord utgör en tillräcklig garanti för det – då var det antingen Anden från någon som levat på jorden, eller en av dessa som direkt faller under den sjätte, av de åtta teorier som de eminenta vetenskapsmännen erbjuder allmänheten att välja på. Det måste ha varit någon av de namngivna kategorierna: feer, gnomer, jordandar, älvor, troll, eller en Puck.†
Javisst; Katie King måste ha varit ett sagoväsen – en Titanaia. För endast åt ett sagoväsen kan rätteligen tillkomma följande poetiska uttalande, som Crookes åberopar, medan han beskriver det här underbara andeväsendet:
”Kring sig skapade hon en atmosfär av liv;
Själva luften tedde sig ljusare från hennes ögon;
Så mjuka och vackra och talrika var de
Med allt vi kan föreställa oss om himlarna;
Hennes överväldigande närvaro förmår dig att känna
Att det inte var avgudadyrkan att knäböja! ‡
Och följaktligen, även efter att år 1870 ha skrivit ned sin bistra mening emot spiritualism och magi; efter att ha uttryckt att han även under det ögonblick han trodde ”det hela var vidskepelse, eller åtminstone, ett oförklarligt trick – en sinnesillusion;”§ avslutar Crookes år 1875 sitt brev med följande minnesvärda ord: – ”Att tro, säger jag, att den Katie King som härrör sig från de senaste tre åren, skulle vara ett resultat av bedrägeri, åsamkar mera skada på ens tanke och förnuft än vad det gör att tro på det hon själv påstår sig vara.”‖ Det här sista yttrandet, bevisar dessutom slutgiltigt följande: 1.
___________________________________________
* The Last of Katie King, pamflett iii., sid. 119.
† Ibid., pam. i., sid. 7.
‡ The Last of Katie King, pamp. iii., sid. 112.
§ Ibid., sid. 112.
‖ Researches in the Phenomena of Spiritualism, sid. 45.
_______________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 49 OBSCURUM PER OBSCURIUS. sidan 49
Trots Crookes fulla övertygelser om att denne någon som kallar sig själv Katie King varken var mediet eller någon med denne lierad, så var det tvärtom en okänd kraft i naturen, som – likt kärlek – ”övervinner allting”; 2. Även om denna, fram tills nu, okända typ av Kraft, låt vara att den inför honom inte blivit ”en fråga om uppfattning, utan om absolut kunskap”, – så övergav denne eminenta vetenskapsman inte obetingat sin skeptiska attityd i frågan. Kort sagt så, tror han fullt och fast på fenomenet, men kan inte acceptera föreställningen om att det är den mänsklig anden hos någon avliden.
Det tycks oss, vad allmänna fördomar beträffar, att Crookes löser ett mysterium genom att skapa ett ännu mer djupgående: obscurum per obscurius. Med andra ord, genom att avvisa ”den oanvändbara återstoden av spiritualismen”, så störtar den tappre vetenskapsmannen, utan rädsla, ned mot sitt eget ”okända limbo av magi och svartkonst!”
Den fysikaliska vetenskapens erkända lagar räknar bara med en ringa del av de objektiva så kallade spirituella fenomenen. Medan man tester realiteten av vissa synliga effekter hos en okänd kraft, har de alltså inte på långa vägar tillåtit vetenskapsmännen att efter egen vilja kontrollera ens den här delen av fenomenet. Sanningen är att professorerna ännu inte upptäckt vilka nödvändiga förhållanden som krävs för att få dem att inträffa. De måste gå lika djupt under studerandet av den trefaldiga naturen hos människan – det fysiologiska, psykologiska, och det andliga – som deras föregångare, magikerna, teurgisterna och thaumaturgisterna, sedan gammalt, gjorde. Fram till denna dag, har till och med de som undersökt fenomenet så fullständigt och opartiskt som Crookes gjort, ställt spörsmålet åt sidan, varande någonting som inte får upptäckas nu, om än någonsin. De har gjort sig lika lite besvär med detta, som med de växelverkande krafterna i det kosmiska fenomenets skapelse, vilkas ändlösa verkningar de har så svårt att observera och klassificera. Deras inriktning har varit lika oklok som den var hos den man som försökte upptäcka en flods källa genom att gå på upptäcktsfärd mot dess mynning. Detta har i så hög grad reducerat deras synsätt rörande naturlagarnas möjligheter, att mycket enkla former av ockulta fenomen tvingat fram deras förnekande, genom att deras förekomst endast vore möjligt om mirakler vore detsamma; och då detta är en vetenskaplig absurditet har resultatet blivit att fysikalisk vetenskap förlorat i prestige på sistone. Ifall vetenskapsmännen skulle ha studerat de så kallade ”miraklerna” istället för att förneka dem, skulle många hemliga naturlagar som de forntida förstod upptäckas återigen . ”Övertygelse”, säger Bacon, ”har inte sin upprinnelse i argument utan genom experiment.”
De forntida var alltid lysande – i synnerhet de kaldeiska astrologerna och magerna – för deras brinnande kärlek och strävan efter kunskap inom varje gren av vetenskapen. De försökte genomtränga na-
______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 50 ISIS SLÖJA sidan 50
turens alla hemligheter på samma sätt som våra moderna biologer gör och genom den enda metod varigenom detta ämne kan upptäckas, nämligen: genom experimentellt utforskande och logiskt tänkande. Om våra moderna filosofer inte kan begripa det faktum att de trängde djupare in i universums mysterier än vad de själva förstod, så utgör detta inte något giltigt skäl till varför äran i att ha ägt denna kunskap skulle förnekas dem eller den anklagelse om vidskeplighet som placerats hos dem. Ingenting kan rättfärdiga anklagelserna; och varje ny arkeologisk upptäckt går tvärs emot antagandet. Som kemister var de ouppnåeliga och Wendell Phillips uttrycker i sin berömda föreläsning The Lost Arts, att: ” Den mest forntida perioden inom kemin hade uppnått en punkt vilken vi aldrig någonsin kommit nära. ”Hemligheten med det formbara glaset, vilket ”om dess egen vikt bär upp en annan del, efter tjugo timmar reduceras till en fin tråd som du kan böja runt din handled”, skulle vara lika svårt att återupptäcka i våra civiliserade länder som att flyga till månen.
Konsten att tillverka en glasbägare, vilket överfördes till Rom av en landsflykting under Tiberius styre – en bägare ”som han kastade på den marmorbelagda gången och som inte krossades eller gick sönder av fallet” och vilken, då den blev ”något märkt” snabbt återfick sin skepnad igen med hjälp av en hammare, är ett historiskt faktum. Ifall det betvivlas under våra dagar beror det enbart på att de nutida inte kan åstadkomma samma sak. Och ändå, i Samarkand och i några kloster i Tibet kan sådana bägare och glasvaror återfinnas ända fram till denna dag; ja det finns till och med individer som påstår sig kunna utföra samma bedrift genom sin kunskap om den mycket förlöjligade och alltjämt betvivlade alkahesten – det universella lösningsmedlet. Detta medel vilket Paracelsus och van Helmont vidhåller vara ett specifikt fluidum i naturen, ”kapabelt att reducera alla jordiska kroppar, både homogena och blandade, till sitt ens primum, eller den ursprungliga materia vilken de är sammansatta av; eller till en odelad, enhetlig och drickbar vätska, som blandar sig med vatten och alla kroppens vätskor och ändå bevarar sina egna radikala egenskaper; och som om de återigen blandas med sig självt härigenom omvandlas till rent grundvatten”: Vilka omöjligheter hindrar oss från att ge framställningen ett erkännande? Varför skulle det inte kunna existera och varför anses idén vara utopiskt? Beror det återigen på att våra moderna kemister är oförmögna att framställa det? Men visst är det möjligt att förstå, utan någon större föreställningsförmåga att alla kroppar ursprungligen måste ha härrört sig från någon urmateria och att den här materian, enligt våra kunskaper i astronomi, geologi och fysik, måste ha varit en vätska. Varför skulle inte guld – vars uppkomst våra forskare vet så lite om – ursprungligen ha kunnat vara ett primitivt eller grundläggande material av guld, ett trögt fluidum, vilken, som van Helmont säger ”utifrån sin egen natur, eller starka kohesionskraft mellan dess partiklar, fått en fastare form senare?
_______________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 51 ALKAHEST INGEN FIKTION. sidan 51
Det ter sig inte alls orimligt att tro på ett “universellt ens som löser upp alla kroppar till sitt ens genitale.” Van Helmont kallar det ”det högsta och mest lyckosamma av alla salter; vilket uppnått en enastående grad av enkelhet, renhet, subtilitet och som ensamt äger förmågan att förbli oförändrat och obrutet av de ämnen det arbetar med och som löser upp de mest hårda och svårbearbetade kroppar; såsom stenar, ädelstenar, glas, jord, svavel, metaller, etc., till rött salt, med en vikt som motsvarar den upplösta materian; och med samma lätthet som hett vatten smälter snö.”
Det är i den här vätskan, som tillverkarna av formbart glas påstår och tidigare påstod sig ha doppat ned ett vanligt glas under åtskilliga timmar, för att förvärva den formbara egenskapen.
Vi har ett färdigt och påtagligt bevis på sådana möjligheter. En utländsk korrespondent i det Teosofiska Sällskapet, en välkänd medicinsk utövare och en som har studerat de ockulta vetenskaperna under cirka trettio år, har lyckats med att upptäcka vad han kallar ”det sanna guldets olja”, d v s urelementet. Kemister och fysiker har sett och undersökt det och tvingades erkänna att de varken visste hur det hade upptäckts och att de var oförmögna att utföra samma sak. Hans önskemål om att hans namn förblir okänt är ingenting att förundras över; förlöjligande och allmänna fördomar är ibland mera skadliga än vad den gamla inkvisitionen var. Denna ”Adamiska jord” är nästan granne med alkahesten och är en av alkemisternas viktigaste hemligheter. Ingen kabbalist kommer att avslöja den inför världen, för, som han uttrycker det med den välkända jargongen: ”det skulle tydliggöra alkemisternas örnar och hur örnens vingar klipps”, en hemlighet som det tog Thomas Vaughan (Eugenius Philalethes) tjugo år att lära sig.
Alltmedan de fysiska vetenskapernas gryning övergick i ett bländande dagsljus, blev de andliga vetenskaperna djupare och djupare absorberade in i natten och förnekades i sin tur. Så nu betraktas dessa, de största av mästare i psykologi, såsom ”okunniga och vidskepliga föregångare”; såsom kvacksalvare och bedragare, därför att det moderna lärandets sol sannerligen strålar så bländande idag, att det utvecklats ett axiom som lyder att filosoferna och vetenskapsmännen från de forna tiderna inte visste någonting och levde under ett mörker av vidskepelse. Men deras belackare glömmer att dagens sol kommer att uppfattas som mörk vid en jämförelse med morgondagens lysande himlakropp, om detta sker på goda grunder eller inte; och eftersom vårt århundrades människor anser de forntida vara okunniga, så kommer kanske deras avkomlingar betrakta dem som icke-vetande. Världen rör sig i cykler. Kommande släkten kommer bara att vara en pånyttfödd generation av för länge sedan existerande släkten; såsom vi, kanske, är speglingarna av dessa som levde för århundraden sedan. Den tid kommer då de som nu offentligen för-
________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 52 ISIS SLÖJA. sidan 52
talar hermetisterna, men som i hemlighet begrundar deras dammbetäckta volymer; som plagierar deras idéer, införlivar och ger ut dem som sina egna – kommer att få sona. “Vilken man”, uppriktigt sagt, protesterar Pfaff – har någonsin befattat sig med naturen med en mera vittomfattande inställning än vad Paracelsus gjort? Han var den oförskräckte skaparen av kemiska läkemedel; grundaren av orädda sällskap; segerrik i strider, tillhörande dessa själar som mitt ibland oss skapat ett nytt tänkesätt kring tingens naturliga existens. Det han avslöjade genom sina skrifter beträffande de vises sten, om dvärgar och gruvors andeväsen; om symboler, om homunculus och livselixiret och som av många nyttjas till att förminska hans anseende, kan inte släcka ut vårt tacksamma minne av hans huvudsakliga arbeten, inte heller vår beundran för hans fria, orädda bemödanden och hans ädla intellektuella liv.”*
Mer än en patolog, kemist, homeopat och magnetisör har släckt sin törst efter kunskap i Paracelsus böcker. Frederick Hufeland hämtade sina teoretiska lärosatser om infektion från denna medeltida ”kvackare”, en benämning Sprengel finner nöje i att ge en som var oändligt mer högtstående än han själv. Hemman, som vinnlägger sig om att rättfärdiga denne stora filosof och som på ett nobelt sätt försöker rätta till hans förtalade minne, talar om honom som ”sin tids största kemist”† Likaså gör professor Molitor, ‡ och den framstående tyska psykologen doktor Ennemoser. § Enligt deras granskningar av denna hermetists arbeten, är Paracelsus ”sin tidsålders mest underbara begåvning”, ett ”nobelt geni”. Men våra moderna ljushuvuden tar för givet att de vet bättre och rosenkreutzarnas idéer rörande elementarandarna, trollen och älvorna, har sjunkit ned till ”magins limbo” och till den tidiga barndomens sagoberättelser.‖
Vi är ganska så villiga att inför skeptikerna medge, att hälften och till och med mer av det som förefaller vara fenomen, bara är mer eller mindre begåvat bluffmakeri. Nyligen utförda visningar, i synnerhet från ”materialiserande” medier, visar bara alltför väl detta faktum. Utan tvekan ligger flera på lur och detta kommer att
___________________________________________
* Pfaff's Astrology. Berl.
† Medico-Surgical Essays.
‡ The Philosophy of Hist.
§ On Theoph. Paracelsus. – Magic.
‖ Kemshead uttrycker i sin ”Inorganic Chemistry” att ”grundämnet väte [hydrogen] först blev omnämnt under femtonhundratalet av Paracelsus, men att ytterst lite var känt om det.” (sid. 66.) Och varför inte vara rättvis och genast erkänna att Paracelsus var åter-upptäckaren av väte liksom han var åter-upptäckaren av de dolda egenskaperna hos magneten och animal magnetism? Det är lätt att påvisa genom de stränga tystnadslöften som avlagts och troget iakttogs av varje rosenkreuzare (och i synnerhet av alkemisterna) att han höll sin kunskap hemlig. Det kanske inte skulle medföra en alltför svår uppgift att påvisa, för vilken kemist som helst, väl bevandrad inom Paracelsus arbeten, att syre [oxygen], den upptäckt som tillskrivits Priestley, var bekant för rosenkreutzarnas alkemister vilket även väte var.
__________________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 52 SPIRITUALISM I RIKTNING MOT KYRKORUMMET. sidan 53
fortsätta fram tills att testandet blivit så fullkomnat och spiritualisterna så förnuftiga att de inte längre erbjuder möjligheter åt medierna eller ammunition åt motståndarna.
Vad skulle känsliga spiritualister tycka om karaktären på de ängla-guider, som kanske under åratal ha lagt beslag på ett stackars mediums tid, hälsa och tillgångar, plötsligt överger henne när hon som bäst behövde deras hjälp? Inga, förutom varelser i avsaknad av själ eller samvete skulle göra sig skyldiga till en sådan orättfärdighet. Villkorade premisser? – Rena spetsfundigheterna. Vad för slags andeväsen kan de vara som vid behov inte skulle uppbringa en armé av ande-vänner (om det nu existerar sådana) i syfte att rädda det oskyldiga mediet från den fallgrop som grävts fram vid hennes fötter? Sådana ting hände under de forna tiderna, de kan inträffa även nu. Det förekom uppenbarelser före den moderna spiritualismen och likadana fenomen som våra, under varje föregående tidsålder. Om nutida manifestationer är verkliga och förnimbara realiteter, så måste även de så kallade ”miraklerna” och de sedan gammalt, taumaturgiska gärningarna vara det; eller om de senare är vidskeplig fiktion så måste även de förra vara det, för de vilar inte på något bättre vittnesbörd.
Men, under den här dagligen ökande strömmen av ockulta fenomen, som rusar från en del av jorden till den andra, är dock två tredjedelar av manifestationerna dokumenterat oäkta, hur är det då med dessa som utan tvivel eller klander visat sig vara äkta? Bland dessa kan vi återfinna kommunikationer som förmedlats via icke-professionella lika väl som av professionella medier och som är sublima och gudomligt storartade. Vi får ofta, från oerfarna barn och enkla okunniga personer, ta emot filosofiska läror och rättesnören, poesi och inspirerande tal, musik och målningar, vilka till fullo är värdiga det goda renommé som deras författare åberopat. Deras förutsägelser besannas ofta och deras moraliska avhandlingar är välgörande, även om det senare är ett mera sällsynt inslag. Vilka är dessa andar, vilkas krafter eller intelligenser uppenbarligen befinner sig utanför det egentliga mediet, är de varelser per se? Dessa intelligenser gör sig förtjänta av ett särskilt tilltalsnamn; och de skiljer sig lika mycket från de allmänna påståendena om spöken och troll som svävar runt de psykiska manifestationernas kammare, såsom natt skiljer sig från dag.
Vi måste erkänna att situationen ter sig ganska så allvarlig. Kontrollerandet av medierna genom sådana karaktärslösa och ljugande ”andar” blir mer och mer vanligt förekommande; och de ytterst skadliga effekterna av vad som på ytan verkar vara en djävulsdyrkan ökar konstant. Vissa av de bästa medierna överger den allmänna skådebanan och drar sig undan denna påverkan; och rörelsen förskjuts i kyrkans riktning. Vi tar oss friheten att förutspå att såvida inte spiritualisterna griper sig an ett studium av den forntida filosofin, i syfte att lära sig att göra åtskillnad mellan andarna och skydda sig själva mot den lägre sorten, så kommer inte mer än tjugofem år att ha förflutit förrän de måste ta sin tillflykt till den romersk-katolska nattvarden för att fly undan dessa ”vägledare” och ”kontrollanter” som de strukit medhårs under så lång tid. Tecken på denna katastrof visar
_____________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 54 ISIS SLÖJA. sidan 54
sig själv redan. Under ett konvent som hölls på sistone i Philadelphia, gavs det på fullaste allvar förslag om ett organiserande av en sekt kristna spiritualister! På grund av att de dragit sig undan kyrkan och inte lärt något om fenomenens filosofi, eller sinnelaget hos sina andar, driver de nu omkring på ett osäkert hav, likt ett skepp utan kompass eller roder. De kan inte fly undan dilemmat; de måste välja mellan Porfyrios och påven Nono.
Alltmedan äkta vetenskapsmän, sådana som Wallace, Crookes, Wagner, Butlerof, Varley, Buchanan, Hare, Reichenbach, Thury, Perty, de Morgan, Hoffmann, Goldschmidt, W. Gregory, Flammarion, Sergeant Cox och många andra, fullt och fast tror på det aktuella fenomenet, avvisar flera av de ovannämnda, teorin om avlidna själar. Därför ter det sig enbart logiskt att tro, att om ”Katie King” från London, det enda materialiserade någonting som allmänheten mer eller mindre är tvingade att erkänna av respekt inför vetenskapen – om det inte är själen av en före detta dödlig, så måste det vara den astrala förstelnade skuggan av antingen en av de rosenkreuziska spöken – ”vidskepliga fantasier” – eller av en än så länge oförklarad kraft i naturen. Vore det när allt kommer omkring en ”hälsobringade ande eller ett förbaskat troll” är det av mindre vikt; för om det verkligen skulle bevisas att dess organism inte består av fast materia, då är det och måste vara en ”ande”, en andesyn, en andning. Det är en intelligens som agerar bortom våra organismer och således måste tillhöra något existerande, om än obemärkt, släkte av varelser. Men vad för något är det? Vad består detta någonting av, som tänker och till och med talar, men som ändå inte är mänskligt; som är ogripbart men ändå inte är en diskarnerad ande; som låtsas ha känslor, passion, ånger, rädsla, glädje, men ändå inte känner något? Vad består denna gnällande varelse av som fröjdar sig över att bedra den uppriktige sökaren och som gör narr av heliga mänskliga känslor? För, om det inte är Crookes Katie King som gjort detta, så har andra liknande varelser gjort allt detta. Vem kan då förstå mysteriet? Det kan bara, den sanne psykologen göra. Och varthän skulle han vända sig efter läroböcker, om inte till de åtsidosatta bibliotekshyllorna, där de avvisade hermetisternas och teurgisternas arbeten samlat damm under alla dessa år.
Den aktade engelska platonikern, Henry More, riktar, angående ett påhopp mot de andliga och magiska fenomenens anhängare, följande svar till en skeptiker, benämnd Webster* från den tidsperioden: ”När det kommer till den andra uppfattningen,
___________________________________________
* ”Brev till J. Glanvil, kunglig kaplan och ledamot av the Royal Society”. Glanvil var författare till det berömda arbetet som handlar om uppenbarelser och demonologi, vilket benämndes Sadducismus Triumphatus, or a full and plain evidence concerning witches and apparitions, i två delar, vilka delvis genom den Heliga Skrift och till annan del genom ett urval av en samling nutida berättelser, bevisar den sanna existensen av uppenbarade andar och häxor.” – 1700.
________________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 55 NYA BENÄMNINGAR PÅ EN GAMMAL FÖRETEELSE. sidan 55
vilken merparten av de reformerade teologerna upprätthåller, att det var djävulen som framträdde i Samuels gestalt, syns det vara under all kritik; det händer också ofta att jag tvivlar på, att det bland många av dessa nekromantiska uppenbarelser förekommer löjliga andar och inte av avlidna själar, så är jag ändå säker på uppenbarandet av Samuels själ och lika säker på att det i andra uppenbaranden av nekromanti, kan vara sådana andar som Porfyrios beskriver, ”vilka förändrar sig själva till en mängd olika former och skepnader och medan en del agerar dæmons, agerar en annan del änglar eller gudar och en annan del själarna från de avlidna.” Och jag bekänner att Samuel, i ett fall som detta, skulle kunna personifieras av en sådan ande, för vad än Webster anförde som bevis på motsatsen, var hans argument sannerligen märkvärdigt svaga och uttryckslösa.”
När en metafysiker och filosof av Henry Mores kaliber återger ett vittnesbörd såsom detta, kan vi på goda grunder anta att vår ståndpunkt varit väl underbyggd. Skolade forskare, som när det kommer till andar i största allmänhet och ”avlidna mänskliga själar” i synnerhet, är alla väldigt skeptiska och har under de senaste tjugo åren ansträngt sina hjärnor med att komma på nya namn för en gammal företeelse. Sålunda, i Crookes och sergeant Cox sällskap är det den ”psykiska kraften”. Professor Thury från Geneva kallar det den ”psykodiska” eller ectenic kraft; professor Balfour Stewart, den ”elektrobiologiska kraften”; den ”store mästaren i fysisk experimentell filosofi”, Faraday – uppenbart en novis inom psykologi – benämnde det under högmod vara en ”omedveten muskulär aktivitet” en ”omedveten hjärnaktivitet”, och säg vad det inte var? Sir William Hamilton, en ”förborgad tanke”; dr. Carpenter, den ”ideomotoriska principen”, etc., etc. Så många forskare – så många namn.
För många år sedan, ägnade sig den gamle tyske filosofen Schopenhauer åt detta ämne och denna kraft på en och samma gång; och alltsedan Wallaces omvändelse, har den store antropologen uppenbarligen tillägnat sig hans idéer. Schopenhauers lära består i att universum bara är ett uttryck av en viljeyttring. Varje kraft i naturen är också ett resultat av vilja, representerande en högre eller lägre grad av sin objektiva balans. Dessa är Platons lärosatser, vilka uttryckligen slog fast att allt synligt var skapat eller utvecklat ur den osynliga och eviga viljan och utefter dess matris. Vår himmel – säger han – skapades enligt den eviga prototypen av den ”Ideala Världen” och är innesluten, såsom allting annat i dodekaedern, den geometriska modell som används av Gudomen.* I Platons sällskap, är den Första Varelsen en emanation av det Demiurgiska Förnuftet (Nous), vilket alltsedan oändliga tider innefattar ”idén” av den ”värld som kommer att skapas” inom sig själv och vars idé hon frambringar ur sig själv.† Naturens lagar är den här idéns fastställda relationer till manifestationernas former; ”dessa
___________________________________________
* Plato: Timæus Soerius, 97.
† Se Movers Explanations, 268.
________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 56 ISIS SLÖJA. sidan 56
former”, säger Schopenhauer, ”är tiden, rummet och orsakssambandet. Genom tiden och rummet skiftar idén i sina oräkneliga manifestationer.”
Dessa idéer är långtifrån nya och var inte ens under Platons tid någon ny skapelse. Följande finns att läsa i skriften Chaldean Oracles:* ”Naturens funktioner samverkar med det intellektuella [noe;rw] andliga ljuset hos Fadern. För det är den själen [Fuch] som förgyllde den stora himlen och som förgyller den i överensstämmelse med Fadern.”
”Den okroppsliga världen var redan då fullbordad och hade sitt säte i det Gudomliga Förståndet”, säger Philo, † vilken felaktigt anklagas för att ha hämtat sin filosofi från Platon.
I Mochus Theogony, återfinner vi först etern och sedan luften; de två principer ur vilken Ulom, den intelligenta Guden (det synliga materiella universum) föds. ‡
I de orfiska hymnerna, utvecklas Eros-Phanes ur det Andliga Ägget, vilka de eteriska vindarna, Vindvarelsen ”Guds ande”, genomtränger, vilken sägs röra sig genom etern, ”ruvande över Kaos” – den Gudomliga ”Idén.” I det hinduiska Katakopanisad, , befinner sig redan den Gudmliga Anden, Purusha, framför den ursprungliga materien, ur vars förening den stora Världssjälen springer, ”Mah = Atma, Brahm, Livsanden”; ‖ dessa senare tilltalsnamn är identiska med den Universella Själen, eller Anima Mundi och teurgisternas och kabbalisternas Astralljus.
Pythagoras förde med sig läror från de österländska helgedomarna och Platon, som helt och hållet anammat dennes läror, sammanställde dem – för det oinvigda förnuftet – till ett mera lättförståeligt format, än vad den lärdes mystiska tal inneburit. Sålunda, är Kosmos hos Platon, Sonen, vilken har den Gudomliga Tanken och Materian, som fader och moder. ¶
”Egyptierna”, säger Dunlap,** skiljer mellan en äldre och yngre Horus, den förstnämnde är Osiris bror, den senare, Osiris och Isis son. ”Den förste är Idén om världen, vilken finns kvar i det Demiurgiska Förnuftet, ”född ur mörkret före världens skapelse.” Den andre Horus är den ”Idé” som utgår från Logos, som kläds med materia och antar en faktisk existens. ††
”Världsguden, evig, gränslös, ung och gammal, med en spiralliknande form,”‡‡ uttrycker Chaldean Oracles.
Den här ”spiralformen” är ett gestaltande som har till syfte att uttrycka den vibratoriska rörelsen hos Astralljuset, något det forntida prästerskapet helt och hållet
___________________________________________
* Cory: Chaldean Oracles, 243.
† Philo Judæus: On the Creation, x.
‡ Movers: Phoinizer, 282.
§ K. O. Müller, 236.
‖ Weber: Akad. Vorles, 213, 214, etc.
¶ Plutarch, Isis and Osiris, i., vi.
** Spirit History of Man,” sid. 88.
†† Movers: Phoinizer, 268.
‡‡ Cory: Fragments, 240.
_______________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 57 KRAFT MOT KRAFT. sidan 57
var på det klara med, även om de kan ha haft avvikande uppfattningar om etern, från vad moderna forskare har; för hos etern placerade de den Eviga Idé som genomsyrar Universum, eller Viljan som blir Kraften och som skapar eller organiserar materia.
“Viljan”, säger van Helmont, “kommer först av alla krafter. För genom Skaparens vilja skapades alla ting och sattes i rörelse. . . . . Viljan är alla andliga varelsers egendom och framträder inom dem, desto mera aktivt ju mer de befriar sig från materian.” Och Paracelsus, ”den gudomlige”, såsom han kallades, fortsätter i samma stil: ”Tron måste bekräfta föreställningsförmågan, för tron upprätthåller viljan . . . Beslutsam vilja är början på alla magiska verksamheter. . . . Förmågorna är ostadiga p.g.a. att människan saknar förmåga att helt och fullt föreställa sig och tro på ett resultat, trots att de skulle kunna vara fullständigt säkra”.
Den rakt motsatta kraften till skepticism och icke-tro, kan, om utslungad i ett flöde av motsvarande kraft, ensamt kontrollera den och ibland fullständigt neutralisera den. Varför skulle spiritualisterna undra över att närvaron av vissa kraftfulla skeptiker eller av dessa som känner ett bittert motstånd mot fenomenen och omedvetet utövar sin viljekraft i en motsatt riktning, kan förhindra och ofta helt och hållet avbryta manifestationerna? Om det inte existerar någon medveten kraft på jorden utan bara en som då och då hittar någon annan att störa eller till och med ersätta, varför då förvåna sig över när den omedvetna passiva kraften hos ett medium, plötsligt blir paralyserad av en annan motsatt kraft, som i sina verkningar även den är omedvetet utövad? Professorerna Faraday och Tyndall skröt över att deras närvaro under en seans omedelbart skulle förhindra varje manifestation. Detta faktum borde i sig ha bevisat för de framstående forskarna, att det existerade en viss kraft i fenomenen som var värdig deras uppmärksamhet. I egenskap av forskare var professor Tyndall kanske den mest framstående i kretsen bland de som närvarade under seanserna; genom att vara en observatör på hugget, en som inte låter sig luras så lätt av ett trixande medium, tedde han sig inte mera lysande, om ens klyftigare, än de andra i rummet och om manifestationerna bara skulle ha bestått i bluffmakerier, så uppfinningsrika att de kunnat föra de andra bakom ljuset, så skulle de inte ha upphört, även under hans medverkan. Vilket medium kan någonsin skryta med sådana fenomen som frambringades av Jesus och efter honom av aposteln Paulus? Ändå stötte Jesus på omständigheter där den omedvetna motståndskraften till och med överväldigade hans så väl riktade viljeström. ”Och för deras otros skull gjorde han där icke mången kraftgärning”. [Matteus 13:58]
_____________________________________________________
länk till Huvudindex
Isis Unveiled volym 1
____________________________________________________| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida |
Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23