Är viljan att ”leva” självisk?



HELENA BLAVATSKY

© 2003 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

 

Meningen – ”Att Leva,  att Leva, ATT LEVA, måste vara det orubbliga beslutet” – som förekommer i artikeln Livselixiret, publicerad i mars och april numret i vol III av The Theosophist, citeras ofta av ytliga och mot det Teosofiska Samfundet negativt inställda läsare, som ett argument för att den ovannämnda ockulta läran skulle utgöra den mest koncentrerade formen av själviskhet. För att kunna avgöra om kritikerna har rätt eller fel, måste vi först fastställa betydelsen av ordet ”själviskhet”.

Enligt en erkänd auktoritet innebär själviskhet ”att enbart ta hänsyn till de egna intressena eller den egna lyckan; den oerhörda egenkärleken eller självupptagenheten som får en människa att sträva mot att hävda sina egna intressen, sin makt eller sin lycka, utan att bry sig om andra.”

Kort sagt, en fullständigt självisk individ är den som uteslutande bryr sig om sig själv och ingen annan, som med andra ord är så starkt uppfylld av den egna personlighetens betydelse att den är medelpunkten för alla hans tankar, önskningar och strävanden och får allt annat att verka fullkomligt meningslöst. Är en ockultist ”självisk” när han önskar leva i den betydelse artikelförfattaren gav ordet i Livselixiret? Det har sagts gång på gång att det slutliga målet för varje sökare efter ockult kunskap är att uppnå Nirvana eller Mukti. Detta är ett tillstånd där individen, befriad från all Mayavisk Upadhi blir ett med Paramatma eller för att uttrycka det i kristen terminologi, där Sonen identifierar sig med Fadern. Av den anledningen måste alla illusionens slöjor som skapar en känsla av personlig isolering – en känsla av avskildhet från ALLTET – slitas sönder. Med andra ord måste aspiranten gradvis överge den själviskhet, som mer eller mindre finns inom oss alla. Ett studium av den kosmiska evolutionens lag lär oss att ju högre evolutionen är, desto mer tenderar den mot Enhet. I själva verket är Enhet naturens yttersta möjlighet och de som genom fåfänga och själviskhet går emot naturens plan kan inte annat än straffas av total förintelse. Följaktligen inser ockultisten att osjälviskhet och universell människokärlek är kvaliteter i den inneboende lag som finns i vårt väsen. Allt han gör är att försöka förstöra själviskhetens bojor som Maya tvingat på oss. Kampen mellan Gott och Ont, Gud och Satan, Suras och Asuras, Devor och Daityas, som omnämns i alla nationers och rasers heliga skrifter, symboliserar striden mellan osjälviskhet och de själviska impulserna. Striden utspelar sig inom den människa, som försöker följa Naturens högre plan, tills  dess de lägre djuriska böjelserna skapade av själviskhet är fullständigt övervunna och fienden är besegrad och förintad. Det har också ofta sagts i olika teosofiska och andra ockulta skrifter, att den enda skillnaden mellan en vanlig människa, som arbetar i samspel med Naturen under den kosmiska evolutionens lopp, och en ockultist, är att den senare genom sin högre kunskap använder sådana metoder av träning och disciplin som påskyndar evolutionsprocessen, och når på så sätt på en jämförelsevis mycket kort tid den nivå den vanlige individen kanske behöver billioner år för att uppnå. Kort sagt närmar han sig på några få tusen år den evolutionsform, som gemene man uppnår under kanske sjätte eller sjunde runden av denna Manvantara, dvs detta cykliska utvecklingsförlopp. Det är uppenbart att genomsnittsmänniskan inte kan bli en MAHATMA i ett enda liv eller snarare i en inkarnation. De som har studerat de ockulta lärorna om Devachan och våra efter-döden tillstånd, kommer att erinra sig att det mellan två inkarnationer ligger en ansenlig tidsperiod av subjektiv tillvaro. Ju större antalet sådana Devachaniska tidsperioder är, desto större är också antalet år över vilka denna evolution sträcker sig. Ockultistens främsta syfte är därför att ha en sådan kontroll över sig själv, att han själv förmår styra sina framtida öden och tillstånd, och på så sätt gradvis förkorta tiden för sitt Devachaniska tillstånd mellan två inkarnationer. Under loppet av hans utvecklingsprocess kommer en tidpunkt då ingen Devachan förekommer mellan en fysisk död och hans nästa inkarnation. Då existerar det för honom ingen Devachan utan i stället en slags andlig sömn, då dödschocken så att säga, bedövat honom i ett tillstånd av omedvetenhet, som han så småningom återhämtar sig från och finner sig själv sedan återfödd för att fortsätta sin utveckling. Denna period av sömn kan variera från tjugofem till tvåhundra år, beroende på den grad av utveckling han uppnått. Men även en så pass kort period kan sägas vara förspilld tid och därför går alla hans bemödanden ut på att förkorta den, så att han gradvis uppnår en punkt då övergången från det ena existenstillståndet till det andra sker nästan omärkbart. Detta kan man då säga vara hans sista inkarnation för dödschocken överväldigar honom inte längre. Det är denna bild som författaren till artikeln Livselixiret vill förmedla då han säger:

”Vid eller omkring den tid då han överskridit sitt släktes dödlighetsgräns ÄR HAN VERKLIGEN DÖD i vanlig mening; dvs. han har under tidens lopp befriat sig från alla eller nästan alla de materiella partiklar, som skulle varit nödvändiga vid sönderslitningens dödskamp. Han har gradvis ”dött” under hela sin initieringsperiod. Katastrofen kan inte ske två gånger. Han har utsträckt dödskampens process, som hos andra varar från ett kort ögonblick till flera timmar, i en mild upplösning över ett stort antal år. En hög adept är i själva verket död, så till vida att hans yttre liv i världen försiggår omedvetet för honom; han är oemottaglig för sinnliga förlustelser och nöjen, likgiltig för lidande vad beträffar sentimentalism, ty hans fasta PLIKTKÄNSLA låter honom inte bli omedveten om dess existens.” ( se Teosofiska Rörelsen nr 63, sid 70)

Processen av utstrålandet och attraherandet av atomer, som ockultisten kontrollerar, har avhandlats på ett uttömmande sätt i den ovan citerade artikeln och i andra skrifter. Det är på detta sätt som han så småningom befriar sig från alla de gamla grova partiklarna av sin kropp, och ersätter dessa med finare och mera eteriska partiklar, till dess slutligen den forna sthula sarira är fullkomligt död och disintegrerad och han lever i en kropp som är helt självskapad och lämplig för hans arbete. Denna kropp är nödvändig för hans syften, för som artikeln Livselixiret säger:  

”För att göra gott måste människan, som till annat, ha tid och material att arbeta med, och dessa är nödvändiga verktyg för  uppnåendet av krafter, med vilka man kan utföra oändligt mycket mera gott än utan dem. Och behärskar man en gång dessa krafter, så infinner sig snart tillfällen att använda dem.” (se Teosofiska Rörelsen nr 63, sid 58)

På ett annat ställe ger samma artikel praktiska instruktioner för detta ändamål och den säger:

 ”Den kroppsliga människan måste bli mera eterisk och mottaglig, den mentala mera djup och skarpsinnig, den moraliska mera självförsakande och filosofisk.” (se Teosofiska Rörelsen nr 63, sid 62)

Ovanstående viktiga omständigheter går förlorade för dem som rycker bort från sammanhanget följande rader från samma artikel:

”Av denna framställning framgår det också, hur dåraktigt det är att begära, att teosofer i allmänhet skall ’beredas tillträde till de högsta Adepterna’. Det är med den yttersta svårighet som en eller två av dem skulle förmås, trots lidandet i denna värld, skada sitt eget framåtskridande genom att befatta sig med världsliga bestyr. Den vanliga läsaren skulle säga: ’Det är inte gudalikt, det är höjden av själviskhet’... Men låt honom inse, att en mycket hög adept, som vill företa sig att reformera världen, måste nödvändigtvis än en gång underkasta sig en inkarnation. Men är resultatet, som uppnåtts av alla dem, som förut gått samma väg, tillräckligt  uppmuntrande för att locka  till ett nytt försök?” (se Teosofiska Rörelsen nr 63, sid 70)

Då ytliga läsare och tänkare fördömer den ovanstående passagen som ett inpräntande av själviskhet, förlorar de många viktiga faktorer ur sikte. För det första glömmer man de andra tidigare citerade utdragen, vilka ålägger människan självförnekelse som ett nödvändigt villkor för framgång och säger att, allt eftersom framgång uppnås, förvärvas nya sinnen och nya krafter, med vilka oändligt mycket mera gott kan uträttas än utan dem. Ju mer andlig Adepten blir, desto mindre kan han befatta sig med världsliga grövre bestyr, och desto mer måste han inskränka sig till andligt arbete. Det har ett ofantligt antal gånger upprepats att arbetet på det andliga planet är lika mycket högre än det arbete som sker på det intellektuella planet som det sistnämnda är överlägset det som utförs på det fysiska planet. De mycket högt utvecklade Adepterna hjälper därför helt klart mänskligheten, men endast på ett andligt sätt; de är till följd av sin konstitution ur stånd att blanda sig i världsliga affärer. Men detta kan endast tillämpas på mycket högt utvecklade Adepter. Det finns många olika grader av Adeptskap, och varje Adept tillhörande en viss grad, arbetar för mänskligheten på just det plan han lyckats höja sig till. Det är endast chelor som kan leva i världen, till dess de uppnått en viss grad. Och det är just på grund av att Adepterna verkligen bryr sig om världen, som de låter sina chelor leva i och arbeta för världen, vilket många som studerar ämnet är väl medvetna om. Varje cykel frambringar sina ockultister som har förmågan att arbeta för den tidens mänsklighet på alla olika plan; men när Adepterna förutser att mänskligheten vid någon viss tidpunkt kommer att vara oförmögen att frambringa ockultister med förmågan att verka på vissa plan, förser Adepterna i sådana fall mänskligheten med hjälp, antingen genom att frivilligt ge upp sitt vidare framåtskridande och vänta i den grad de innehar, till dess mänskligheten uppnått denna period, eller genom att vägra att inträda i Nirvana och underkasta sig reinkarnation i lagom tid för att nå dessa grader och vara redo att hjälpa mänskligheten när den behöver denna hjälp. Och även om världen förmodligen är okunnig om det så finns det till och med nu vissa Adepter som valt att förbli i status quo och som vägrat att ta de högre graderna för att kunna vara till nytta för kommande generationer av mänskligheten. Kort sagt, Adepterna arbetar harmoniskt, och eftersom enheten är den fundamentala lagen för deras tillvaro, har de så att säga gjort en arbetsfördelning, enligt vilken var och en verkar på det plan, som vid en viss tid anvisats honom, för att höja oss alla i andligt avseende – och det förfaringssätt för att vinna ett långt liv som omtalas i Livselixiret, är endast medlet för att nå målet, vilket, långt ifrån att vara själviskt, är det mest osjälviska ändamål, för vilket en mänsklig varelse kan arbeta.

HELENA BLAVATSKY
Ur The Theosophist, Juli 1884.

Översatt från H.P. Blavatskys Theosophical Articles, vol II, sid.115-118, ”Is the Desire to "Live" Selfish?”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.

___________________________________________________________________

 | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23