5 AA
Den Avslöjade Isis
Online
Kapitel 1
Första avsnittet, sidorna 1- 20
ISIS SLÖJA
© 2013 Online Teosofiska Kompaniet Malmö
5 AA
Den Avslöjade Isis
Online
Kapitel 1
Första avsnittet, sidorna 1- 20
ISIS SLÖJA
© 2013 Online Teosofiska Kompaniet Malmö
Första Volymen.
”OFELBARHETEN” I MODERN VETENSKAP.
______________________________________________
KAPITEL I.
GAMLA FÖRETEELSER MED NYA NAMN
.
Den Österländska Kabbalan… 1
Urgamla sedvänjor understödda av modern forskning… 3
Mänskliga framsteg kännetecknade av cykliska återkomster... 5
Urgammal kodad vetenskap… 7
Oersättliga värden i de Vediska texterna… 12
Förvanskningar i de översatta heliga Judiska böckerna… 13
Magi alltjämt ansedd som en gudomlig vetenskap… 25
Dess adepters färdigheter och deras moderna belackares hypoteser… 25
Människans längtan efter odödlighet… 37
___________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 1 sidan 1 ISIS SLÖJA
ISIS SLÖJA
KAPITEL 1.
”Ego sum qui sum” – Ett hermetiskt filosofiskt axiom.
”Vi började forskandet där moderna gissningar sluter sina trolösa vingar. Och med oss, fanns de gängse vetenskapliga elementen vilka de vise av idag ringaktar såsom utsvävande chimärer, eller misströstar över de outgrundliga mysterierna .” – BULWER s ”ZANONI.”
DÄR finns någonstans i den här vida världen en gammal bok – så pass gammal att våra moderna antikvarier kanske skulle kunna begrunda dess sidor under oändliga tider, och ändå inte riktigt kunna enas om den sorts textur på vilken den är skriven. Den är den enda nu existerande kopian i original. Det allra äldsta hebreiska dokumentet inom ockult lärande – Siphra Dzeniouta – sammanställdes utifrån den, och detta skedde redan under en tid när den förra betraktades mot bakgrunden av att vara en litterär relik. En av dess bilder föreställer den Gudomliga Essensen emanerande från ADAM* likt en lysande båge som inleder formandet av en cirkel; och sedan, efter att ha nått omkretsens högsta punkt i cirkeln, vänder den outsägliga glansen tillbaka igen, och återvänder till jorden, och medför en högre slags mänsklighet i sin virvelström. Alltmedan den närmre och närmre nalkas vår planet, blir emanationen mer och mer skugglik, ända fram till dess beröring av marken då den är lika svart som natten.
En övertygelse, grundad på sjuttiotusen års erfarenhet,† vilken de påstår har beskyddats under alla betydelsefulla tidsskeden av hermetiska filosofer, har med tiden, genom försyndelser, blivit mera grov och trög än den var vid människans första danande; och att mänskligheten, i begynnelsen,
_______________________________________
* Namnet brukas med samma innebörd som i det grekiska ordet antropos”.
† Traditionerna bland de orientaliska kabbalisterna hävdar att dess vetenskap är äldre än så. Moderna vetenskapsmän kan betvivla och avvisa den övertygelsen. De kan inte bevisa att den är falsk.
___________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 2 ISIS SLÖJA sidan 2
före fallet, då den mänskliga kroppen var halvt eterisk till sin natur; kommunicerade fritt med de nu osynliga universumen. Men alltsedan dess har materian kommit att utgöra en formidabel barriär mellan oss och den andliga världen. Den äldsta esoteriska traditionen lär även ut att många mänskliga raser levde och dog ut före den mystiska Adam, där var och en i sin tur gav plats åt en annan. Var dessa föregående typer mer perfekta? Tillhörde någon av dem den bevingade människoras som Platon nämner i Phædrus? Att lösa det här problemet tillkommer vetenskapens specifika verksamhetsfält. Frankrikes grottor och dess lämningar från stenåldern erbjuder en lämplig inledande tidpunkt.
Alltmedan cykeln fortskred, öppnades människornas ögon mer och mer, ända fram tills att hon fick kunskap om ”gott och ont” och även om själva Elohim. När cykeln nått sin högsta punkt började den gå nedåt. När bågen nådde fram till en viss punkt som bringade den parallellt med det jordiska planets fixerade nivå, beklädde naturen människan med ”kläder av skinn” och Herren Gud ”betäckte dem.”
Just samma tro på preexisterandet av en långt mer andlig ras än den vi nu tillhör kan spåras tillbaka till de äldsta traditionerna hos nära noga varje folkslag. I det forntida Quiche manuskriptet, Popul Vuh*, utgiven av Brasseur de Bourbourg, omnämns de första människorna vara en ras som kunde tänka och tala, vars synfält var obegränsat, och som visste allt meddetsamma. Enligt Philo Judæu är luften fylld av en osynlig härskara andar, av vilka somliga är odödliga och frigjorda från ondska, och av andra som är fördärvliga och dödliga. ”Från EL:s söner är vi utgångna, och EL: s söner må vi bli igen.” Och det otvetydiga uttalandet av den anonyma gnostikern som skrev Johannesevangeliet, att ”de som tog emot Honom, rättare sagt, de som praktiskt följde Jesu esoteriska lära, skulle ”bli Guds söner,” visar på samma tro. (i., 12.) ”Veten I icke, att I äro gudar?” deklarerade Mästaren. Platon beskriver i beundrande ordalag i Phædrus, om det tillstånd i vilket människan en gång befann sig i, och vad hon en gång till ska bli: före, och efter ”förlusten av sina vingar”; när ”hon levde bland gudarna, och var själv en gud i en värld av luft.” Alltifrån de mest avlägsna tidsepoker lärde den religiösa filosofin ut att hela universum var fylld av allehanda gudomliga och andliga raser. Utifrån en av dessa utvecklades, under tidens gång, ADAM, den ursprungliga människan.
Kalmuckerna och vissa sibiriska stammar redogör även de i sina legender för tidigare skapelser än vår nuvarande ras. Dessa varelser, säger de, ägde nästan gränslös kunskap, och hotade i sin djärvhet med uppror mot den Stora Styrande Anden. För att bestraffa deras övermod och göra dem ödmjuka, stängde han in dem i kroppar, och
_______________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 3 HERMES BÖCKER sidan 3
tillslöt så deras sinnen. De kan bara undkomma detta genom lång botgörelse, rening av självet, och utveckling. De tror att deras Shamaner, från tid till annan får de gudomliga krafter som ursprungligen ägdes av alla mänskliga varelser.
Astorbiblioteket i New York har nyligen berikats med en faksimil av en avhandling i egyptisk medicin, skriven under det femtonde århundradet f. Kr. (eller, mer exakt, 1552 f. Kr.), vilket enligt den allmänt erkända tideräkningen, är den tidpunkt då Mose bara var tjuguett år gammal. Originalet är skrivet på den inre barken av Cyperus Papyrus, och har förkunnats vara inte bara äkta, utan även den mest fulländande som någonsin skådats, enligt professor Schenk av Leipsig. Det innehåller ett enkelt ark bestående av gulbrun papyrus av högsta kvalité, tre tiondels meter bred, mer än tjugo meter lång, och formar en rulle delad på etthundratio sidor, alla noggrant numrerade. Det förvärvades i Egypten, 1872-1873. av arkeologen Ebers, från ”en välbärgad arab från Luxor.” The New York Tribune, som uttalar sig kring omständigheterna skriver: Papyrusen ”bär inre bevis på att vara en av de sex Hermetic Books on Medicin, namngiven av Clement av Alexandria.”
Redaktören skriver vidare: ”Vid tiden kring Iamblichus, 363 e.Kr., förevisade Egyptens präster fyrtiotvå böcker vilka de tillägnade Hermes (Thuti). Utav dessa innehöll, enligt den författaren, trettiosex stycken, historia om all mänsklig kunskap; de sista sex behandlade anatomi, patologi, åkommor i ögat, operationsinstrument, och mediciner.* Ebers-papyrusen är tveklöst ett av dessa forntida hermetiska arbeten.”
Om en sådan klar ljusstråle har riktats mot den forntida egyptiska vetenskapen, genom det tillfälliga (?) mötet mellan en tysk arkeolog och en ”välbärgad arab” från Luxor, hur kan vi då veta vad för slags solsken som möjligen strömmar in över de mörkaste historiska gravvalven av ett likaledes tillfälligt möte mellan någon annan lyckosam egyptier och en annan företagsam student av forntiden!
Den moderna vetenskapens landvinningar går inte på kollisionskurs med de äldsta traditionerna vilka gör gällande en otrolig uråldrighet hos vårt släkte. På senare år har geologin, vilken förut enbart hade gått med på att mänskligheten kunde spåras tillbaka så långt som till den tertiära perioden, funnit obestridliga bevis för att människans existens tillskrivs före den senaste istiden av Europa – för mer än 250 000 år sedan! En svår nöt att knäcka för patristisk teologi; men ett accepterat faktum hos de antika filosoferna.
_______________________________________
* Clement av Alexandria intygar att de egyptiska prästerna under hans tid ägde fyrtio-två kanoniska böcker.
_____________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 4 ISIS SLÖJA sidan 4
Dessutom, har fossila redskap tillsammans med mänskliga kvarlevor grävts fram, vilket visar att människan jagade under gångna tider och kände till hur man gjorde upp eld. Men nästa steg har ännu inte tagits i sökandet av vårt släktes ursprung; vetenskapen tvärstannar, och inväntar framtida bevis. Oturligt nog äger inte antropologin och psykologin en Cuvier, geologerna eller arkeologerna är inte heller kapabla, att utifrån de fragmentariska bitar man hitintills funnit, konstruera den trefaldiga människans fulländade skelett – det fysiska, intellektuella, och andliga. Då människans fossila redskap visar sig bli allt grövre och otympligare medan geologin tränger djupare ned i jordens inre, verkar detta för forskningens vidkommande utgöra bevis på, att ju närmare vi kommer människans ursprung, desto mera vild och brutal måste hon varit. Märklig logik! Bevisar upptäckten av lämningarna i Devons grotta att det inte fanns några samtida släkten som var högt utvecklade? När jordens nuvarande befolkning försvunnit och någon arkeolog från det ”kommande släktets” avlägsna framtid gräver fram hushållsredskapen från en av våra indiska eller andamanska öars stammar, kommer han då kunna dra den verifierade slutsatsen att mänskligheten under det artonde århundradet ”precis var kommen ur stenåldern”?
Det har på sistone varit på modet att tala om ”de ohållbara förhållandena under svunna tider.” Som om det vore möjligt att dölja de intellektuella kunskapskällorna utifrån hur många moderna filosofers goda namn mejslats ut – bakom ett epigram! Precis som Tyndall alltid står redo att nedvärdera forntida filosofer – och skyltar med dem vilka är mer än en celeber vetenskapsman, vars idéer tillerkänts ära och ryktbarhet – så verkar geologerna mer och mer utgå från att alla de arkaiska raserna befann sig i ett tillstånd av grov barbarism samtidigt. Men alla goda källor håller inte med om detta. Somliga bland de mest ansedda vidhåller det exakt motsatta. Max Müller till exempel säger: ”Många ting är fortfarande obegripliga för oss, och det hieroglyfiska ålderdomliga språket speglar bara hälften av förnuftets omedvetna intentioner. Likväl framträder mer och mer bilden av människan, oavsett bland vilka nejder vi möter henne, som nobel och ren från allra första början; även hennes misstag lär vi oss förstå, även hennes drömmar lär vi oss tolka. När vi följer i spåren av de mest avlägsna mänskliga fotstegen, även från historiens understa skikt, ser vi den gudomliga gåvan av ett klokt och enkelt intellekt från allra första början, och föreställningen om en mänsklighet som sakta rest sig ur djupet av djurisk brutalitet, kan aldrig vidmakthållas igen.”*
_______________________________________
* ”Fragment från en tysk workshop,” vol. ii., sid. 7. ”Comparative Mythology.”
____________________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 5 FYSISKA VETENSKAPENS GRÄNSER. sidan 5
Eftersom det påstås vara ofilosofiskt att göra efterforskningar om skapelsens första orsaker, är forskarna nu sysselsatta med att besinna sina fysiska intryck. När dess gräns en gång är nådd, måste efterforskningarna upphöra, och arbetet börjas om på nytt. Med all tillbörlig respekt för våra samtida lärda, liknar de ekorren i sitt roterande hjul, för de är dömda att vrida och vända på sitt ”problem” om och om igen. Vetenskapen är en mäktig kraft och det tillkommer inte oss pygméer att betvivla den. Utan ”vetenskapsmännen” vilka själva är lika lite vetenskapen förkroppsligad som planetens invånare är planeten själv. Vi äger varken rätten att kräva, eller kraften att tvinga våra ”moderna dagars filosofer” att utan ett bestridande, acceptera en geografisk redogörelse för månens mörka baksida. Men, om en invånare från månen under en naturkatastrof skulle slungas ut därifrån mot vår atmosfär, och anlända välbehållen vid doktor Carpenters dörr, skulle han bli åtalad som avfälling inom sin professionella tjänstgöring om han misslyckades med att förklara det fysiska problemet.
Att en vetenskapsman missar tillfället att undersöka ett nytt fenomen, oavsett om det kommer till honom i skepnaden av en varelse från månen, eller ett spöke från Eddy homestead, är lika klandervärt.
Vare sig vi rott i land med hjälp av Aristoteles eller Platons metod, behöver vi inte avbryta utforskandet; utan faktum är att forntida androloger påstås ha haft en grundlig förståelse för båda de inre och yttre naturerna hos människan. Oavsett geologernas ytliga hypoteser, får vi nästan dagligen bekräftande bevis på dessa filosofers utsagor.
De delade upp den mänskliga existensen i oändliga perioder på den här planeten i cykler, under vilka mänskligheten gradvis uppnådde en punkt av högsta civilisation och bit för bit återföll till ynklig barbarism. Till vilka höjder släktet åtskilliga gånger nått upp till, kan dunkelt anas genom de underbara gamla monument, vilka fortfarande är synliga, och genom skildringar återgivna av Herodotus av ytterligare underverk, varav inga spår nu återstår. Även under hans dagar var de gigantiska konstruktionerna av många pyramider och världsberömda tempel bara en mängd ruiner. Krossade av tidens obevekliga hand, beskrivs de av historiens Fader som ”de ärevördiga vittnen av den för längesedan gångna glansen av försvunna urfäder.” Han ”skyggar inför att tala om gudomliga ting”, och ger bara en till eftervärlden imperfekt beskrivning grundad på hörsägen om några förunderliga underjordiska kammare vid Labyrinten, vilka låg – och ännu ligger – fördolda, de Initierade Konungarnas heliga lämningar.
Dessutom, kan vi döma de imponerande civilisationer uppnådda under några
_____________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 6 ISIS SLÖJA sidan 6
av forntidens perioder genom de historiska skildringarna av den Ptolemeiska eran, dock ansågs den epokens konstarter och vetenskaper vara degenererade, och hemligheten med ett antal av de förra hade redan gått förlorade. Vid foten av pyramiderna, under Mariette-Beys senaste utgrävningar, har statyer av trä och andra lämningar grävts fram, vilket visar att egyptierna långt innan de första dynastiernas period, hade nått upp till en förfining och perfektion, vilket tros väcka en förvåning även hos de mest passionerade beundrare av grekisk konst. Bayard Taylor beskriver dessa statyer under en av sina föreläsningar, och berättar för oss att huvudenas skönhet, ornamenterade med ögon av dyrbara stenar och ögonlock av koppar, är oöverträffliga. Långt under sandens skikt där den samlade återstoden av Lepsius, Abbotts och Brittiska Muséets samlingar finns begravda, återfanns de reella bevisen på den hermetiska läran om cykler, vilket redan har förklarats.
Den entusiastiska hellenisten, doktor Schliemann, har nyligen, under sina utgrävningar i Troyas, funnit överväldigande bevis på samma gradvisa förändring från barbarism till civilisation, och från civilisation till barbarism igen. Varför ska vi då känna oss så motvilliga i erkännandet av möjligheten att, om de från tiden före syndafloden var så mycket mer bevandrade än oss själva inom vissa vetenskaper som när det kommer till att ha varit fullständigt insatta inom viktiga konstarter, vilka vi nu benämner förlorade, skulle de lika väl ha kunnat överträffa oss i psykologisk kunskap? En sådan hypotes måste betraktas som lika förnuftig som någon annan, ända tills något motsägande bevis upptäcks och omintetgör den.
Varje sann vetenskapsman tillstår att mänsklig kunskapsnivå i många stycken ännu befinner sig i sin linda. Kan det vara så att vår cykel startade under tidsåldrar relativt nyligen? Dessa cykler, omfattar inte hela mänskligheten vid ett och samma tillfälle, enligt den kaldeiska filosofin. Professor Draper bekräftar delvis den här åsikten genom att säga att de perioder under vilka geologin ”funnit det bekvämt att dela in den civiliserande människans utveckling inte innehåller abrupta epoker vilket även gäller för hela den mänskliga rasen”; och ger som ett exempel ”Amerikas kringvandrande indianer”, som ”till alldeles nyligen är komna ur stenåldern.” Sålunda har mer än en forskare sig själva ovetandes bekräftat de forntidas vittnesbörd.
Vilken kabbalist som helst, väl bevandrad i tal och geometri inom det pythagoreiska systemet, kan visa att Platons metafysiska uppfattningar baserades på de allra striktaste matematiska principer. ”Sann matematik”, enligt Magicon, ”är någonting vilket alla högre vetenskaper är förbundna med; allmän matematik är blott och bart ett bedrägligt bländverk, vars högst lovsjungna ofelbarhet endast uppkommer ur detta – att
______________________________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 7 DE PYTHAGOREISKA TALEN. sidan 7
dess fundament utgörs av material, villkor och hänvisningar.” De vetenskapsmän som tror sig ha antagit den Aristoteliska metoden enbart därför att de fogar sig när de inte överger påvisade detaljer till förmån för de allmängiltiga principerna, hyllar metoden i induktiv filosofi och avvisar Platons, vilken de betraktar som ickemateriell. Professor Draper beklagar sig över sådana spekulativa mystiker som Ammonius Saccas och Plotinus borde ha intagit platsen ”på museet bland de bistra geometrikerna.”* Han glömmer att geometri, som är den enda vetenskap som övergår från det universella till det partikulära, exakt var den metod som Platon använde sig av i sin filosofi. Så länge som den exakta vetenskapen begränsar sina observationer till fysiska förhållanden och fortsätter på samma vis som Aristoteles, kan den inte misslyckas. Men oberoende av om den materiella världen ter sig som gränslös för oss, är den fortfarande ändlig; och sålunda kommer materialismen runda den här förvanskade cirkeln för alltid, oförmögen att stiga högre än omkretsen tillåter. Den kosmologiska teorin om tal som Pythagoras lärde från de egyptiska hierofanterna, är ensamt kapabel att förena de två enheterna, materia och ande, samt att var och en förmår bevisa den andre matematiskt.
Universums heliga tal, i sin esoteriska kombination, löser det stora problemet och förklarar teorin om utstrålning och cyklernas emanationer. De lägre systemen måste innan de utvecklas mot de högre, emanera ut från de högre andliga, och återigen absorberas in i oändligheten när de nått fram till vändpunkten.
Fysiologi, liksom allt annat i den här världen av ständig evolution, är underställd det cykliska kretsloppet. Då den nu knappt verkar ha stigit fram ur skuggorna av cirkelns lägre del, så kommer det en dag möjligen bevisas att den befann sig på den högsta punkten av omkretsen långt mycket tidigare än under Pythagoras dagar.
Mochus, sidonier, fysiolog och lärare i anatomisk vetenskap, levde och verkade långt före den Vise från Samos; och den senare mottog de heliga instruktionerna från hans lärjungar och ättlingar. Pythagoras, den rena filosofen, väl förtrogen med de mer djupgående fenomenen i naturen, den noble arvtagaren till den uråldrig lära, vars stora målsättning var att befria själen från förnuftets bojor och tvinga den att inse dess krafter, måste för evigt leva i mänsklighetens minne.
Den ogenomträngliga slöjan av arkan hemlighetsfullhet kastades över de vetenskaper som lärdes ut i helgedomarna. Detta är orsaken till det moderna förringandet av forntida filosofer. Även Platon och Philo Judæus har anklagats för inkonsekvens av många kommentatorer, emedan det
_______________________________________
* ”Conflict between Religion and Science,” kapitel. i.
_____________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 8 ISIS SLÖJA sidan 8
däremot är alldeles uppenbart för läsaren av Timæus, att det syfte som bär upp den metafysiska och så motsägelsefulla labyrinten, är förbryllande. Men har någon av klassikernas uttolkare någonsin läst Platon på ett förståeligt sätt? Tack vare de granskningar som återfinns hos författare som Stalbaum, Schleirmacher, Ficinus (latinska översättningar), Heindorf, Sydenham, Buttmann, Taylor och Burges, för att inte tala om mindre kända fackmän, är detta en berättigad fråga. De grekiska filosofernas förtäckta hänsyftningar beträffande esoteriska ting, har uppenbarligen till stor del förbryllat dessa kommentatorer. De föreslår inte bara under kyligt lugn att ett annat språk uppenbarligen åsyftades beträffande vissa svåra passager, utan de utför djärvt förändringarna själva! Den orfiska raden:
”Genom sången, avslutas den sjätte rasens ordning” –
vilken endast kan tolkas som en hänsyftning till den sjätte rasen som utvecklades under den fortlöpande evolutionen i sfärerna,* Burges skriver:”… togs uppenbarligen från en kosmogoni där människan föreställdes som att ha blivit skapad allra sist .” † – Borde inte någon som åtar sig att redigera en annans arbeten åtminstone förstå vad hans författare menar?
Visserligen verkar den allmänna uppfattningen vara, även bland de minst fördomsfulla kritikerna, att de forntida filosoferna saknade den grundlighet och genomgripande kunskap gällande de exakta vetenskaperna, av vilka vårt århundrade skryter så mycket om. Det ifrågasätts till och med om de förstod den grundläggande vetenskapliga principen: ex nihilo nihil fit. Oberoende om de överhuvudtaget betvivlade materiens oförstörbarhet, – uttrycker dessa kommentatorer – att det inte orsakades som en konsekvens av en strikt etablerad formel utan bara genom ett intuitivt resonerande och genom en analog jämförelse.
Vi håller oss till den motsatta uppfattningen. Dessa filosofers spekulationer om materien stod öppen för allmänt ifrågasättande: men deras lärande beträffande andliga ting var ytterst esoteriskt. Edsvurna åt ett hemlighållande och en gudfruktig tystnad beträffande svårfattliga ämnen som omfattade förhållandena mellan ande och materia, tävlade de med varandra i uppfinningsrika metoder gällande att dölja sina verkliga uppfattningar.
Läran om Metempsykosis har i rikliga mått blivit förlöjligad av forskare och avvisad av teologerna, men om den hade förståtts på ett riktigt sätt gällande dess tillämpning i förhållande till materiens oförstörbarhet och själens odödlighet, skulle den dock ha mottagits i egenskap av att vara ett upphöjt begrepp. Bör vi inte först betrakta ämnet ur de forntidas synvinkel
_______________________________________
* På ett annat ställe, förklarar vi utifrån den hermetiska filosofin med minutiös noggrannhet sfärernas utveckling och dess många raser.
† J. Burges: ”The Works of Plato”, sid. 207, fotnoten.
________________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 9 DET HELIOCENTRISKA HINDUISKA SYSTEMET. sidan 9
innan vi ger oss på att nedvärdera dess lärare? Lösningen på det stora problemet om evigheten sammanhänger varken med religiös vidskepelse eller krass materialism. Harmonin och den matematiskt gemensamma formen i den tvåfaldiga evolutionen – den andliga och fysiska – belyses enbart i de universella talen hos Pythagoras, som helt och hållet byggde upp sitt system på de hinduiska Vedaböckerna, den så kallade ”metriska framställningen.” Det är bara fram till helt nyligen som en av de mest ivriga och lärda i sanskrit, Martin Haug, åtog sig att översätta Aitareya Brahmana ur Rig-Veda; Den hade ända fram till dess varit helt och hållet okänd; dessa förklaringar ger utan tvivel uttryck åt det identiska mellan de Pythagoreiska och Brahmanska systemen. I båda, härleds den esoteriska innebörden från tal: i den förra, varje tals mystiska förhållande med allt som är begripligt för det mänskliga sinnet; i den senare, från antalet stavelser, vilket varje vers i Mantrorna består av. Platon, Pythagoras ivrige lärjunge, var så klar över detta att han vidmakthöll att Dodekaedern var den geometriska figur som Demiurgerna använde sig av när de konstruerade universum. Vissa av dessa siffror hade en särskilt högtidlig betydelse. Till exempel fyra, av vilken Dodekaedern är trigon, hölls som helig av pythagoreerna. Det är den perfekta kvadraten, och ingen av de sammanbindande linjerna övergår de andra i längd, vid något enda tillfälle. Den är sinnebilden av moralisk rättvisa och gudomlig geometrisk rättfärdighet uppenbarad. Den fysiska och andliga naturens alla krafter och stora symfonier finns inskrivna inom den perfekta kvadraten; och hans outsägliga namn, vars namn annars skulle förbli onämnt, ersattes, med det heliga talet 4 – Tetraktys, den med de forntida mystikerna, mest bindande och allvarliga eden.
Om den pythagoreiska metempsykosen helt och fullt skulle förtydligas och jämföras med den moderna evolutionsteorin, skulle den visa sig tillhandhålla varje ”felande länk” i den senares kedja. Men vem bland våra forskare skulle gå med på att förlora dyrbar tid på de forntidas nycker. Trots bevis på motsatsen, förnekar de inte bara att nationerna under de arkaiska perioderna hade någon uttrycklig kunskap om det heliocentriska systemet utan till och med att de forntida filosoferna hade det. ”Bede den vördnadsvärde”, Augustinerna och Lacantius efterföljare, verkar i sin dogmatiska okunnighet ha undertryckt all tro på de mer forntida teologerna från de förkristna århundradena. Men nu har i viss mån filologin och en närmare kännedom om litteraturen på sanskrit, gjort det möjligt att försvara dem från de där oförtjänta beskyllningarna. I Vedaböckernas skrifter, till exempel, återfinner vi uttryckliga bevis från så långt tillbaka som 2000 f.Kr. på att de heliga hinduerna och de lärda, måste ha känt till vår jords roterande och det heliocentriska systemet. Sålunda, kände Pythagoras och Platon väl till denna astronomiska sanning; för Pythagoras erhöll sin kunskap
______________________________________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 10 ISIS SLÖJA sidan 10
i Indien, eller från människor som varit där, och Platon återupprepade troget hans läror. Vi kommer här att återge två avsnitt från Aitareya Brahmana:
I ”Orm-Mantrat,”* deklarerar Brahmana följande: att detta Mantra är vad som togs emot av Ormarnas Drottning, Sarpa-râjni; därför att jorden (iyam) är Ormarnas Drottning, samt att hon är moder och drottning för allt som rör sig (sarpat). I begynnelsen var hon (jorden) blott ett huvud (runt), utan hår (skallig), det vill säga, utan växtlighet. Sedan mottog hon detta Mantra vilket för den som känner till det, ger kraften att anta vilken form vederbörande än skulle kunna önska sig. Hon ”uttalade Mantrat”, det vill säga, offrade till gudarna; och fick till följd av detta genast ett brokigt utseende; hon blev mångfärgad, och i stånd att frambringa vilken form hon än önskade, kunde byta en form mot en annan. Detta Mantra inleds med orden: ”Ayam gaûh pris'nir akramit” (x., 189).
Beskrivningen av jorden i skepnad av ett runt och skalligt huvud, vilket var mjukt först, och blev hårt enbart genom att luftens herre, guden Vayu, andades på det, kastar med eftertryck fram föreställningen att författarna till de heliga vediska böckerna kände till att jorden var rund eller sfärisk; vidare, att den först hade bestått av en geléartad massa, vilken gradvis kyldes ned under inflytande av luften och tiden. Så långt om deras kunskap om vår globs sfäriska förhållanden; och nu kommer vi att presentera det vittnesmål varifrån vi hämtar vår övertygelse; att hinduerna helt och fullt kände till det heliocentriska systemet, åtminstone 2000 år f. Kr.
I samma avhandling undervisas Hotar, om hur Shastras ska upprepas, och hur soluppgångens och solnedgångens fenomen ska förklaras. Den säger: ”Agnishtoma är den (gud) som glöder. Solen varken stiger upp eller går ned. När folk tror att solen går ned, är det inte så; de misstar sig. Efter att ha nått fram till dagens slut, frambringar den två motsatta effekter, den åstadkommer natt för det den lämnar bakom sig och dag för det som finns på andra sidan. När de (människorna) tror att den går upp på morgonen, gör solen följande: efter att ha nått fram till nattens slut, frambringar den av sig själv två motsatta effekter, den åstadkommer dag för området framför sig, och natt för sidan den lämnar bakom sig. Faktum är att solen aldrig går ned; inte heller går den upp för den som har sådan kunskap…”†
Den här meningen är så avgörande, att till och med Rig-Veda översättaren doktor Haug, kände sig tvingad att yttra sig om den. Han skriver att detta avsnitt inbegriper ”förnekandet av förekomsten av soluppgång och solnedgång”, och att författaren förutsätter att solen ”alltid förblir vid sin höga position.” ‡
_______________________________________
* Från Sanskrittexten Aitareya Brahmanam. Rig-Veda, v., kap. ii., vers 23.
† Aitareya Brahmanam, bok iii., k. v., 44.
‡ Ait. Brahm., vol. ii., sid. 242.
_______________________________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 11 FORNTIDA ASTRONOMISKA UTRÄKNINGAR. sidan 11
I en av de allra tidigaste Nivids från den mest avlägsna forntiden, förklarar en helig hindu, Rishi Kutsa, allegorin om de första lagarna som gavs åt de himmelska kropparna. För att göra ”det hon inte borde göra”, blir Anahit (Anaitis eller Nana, den persiska Venus), som representerar jorden i legenden, dömd att rotera runt solen. Sattras, eller de sessioner som hängde samman med ett offrande* bevisar otvivelaktigt att hinduerna så tidigt som under sjutton- eller nittonhundratalet f.Kr., hade uppnått avsevärda framsteg inom den astronomiska vetenskapen. Sattras varade under ett år, och var ”ingenting annat än en imitation av solens årliga bana. De skiljdes åt, skriver Haug, i två separata delar, var och en bestående av sex månader med trettio dagar i vardera; i mitten av båda fanns Vishuvan (ekvatorn eller mitten av dagen), som delar hela Sattras i två halvor, etc.”† Denna lärde, även då han tillskriver utarbetandet av Brahmanas volym till perioden mellan 1400-1200 f. Kr., är av den uppfattningen att de äldsta av hymnerna kan förläggas till den blotta begynnelsen av den vediska litteraturen, mellan åren 2400-2000f. Kr. Han finner ingen orsak till att betrakta Vedaböckerna som mindre forntida än kinesernas heliga böcker. Eftersom Shu-King eller Book of History, och de offermässiga sångerna i Shi-King, eller Book of Odes, bevisligen kan dateras så tidigt som till 2200 f. Kr., kan våra filologer möjligen inom kort tvingas erkänna, att när det kommer till deras astronomiska kunskaper, var deras läromästare de antediluvianska hinduerna.
I alla händelser, finns det fakta som bevisar att vissa astronomiska uträkningar var lika korrekt överensstämmande med kaldéernas, under Julius Cæsars dagar, som de är nu. När tideräkningen reformerades av Vilhelm Erövraren, stämde kalenderåret så lite överens med årstiderna, att sommaren hade smält ihop med höstmånaderna, och höstmånaderna med den fulltaliga vintern. Det var Sosigenes, den kaldeiska astronomen, som återställde ordningen i det förvirrade tillståndet, genom att ställa tillbaka den 25:e mars med nittio dagar, och gjorde det således så att det överensstämde med vårdagjämningen; och det var Sosigenes, återigen, som fastställde längden på månaderna såsom de ännu kvarstår idag.
I Amerika, upptäckte den montezumanska armén att aztekernas kalender tilldelats ett jämnt antal dagar och veckor varje månad. Den utomordentliga exaktheten i deras astronomiska beräkningar var så stor, att inga misstag har upptäckts i deras räkenskaper under senare kontroller; medan européerna, som anlände till Mexico 1519, enligt den julianska kalendern, var nästan elva dagar före den exakta tiden.
Det är för de ovärderliga och omsorgsfulla översättningarna av de vediska böckerna och hans personliga efterforskningar som vi är skyldiga doktor Haug ett tack i
_______________________________________
* Ait. Brahm., bok iv.
† Septenary Institutions; ”Stone him to Death”, sid. 20.
______________________________________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 12 ISIS SLÖJA sid 12
bestyrkandet av de hermetiska filosofernas påståenden. Att Zarathustra Spitamas (Zoroaster) era var av outsäglig urålderlighet kan enkelt bevisas. Brahmana-hymnerna, vilka Haug tillskriver en ålder av fyra tusen år, beskriver den religiösa kampen mellan forntida hinduer och iranier, vilka levde under den förvediska perioden. Striderna mellan Devor och Asuror – de förra företräder hinduerna och de senare iranierna – beskrivs mycket utförligt i de heliga böckerna. Ifall den iranske profeten var först med att höja sig själv över vad han benämnde brahmanernas ”avgudadyrkan”, och att benämna dem Devor (djävlar), hur långt tillbaka måste då denna religiösa kris ha ägt rum?
”Som svar på detta skriver doktor Haug att ”den här kampen”, måste ha tett sig lika ålderdomlig för Brahmanas författare som kung Arthurs bedrifter gör för artonhundratalets engelska författare.”
Det har inte funnits någon filosof värd namnet, som i esoterisk bemärkelse inte höll sig till läran om metempsykosis, oavsett om han uttryckte läran på ett begripligt sätt eller inte, på det vis den lärdes ut av brahmaner, buddhister och senare av pythagoréerna. Origen och Clemens Alexandrinus, Synesius och Chalcidius, trodde alla på den; och gnostikerna, vilka historien otvivelaktigt utsett till en grupp förfinade, lärda och upplysta människor,* trodde alla på metempsykosis. Sokrates hyste åsikter identiska med de som Pythagoras hade; och båda mötte, som straff för sin gudomliga filosofi, en våldsam död. Uppviglare har uppträtt likartat under alla tidsåldrar. Materialismen har, och kommer alltid att vara blind för andliga sanningar. Dessa filosofer vidhöll tillsammans med hinduerna, att Gud hade fyllt materien med en del av sin egen Gudomliga Ande, vilken besjälar och sätter varje partikel i rörelse. De lärde ut att människan har två själar, bestående av åtskiljda och helt och hållet olikartade naturer: den förgängliga delen – den Astrala Själen, eller den inre fluidiska kroppen – den andra oförstörbara och odödliga – Augoeides, eller den Gudomliga Andens del; att den dödliga eller Astrala Själen förgås vid varje successiv förändring på tröskeln till varje ny sfär, och som genom varje ny transmigration blir mer och mer renad. Den astrala människan, ogripbar och osynlig som hon kan verka vara inför våra förgängliga och jordiska sinnen, utgörs alltjämt av materia, om än sublimerad. Aristoteles, uttryckte mycket tydligt sin åsikt i frågan, bortsett från att han på grund av egna politiska skäl vidmakthöll en försiktig tystlåtenhet när det gällde esoteriska angelägenheter. Hans åsikt var att mänskliga själar är emanationer från Gud, som till slut återabsorberas in i gudomligheten. Zeno stoikernas grundare, lärde ut att det finns ”två för evigt förekommande egenskaper genom hela naturen: den aktiva, eller manliga; den andra passiva, eller kvinnliga: att den
_______________________________________
* Se Gibbons ”Decline and Fall of the Roman Empire.”
_____________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 13 DJURENS ”LEVANDE SJÄL”. sidan 13
förra är ren, subtil eter, eller Gudomlig Ande; den senare helt och hållet inaktiv i sig själv ända tills den förenas med den aktiva principen. Att den Gudomliga Anden inverkade på materien och frambringade eld, vatten, jord, och luft; och att det är den enda verksamma princip varigenom hela naturen förändras. Stoikerna, liksom de lärda hinduerna, trodde på det slutliga absorberandet. St. Justin trodde på emantionen av dessa själar från Gudomligheten, och Tatian den assyriske lärjungen deklarerade att ”människan var lika odödlig som Gud själv.”*
Den ytterst talande versen i Första Mosebok, ” Och åt alla djur på jorden och åt alla fåglar under himmelen och åt allt som krälar på jorden, gav Jag en levande själ, …” borde fånga uppmärksamheten hos varje lärd inom det hebreiska språket och som är kapabel att läsa skriften i original, istället för att följa den felaktiga översättningen där meningen låter, ”vad som i sig har en levande själ.”†
Från första till sista kapitel, misstolkade de heliga judiska böckernas översättare den här meningen. De har till och med förändrat stavningen av namnet Gud, vilket Sir W. Drummond bevisar. Följaktligen skulle El, om det skrevs korrekt läsas Al, för det står i originaltexten la – Al, och enligt Higgins, betyder detta ord guden § Mithra, Solen, upprätthållaren och beskyddaren. Sir W. Drummond visar att Beth-El betyder Solens Hus och inte Guds, i dess bokstavliga översättning, ”El, i dessa kompositioner med kanaanéiska namn, betecknar inte Deus, utan Sol.” ‡ På så sätt har teologin vanställt den forntida teosofin, samt vetenskap och forntida filosofi. §
Genom bristen på verklig förståelse av den här stora filosofiska principen, måste den moderna vetenskapens metoder, som likväl är exakta, sluta i ingenting. Inte inom något fack kan den demonstrera fenomenens ursprung och grund. Istället för att spåra resultatet från dess primära orsak, är händelseförloppen de motsatta. Dess högre satser, såsom de lärs ut, är alla en utveckling ur de föregående lägre. Den tar sin början i cykelns nedre del, och leds steg för steg framåt genom naturens stora labyrint av en tråd av materia. Så snart den brister och ledtråden är förlorad, drar den sig tillbaka i förskräckelse från det Obegripliga, och
_______________________________________
* Se Turner; även G. Higgins ”Anacalypsis.”
†Första Mosebok, i, 30.
‡ Sir William Drummond: ”Œdipus Judicus”, sid. 250.
§ De tidiga kyrkofädernas och senare teologernas absoluta nödvändighet att tvinga fram sådana gudfruktiga illgärningar, blir uppenbara om vi betänker att om de hade tillåtit ordet Al att stå kvar i dess ursprungliga textform, skulle det ha varit alltför uppenbart – bortsett för de invigda – att Moses Jehovah och solen var identiska. Det stora flertalet, vilka ignorerar att den forntida hierofanten ansåg vår synliga sol blott och bart vara ett emblem av den centrala, osynliga och andliga Solen, skulle ha anklagat Moses – vilket redan ett flertal av våra moderna kommentatorer gjort – för att tillbe de planetariska kropparna; kort och gott, av faktisk Zabaism.
____________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 14 ISIS SLÖJA sidan 14
erkänner sig vara maktlös. Så gjorde inte Platon och hans lärjungar. För honom var bara de lägre satserna konkreta avbildningar av de högre abstrakta. Själen, vilken är odödlig, har en aritmetisk begynnelse, liksom kroppen har en geometrisk. Denna begynnelse, såsom reflektionen av den stora universella ARCHÆUS, är självalstrande, och sprider sig själv från centrum, genom hela den mikrokosmiska kroppen.
Det var den sorgliga insikten om den här sanningen som fick Tyndall att bekänna hur maktlös vetenskapen var, även gällande den materiella världen. ”Den första sammansättningen av atomerna, vilken alla efterföljande verksamheter bygger på, trotsar en skarpare förmåga än den hos mikroskopet.” ”Genom ett rent överskridande av komplexiteten, och långt innan ett observerande kan tillföra något i frågan, tillbakaryggar det mest tränade intellektet, den mest förfinade och disciplinerade föreställningsförmågan, i förundran efter ett kontemplerande av problemet. Vi blir mållösa av förstumning, vilket inget mikroskop kan avhjälpa, inte bara tvivlande på vårt instruments förmåga, utan även om vi själva alls äger de intellektuella faktorer som någon gång kommer att göra det möjligt för oss att ge oss i kast med de yttersta strukturella energierna i naturen.”
Kabbalas grundläggande geometriska form – den form som enligt traditionen och de esoteriska lärorna sägs ha förmedlats av Gudomen själv till Moses på berget Sinai* – innefattar i sin storslagenhet, tack vare dess enkla sammansättning, nyckeln till det universella problemet. Den här formen innefattar i sig själv alla de andra. För de som förstår den, finns inga behov av att bruka sin fantasi. Inga jordiska mikroskop kan jämföras med skärpan hos den andliga förnimmelsen.
Och även för de som är obekanta med den STORA VETENSKAPEN, är den beskrivning som ges av en tränad nybörjare i psykometri, av ett sädeskorns uppkomst, ett fragment av en kristall, eller något annat ting – värt alla ”exakta vetenskapers” teleskop och mikroskop.
Det kan ligga mera sanning i Darwins djärva pangenesis – vilken Tyndall kallar en ”svävande våghalsighet” än i den försiktiga linjebundna hypotesen hos den senare; som, i likhet med andra tänkare ur hans klass, kringgärdar sin imaginära förmåga med ”det stabila förnuftets gränser.” Teorin om ett mikroskopiskt frö vilket i sig själv innehåller ”en värld av mindre frön”, flyter åtminstone i ett avseende in i oändligheten. Det överskrider materiens värld och börjar omedvetet engagera sig själv i den andliga världen.
Om vi accepterar Darwins teori om arternas uppkomst, finner vi att hans utgångspunkt är belägen framför en öppen dörr. Med honom står det oss fritt att antingen stanna kvar därinne, eller korsa tröskeln, bakom
_______________________________________
* Exodus, xxv., 40.
__________________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 15 PROTOPLASMA OCH DET ”BORTOMLIGGANDE.” sidan 15
vilken det gränslösa och obegripliga ligger, eller snarare det Outtalade. Ifall vårt jordiska språk är otillräckligt – medan vi är på den här planeten – när det kommer till att ge uttryck åt vad vår ande vagt anar beträffande det stora ”Bortom” är det tvunget att den får det klart för sig vid någon tidpunkt i den tidlösa Evigheten.
Så är inte fallet med professor Huxleys teori om ”Det Fysiska Livets Grunder.” Oavsett den respektingivande majoritetens ”nej” från sina tyska forskarkollegor, skapar han en universell protoplasma och fastställer att dess celler hädanefter ska komma att utgöra de heliga källorna för allt livs uppkomst. Genom att göra det senare identisk i den levande människan, i ”fårkött”, i en brännässla, och i en krabba; och genom att innesluta livsprincipen i den molekylära protoplasmans cell och stänga ute det gudomliga inflöde som följer på den återkommande evolutionen, stänger han varje dörr för möjlig flykt. Likt en skicklig taktiker omvandlar han sina ”lagar och fakta” till vaktposter vilka han förmår stå i givakt inför varje spörsmål. Den fana under vilken han samlar dem kan sammanfattas med ordet ”nödtvång”; men den hinner knappt veckla ut sig förrän han gycklar inskriften och kallar den ” en tom skugga ur min egen fantasi.”*
Spiritualismens grundläggande läror, säger han, ”ligger bortom den filosofiska forskningens gränser.” Vi kommer att vara djärva nog att gå emot detta påstående, och säga att de befinner sig mycket mer inom en sådan forskning än Huxleys protoplasma. Eftersom de, presenterar uppenbara och förnimbara fakta av andens existens, presenterar de en gång döda protoplasmiska cellerna – vilket han uppvisar bland det fåtal av de ”främsta tänkarna av idag” vill få oss att tro – det vill säga, att det är inget som helst bevis på att vara skaparna eller grundvalarna för livet. †
Den forntida kabbalisten lutar sig inte mot någon hypotes utan dess grundvalar vilar på den orubbliga klippan av upprepade experiment.
Men det alltför stora beroendet av vad det gäller fysiska fakta ledde till en framväxande utveckling av materialism och en dekadens av andlighet och tro. Under Aristoteles dagar var detta det rådande tankesättet. Och även om de delfiska budorden inte helt och hållet avlägsnats ur det grekiska tankesättet; och somliga filosofer fortfarande vidhöll att ”för att veta vad människan är, borde vi veta vad människan var” – hade likväl materialismen börjat gnaga på trons rötter. Mysterierna själva hade i mycket hög grad urartat i rent prästerliga spekulationer och i ett religiöst falsarium. Endast ett fåtal var sanna adepter och invigda, dessa var arvtagarna och ättlingarna till de som skingrats genom olika inkräktares segrande svärd i det gamla Egypten.
Den tid som förutspåtts av den store Hermes i hans dialoger med
_______________________________________
* ”The Physical Basis of Life.” ”A Lecture” av T. H. Huxley.
† Huxley: ”Physical Basis of Life.”
_________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 16 ISIS SLÖJA sidan 16
Asklepios, hade i sanning kommit; i den tid när ogudaktiga främlingar skulle anklaga Egypten för att avguda vidunder och att intet, förutom de bokstäver som ingraverats på hennes monument i sten, skulle överleva – gåtor ofattbara för kommande generationer. Dess heliga skriftställare och överstepräster var vandringsmän på jordens yta. Nödsakade att söka skydd hos de hermetiska Brödraskapen – senare kända som esséerna – på grund av en rädsla för vanhelgande av de heliga mysterierna, begravdes deras esoteriska kunskap djupare än någonsin. Aristoteles elev svepte med sin triumferande fackla bort varje spår längs sin segerrika väg, av vad som en gång varit en ren religion, och Aristoteles själv, en urtyp och ett barn av sin tid, om än insatt i egyptiernas hemliga vetenskap, visste bara lite om att denna höjdpunkt var resultatet av flera tusen års esoteriska studier.
Liksom de som levde under Psammetikus dagar, så ”lyfts Isis Slöja” av våra dagars filosofer – för Isis är bara en symbol för naturen. Men de ser enbart hennes fysiska former. Hennes inre natur undflyr deras synfält; och den Stora Modern har inga svar att ge dem. Det finns lärda inom anatomi som blottlägger lager av muskler, nätverk av nerver eller den gråa massan som de lyfter med skalpellens spets, utan att få syn på någon inneboende ande och som antar att människan inte har någon själ. Den sorten är lika enkelspårig gällande sofisteri som den student som begränsar sin forskning till de inledande bokstäverna i kabbalan och vågar sig på att påstå att dessa inte har någon levande ande. För att se den sanna människan som en gång besjälade det subjekt som ligger framför honom på dissektionsbordet, måste kirurgen använda andra ögon än de fysiska. Så, den gyllene sanning som dolts i de forntida hieroglyfiska papyrusskrifterna, kan enbart avslöjas för den som äger den intuitiva förmågan – vilken, om vi kallar förståndet för förnuftets öga, kan definieras som själens öga.
Vår moderna vetenskap erkänner en Högsta Kraft, en Osynlig Princip, men förnekar ett Högsta Väsende, eller en Personlig Gud.* Logiskt sätt kan en åtskillnad mellan dessa två ifrågasättas; för i detta fall så är Kraften och Väsendet identiska. Det mänskliga förnuftet kan knappast föreställa sig en Intelligent Hög Kraft utan att associera den med föreställningen om ett Intelligent Väsende. De stora massorna kan aldrig förväntas bilda sig en klar uppfattning om allsmäktigheten och allestädesnärvaron hos en hög Gud utan att förse dessa egenskaper med en gigantisk projicering från sin egna personligheter. Men kabbalisterna har aldrig sett på det osynliga EN-SOF på annat sätt än som en Kraft.
Fram tills nu, har tusentals århundraden föregått våra moderna positivisters försiktiga filosofi. Vad den hermetiska adepten gör anspråk på att visa är att vanligt sunt förnuft utesluter möjligheten av att
_______________________________________
* Prof. J. W. Draper: ”Conflict Between Religion and Science.
_______________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 17 DE ICKE ERKÄNDA MEN MÄKTIGA ADEPTERNA. sidan 17
universum är resultatet av en ren slump. En sådan idé tycks honom mer absurd än att tro att Euklides problem omedvetet skapades av en apa som lekte med geometriska former.
Endast ett mycket litet antal kristna förstår, om de överhuvudtaget känner till något alls om den judiska teologin. Talmud är den mest dunkla av gåtor även för de flesta judar, medan de som förstår den – de skolade inom hebreiska, inte basunerar ut sin kunskap. Deras kabbalistiska böcker förstås fortfarande i mindre grad av dem; för under våra dagar är flera kristna än judiska studenter inbegripna med att utvinna deras stora sanningar. Så mycket mindre är utan tvekan känt om den österländska eller den universella kabbalan! Dess adepter är få; men dess arvtagare, utvalda av de vise män vilka först upptäckte ”de stjärnbeströdda sanningarna som lyste på den kaldeiska lärans store Shemaia,”* har löst det ”absoluta” och vilar nu från sin stora insats. De kan inte överskrida det som blivit givet den förgängliga människan på den här jorden att få kunskap om; och ingen enda, inte ens dessa utvalda, kan passera bortom den linje som dragits upp av Gudomlighetens eget finger. Resenärer har mött dessa adepter vid Ganges heliga strandbankar, snuddat vid dem bland de tysta ruinerna i Thebe*, och i de mystiska övergivna kamrarna i Luxor. Inne i hallarna där de blåa och gyllene valvens mystiska tecken drar till sig uppmärksamhet, men vars hemliga innebörd aldrig genomskådas av de loja iakttagarna – har de beskådats men sällan känts igen. Historiska biografier har redogjort för deras närvaro vid de briljant upplysta salongerna hos den europeiska aristokratin. De har åter igen påträffats i Saharaöknens ofruktbara och öde slättland, liksom i grottorna i Elephanta. De kan påträffas varsomhelst, men ger sig enbart tillkänna inför dem vars liv helgats åt osjälviska studier, och vilka med all sannolikhet inte kommer att vända tillbaka.
Maimonides, den store judiske teologen och historikern, som på en och samma gång nästan upphöjdes till gud och senare behandlades som en kättare av sina landsmän, anmärker, att desto mer absurd och blottad på förnuft Talmud verkar vara desto sublimare är den hemliga innebörden. Den här lärda mannen har framgångsrikt visat att den kaldeiska magin, Moses vetenskap och andra lärda thaumaturger helt och hållet baserades på en vidsträckt kunskap av varierande och nu bortglömda grenar inom naturvetenskapen. Grundligt insatta inom växt- djur- och mineralrikets rikedomar, experter inom ockult kemi och fysik, psykologer lika väl som fysiologer, varför undra över om doktorander eller invigda instruerade i de mystiska templens heliga platser kunde utföra underverk, vilka även under våra dagars upplysning skulle te sig
_______________________________________
* Bulwer's ”Zanoni.”
__________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 18 ISIS SLÖJA sidan 18
övernaturliga? Att brännmärka magi och kalla den ockulta vetenskapen för bedrägeri är en förolämpning mot den mänskliga naturen. Att tro att den ena halvan av mänskligheten under så många tusentals år ägnade sig åt villfarelse och bedrägeri gentemot den andra halvan är detsamma som att säga att människosläktet enbart bestod av skojare och oförbätterliga idioter. Var finns det land i vilket magi inte praktiserades? Under vilken tidsålder var det helt och hållet bortglömt?
I de äldsta dokumenten som nu finns i vår ägo – Vedaböckerna och i de äldre av Manus lagar – återfinner vi många riter som praktiserades och tilläts av Brahmanerna.* Tibet, Japan och Kina lär under nuvarande tidsålder ut det som lärdes ut av de äldsta kaldéerna. Prästerskapet i dessa respektive länder, bevisar dessutom vad de lär ut, nämligen: att tillämpandet av moraliskt och fysiskt renande, och av viss enkel livsföring, utvecklar självupplysningens vitala själskraft. Att erbjuda människan kontroll över sin egen odödliga själ, det ger henne i sanning magiska krafter över de grundläggande andeväsen som är underställda henne själv. I Västvärlden återfinner vi magi med lika hög uråldrighet som i Österlandet. Druiderna i Storbritannien praktiserade det i de tysta gravvalven i sina djupa grottor; och Pliny tillägnar ”visdomen”† hos kelternas ledare flera kapitel. Semothees – Galliens druider, utvecklade de fysiska lika väl som de andliga vetenskaperna. De lärde ut universums hemligheter, den harmoniska utvecklingen hos de himmelska kropparna, jordens danande, och framförallt – själens odödlighet. ‡ I deras heliga lundar – naturliga lärosäten byggda av en Osynlig Arkitekts hand – samlades de initierade vid den stilla midnattstimman för att lära sig vad människan en gång var och vad hon kommer att bli. § De behövde ingen konstgjord belysning, eller gaslåga för att lysa upp sina tempel, för den kyska nattgudinnan utstrålade sina mest heliga silverstrålar på deras ek-bekransade huvuden; och deras vitklädda heliga skalder visste hur man konverserade med gravvalvets stjärnbeströdda och ensliga drottning.‖
På den döda jorden av för länge sedan svunna tider står dess heliga ekar numera uttorkade och avklädda sin andliga innebörd, till följd av den giftiga materialismens anda. Men för studenten inom ockult lärande är dess växtlighet fortfarande lika grönskande och frodig, lika full av djupa och heliga sanningar som under den timma när triumfbågens druid utförde sina magiska kurer och vajade den mistelkvist som skiljts åt från moder ekens gröna trädgren, av hans gyllene skärkniv. Magi är lika gammal som människan själv. Det är
_______________________________________
* Se the Code publicerad av Sir William Jones, kap. ix., p. 11.
† Pliny: ”Hist. Nat.,” xxx. I: Ib., xvi., 14; xxv., 9, etc.
‡ Pomponius tillskriver dem de högsta vetenskapernas kunskap.
§ Cæsar, iii., 14.
‖ Pliny, xxx.
_______________________________________________________________________________________________________________
Original edition, The Veil of Isis, page 19 APOLLONIUS RESA. sidan 19
_____________________________________________________
länk till Huvudindex
Isis Unveiled volym 1
____________________________________________________| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida |
Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23