Den Avslöjade Isis – Före Avslöjandet

Joan, - Låt våra fanor svaja högt på muren – King Henry VI. Act I, 6

’’Mitt liv har ägnats åt studiet av människan, hennes öde och hennes lycka.’’
J. R. BUCHANAN, M.D., Outlines of Lectures on Anthropology

DET är nitton århundraden sedan, har man sagt oss, som hedendomens och paganismens natt skingrades av kristendomens gudomliga ljus; och två och ett halvt århundrade sedan som det klart skinande lampan från den moderna vetenskapen började sprida sitt ljus över det mörker av okunnighet som varit rådande genom tidsåldrarna. Inom dessa respektive epoker, krävs det att vi tror, att de sanna moraliska och intellektuella framstegen hos mänskligheten har ägt rum. Antikens filosofer var goda nog för sina respektive generationer, men de var olärda i jämförelse med moderna vetenskapsmän. Etiken inom paganismen motsvarade kanske de okultiverade människornas behov i det förgångna, men inte förrän ankomsten av den strålande ’’ Stjärnan från Betlehem, ‘’ blev den sanna vägen till moralisk fullkomlighet liksom vägen till frälsning tydliggjord. Förr var råheten regeln, dygd och andlighet undantaget. Nu, kan den mest enfaldiga läsa Guds vilja genom Hans uppenbarade ord; människorna sporras ständigt till att vara goda, och blir konstant bättre.

eld och svärd hans anspråk på Kristus såsom Gud! I Berlin – ett av de stora lärdomssätena – vänder professorer i de exakta vetenskaperna, ryggen åt de skrytsamma upplysningsresultaten från den post-galileiska perioden; blåser tyst ut ljuset av den stora florentinaren; söker kort sagt efter att bevisa att det heliocentriska systemet, och även jordens rotation, är att betrakta som drömmar hos vilseledda vetenskapsmän, att Newton är en visionär, och att alla föregående och nuvarande astronomer enbart är begåvade matematiker gällande obekräftade problem.*

Skulle det betraktas som strikt rättvist att fördöma den mest ödmjuka och modesta av författare, till kritisk stening för att fullständigt förneka auktoriteten hos dessa båda stridande? Är vi inte snarare bundna att anamma den sanna aforismen från vårt århundrade av Horace Greeley som i sin deklaration säger: ’’Jag accepterar inte utan förbehåll, någon människas uppfattning, varken levande eller död’’? † Så kommer under alla händelser vårt motto att vara, och vi har för avsikt att låta den principen vara vår ständiga vägledare, under arbetets gång.

Bland de många uppseendeväckande förgreningarna under vårt århundrade, har spiritualisternas märkliga troslära rest sig mitt ibland de vacklande ruinerna av självutnämnda uppenbarade religioner och materialistiska filosofier; och ändå erbjuder den ensam, en sista möjliga tillflykt, en kompromiss mellan de två. Att det här oväntade spöket från förkristna dagar finner ett svalt välkomnande under vårt nyktra och praktiska århundrade, är inte överraskande. Tiderna har märkligt nog förändrats; och det är inte länge sedan en välkänd predikant från Brooklyn under en gudstjänst, i skarpa ordalag yttrade, att om Jesus kunde komma tillbaka och på New Yorks gator uppföra sig på samma sätt som han gjorde på Jerusalems gator, skulle han snart befinna sig i Tombs fängelse.‡ Vilket slags välkomnande kan då spiritualisterna överhuvudtaget förvänta sig? Sant nog, den konstiga främlingen verkar varken attraktiv eller lovande vid första anblicken. Utan fason och ohyfsad, som ett småbarn omhändertagen av sju sköterskor, och efter tonårstiden kommer han ut halt och lytt. Namnen på dess fiender är oräkneliga; dess vänner och beskyddare, en handfull. Men vad blir av allt detta? När accepterades någonsin sanningen a priori? Bara för att spiritualismens försvarare genom dess fanatism förstorat dess kvalitéer, och förblivit blinda beträffande dess ofullkomligheter, är ingen ursäkt att betvivla dess sanningshalt. En förfalskning är omöjlig när vi inte har någon modell att plagiera. Spiritualisternas fanatism är i sig själv
__________________________

Det är den platonska filosofin, den mest fulländade sammanfattningen av de svårfattliga systemen från det gamla Indien, som ensamt kan erbjuda oss den här medelvägen. Alltmedan tjugotvå och en kvarts århundrade förflutit sedan Platon dog, är världens mest framstående tänkare fortfarande upptagna av hans skrifter. Han var i ordets fulla bemärkelse, en tolkare av världen. Och den förkristna erans störste filosof, återspeglade i sina arbeten troget, spiritualismen, hos de vediska filosoferna som levt tusentals år före honom själv, samt deras metafysiska uttryck. Vyasa, Djeminy [Jaimni], Kapila, Vrihaspati, Sumati, och så många andra, kommer bevisats ha överfört sina outplånliga avtryck under mellanliggande århundraden på Platon och hans skola. Sålunda blir slutsatsen att samma visdom uppenbarades i lika hög grad både för Platon och de gamla hinduiska vise. Genom att på det här sättet överleva tidens tand, kan denna visdom vara annat än gudomlig och evig?

det ständigt-existerande, i motsats till det tillfälliga; och det som existerar permanent, i motsats till det som växer, avtar, och som utvecklas och förstörs om vartannat. ’’Bortom alla begränsade existenser och alla sekundära orsaker, alla lagar, idéer och principer, finns där en INTELLIGENS eller ett FÖRNUFT [nou, nous, anden], den första principen av alla principer, den Högsta Idén på vilken alla andra idéer är byggda; universums Monark och Lagstiftare; den ultimata substansen ur vilken alla ting får sin existens och essens, den första och verksamma Orsaken till all ordning, och harmoni, och skönhet, och excellens, och godhet, som genomsyrar universum – som benämns, genom dess överhöghet och excellens, det Högsta Goda, Gud [ó qeò’’] ’Gud över allt’ (ó epi pasi qeò’’).* Han är varken sanningen eller intelligensen, utan fadern till dem.’’ Även om detta tings eviga essens inte är förnimbar genom våra fysiska sinnen, kan det förstås av dem vars förnuft inte medvetet är fördunklat. ’’För er, ‘’ sade Jesus till sina utvalda lärjungar, ’’är det givet att känna till Guds Rikes mysterier, men för den stora massan [polloi] är det inte givet; … därför talar jag till dem i liknelser [eller allegorier]; ty fast de ser, ser de inte, och fast de hör, hör de inte och inte heller förstår de.’’ †

Platons filosofi, blir vi försäkrade om av Porfyrios, lärdes ut och åskådliggjordes i MYSTERIERNA, inom den neoplatonska skolan. Många har ifrågasatt och även förnekat detta; och Lobeck, går i sin Aglaophomus till överdrift, då han framställer de heliga orgierna på så sätt att det inte blir mer än en tom uppvisning i att trollbinda föreställningsförmågan. Som om Aten och Grekland under tjugo århundraden och mer därtill begivit sig till Eleusis vart femte år för att bevittna en högtidlig religiös fars! Augustine, den påvliga biskopen i Hippo, har skingrat sådana påståenden. Han slår fast att de alexandriska platonisternas läror, var de ursprungliga esoteriska lärorna hos Platons tidigaste efterföljare, och beskriver Plotinus såsom Platon återuppväckt. Han förklarar även den store filosofens motiv till att beslöja den inre betydelsen av det han lärde ut. ‡
____________________

* Cocker: "Christianity and Greek Philosophy, xi” sid. 377.

† Matteusevangeliet, xiii. 11, 13.

‡ ‘’ De anklagelser som gjordes mot Sokrates om ateism, det vill säga, introducerandet av främmande gudomligheter och genom att korrumpera de unga i Aten, rättfärdigade mer än tillräckligt Platons döljande av den arkana undervisningen i sina läror. Otvivelaktigt tillämpades samma märkliga diktion eller ”jargong” i fråga om alkemisterna, i samma syfte. Fängelsehålan, sträckbänken, och fagotten tillämpades utan skrupler av hela skalan kristna, i synnerhet från det romerskt katolska hållet, även mot alla dem som lärde ut naturvetenskap i motsats till de teorier som omfattades av kyrkan. Påven Gregory den Store fördömde även det grammatiska användandet av det latinska språket såsom hedendom. Sokrates förseelse bestod i att inför sina lärjungar framställa den arkanska läran om gudarna, vilket lärdes ut i Mysterierna och var ett brott belagt med dödsstraff. Han anklagades även av Aristofanes för att ha
_____________________________________________________________________
Original edition, Before the Veil, pag xiii FÖRE AVSLÖJANDET 13

introducerat den nya guden Dinos i republiken, såsom att vara demiurgen eller skaparen, och herren i universums solsystem. Det heliocentriska systemet var också en lära från Mysterierna; och sålunda, när pythagoréen Aristarchus öppet undervisade därom, deklarerade Cleathes att grekerna borde ha förklarat honom skyldig för blasfemi gentemot gudarna, ‘’ – (Plutarchos’’). Men Sokrates hade aldrig blivit invigd, och således yppades ingenting som någonsin hade avslöjats för honom.
____________________

Vad beträffar myterna, förkunnar Platon i Gorgias och i Phaedon, att dessa var bärare av stora sanningar och väl värda sökandet. Men de som kommenterat är så lite i samförstånd med de stora filosoferna att man tvingas erkänna att de är okunniga där ”undervisningen slutar och det mytiska börjar.’’ Platon drev den populära vidskepelsen om magi och dæmons på flykten, och vidareutvecklade istället den tidens överdrivna föreställningar, till rationella teorier och metafysiska begrepp. Kanske skulle dessa inte tåla den resonerande induktiva metod som grundlades av Aristoteles; hursomhelst är de i högsta grad tillfredställande för dem som kan uppfatta existensen av insiktens högre förmåga eller intuition, vilken erbjuder en måttstock med vars hjälp man kan bekräfta sanningen.

Genom att basera alla sina läror på närvaron av det Högsta Förnuftet, lärde Platon ut att nous, anden, eller människans rationella själ, var ’’frambringad av den Gudomliga Fadern,‘’ ägde en liknande natur, till och med homogen, med Gudomen, och var kapabel att beskåda de eviga verkligheterna. Den här förmågan att kontemplera verkligheten på ett direkt och ögonblickligt sätt tillhör Gud ensamt; strävan efter den här kunskapen utgör den verkliga innebörden av filosofi – kärlek till visdomen. Sanningskärleken är i sin natur kärleken till det goda; och så dominerande över själens alla begär, genom att den renar och införlivar den i det gudomliga, genom att således styra varje handling hos individen, upphöjer den människan till delaktighet och gemenskap med Gudomen, och återställer henne till Guds like. ’’Denna färd, ‘‘ säger Platon i Theætetus, ’’ består i att bli som Gud, och denna assimilering är att bli rättvis och helig genom visdom.’’

Grundvalen för denna assimilering hävdas alltid att vara andens eller nous preexistens. I allegorin om vagnen och de bevingade hästarna, som ges i Phædrus, beskriver han den fysiska naturen varande sammansatt och tvåfaldig; thumos, eller epithumetic delen, som är formad av substanserna i fenomenens värld; och med ............ thumoeides, den essens som är förbunden med den eviga världen. Det nuvarande jordelivet är ett fall och en bestraffning. Själen vistas i den ’’grav vi kallar kroppen, ’ och i dess inkorporerade tillstånd, och före utbildningens disciplin, är det noetiska eller andliga elementet ’’sovande.’’ Livet är således en dröm, snarare än en verklighet. Såsom fångarna i den underjordiska grottan, beskrivna i The Republic, vars ryggtavlor är vända mot ljuset, erfar vi endast objektens skuggor, och tror dem vara de faktiska verkligheterna. Är inte detta

_____________________________________________________________________
Original edition, Before the Veil, page xiv FÖRE AVSLÖJANDET 14

idén om Maya, eller sinnenas illusion i det fysiska livet, vilket är ett så tydligt kännemärke inom den buddistiska filosofin? Men dessa skuggor, om vi inte övergivet oss själva fullständigt åt den sinnliga naturen, uppväcker inom oss remniscensen av den högre värld vi en gång bebodde. ”Den inre anden har en något vag och knappt urskiljbar hågkomst av det sällhetstillstånd som rådde före födseln, och en lite instinktiv och förnimbar längtan efter dess återkomst.” Det ligger inom det filosofiska områdets disciplin att bryta förtrollningen från sinnenas träldom, och resa dem till tankens rena himlavalv, till visionen av evig sanning, godhet och skönhet. ”Själen”, säger Platon, i Theætetus, ” kan inte komma i människoform om den aldrig sett sanningen. Detta är ett återkallande i minnet av de ting vår själ tidigare såg när den färdades tillsammans med Gudomen, och ringaktade de saker vi nu påstår är, och såg upp till det som VERKLIGEN ÄR. Därför är nous, eller anden, hos filosofen (eller studenten av högre sanning) ensamt utrustad med vingar; därför att han, efter bästa förmåga, behåller dessa saker i förnuftet, varav kontemplationen framställer Gudomen själv som gudomlig. Genom att dra rätt nytta av dessa ting hågkomna från det forna livet, genom att ständigt fullkomna sig själv i de fullkomliga mysterierna, blir en människa i sanning perfekt – en invigd i profetisk visdom.”

Vi kan således förstå varför de sublimare scenerna i Mysterierna alltid utspelades under natten. Den inre andens liv är lika med den yttre naturens död; och den fysiska världens natt betecknar den andliga dagens. Nattens sol, Dionysos, dyrkades hellre än Helios, dagens himlakropp. I Mysterierna symboliserades andens och själens preexisterade villkor, och den senares fall till jordelivet och Hades, misären i det livet, reningen av själen, och dess återställande till gudomlig sällhet, eller återförening med anden. Theon av Smyrna jämför träffande den filosofiska disciplinen med de mystiska riterna: ”Filosofi, säger han, ”kan kallas en initiering i den sanna arkanan, och instruktionerna i det äkta Mysterierna. Initiationen innehåller fem delar: ”I., den föregående reningen; II., medgivandet om att få delta i de arkana riterna; III., det epoptiska uppenbarandet; IV., installerandet och upphöjandet; V. – det femte, som är skapat ur alla dessa, är vänskap och inre gemenskap med Gud, och behaget i den lycksalighet som springer ur nära samtal med gudomliga varelser… Platon kallar epopteia, eller det personliga synsättet, den perfekta kontemplationen över saker och ting förstådda intuitivt, såsom absoluta sanningar och idéer. Han tar även i beaktande kransbindningen runt huvudet och kröningen som jämförbar med den auktoritet som tas emot från ens lärare, med syftet att leda andra till samma begrundande. Den femte graden är sålunda den mest fullkomliga lycka som framträder, och enligt

Sådan är platonismen. ”Från Platon”, säger Ralph Waldo Emerson, ”kommer alla ting det fortfarande skrivs om och debatteras kring, bland lärda människor.” Han absorberade lärdomen från sin tidsepok – från Grekland av Philolaus till Sokrates; sedan från Pythagoras i Italien; därefter det han kunde få fram från Egypten och Orienten. Han var så vidsträckt att all filosofi, europeisk och asiatisk, återfinns i hans läror; och för att förfina och göra dem mera andaktsfulla, lade han till poetens klangfärg och karaktär.

”former är tal”, och att ”idéer är substantiella existenser – verkliga varelser.” Ändå undervisade Platon inte på det viset. Han deklarerade att den slutliga orsaken var den Högsta Godheten – to agathon. ”Idéer är för det mänskliga förståndet rena föreställningar av ting, och dessa är det Gudomliga Förståndets* attribut”. Inte heller sade han någonsin att ”former är tal.” Vad han sade kan återfinnas i Timæus “Gud formade ting som de först framträdde i enlighet med former och tal.”

I modern vetenskap är det allmänt vedertaget att alla högre lagar i naturen presenteras genom kvantitativa formler. Detta är kanske ett mera fullkomligt utarbetande eller en utförligare bekräftelse på den pythagoreiska läran. Hela tal, betraktades som det bästa sättet att åskådliggöra de lagar om harmoni, som genomsyrar kosmos. Vi känner även till att det inom kemi, i läran om atomer och i lagarna om föreningar, så att säga, faktiskt godtyckligt, används klart avgränsade tal. Som W, Archer Butler har uttryckt det: ”Världen är, följaktligen, inom alla områden, i dess utveckling, en levande uträkning, ett förverkligande som vilar på geometri."

Nyckeln till de Pythagoreiska dogmerna är den allmänna formeln, enhet i mångfald, det ena utvecklar mängden och genomsyrar mängden. Detta är den forntida emanationsläran, med några få ord. Även aposteln Paulus accepterade detta som sant. ”[Ex auton, kai di auton, kai eis auton ta panta]" — Från honom och genom honom och i honom finns allting. Detta är, som vi kan se i följande citat, helt och hållet hinduiskt och bramanskt:

”När upplösandet – Pralaya – nått sitt slut, frigjorde det stora Väsendet – Para-Atma eller Para-Purusha – Herren som existerar genom sig själv, ur vilken och genom vilken alla ting var, och är och kommer att vara . . . de olika skapelserna, beslutade att emanera ur sin egen substans, ” " (Manava-Dharma-Sastra, bok i., slokas 6 och 7).

Den mystiska Dekaden 1 + 2 + 3 + 4 = 10 är ett sätt att ge uttryck åt den här idén. Ett är Gud, Två materia; Trean kombinerar Monaden och Duaden, och består av bådas natur, och är den förnimbara världen; Tetraden, eller den perfekta formen, uttrycker tomheten i allt; och Dekaden, eller summan av allt, involverar hela kosmos. Universum är kombinationen av tusen element, och ändå uttrycket av en enda ande – ett kaos för förnufet, ett kosmos för förståndet.

Hela den här talserien med tanke på skapelsen är hinduisk. Väsendet, som existerar genom sig själv, Swasyambhu eller Swayambhuva, som han kallas av vissa, är ett. Ur sig själv emanerar han den kreativa förmågan, Brahma eller Purusha (gudomlig man), och ett blir Två; ur denna Duad, föreningen mellan av den helt och hållet intel-
______________________
* Cousin: "History of Philosophy," I., ix.

_____________________________________________________________________
Original edition, Before the Veil, page xvii FÖRE AVSLÖJANDET 17

lektuella principen och materians princip, utvecklas en tredje, som är Viradj, [Viraj] den fenomenella världen. Det är utifrån den här osynliga och oförklarliga treenigheten, det brahmanska Trimurti, som den andra treenigheten evolverar som representerar de tre förmågorna – den kreativa, den bevarande, och den transformerande. Dessa symboliseras av Brahma, Vishnu, och Siva, men är jämt och ständigt förenade till ett. Enheten, Brahma, eller Tridandi som Vedaböckerna kallade honom, är guden trefaldigt manifesterad, som gav upphov till det symboliska Aum eller det förkortade Trimurti. Det är bara under den här treenigheten, för alltid aktiv och gripbar för alla våra sinnen, som det osynliga och okända Monas kan manifestera sig själv i de dödligas värld. När han blir Sarira, eller han som antar en synlig form, symboliserar han materiens alla principer, alla livets frön, han är Purusha, de tre ansiktenas gud, eller trefaldiga kraften, essensen av den Vediska triaden. ”Låt Brahmas anhängare få kännedom om den heliga Stavelsen (Aum), Savitris tre ord, och läs Vedaböckerna dagligen ” (Manu, bok iv., sloka 125).

”Efter att ha frambringat universum, försvann Han vars krafter är ofattbara, bort igen, absorberad av den Högsta Själen… Efter att ha dragit sig tillbaka i det ursprungliga mörkret, förblir den stora Själen inom det okända, och är tom på alla former…

”När den återigen förenat de subtila grundläggande principerna, ger den uttryck åt sig själv antingen i en växt eller i ett djurembryo, den antar vid varje en ny form.”

”Det är följaktligen så, att genom alternativa uppvaknande och vila så framkallar det Oföränderliga Väsendet återupplivandet och döden i all evighet och i alla existerande skapelser, aktiva och inaktiva” (Manu, bok i., sloka 50, och andra).

Den som studerat Pythagoras och hans spekulationer om Monaden, vilken, efter att ha utgått från Duaden drar sig tillbaka till tystnad och mörker, och följaktligen skapar Triaden, kan inse varifrån den store Vise från Samos filosofi härstammar och efter honom, de från Sokrates och Platon.

Speusippus verkar ha lärt ut att den psykiska eller tumetiska själen precis som anden eller den förnuftiga själen, var odödlig, och vi kommer senare att presentera hans resonemang. Han gör, i sin avhandling om själen – likt Philolaus och Aristoteles – ett element av ætern; så att det finns fem huvudsakliga element som motsvarar de fem symetriska formerna inom geometrin. Detta blir även en lära inom den Alexandriska Skolan.* Det fanns verkligen mycket i Filaleternas läror som inte fanns med i de äldre platonisternas arbeten, men som i allt väsentligt otvivelaktigt lärdes ut av filosofen själv, men med sin sedvanliga återhållsamhet var han inte benägen att förmedla i skrift det som var alldeles för hemligt för att lösaktigt publiceras. De efterföljande Speusippus och Xenocrates förklarade, liksom sin stora mästare, att

______________________
* "Theol. Arithme.," sid. 62: "On Pythag. Numbers."

_____________________________________________________________________
Original edition, Before the Veil, page xviii FÖRE AVSLÖJANDET 18

anima mundi, eller världssjälen, inte var Gudomen, utan en manifestation. Dessa filosofer tänkte sig aldrig det Ena som en besjälad natur.* Det ursprungliga Ena existerade inte, såsom vi förstår termen. Inte förrän han hade förenat sig med de många – emanerad existens (monaden och duaden) skapades en varelse. Tivmion, det lovprisade – det som manifesterats, vistas i centrum likaväl som i periferin, men är enbart en återspegling av Gudomen – Världssjälen.† I den här läran återfinner vi den esoteriska buddhismens själ.

En människas föreställning om Gud, är avbilden av ett bländande ljus som han ser speglad i sin egen själs konkava spegel, och ändå är inte detta, i sanning, Gud, utan bara Hans återspegling. Hans strålglans finns där, men, det är ljuset från sin egen Ande som människan ser, och det är allt hon kan stå ut med att se. Ju klarare spegeln är desto klarare kommer den gudomliga spegelbilden att vara. Men den yttre världen kan inte bevittnas i den under samma ögonblick. Hos den extatiska Yogin, hos den upplysta Siaren, kommer anden att skina som middagssolen; i den förnedrande offerrollen som springer ur den jordiska attraktionskraften, har strålglansen försvunnit, för att spegeln är fördunklad av materiens fläckar. Sådana människor förnekar sin Gud, och skulle utan att tveka beröva mänskligheten deras själar, i ett andetag.

INGEN GUD, INGEN SJÄL? Förfärliga, förstörande tanke! Den outhärdliga mardrömmen hos en dåre – Ateist; som framträder i hans febersjuka syn, en otäck, oupphörlig procession av gnistor, av kosmisk materia skapad av ingen; självuppenbarad, självexisterande, och självutvecklande; detta Själv inget Själv, för det är ingenting och ingen; som flyter på från ingenstans, det sätts inte igång av någon Orsak, för där finns ingen, och det väller fram åt ett obestämbart håll. Och detta i en Evighetscirkel, blind, overksam, och – ORSAKSLÖS. Vad är då den lika felaktiga uppfattningen om det buddhistiska Nirvana i jämförelse! Nirvana föregås av ett oräkneligt antal andliga transformationer och ett oändligt antal själavandringar, under vilken väsendet inte för en sekund förlorar känslan av sin egen identitet, och vilket kan hålla på under miljoner tidsåldrar innan det Slutgiltiga Inget-Ting uppnås.

Även om somliga ansett Speusippus vara underordnad Aristoteles, är världen icke desto mindre honom tack skyldig eftersom han fastställde och förklarade många av de ting som Platon lämnade höljt i dunkel, i sin lära om Förnuftet och Idealet. Hans motto var ”Det Immateriella förstås genom vetenskaplig tanke, det Materiella genom vetenskaplig förnimmelse.” ‡

Xenocrates utvecklade flera oskrivna teorier och lektioner från sin mästare. Han värderade också den pythagoreiska läran och hans talsystem och matematik, mycket högt. Han erkände bara tre grader av kunskap – Tanke, Förnimmelse, och Betraktelse (eller kunskap genom Intuition), han gjorde den förra upptagen med allt det

_________________________________________________________________________________________________________
Original edition, Before the Veil, page xix FÖRE AVSLÖJANDET 19

som finns bortom himlarna; Förnimmelse av saker som finns i himlarna; Intuitionen, med himlarna själv.

Vi finner återigen dessa teorier, och med nästan samma språkbruk som i Manava-Dharma-Sastra, när vi talar om människans skapelse: ”Han (den Högste) tog från sin egen essens den odödliga andningen vilken inte förgås i varelsen, och i denna själsliga existens lade han ned den högste vägledaren Ahancara [Ahankara] (jagets samvete).” Sedan gav han till denna själsliga existens (människan), intellektet, format av de tre egenskaperna, och de fem yttre sinnesorganen.”

Dessa tre egenskaper är Intelligens, Samvete, och Vilja; vilket motsvarar Xenocrates Tanke, Förnimmelse, och Föreställningsförmåga. Förhållandet mellan Idéer och hela tal utvecklades ännu längre än av Speusippus, och han överträffade Platon i sin definition av läran om Odelbara Storheter. Genom att reducera dem till sitt ursprungliga ideala urelement, visade han att varje siffra och form hade sin upprinnelse i minsta odelbara linje. Att Xenocrates vidmakthöll samma teorier som Platon i förhållande till den mänskliga själen (som förmodas vara ett tal) är klart, även om Aristoteles motsäger sig detta, liksom varje annan lärdom från den här filosofen.* Detta är avgörande bevis på att många av Platons läror framfördes muntligt, även när det presenteras som om Xenocrates och inte Platon, var den första att frambringa teorin om odelbara storheter. Han härleder Själen ur den första Duaden, och kallar den ett självgående tal.† Theophrastus anmärker att han satte sig in i och hämtade näring ur den här Själs-teorin i högre grad än någon annan platoniker. Han byggde den kosmologiska läran därpå, och visade på det nödvändiga existerandet, av en successiv och progressiv serie, av levande och tänkande varelser, fastän andliga, i varje del av den universella rymden. ‡ Den mänskliga Själen är för honom en sammansättning av Monadens och Duadens mest andliga egenskaper, i besittning av bådas högsta principer. Om han, likt Platon och Prodicus hänvisar till Elementen syftande på de Gudomliga Krafterna, och kallar dem gudar, kopplade varken han själv eller andra samman, någon antropomorfisk idé med den benämningen. Krische anmärker att han kallade dem gudar enbart för att dessa elementära krafter inte skulle förväxlas med dæmons från den undre världen § (Elementarandarna). Liksom Världssjälen genomsyrar hela Kosmos, måste även vilddjur ha något gudomligt i sig.‖ Detta, är även buddhisternas och hermetikernas lära och Manu utrustar till och med växterna och det minsta grässtrå med en levande själ.

Dæmons tillhör enligt den här teorin varelser

-------------------------------------------------------------------------------

* "Metaph.," 407, a. 3. † Appendix till "Timæus."
‡ Stob.: "Ecl.," i., 62. § Krische: "Forsch.," sid. 322, etc.
‖ Clem.: "Alex. Stro.," v., 590.

_________________________________________________________________________________________________________
Original edition, Before the Veil, page xx FÖRE AVSLÖJANDET 20

som befinner sig i ett övergångsskede mellan mänsklig syndfullhet och gudomlig fulländning,* och han delar in dem i klasser, där var och en i sin tur delas in i många flera. Men han poängterar uttryckligen att det är den individuella- eller personliga själen hos varje människa, som är den beskyddande och styrande dæmonen, och att ingen dæmon har större makt över oss än den vi själva har. Socrates Daimonion är således den gud eller det Gudomliga Väsen som inspirerade honom hela livet. Det beror på människan själv huruvida hon öppnar sig eller stänger sina sinnen inför den Gudomliga rösten. I likhet med Speusippus tillskrev han odödligheten fuch, den fysiska kroppen, eller den irrationella själen. Men några hermetiska filosofer har lärt ut att själen endast har en avskiljd oavbruten existens så länge stoff eller jordiska partiklar finns införlivade i den, på dess färd genom sfärerna; och sedan när den är absolut renad, förintas den sistnämnda, och kvintessensen av den fristående själen förenas med dess gudomliga ande (den Rationella), och de två är därefter ett.

Zeller konstaterar att Xenocrates förbjöd intaget av animalisk föda, inte för att han uppfattade djuren som besläktade med människorna, emedan han tillskrev dem ett vagt Gudsmedvetande, utan ”av det motsatta skälet, av fruktan för att det irrationella i djurens själar kunde utöva ett specifikt inflytande över oss.” † Men vi tror snarare orsaken vara, att han, liksom Pythagoras, hade haft de Hinduiska visa som läromästare och förebilder. Cicero tecknar en bild av Xenocrates som i högsta grad ringaktande allt utom de högsta dygderna; ‡ och beskriver det kyska och obevekliga allvaret i hans karaktär. § “Att kunna befria oss själva från beroendeförhållandet till den sinnliga existensen, att kunna erövra de Titaniska elementen i vår jordiska natur genom Gudomligheten, det är vårt problem. ”Zeller får honom att säga: ‖ ”Renhet, även i våra hjärtans hemliga längtan, är vår största plikt, och enbart filosofi och initieringen i Mysterierna hjälper till i uppnåendet av detta mål.

Crantor, en annan filosof förknippad med Platons Akademi under dess tidiga dagar, tänkte sig den mänskliga själen bildad ur alla tings ursprungliga stoff, Monaden eller Enheten, och Duaden eller Tvåsamheten. Plutarkos talar både länge och väl om den här filosofen, precis som sin mästare trodde på att själarna fördelades bland jordiska kroppar, som en landsförvisning eller bestraffning.

Herakleides lärde ut samma etiska principer, även om vissa kritiker inte tror att han höll sig strikt till Platons ursprungliga filosofi. ¶ Zeller presenterar honom för oss när han liksom Hicetas och Ecphantus, vidarebefordrar den pythagoreiska läran om jordens dagliga rotation och orörligheten hos fixstjärnorna, men lägger till att han var okunnig om jordens

-------------------------------------------------------------------------------
* Plutarch: "De Isid," kap. 25, p. 360.             † "Plato und die Alt. Akademie."
‡ "Tusc.," v., 18, 51.                                            § Ibid. Cf. sid. 559.
‖ "Plato und die Alt. Akademie."                    ¶ Ed. Zeller: "Philos. der Griech."

_________________________________________________________________________________________________________
Original edition, Before the Veil, page xxi FÖRE AVSLÖJANDET 21

årliga rotation kring solen, och om det heliocentriska systemet.* Men vi har tillförlitliga uppgifter om att det senare systemet lärdes ut i Mysterierna, och att Sokrates dog för ateism, dvs., för att ha avslöjat denna heliga kunskap. Herakleides antog fullständigt det pythagoreiska och platonska synsättet om den mänskliga själen, dess färdigheter och möjligheter. Han beskriver den som en lysande, högst eterisk essens. Han bekräftar att själarna bebor Vintergatan innan de stiger ned ”till släktleden” eller den jordbundna existensen. Hans dæmons eller andeväsen är luftiga och dimhöljda kroppar.

I Epinomis klarläggs fullständigt de pythagoreiska talens förhållande till skapade ting. Såsom en sann platoniker, hävdar dess författare att visdomen endast kan uppnås genom ett grundligt undersökande av skapelsens dolda väsende; det ensamt försäkrar oss om en existens i lycksalighet efter döden. Det spekuleras mycket om själens odödlighet i den här avhandlingen; men dess författare tillägger att vi bara kan nå fram till den här kunskapen genom en fullständig förståelse av talen; för den människa som är oförmögen att skilja en rak linje från en böjd, kommer aldrig att inneha tillräcklig vishet i att säkerställa en matematisk redogörelse gällande det osynliga, dvs., vi måste försäkra oss själva om den objektiva existensen av vår själ (astralkroppen) innan vi lär oss att vi att vi besitter en gudomlig och odödlig ande. Iamblikos uttrycker samma sak; och lägger senare till; att den hemligen hör samman med den högsta initieringen. Den Gudomliga Kraften, säger han, kände sig alltid förnärmad över dessa som upptäckte kompositionen av en icostagonus”, det vill säga, en som tillhandhöll metoden att tillskriva en sfär formen av en dodekaeder. †

Föreställningen att ”hela tal” besitter den högsta dygden, och alltid frambringar det som är gott och aldrig det som är ont, hänför sig till vad som är rätt, ett temperament i jämvikt, och allt som är harmoniskt. När författaren talar om att varje stjärna är en individuell själ, avser han enbart det som de initierade hinduerna och hermetikerna lärde ut före och efter honom, det vill säga: att varje stjärna är en oberoende planet, som likt vår jord, har en egen själ, där varje atom i materien är genomsyrad av det gudomliga inflödet av världssjälen. Den andas och lever; den känner och lider likaså och njuter av livet på sitt eget sätt. Vilken biolog är med hjälp av tillförlitliga bevis beredd att bestrida detta? Därför, måste vi betrakta himlakropparna såsom gudarnas sinnebilder; som ett deltagande av gudomliga krafter i planeternas stoff; och även om de inte är odödliga i sitt själa-väsen, kan deras inverkan på universums strukturer berättiga i ett gudomligt hedersomnämnande, ett sådant vi tillägnar de mindre gudarna. Idén är tydlig och klar, och man måste verkligen vara illvillig för att kunna misstolka det. Om författaren till Epinomis rangordnar dessa eldartade gudar högre än djuren, växterna, och till och med människan, vilka alla i egenskap av jordiska skapelser, tilldelas

______________________________________

* "Plato und die Alt. Akademie." † En av de fem fasta formerna inom Geometrin.

_________________________________________________________________________________________________________
Original edition, Before the Veil, page xxii FÖRE AVSLÖJANDET 22

en lägre nivå av honom, vem kan då helt och hållet överbevisa honom? Man måste verkligen gå grundligt tillväga med avseende på den djupsinnighet som finns i de gamla filosofernas abstrakta metafysik, vilket kan förstås som att de mångskiftande gestaltningarna av deras begrepp, trots allt, baseras på en identisk förståelse av den Första Orsakens natur, dess egenskaper och tillvägagångssätt.

Återigen, när Epinomis författare stakar ut tre typer av dæmons mellan dessa högsta och lägsta gudar (förkroppsligade själar), och befolkar universum med osynliga varelser, är han mer rationell än våra moderna vetenskapsmän, som mellan de två ytterligheterna skapar en lucka i varat bestående av de blinda krafternas lekplats. Av dessa tre klasser är de första två osynliga; deras kroppar består helt och hållet av eter och eld (planetariska andar); den tredje klassen dæmons är klädda med dimlika kroppar; de är vanligtvis osynliga, men kan göra sig själva konkreta och synliga under några få sekunder. Dessa är de jordiska andarna, våra astrala själar.

Det är dessa läror, vilka, när de studeras parallellt, och beträffande korrespondansprincipen, som ledde de gamla, och som nu leder den moderna Philalethianen steg för steg närmare lösningen av de största mysterierna. På randen av den mörka avgrund som delar den andliga världen från den fysiska, står modern vetenskap, med slutna ögon och med bortvänt huvud, och förkunnar klyftan vara oöverstiglig och bottenlös, hon håller dock en fackla i handen som hon bara behöver sänka ned i djupen för att bli varse sina misstag. Men över denna klyfta, har den tålmodiga studenten i hermetisk filosofi byggt en bro.

I sin Fragments of Science gör Tyndall följande sorgliga bekännelse: “Om du frågar mig huruvida vetenskapen har löst, eller under våra dagar med sannolikhet kommer att lösa detta universums problem, måste jag tvivlande skaka på huvudet. ” Om han senare kommer på andra tankar, och rättar sig själv, och försäkrar sina åhörare att experimentella bevis hjälpt honom, i det skymfade spörsmålet, att upptäcka”, löftena och potentialen i livets alla nyanser”, skojar han bara. Det skulle vara lika svårt för professor Tyndall att erbjuda några slutliga och ovedersägliga bevis för det han påstår, som det var för Job att få fast en krok i kolossens näsa.

För att undvika misstag som lätt kan uppstå i de ständiga användandet av specifika uttryck som i viss mening skiljer sig från de för läsaren familjära, kan några få förklaringar vara lägliga. Vi önskar inte ge utrymme åt någon undanflykt vare sig det gäller missförståelse eller misstolkning. Magi kan ha en innebörd för en kategori av läsare och en helt annan för en annan kategori.

Vi skall ge det den betydelse det har i de Österländska utövarnas och studenternas förnuft. Och likaså med orden Hermetisk Vetenskap, Ockultism, Hierofant, Adept, Svartkonstnär, etc. ; det har på sistone funnits lite konsensus beträffande deras betydelser. Även om skillnaden mellan uttrycken ofta är mycket

_________________________________________________________________________________________________________
Original edition, Before the Veil, page xxiii FÖRE AVSLÖJANDET 23

obetydlig – blott och bart etnisk – kan det fortfarande vara användbart för den vanlige läsaren att känna till vad just detta innebär. Vi ger här några få exempel i alfabetisk ordning.

länk till Översättarnas fotnoter, kommentarer och tillägg (på gång)
Isis Unveiled del 1

______________________________________

* Plato: "Parmenid.," 141 E. † Se Stobœus' "Ecl.," i., 862.

‡ Sextus: "Math.," vii. 145.

_________________________________________________________________________________________________________
Original edition, Before the Veil, page xix FÖRE AVSLÖJANDET 19

-------------------------------------------------------------------------------

* "Metaph.," 407, a. 3. † Appendix till "Timæus."
‡ Stob.: "Ecl.," i., 62. § Krische: "Forsch.," sid. 322, etc.
‖ Clem.: "Alex. Stro.," v., 590.

_________________________________________________________________________________________________________
Original edition, Before the Veil, page xx FÖRE AVSLÖJANDET 20

_________________________________________________________________________________________________________
Original edition, Before the Veil, page xxi FÖRE AVSLÖJANDET 21

______________________________________

* "Plato und die Alt. Akademie." † En av de fem fasta formerna inom Geometrin.

_________________________________________________________________________________________________________
Original edition, Before the Veil, page xxii FÖRE AVSLÖJANDET 22

_________________________________________________________________________________________________________
Original edition, Before the Veil, page xxiii FÖRE AVSLÖJANDET 23

obetydlig – blott och bart etnisk – kan det fortfarande vara användbart för den vanlige läsaren att känna till vad just detta innebär. Vi ger här några få exempel i alfabetisk ordning.

______________________________________ * Plato: "Parmenid.," 141 E. † Se Stobœus' "Ecl.," i., 862. ‡ Sextus: "Math.," vii. 145.

_________________________________________________________________________________________________________ Original edition, Before the Veil, page xix FÖRE AVSLÖJANDET 19

-------------------------------------------------------------------------------

* "Metaph.," 407, a. 3. † Appendix till "Timæus." ‡ Stob.: "Ecl.," i., 62. § Krische: "Forsch.," sid. 322, etc. ‖ Clem.: "Alex. Stro.," v., 590.

_________________________________________________________________________________________________________ Original edition, Before the Veil, page xx FÖRE AVSLÖJANDET 20

------------------------------------------------------------------------------- * Plutarch: "De Isid," kap. 25, p. 360. † "Plato und die Alt. Akademie." ‡ "Tusc.," v., 18, 51. § Ibid. Cf. sid. 559. ‖ "Plato und die Alt. Akademie." ¶ Ed. Zeller: "Philos. der Griech."

_________________________________________________________________________________________________________ Original edition, Before the Veil, page xxi FÖRE AVSLÖJANDET 21

______________________________________ * "Plato und die Alt. Akademie." † En av de fem fasta formerna inom Geometrin.

_________________________________________________________________________________________________________ Original edition, Before the Veil, page xxii FÖRE AVSLÖJANDET 22

_________________________________________________________________________________________________________ Original edition, Before the Veil, page xxiii FÖRE AVSLÖJANDET 23

obetydlig – blott och bart etnisk – kan det fortfarande vara användbart för den vanlige läsaren att känna till vad just detta innebär. Vi ger här några få exempel i alfabetisk ordning.

______________________________________

* Plato: "Parmenid.," 141 E. † Se Stobœus' "Ecl.," i., 862.

‡ Sextus: "Math.," vii. 145.

_________________________________________________________________________________________________________
Original edition, Before the Veil, page xix FÖRE AVSLÖJANDET 19

* "Metaph.," 407, a. 3. † Appendix till "Timæus."
‡ Stob.: "Ecl.," i., 62. § Krische: "Forsch.," sid. 322, etc.
‖ Clem.: "Alex. Stro.," v., 590.

_________________________________________________________________________________________________________
Original edition, Before the Veil, page xx FÖRE AVSLÖJANDET 20

-------------------------------------------------------------------------------
* Plutarch: "De Isid," kap. 25, p. 360. † "Plato und die Alt. Akademie."
‡ "Tusc.," v., 18, 51. § Ibid. Cf. sid. 559.
‖ "Plato und die Alt. Akademie." ¶ Ed. Zeller: "Philos. der Griech."

_________________________________________________________________________________________________________
Original edition, Before the Veil, page xxi FÖRE AVSLÖJANDET 21

______________________________________

* "Plato und die Alt. Akademie." † En av de fem fasta formerna inom Geometrin.

_________________________________________________________________________________________________________
Original edition, Before the Veil, page xxii FÖRE AVSLÖJANDET 22

_________________________________________________________________________________________________________
Original edition, Before the Veil, page xxiii FÖRE AVSLÖJANDET 23