GREVEN AV SAINT GERMAIN
av
Helena Blavatsky

© 1999 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Med långa intervaller har det i Europa framträtt vissa män, vars sällsynt stora intellektuella begåvning, glänsande konversation och mystiska levnadssätt förvånat och bländat hela deras samtid. Den artikel, som här nedan kopierats från All the Year Round, hänför sig till en av dessa personer – greven av Saint Germain. I  Hargrave Jennings egendomliga arbete Rosenkreutzarna, beskrivs en annan sådan man, en viss signor Gualdi, som en gång var det allmänna samtalsämnet i Venedigs societet. En tredje var den historiska person som är känd såsom Alessandro di Cagliostro och vars namn, tack vare en förfalskad katolsk biografi, har blivit en synonym för all slags skändlighet. Vi har inte här för avsikt att jämföra dessa tre individer med varandra eller med vanliga dödliga. Det är av helt annan orsak som vi kopierar ifrågavarande artikel ur Londontidningen. Vi önskar visa, hur en människas karaktär kan förfalskas utan den ringaste anledning – om inte det faktum, att en person som har större begåvning och bättre känner till naturens lagar och dess hemligheter än den stora mängden, kan ge förtalets penna och skvallrets tunga en anledning att sätta sig i verksamhet. Läsaren bör noga begrunda nedanstående. Författaren i All the Year Round skriver:

Denne ryktbare äventyrare [Greven av Saint Germain] antas ha varit ungrare till börden, men den tidigare delen av hans liv omgavs av med stor hemlighetsfullhet av han själv. Hans person och hans titel väckte i lika hög grad nyfikenheten. Hans ålder var okänd och hans ursprung höljt i dunkel. Vi ser första skymten av honom i Paris, för ett och ett fjärdedels sekel sedan och hovet och hela staden genljöd av allt tal om honom. Det häpna Paris såg en man – skenbarligen av medelålder – som levde på det mest lysande sätt, som ständigt besökte middagsbjudningar där han aldrig åt någonting, men i stället, utan att tröttna förde den mest glänsande konversation i varje tänkbart ämne. Hans tonfall var kanske en smula för skarpt – han talade som den, vilken fullkomligt behärskar det ämne han är inne på. Han var en lärd man, talade alla civiliserade länders språk på ett fulländat sätt, var en framstående musiker och driven kemist och uppträde följaktligen som en slags övermänniska, en roll, som han spelade förträffligt. Han var begåvad antingen med ovanligt självförtroende eller oerhörd fräckhet, ty han uttalade sig inte blott med fullkomlig säkerhet om det närvarande, utan yttrade sig dessutom utan tvekan om händelser, som låg tvåhundra år tillbaka i tiden. De anekdoter han berättade om längesedan inträffade tilldragelser, präglades av en egendomlig detaljkännedom.

Han talade om händelser från Frans I:s hov, som om han själv sett dem och beskrev fullständigt kungens utseende, härmade hans röst, hans sätt och språk och omtalade allt, som om han själv hade varit med som ögonvittne. På samma sätt uppbyggde han sina åhörare med roliga historier om Ludvig XIV och underhöll dem med livliga skildringar av personer och platser. Han sade visserligen inte uttryckligt, att han själv varit närvarande då tilldragelsen i fråga inträffade, men genom sitt målande sätt att beskriva var han i stånd att ge intryck härav... och om hans avsikt var att förvåna, lyckades han göra det fullständigt. De mest vansinniga historier var i omlopp om honom. Han sades vara trehundra år gammal och troddes kunna förlänga sitt liv genom att använda sig av ett berömt elixir. Paris råkade i eld och lågor. Man frågade honom ständigt om hemligheten, som kunde ge ett långt liv, men han var sällsynt skicklig i att ge sluga svar. Han förnekade all förmåga att kunna göra gamla människor unga på nytt, men påstod sig helt lugnt vara i besittning av en hemlighet rörande metoden att hejda människokroppens nedbrytning. Dieten, sade han helt bestämt, var jämte hans märkvärdiga elixir den verkliga hemligheten som skänkte långt liv. Han vägrade absolut att förtära annan föda än den som tillagats särskilt för honom – havremjöl, vetegryn och det vita köttet från kycklingar. Vid högtidliga tillfällen drack han en smula vin, han var uppe på nätterna så länge någon ville lyssna på honom, men var oerhört försiktig mot kyla. Åt damerna gav han mystiska salvor för att bevara deras skönhet, och med männen talade han öppet om sin metod att transmutera metaller och om ett sätt att smälta samman ett dussin små diamanter till en stor sten. De häpnadsväckande uttalanden han gjorde bekräftades genom den till synes helt outtömliga rikedom han såg ut att äga och av hans ädelstenssamling, som omfattade juveler av sällsynt skönhet och storlek.

Tid efter annan uppträdde denne egendomlige person i Europas olika huvudstäder och under olika namn. Han var markis de Montferrat och greve Bellamare i Venedig, chevalier Schoening i Pisa, chevalier Weldon i Milano, greve Soltikoff i Genua, greve Tzarogy i Schwalbach och slutligen greve av Saint Germain i Paris. Men efter olyckan i Haag förefaller han inte att vara fullt så förmögen som förut, och det ser ibland ut som om han rent av sökte tillfälle att reparera sina affärer. I Tournay blir han ”intervjuad” av den ryktbare chevalier de Seingolt, som finner honom iklädd en armenisk kåpa och spetsig mössa, med ett skägg som nådde ända ned till midjan och en elfenbensstav i handen – en fullständig trollkarlsutrustning.

Saint Germain är omgiven av ett helt batteri av flaskor och upptagen med att utveckla en hattillverkningen enligt kemiska principer. Då Seingolt är sjuk, erbjuder sig greven att kurera honom utan ersättning och vill ge honom ett elixir som förefaller att ha varit aeter. Seingolt avböjer emellertid hjälpen under många artighetsbetygelser. Detta möte mellan två  augurer [teckentydare] är verkligen karakteristiskt. Då Saint Germain inte får tillfälle att tjänstgöra som läkare beslutar han att visa sin förmåga som alkemist. Han tar ett mynt, tolv sous, från den andre auguren, lägger det på glödande kol och drager en blåsbälg. Myntet smälter och får kallna. ”Nu”, säger Saint Germain, ”skall ni få er slant tillbaka. Men nu är den av renaste guld.” Den andre auguren tror inte på transmuteringen och betraktar hela proceduren som ett trick. Men han stoppar i alla fall myntet i fickan och skänker det slutligen åt den berömde marskalken Keith, dåvarande guvernör i Neuchatel.

Vid andra tillfällen är Saint Germain intresserad i färgämnen och olika industrier och dyker upp i St. Petersburg, Dresden och Milano. En gång råkade han illa ut och arresterades i en liten stad i Piemonte när han protesterade över räkningen på växelkursen. Men han tog fram juveler till hundra tusen kronors värde, betalade på stället, lät stadens guvernör veta av vad han gick för och frigavs under de vördnadsfullaste ursäkter.

Det är så gott som bevisat, att han under ett av sina besök i Ryssland spelade en framträdande roll i den revolution som satte Katarina II på tronen. Som ett stöd för riktigheten av denna teori anför baron Gleichen dels den utomordentliga uppmärksamhet, som i Leghorn, år 1770, ägnades Saint Germain av greve Alexis Orloff, dels ett yttrande av prins Gregory Orloff till markgreven av Anspach under hans vistelse i Nürnberg.

När allt kommer omkring – vem var han egentligen? Var han son till en portugisisk konung eller en portugisisk jude? Eller berättade han på sin ålderdom sanningen för sin beskyddare och entusiastiske beundrare, prins Karl av Hessen Kassel? Enligt vad denne hans sista vän omtalat, skulle han varit son till en prins Rakoczy av Transsylvanien i hans första giftermål med en medlem av huset Tekely. Som barn anförtroddes han åt den siste av Medicierna. När han växte upp och hörde att hans två bröder, söner till prinsessan av Hessen-Rheinfels-Rothenburg, hade fått namnen St. Charles och St. Elisabeth beslöt han att kalla sig efter deras helige broder St. Germanus. Vad var sanning i allt detta? Endast ett är alldeles säkert och bevisat, nämligen att han var en skyddsling av den siste ättlingen av huset Medici. Prins Karl, som tycks ha sörjt över hans död, vilken inträffade år 1783, berättar helt uppriktigt att han insjuknade medan han höll på med sina färgexperiment i Eckernförde, och dog kort därefter, trots de otaliga medikamenter, som hans egen privata apotekare tillagat åt honom. Fredrik den store, som trots all sin skepticism hyste ett egendomligt intresse för astrologer, sade om honom: ”Han är en sådan man, som inte dör.” Mirabeau tillägger som ett epigram: ”Han var alltid en slarvig karl, och till sist glömde han, likt sina föregångare, att inte dö.”

Nu frågar vi emellertid; vari ligger det ens en skugga av bevis för att Saint Germain var en ”äventyrare”, att han lade an på att ”göra sig märkvärdig”, eller att han sökte slå mynt av människors lättrogenhet. Det finns inte ett enda tecken, som tyder på att han var något annat än han gav sig ut för att vara, nämligen en man med tillräcklig förmögenhet för att på ett fullt hederligt sätt kunna leva i enlighet med sitt stånd i societeten. Han påstod sig veta sättet att smälta ihop små diamanter till stora och att kunna förvandla metaller, och gjorde sina ”påståenden” trovärdiga genom besittningen av skenbart outtömlig rikedom och en samling juveler av sällsynt skönhet och storlek. Är ”äventyrare” sådana? Åtnjuter charlataner under många år de mest begåvade europeiska statsmännens och adelns förtroende och beundran? Är det tänkbart att en charlatans ovärdighet inte skulle ha uppenbarats i något avseende, om inte förr, så åtminstone efter hans död? En del encyclopedier (se New American Cyclopedia, xiv, sid. 266) säger: ”Det har antagits att han under större delen av sitt liv tjänstgjorde som spion vid de hov, där han vistades.” Men på vilken grund vilar då detta antagande? Har någon funnit bevis för detta i några av statspapperen i de hemliga arkiven vid något av dessa hov? Inte ett ord, inte det minsta faktum som kan stödja detta låga förtal har någonsin blivit funna. Det är helt enkelt en elak lögn. Denne store man, denne lärjunge till indiska och egyptiska hierofanter, denne framstående kännare av Österlandets hemliga visdom har av västerländska skriftställare fått en behandling, som är en skamfläck för människosläktet. Och så har en inskränkt värld betett sig mot var och en som  i likhet med Saint Germain, som efter en lång period av studier i avskildhet, återvänt till Västerlandet med sitt förråd av samlad esoterisk visdom, i förhoppning att göra mänskligheten bättre och därigenom visare och lyckligare.

En annan sak som bör vi lägga märke till är: Det finns inga detaljer omtalade i ovannämnda utdrag, rörande den mystiske grevens sista timmar eller hans jordfästning. Är det inte otänkbart att om han verkligen dött på den plats och vid den tid som angivits, att han skulle ha blivit begraven utan den pomp och ståt, utan den officiella uppmärksamhet och det intresse från myndigheternas sida, som alltid är vanligt då en person av hans rang och ryktbarhet begraves? Var finns uppgifter om detta? Han försvann ur allmänhetens synfält för mer än ett århundrade sedan, men inga memoarer innehåller de uppgifter vi frågar efter. En person som levde så offentligt skulle inte ha försvunnit, om han verkligen dog just då, utan att lämna något spår efter sig. Vi har ytterligare förutom detta negativa bevis att han inte gått ur tiden ett mera positivt sådant, nämligen den bestämda uppgiften, att han fanns kvar i livet flera år efter året 1784. Han säges ha haft en synnerligen viktig privat överläggning med kejsarinnan av Ryssland år 1785 eller 1786 och lär ha visat sig för prinsessan av Lamballe, när hon stod inför tribunalen, strax innan hon slogs till marken med ett vedträ och en slaktarpojke högg av hennes huvud. Det påstås också att Jeanne Dubarry, Ludvig XV:s älskarinna såg honom, då hon på schavotten inväntade sin tur vid giljotinen under skräckväldet år 1793.

En respekterad medlem av vårt Samfund, som bor i Ryssland, har i sin ägo några synnerligen viktiga dokument om Greven Saint Germain, och för att rättfärdiga minnet av en av de största karaktärerna i modern tid, så hoppas vi att den efterlängtade men förlorade länken i hans levnadshistoria så snart som möjligt kommer att delges omvärlden genom denna tidskrifts spalter.

 

HELENA BLAVATSKY
(The Theosophist, Vol II, No. 9 Juni 1881)

Översatt från Helena Blavatskys artikel ”Count St Germain” ur A Modern Panarion, sid 371-374. Utgiven av Theosophy Company, faksimilutgåvan 1981, Los Angeles.

 

   _________________________________________________________

länk till Teosofisk Ordbok om Greve Saint Germain av Helena Blavatsky
    _________________________________________________________