ARCANA

En teosofisk föredragsserie från Malmölogen U.L.T. 
© 2010  Online-versionen  •  Teosofiska Kompaniet Malmö •  Malmölogens transaktioner
www.teosofiskakompaniet.net 

---

Varför reinkarnerar vi?
Föredrag hållet i Teosofisalen, Kärleksgatan 1, Malmö, den 4 oktober 1994

---

Nr 13 • Serie 2 • Online versionen den 12 oktober 2010  •  ISSN 1401-3835

---

[I denna utskrift har en del redigering gjorts från kassettinspelning nr 277 för att göra det så lättläsligt och begripligt som möjligt.]

    

INLEDNING 

E.M. Jag får börja med att hälsa oss alla hjärtligt välkomna till kvällens sammankomst. Vi ska prata om varför vi reinkarnerar, och för dem av er som inte har varit här tidigare har vi ett programblad som beskriver vår verksamhet under denna månad. Det går bra att ta och de finns precis vid ingången. Temat för denna månad är Alkemins tre faser. När vi pratar om alkemi inom teosofin så pratar vi om att försöka förvandla de oädla metallerna inom oss själv till det rena guldet, det vill säga att arbeta bort våra negativa tendenser inom oss för att vi ska bli mera kärleksfulla. Vi har på programmet här nästa vecka Alkemins mystik, då vi kommer att gå mer in på detta, och den 18 oktober pratar vi om Sanna och falska gurus, och den 25 pratar vi om Zodiaken och Vattumannens Tidsålder. 

Sedan har vi också en studiegrupp för dem av er som känner att ni vill fördjupa er lite mer i teosofins esoteriska sida. Denna Dharmagrupp börjar klockan sex och håller på till klockan sju. Där tar vi just nu upp olika artiklar som behandlar olika ämnen inom teosofins filosofi, och det ges då möjlighet att ställa frågor på ett mera ingående sätt än vad man kan göra efter ett föredrag. Studiegruppen precis som våra föredrag är helt kostnadsfria och man kan komma precis när man känner för det, när det är något tema eller ämne som man tycker är speciellt intressant. Så alla är varmt välkomna till gruppen. Det står lite mer om den i programbladet. 

När det gäller själva kvällens tema så har vi tagit fram tre stycken tidskrifter som också är temabaserade och som handlar om Reinkarnation, det är nr 32 och nr 46, som i stor utsträckning handlar om Karmalagen, liksom nr 58 som heter Reinkarnation, en ny horisont. De här numren har vi till ett specialpris i kväll för den som är intresserad. Det är också så att vi bandar samtliga föredrag vi håller här och på andra ställen. Vi brukar göra så att vi plockar fram lite olika band som vi har spelat in tidigare, och man kan låna dem med sig hem. Om man tycker att det här med reinkarnation är ett spännande ämne men kanske vill ha det vinklat på ett lite annorlunda sätt, så har vi här flera band som det går bra att låna. Det är nr 46 som heter Reinkarnation, en ny horisont, nr 64 som heter Reinkarnation och ekologi, nr 198 som är Reinkarnation i kristen mystik, nr 190 som är Tulku, eller att reinkarnera medvetet, och nr 250 som är Reinkarnation, det nya alternativet. De finns alltså tillgängliga efter föredraget vid bokbordet. 

För de av er som vill göra en riktig djupdykning i ämnet reinkarnation, har vi också plockat fram två stora böcker på engelska. Den ena är en antologi över reinkarnation, Reincarnation: The Phoenix Fire Mystery, där några ULT-teosofer har bemödat sig om att dokumentera hela vägen tillbaka i historien hur man har uppfattat det här med reinkarnationsbegreppet.

 1. Bokomslag till: Reincarnation: The Phoenix Fire Mystery,

En av författarna där gick vidare och skrev ännu en bok, Reincarnation: A New Horizon, som också handlar om reinkarnation, och då framför allt ur ett nutidsperspektiv, hur vetenskapen uppfattar reinkarnation, vad det görs för aktuella studier, hur man ser på reinkarnation och problem med självmord, och äldreomsorgen, freden på jorden och så vidare. Har man möjlighet att läsa engelska så är de väl värda att läsa. 

Sedan har vi också startat en föredragsserieserie som heter Arcana. Det är en skrift där vi renskriver våra inspelade föredrag. Föredrag som folk har tyckt varit speciellt intressanta skriver vi nu ut på datorn och publicerar i vår ARCANA-serie. Man kan köpa dem som lösnummer eller också välja att prenumerera, och då får man tolv häften som en samling. Det blir något billigare att prenumerera, men annars är de till självkostnadspris. Sedan har vi ett litet häfte om ULT, som heter ULT – dess Mission och Framtid. Där beskrivs gruppen av teosofer som håller de här föredragen, vad vi står för och vad vi tycker är viktigt att lägga märke till och föra fram när det gäller teosofin och den tid vi lever i just nu. Häftet finns också tillgängligt vid bokbordet. 

Lite kort kan jag också säga om ULT, som står för United Lodge of Theosophists. Det är ett sällskap av Loger som finns spridda över hela världen, små och större centra där man kan komma och studera teosofi, där man kan lyssna på föredrag och ta emot olika slags undervisning. Tanken inom ULT är att när vi alla kommer samman och studerar ett visst ämne eller tema så bidrar vi alla med de erfarenheter och upplevelser som vi har, och det berikar då hela gruppen. Samtidigt vill man minimera toppstyrning, i stället får var och en själv välja precis hur mycket man vill sätta in i form av energi och aktivitet i ULT. Dessutom finns det ingen direkt "ledare" som säger till hur man ska göra eller vad man ska göra. 

ULT är en ovanlig organisation i den bemärkelsen att den inte har någon ledare eller president. Det man har som riktmärke är den ursprungliga teosofiska undervisningen, och då återvänder man till Helena Blavatsky och William Quan Judge, som var hennes närmaste medarbetare, och menar att det finns tillräckligt att hämta i all vår litteratur och filosofi, och att var och en har möjlighet att tolka det på sitt vis. Därför har man inom ULT inte några organisatoriska krav som binder en samman på det yttre planet. Vi har en Deklaration, som även står på baksidan av Programbladet och som vi strax ska få höra uppläst. När man hör Deklarationen första gången så kanske man reagerar på att den verkar lite högtravande. Men efterhand som man hört den några gånger brukar det bli så att man börjar ställa frågor om dem. Och eftersom det i kväll är månadens första sammankomst, så går det bra att ställa frågor på den. 

Inom ULT är det så att all undervisning, alla föredrag och all verksamhet är kostnadsfritt, men vi tar tacksamt emot donationer av olika slag.  

Man kan donera av ekonomiska medel eller man kan donera av sin tid genom att vara här och hjälpa till att städa, översätta eller skriva på datorn eller någonting annat, det är fritt fram. All hjälp tas tacksamt emot. Jag håller här ett litet tag, I.M. ska först läsa Deklarationen och ta emot frågor, sedan kommer vi tillbaka till själva föredraget. 
 

ULTs DEKLARATION 

Inriktningen för denna Loge är att självständigt och hängivet tjäna teosofins sak utan att vara bunden vid någon teosofisk organisation. Den är lojal mot den Teosofiska Rörelsens stora grundare men befattar sig inte med tvistefrågor eller olikheter i personliga åsikter. 

Det arbete den har att utföra och det mål den har i sikte är alltför upphöjda och krävande för att den skall hinna med eller önska engagera sig i underordnade frågor. Detta arbete och detta mål är att sprida de grundläggande principerna i teosofins filosofi och att praktiskt tillämpa dem genom ett fullkomligare förverkligande av SJÄLVET; en djupare övertygelse om universellt broderskap.

Den anser att den orubbliga grundvalen för att ena teosofer, varhelst de befinner sig och hur deras villkor än ser ut, är likhet i mål, syfte och lära, och har därför varken konstitution, stadgar eller styrelse, och denna grundval utgör det enda bandet mellan dess associerade medlemmar. 

Den strävar efter att sprida denna idé bland teosofer för att befrämja enigheten. 

Den betraktar som teosofer alla dem som ägnar sig åt att verkligen tjäna mänskligheten utan hänsyn till ras, tro, kön, ställning eller organisationstillhörighet, och den välkomnar till sin sammanslutning alla dem som bekänner sig till dess angivna syften och som genom studier och på annat sätt önskar bereda sig för att bättre kunna hjälpa och läsa andra. 

Den sanne teosofen tillhör ingen kult eller sekt men tillhör likväl dem alla.

 ________________________________

 Den första Onsdagen i månaden kan man ställa frågor på Deklarationen

E.M. Jag har en fråga. Den här sista meningen du läste, "Den sanne teosofen tillhör ingen kult eller sekt men tillhör likväl dem alla", skulle du vilja utveckla den meningen? Vad tycker du menas med den, är det inte motsägelsefullt? 

I.M. Jag vet inte om jag kan förklara det. Det som finns i teosofin är en sanning som kanske finns i alla religioner, och det är den kärnan av sanning som håller alla punkter och viljor samman. Och eftersom teosofin inte har någon Gud utan strävar efter sanningen så är det väl det som binder samman teosofer, även om det är en buddhist, kristen eller ateist. 

E.M. Så du menar att på det sättet kan vi säga att vi tillhör alla religioner och sekter egentligen, om man ser på kärnan? 

I.M. Ja. 

E.M. Men att man på ytan kanske inte kan sympatisera med alla olika typer av dogmer. Är det någon annan som har någon fråga på Deklarationen?

 

VARFÖR REINKARNERAR VI?

 E.M. Ja, då ska vi prata om reinkarnation här en stund framöver. Jag ser att det är en del nya ansikten i dag också, så jag tänker ta lite av det grundläggande och senare komma in på lite mer specifika detaljer. Reinkarnation betyder ju att åter träda in i köttet. En tankegång som man talar om inom teosofin, att det finns Mästare, högt utvecklade andliga väsen. Människor som är fullkomnade, som har som sin uppgift att bevara, förvalta och när den cykliska lagen medger det förmedla sanningar, gudomliga sanningar till mänskligheten för att hjälpa oss att bli allt mänskligare. 

Detta är ingenting som teosofin eller någon teosofisk organisation har monopol på. Tillbaka i historien kan man spåra hur Mästarna har gjort olika försök genom olika impulser. Det har bildats olika religioner så småningom, olika filosofier och dogmer och sekter. Men den gudomliga visdomen, vare sig man väljer att kalla den för teosofia eller gupta-vidya eller gnosis, är evig till sin karaktär. Det finns ingen som kan kräva monopol på den, utan det är hela mänsklighetens sanna kulturarv, det innersta vetandet som vi alla bär med oss i våra hjärtan. Vi kanske inte alltid kan sätta ord på det, men någonstans har vi det inom oss. 

2. Stjärnbilden Vattumannen, persiskt 1600-tal.

Bakgrunden till att Teosofiska Samfundet drog igång i slutet på 1800-talet, alltså förra århundradet, var att man från Mästarnas håll kom med en impuls, eftersom det var en speciell tidsperiod. Dels var det så att det var på tröskeln till Vattumannens tidsålder, dels var det för att den första stora gryningsperioden av kali yuga, de första 5 000 åren av en väldigt mörk tidsålder räknat ur ett hinduiskt perspektiv hade kommit till ända, och sedan inföll också de sista 25 åren av det århundradet. Det är en tanke inom teosofin att man under de sista 25 åren av varje århundrade förmedlar en kraftimpuls från Mästarnas Brödraskap, där man försöker inspirera mänskligheten att bli mänskligare, mer andligt orienterade. Och de två tankegångar som Mästarna förde fram som de allra viktigaste, var reinkarnation och karma. Och de två tankegångarna innefattar egentligen hela den teosofiska filosofin. 

Tankegången om att reinkarnera innebär att vi alla inom oss har någonting som är bestående, som ingen kan ta ifrån oss, som inte förstörs, utan någonting som hela tiden existerar.  

Och det är någonting som vi ibland kan upptäcka i vår vardag, vi kan se på oss själva när vi tittar oss i spegeln att vi förändrar oss utseendemässigt och så vidare. Vi kan se att de känslor vi hyser just nu är inte samma som de vi har hyst när vi var tonåringar. Vi kan också se hur vår tankevärld har förändrat sig, vår begreppsvärld har förändrats, men någonting inom oss är det ändå som kan iaktta de här förändringarna, som är det bestående inom oss. 

För att kunna iaktta allting som är runt omkring i ständig förändring - för vi vet att allting i våra liv förändras - så måste det finnas en permanent iakttagare, ett kärleksfullt vittne, och det har var och en inom sig. Och det kan man säga är en del av den här kärnan som går vidare från liv till liv. Så samma känsla av att vi så att säga känner igen oss från dag till dag i ett liv, och från ett decennium i vårt liv till nästa, har att göra med att samma känsla kan uppodlas från ett liv till ett annat.

Så i begreppet reinkarnation förutsätter vi att det finns en kärna, en gudskärna i oss. För även om man inom teosofin inte pratar om en personlig gud, en farbror som kanske sitter i himlen och styr och ställer på det viset, så pratar man om en gudomlig, absolut kraft i tillvaron. Man kan dra en parallell med den absoluta kärleken eller vad man vill, för det finns en absolut kraft i tillvaron. 

Tanken om en kärna är ju tanken om att vi människor sår precis de handlingar och allt det som vi själva får skörda. Det finns inte en känsla, inte en människa, inte en tanke, inte någonting vi möter som inte är resultatet av det vi själva har skapat i detta eller något tidigare liv. Och det innebär också att allt det vi möter har vi förmågan att bemöta, även om vi ibland inte tror det. Om det är problem så har vi förmågan att lösa problemen, och vad det än är så har vi inom oss förmågan att gå igenom det som vi möter. Så det är ett absolut självskapat öde, att vi kommer tillbaka om och om igen. 

Varför? Vad är meningen? Varför kommer vi tillbaka om och om igen? Ja, jag vet inte hur ni har det med era liv, men om jag tittar på mitt liv så märker jag att jag har väldigt många vanor jag tycker är sådana som jag inte skulle vilja ha. Jag skulle vilja slippa se dem, dessa negativa tendenser. Och jag vet också hur lång tid det tar mig att försöka ändra riktningen på några av de här vanorna till att bli lite mer positiva, lite mer kreativa, och skapa harmoni både för de som finns omkring mig - som ju ofta drabbas av mina negativa vanor - men också göra det mera medvetet på mig själv. 

När vi ser att det tar en så pass lång tid kanske vi också kan förstå att vi behöver mer än ett liv på oss för att bli fulländade människor. Det är en teosofisk tankegång att vi alla inom oss bär fröet, en slumrande potential att bli en fullkomlig människa. Att bli en människa likt Buddha, Jesus, Krishna, Lao-tse eller Platon, att vi har oanade resurser inom oss. Det inre sanna gudomliga Självet inom oss är gemensamt för alla, och när vi vänder oss inåt mot vår egen kärna så har vi möjlighet att släppa fram långt mera resurser än vad vi gör i dag. Men detta är en ganska långsam väg, det tar tid. 

Tanken är då att vi återföds om och om igen, för att så småningom lära känna oss själva bättre och bättre, lära oss att leva mer i harmoni med oss själva, med naturen och med varandra. Det är den främsta tankegången inom teosofin, den står som vårt första syfte, att försöka lägga grunden till kärnan av ett Universellt Broderskap. Kärlekstanken betraktad ur det perspektivet är en av teosofins viktigaste huvudpunkter.

Och då menar vi inte bara människor emellan utan vi pratar om att värna om djuren, att värna om naturen, alla elementen. Att se hela jordklotet och alla vi som är invånare på det som en organisk helhet, och att utifrån den försöka agera på ett sådant sätt som gagnar helheten. Det är en av tankarna till varför vi reinkarnerar. 

Det är intressant att se att det är inte bara människor som reinkarnerar, utan allting i naturen ingår i denna utvecklingsprocess, allting kommer periodiskt tillbaka. Universum föds och universum har sin blomstring, sitt förfall och sin död, och sedan pånyttföds det igen. Och likadant är det med våra idéer. Idéer har också en reinkarnationsprocess, där de kommer tillbaka periodiskt. Det är rätt intressant att se tillbaka, på 300-talet fanns det en man – Ammonius Sakkas – som förde fram ungefär liknande tankegångar som Helena Blavatsky kom med. Han kallade till och med sin filosofi för teosofi, och var den förste i vår historiska tid som myntade det uttrycket. 

 

3. Alexandrias katakomber

 

Han var också en man som verkade i Alexandria och samlade människor kring sig från alla möjliga olika religioner. Precis som vi hörde i Deklarationen innan så kom det människor till honom från den judiska religionen, från den buddhistiska traditionen och så vidare. Man samlades kring Ammonius Sakkas därför att han försökte föra fram samma tankegång: att kärnan till alla filosofier och religioner är en och samma. Och det är ganska intressant att se så många år efteråt, att samma impuls kommer tillbaka igen, den inkarnerar tillbaka igen. 

Teosofin har en tankegång om att människor har ett genomsnittligt liv, där man upplever kanske en lagom mängd erfarenhet som ska smältas. Så går det ganska långa tidsperioder innan man kommer tillbaka igen. Man brukar tala om en period på upp till 1 500 år innan man kommer tillbaka. Tittar vi då tillbaka i tiden ser vi ofta att när själar återvänder igen till jorden så för de ofta med sig den kunskap som har varit deras tidigare, vi har ju kommit tillbaka igen. Och då kommer de här teosofiska idéerna att blomstra på nytt. 

Nu ska man inte ta siffran 1 500 år mellan två inkarnationer som en absolut sanning, för det kan lika väl gå snabbare som det kan gå på 1 500 år, utan allting är beroende på det sätt vi har levt tidigare. Jag tänkte att vi i kväll skulle titta lite grand på hur teosofin uppfattar reinkarnationsförloppet. På gränsen till viloperioden mellan två inkarnationer, som vi tidigare har berört, på tröskeln till det nya livet sägs det att vi får ett fågelperspektiv över det liv vi står i begrepp att möta. Vi kommer att se de flesta stora händelserna i livet, hur det kommer att gestalta sig. 

Och i detta korta ögonblick är vi så att säga ett med vår egen gudomliga inre kärna och är allvetande. Vi har i det ögonblicket förmågan att se alla de orsaker som vi själva har satt igång, som har skapat de förutsättningar som vi precis är på väg att stiga ner i. Och i detta ögonblick av fullständig insikt ser vi rättvisan i sammanhanget och bestämmer oss för att inkarnera, att gå ner i inkarnation. Då har vi redan en länk med de människor som ska bli våra föräldrar, de människor som eventuellt kommer att bli våra syskon, det land och den ort som vi kommer att inkarnera i, dessa förutsättningar har vi alla de magnetiska trådarna för att komma till. 

Vi kommer så ner i inkarnation, och man säger inom teosofin att de första sju åren av ens existens här på jorden är det så att föräldrarna har ett väldigt stort ansvar för oss.  

Föräldrarna sägs till och med ta på sig det karmiska ansvaret, alltså ansvaret för mina handlingar och mitt agerande under den första sjuårsperioden. Och det är först när jag har nått sju år som det Högre Jaget, den reinkarnerande principen i oss, är fast förankrad i kroppen och med de övriga principerna. Teosofin pratar alltså om ett Högre Jag och ett lägre Jag. Det Högre Jaget är den inre gudomliga kärnan, det bestående, det som återkommer liv efter liv.  
 

4. Högre och Lägre Jaget

 

Och denna inre kärna, som vi symboliserar med en triangel, är någonting som använder sig av alla de olika instrumenten som vi säger att personligheten består av.  

Personligheten består av den fysiska kroppen, som är påtaglig eller hur? Men innanför den fysiska kroppen finns en slags modellkropp, astralkroppen, en slags stjärnstoftsliknande kropp som alla de fysiska molekylerna är draperade kring. Och det är inte bara vi som har en astralkropp utan allting som existerar, som den här stolen till pelaren där borta, djuren, växterna, allting har en astralkropp, en strålkropp. Därtill hör också livskraften, och sedan har vi begären, de önskningar och den längtan som har fört oss hit.  

Det här är det vi använder oss av när vi är i inkarnation. Sedan kan man också säga att den roll som aktörerna spelar här på jorden kan vara olika, och de rollerna kan se olika ut från liv till liv. 

Tanken är att vi måste uppnå sjuårsåldern i det personliga instrumentet innan det Högre Jaget fast förankrar sig och strålar ner i inkarnation. Sedan börjar vi vårt liv. Tittar vi på vårt liv så tror jag de flesta av oss kan känna igen att det går i sjuårsperioder. När vi är sju år börjar vi skolan, det sker en slags mognad för att ta in saker på ett annat sätt som man inte hade när man var riktigt liten. Lägger vi till sju år till och kommer upp till 14-årsåldern, så är det för de flesta en tidpunkt då man är inne i puberteten. Ni vet hur puberteten är, man revolterar mot det mesta, föräldrar eller förebilder som har stått för hur man ska hitta sig själv, man ska gå in och utforska en massa begär och energier man har haft latent inom sig.  

Går vi vidare till 21-årsperioden, då man i alla fall förr blev myndig, var det också en annan mognad som inträdde. Och om vi tittar vidare eller tittar tillbaka i våra liv så kanske vi rentav märker att det just vid sjuårsperioderna har hänt saker som har lett till förändringar i vårt liv. Vi brukar till och med säga att det sista året av sjuårsperioden är en slags summa summarum av de tidigare åren, att man går in och lite hastigare repeterar det man har upplevt under sjuårsperioden, de sista sju åren. Så går vi och samlar erfarenheter, den fysiska kroppen åldras, hela tiden finns det i vår fysiska organism en slags spänning mellan två krafter, den upprätthållande och den nedbrytande. Och så länge det här fungerar i balans mår vi bra och har hälsa, men när en av krafterna får överhanden börjar vi få sjukdom. 

Sjukdom och till sist död är enligt teosofin inte någonting som inträder därför att vi har för lite livskraft – livskraften som vi ser är någonting som är universellt och finns där hela tiden obegränsat i universum. Det är alltså inte för att livskraften tar slut som vi dör eller blir sjuka, utan det är någonting i våra organ som inte kan hantera livskraften. Det är ungefär som att vi har ett elektriskt system där ledningarna börjar bli slitna och vi kan inte längre kanalisera den livskraft som finns runt omkring oss. 

Man kan se det ganska tydligt på barnet. Barnets nervsystem är inte så moget kroppsligt sett. Och ni vet hur barn är, om de stannar uppe lite längre än sin vanliga läggningsperiod känner ni säkert igen det här att de liksom blir helt uppskruvade, får en massa överskottsenergi och springer omkring och är precis överallt. Det är för att de inte riktigt kan hantera den energi som flödar igenom dem, och till slut rätt vad det är så bara slocknar de. Vi kan känna igen det hos oss själva också, att är vi inne på någonting väldigt intressant och går förbi vår vanliga sömnperiod så kan vi först känna oss väldigt trötta, men så helt plötsligt blir vi helt pigga, vi får massor med energi, vi säger att vi går in i en "andra andning". Och sedan helt plötsligt blir vi så trötta att vi bara stupar. Så vi har också ungefär samma process.

5. Denna målning av Hieronymos Bosch stiger själarna upp till himlen genom
den karakteristiska "tunnel av ljus" som ibland förekommer i föreställningar om "livet efter detta".
 

Döden inträffar när våra organ och hela det fysiologiska systemet inte längre kan härbärgera den energi som har flödat igenom oss tidigare. Så vi dör inte kroppsligt sett för att vi har för lite energi utan för att vi inte kan ta emot den, där finns för mycket i proportion till vad vi kan hantera. När vi närmar oss dödsögonblicket brukar vi inom teosofin prata om detta ögonblick som någonting väldigt viktigt. Det sägs i många ockulta skrifter att den tanke vi har eller det som vårt hjärta är inriktat på under dödsögonblicket kommer att färga hur allting i mellanperioderna kommer att se ut och även hur nästa inkarnation kommer att se ut.

Och då kan det tyckas onödigt om vi i just det ögonblicket har haft en väldigt negativ tanke eller någon väldigt kitslig känsla i hjärtat, Men man säger filosofiskt att vartenda ögonblick har lett fram till den här punkten. 

Jag vet inte om någon av er har sett den nya filmen Broarna över Madison County, med Meryl Streep. Clint Eastwood har en fantastisk kommentar i den filmen. Om man är romantiker är det i alla fall en fantastisk kommentar. Han säger i mötet med Meryl Streep att "hela mitt liv, alla ögonblick har varit ägnade till det här mötet med dig". Och på samma sätt kan man säga att allt det vi haft som en röd tråd i våra liv, det som vi inom teosofin brukar kalla för vår livsmeditation, det vi varit inriktade på, det leder oss i dödsögonblicket till vad vi fokuserar oss på. 

6. Framgångsrik meditation rensar bort begränsande illusioner från vårt perspektiv.

Det sägs också att mycket högt utvecklade andliga människor ofta dör med Guds namn på sina läppar, inriktade och koncentrerade på den gudomliga tillvaron. En sådan man var Mahatma Gandhi. Ni kanske minns att trots att han blev skjuten på ett ganska överrumplande och brutalt sätt, så yttrade han ändå till sist "Om Sai Ram", alltså den högste guden inom den hinduiska filosofin. Och det visar lite grand att mahatman var ganska väl samlad, när man i ett sådant ögonblick kan fokusera på det Högsta Väsendet. 

Under vårt liv har vi alstrat en massa längtan, både positiv och negativ. Vi har alstrat tendenser i andlig riktning som vi kanske aldrig har fått utlopp för. Strävan, konstnärliga tendenser som vi bara inte har utrymme för i vardagslivet.

Livet har varit fyllt av alla andra plikter och vi har kanske inte kunnat ge utrymme för den andliga dimensionen inom vårt liv på det sätt som vi skulle önska. Och vi har säkert också haft många negativa tendenser, alstrat en massa tankar som kanske har stannat vid tankar och känslor. Även om vi inte har gått aktivt ut och varit våldsamma eller aggressiva så har vi ändå härbärgerat dem inom oss. 

Då menar teosofin att när vi närmar oss dödsögonblicket så kommer vi i den stunden att få ett perspektiv, vi ser en revy över hela det liv vi har levt. De av er som har bekantat sig lite grand med nära döden-forskning vet att det är en sådan upplevelse de flesta brukar relatera till, att man ser sitt liv passera revy. Alla de minsta detaljerna, allting finns där lagrat inom oss. Fastän vi inte medvetet har tänkt på det så finns det ändå lagrat. Detta spelas alltså upp precis i dödsögonblicket, och sedan vet vi vad som händer med den fysiska kroppen. Den fysiska kroppen lämnar vi bakom oss och vi går sedan vidare in i ett tillstånd som på sanskrit kallas för kama-loka eller begärens boning. 

Man kan säga att detta tillstånd har gett upphov till begreppet skärselden inom den kristna traditionen. I skärselden luttras vi, på så sätt att under vår vistelse i kama-loka avskiljs vi från resten av vårt väsen, de personliga sidorna hos oss som varit negativt laddade, innan vi går in i devachan. Och detta sker i ett slags tillstånd som för genomsnittsmänniskan kanske inte är så långt och kanske ter sig som ett slags sömntillstånd. Men för vissa som har varit mer negativa, kanske haft mer tendenser att göra ondskefulla eller riktigt negativa saker, blir det här ett ganska helvetiskt tillstånd. 

Därefter sker en andra död, man släpper alltså den lägre personligheten. Alla tendenser vi haft mot det andliga, all den riktning som varit andlig i vår personlighet under jordelivet kommer då att få sin blomstring i det vi kallar devachan, gudarnas boning. Våra lägre tendenser avskiljs i kama-loka från resten av vårt väsen innan vi går in i devachan. Här kommer vi att leva i en slags självskapad verklighet, ett självskapat gudomligt tillstånd där all den längtan vi har haft under jordelivet men inte har kunnat få utlopp för nu släpps fri, och vi får blomma fullt ut. I den världen är vi omgivna av alla dem vi älskar, men det är helt självskapat och helt beroende på hur vi har levt här på jorden. Har vi under vårt jordeliv haft en väldigt fast övertygelse om att det efter döden finns ett himmelrike, och att himmelriket har guldbelagda gator och så vidare, så kan vi få uppleva det. 

En högre utvecklad människa, en Mästare, har inte dessa mellantillstånd. De är klara och vakna och går inte in i de här olika tillståndens upplevelser utan behåller ett klart medvetande och kommer tillbaka igen väldigt snabbt - går upp och ner i inkarnation med en gång. Men de flesta av oss behöver, beroende på det liv vi har levt, olika långa perioder för att vila och återhämta oss, rena oss. Och sedan kommer vi tillbaka till jorden igen enligt vårt karmiska öde. 

Då kan man ju fråga sig: var lagras all den här erfarenheten inom oss? Det Högre Jaget brukar man betrakta ur tre olika vinklar, vi pratar om treenigheten. Det ena är Anden, det absoluta inom oss, det som är gemensamt för oss alla. Sedan har vi urskiljningsförmågan, förmågan att välja mellan gott och ont.

Därefter kommer intuitionen eller hjärtats röst, tanken, förnuftet, förmågan att reflektera, den tysta iakttagaren som kan se all förändring, som kan lagra på sig erfarenheter.

Man kan säga att det är just högre Manas eller det högre förnuftet som inkarnerar, som kommer tillbaka med våra erfarenheter. Man kan säga att allting som vi har i form av andlig strävan under ett jordeliv alstras i personlighetens högre aspekt, det är som en blomma. Och själva essensen uppgår i det Högre Jagets medvetande, den bär det med sig som vår erfarenhet. Och det är därför vi som människor kan födas på jorden och ha med oss en massa förmågor som vi inte nödvändigtvis har lärt oss i detta livet. 

Tänk er sådana människor som Mozart eller Beethoven eller andra stora artister som komponerar fantastiska sonater vid tre, fyra års ålder, som inte har lärt sig detta i det nuvarande livet. Vi pratar om underbarn, men vad är det egentligen? Vad är det som gör att en människa har otroligt lätt för att lära sig sju olika språk? Vad är det som gör att en annan människa helt kan fånga bilder från konstens värld, ta ner bilder från astralljuset och teckna ner det, få ner det på tavlor. Vad är det som gör att vi har de här olika förmågorna? Jo just, enligt teosofin, tanken att vi själva har jobbat och förvärvat det i tidigare liv, och ingen kan ta det ifrån oss, utan vi bär med oss den hela tiden. 

Då kan man ju fråga sig om man i dag har något stöd eller bevis för det här med reinkarnation. Det är faktiskt så att det finns en hel del forskning som pågår världen över, bland annat ganska starkt i Japan, Frankrike och USA. Man har då försökt att vetenskapligt, så vetenskapligt det nu går, finna stöd för att människor kommer tillbaka igen till jorden. Och en känd person som säkert en hel del av er känner till, är doktor Ian Stevenson, psykiater vid Virginia University i USA, som har forskat väldigt seriöst med reinkarnation. Han säger inte att han har funnit några bevis för den, han säger bara att han funnit stöd för den tankegången.

Han är väldigt försiktig med hur han uttrycker sig i vetenskapliga tidskrifter i USA. Och det han har gjort är att han har beskrivit reinkarnationsfall i fem stora verk på säkert en femtusen sidor, där han har träffat barn som påstår sig vara återfödda. Och då har han gått in och tittat på vad de här barnen har berättat om sitt tidigare liv, han har fört dem tillbaka till den plats där de påstår sig ha levt, han har fört dem tillbaka till de eventuella släktingar som fortfarande finns kvar i livet. Han har också gått in och granskat obduktionspapper från den föregående personen och sökt dokumentera på alla sätt och vis, om det här kan vara ett reinkarnationsfall. 

Han har en hel del kriterier som måste stämma överens för att han ska acceptera det. Däribland att han för barn tillbaka till de tidigare familjeförhållandena och se om barnet på något sätt kan identifiera de personerna. Det kan ju vara så att man har speciella smeknamn på dem som man har levt med tidigare, sådana saker som bara de mest närstående känner till om den här personen. På så vis kan man konstatera att här ligger någonting som vi inte kan förklara på vanlig grund, men som förmodligen kan vara ett stöd för reinkarnationsmodellen. 

Han berättar bland annat i någon av böckerna om ett fall där det rör sig om två små pojkar, två tvillingar som var barn till en akademiker som arbetade vid universitetet i New York. När de här barnen var små, två tre år gamla knappt, pratade de ett alldeles eget språk. Det är tydligen rätt vanligt att tvillingar gör det, de kan gärna utveckla det som sin egen jargong.  

Men det här lät så pass avancerat att pappan i familjen till slut tog med dem till en kollega på universitetets institution för forntida språk, och man kunde inte alls förstå vad de pratade om, man spelade ändå in det här.

Men sedan kom en annan kollega som var specialist på forntida arameiska språk, vissa dialekter som har varit utdöda de sista fem-sjuhundra åren. Det visade sig då att de tvillingarna pratade flytande gammalarameiska, som inte längre talades här på jorden, utan det var någonting som de förmodligen hade burit med sig från tidigare liv. 

Stevenson har också andra reinkarnationsfall, där han pratar om betydelsen av födelsemärken. Han har intressanta och rätt spännande teorier om hur födelsemärken kan vara ett stöd för reinkarnationstanken, och då kan man ju fråga sig hur det hänger ihop. Men han menar att han har dokumenterat fall där barn har födelsemärken på kroppen, och där de då helt tydligt kan gå in och förklara att de har blivit skjutna eller på något sätt blivit skadade på de här ställena i kroppen i tidigare liv. Han har kollat dem noga, och genom att gå igenom obduktionspapperen och hela redogörelsen för olyckan och så vidare, kunnat fastställa att det rör sig om att de här små barnen faktiskt föds tillbaka med födelsemärken på de ställena. 

Han tar bland annat fram Ravi Shankar. Känner ni till Ravi Shankar, en av Indiens främsta musiker som spelar sitar och är en otroligt känd kompositör i Indien. Han ingick bland annat i Stevensons forskning, för han hade medvetna minnen från tidigare inkarnationer, och han påstod att han hade blivit halshuggen på grund av en familjefejd i sitt tidigare liv. Och Ravi Shankar har ett födelsemärke som går runt om hela halsen, precis som ett märke efter att ha blivit halshuggen. Så Ian Stevenson kan påvisa en omfattande forskning som han stöder sina tankegångar på. 

En annan sak som är vardagsmat för de flesta kvinnor men som vi inte tillskriver reinkarnationstankegången, det är när man väntar barn. När man väntar barn kan man ibland få den mest otroliga längtan efter att äta någon speciell typ av mat.  

Och Ian Stevenson menar att i de fallen han har dokumenterat så är det just de här barnens favoriträtter, det kan vara ett barn som tycker väldigt mycket om curry, och när man har gått vidare tillbaka och tittat på hur mamman hade det, så hade hon typiskt en längtan efter väldigt starkt kryddad currymat när det här barnet låg i magen. Så han lägger fram en hel del tankegångar som kan tolkas som stöd för reinkarnation. Men de flesta av oss kanske är nöjda med att ta del av nära döden-upplevelser, som ju på ett sätt också visar oss att det finns någonting mer än enbart den fysiska kroppen. 

Ni kommer säkert ihåg Elisabeth Kübler-Ross, som för en hel del år sedan blev intervjuad i TV. Hon är en kvinna känd för att ha spenderat mycket tid med döende människor. Hon berättade bland annat om det som hade påverkat henne mest av allt, under den tid hon var tillsammans med döende människor. Det var när hon hade träffat en man som var blind sedan födelsen, och denne man hade i sin medelålder fått en hjärtinfarkt och så att säga blivit kliniskt död under en viss period. Under återupplivningsförsöken hade mannen sett sig själv från operationsrummets ena hörna, kunnat se allting i färger och bilder och former precis som det var. Och han kunde efter att han blivit återupplivad berätta allting detaljerat, måla fram precis vilka färger han hade haft på sina kläder, färgen på håret, på ögonen och allting.  

Denne man genomgick en otroligt svår kris, för tidigare hade han inte vetat vad det innebar att vara blind, han hade ingenting att jämföra med. Men när han nu fick den här upplevelsen så förstod han plötsligt vad han gått miste om.

Här tyckte då Elisabeth Kübler-Ross att det var ett fall man inte kunde förklara på något annat sätt än att det finns en annan uppsättning av sinnen än de rent fysiska. Teosofin pratar om att de verkliga sinnesorganen sitter inte i kroppen. Örat till exempel är bara förmedlare till det inre organet för hörseln, som sitter i astralkroppen.

7. Meditation, ett sätt att centrera sig själv
Enl. Wikipedia kommer ordet meditation från latinets ”meditare”, som betyder: ”föras in i mitten/centrum”. Förmågan att centrera sig till mitten är det som dikterar vår kapacitet att hantera vårt ”flow” och den överhängande ordningen i våra liv. Meditation har alltså som syfte att öka samt hantera flödet av livskraften i våra liv

 [Vi går nu över till den allmänna frågestunden.]

  

I.M. Vi hör talas om att man kommer då ihåg saker från tidigare liv, men har man någonsin hört talas om att man minns någonting från kama-loka och devachan? 

E.M. Ibland kan man ju ha mardrömmar där man direkt tror att man har trätt in i kama-loka-tillståndet, och ibland också drömmar där man så att säga kommer i kontakt med detta tillstånd under jordelivet. 

J. Jag tänkte bara på att en del av mässan under gudstjänsten är också uppbyggd som en cirkel, som du har ritat på tavlan och talat om. Vi är ju kristna protestanter, och det handlar jättemycket om till en början att vi ska bli förlåtna för våra synder, vi ska känna det och när vi har gjort det så blir det bra liksom. Och det är ju så i mässan också, att det blir trångt till en början och svårt, och sedan när vi går därifrån så – även om vi inte alltid har trott på det viset som i Ryssland när jag varit där – har jag känt att det är jätteroligt när man går ut, känt mig upplyft, och det kan ju vara andras vibrationer. 

Så vi har det i vårt levnadssätt, och även när vi bearbetar en fråga så skulle vi indirekt, om vi vill gå på djupet i en fråga, kunna se att den kommer väldigt strängt till oss. Och så ska vi bearbeta den, och speciellt om det är något livsavgörande så går den här formen igen, tycker jag personligen. Men jag tror det är så för många människor, att man våndas väldigt mycket inför en fråga som kräver ett beslut. 

E.M. Det är intressant att ta upp det här. Vi kan ju se cirkeln som en 24-timmarscykel, vi kan se det som en meditationscykel. Vi kan säga att i den nedre delen av cirkeln i det vakna livet alstrar vi inte så många upplevelser, vi går igenom de lägre astrala skikten på vår resa, på vägen inåt till vår inre gudomliga kärna under nattens timmar. Ju mindre vi har att rensa upp här nere, desto snabbare når vi hit upp, om vi nu ska prata om hastighet, det kanske inte är nödvändigt. [Här har vi ritat upp cirkeln i tre symboliska delar; överst sällhetstillståndet, i mitten astral- eller känslotillståndet och nederst det vakna tillståndet.] 

Men sedan har vi sällhetstillståndet och så kommer vi tillbaka den här vägen igen. Då ska vi igenom de astrala skikten på vägen ner under nattens timmar och bibehålla den inspiration som vi har fått inom oss själva. Och vi kanaliserar ner det på ett så klart och medvetet sätt som möjligt till vardagen. Ju mindre vi skapar orsaker till vånda, desto klarare och lättare blir mellanskiktet att ta sig igenom, både på väg upp och på väg ner, och ju mer medvetna drömmar kommer vi att få och kunna ta med oss ner. 

Likadant om vi ser det som en process i meditation. Vi sätter oss ner, vi ska meditera, vi väljer en stund, gärna samma tidpunkt på dagen, så vi tar nytta av de psykiska lagarna.

Vi har kanske inte så stora möjligheter att finna en plats som vi kan använda bara för det syftet, men vi har kanske en plats där vi kan vara temporärt ostörda. Sedan ska vi också igenom ett slags kama-loka-tillstånd, ni vet när man sätter sig ner och ska fokusera på någonting, kanske kärlek eller något begrepp som är av en högre karaktär, och så helt plötsligt kommer alla de lägre tankarna fram som finns inom oss. Det blir som ett ekorrhjul, och så tappar man koncentrationen och får samla ihop sig igen. Det är ju också så att kan vi gå igenom de här skiftande tillstånden så kommer vi till slut in och tar del av den inre kärnan, så det är samma process. 

Det sägs också inom teosofin till exempel, för att kunna lära sig att komma ihåg våra tidigare liv, måste vi först lära oss att komma ihåg vad vi gör i det vakna livet. Hur många av oss skulle kunna svara på vad vi gjorde en viss dag vid en viss tidpunkt för några år sedan? Det kan vi nog inte göra, och ändå skulle vi inte förneka att vi har levt då. Utan vi måste uppöva förmågan att minnas, sedan måste vi också under drömmens timmar bli medvetna, uppöva en medvetenhet så att vi är vakna hela tiden. Och vakna hela tiden blir vi när vi har uppövat förmågan att centrera oss i det högre, och det gör vi genom ett kärleksfullt leverne, att leva altruistiskt, att leva enligt hjärtats lära, att lära oss utveckla vår urskiljningsförmåga. Ju mer centrerade vi är i vaket tillstånd, desto mer vakna kan vi hålla oss under nattens timmar. 

Det sägs att Mästarna inte har dessa mellantillstånd, de faller inte i trans under nattens timmar utan har kvar ett vaket medvetande hela tiden. Så under träningen är meditationen ett av de första stegen vi måste uppöva. Men teosofin har en speciell inställning till vad meditation är, en slags inre form av samling.

Inte en meditation där vi gör oss passiva och låter alla intryck påverka oss hit och dit, utan vi ska bevara en koncentrerad inre samling hela tiden, fokuserad på vårt inre sanna hjärta. 

J. Jag kom på någonting annat om jag får säga det. Jag har mer eller mindre tydliga bilder, och det är att i himlen har vi anpassat oss till vad som väntar oss senare på jorden. Och då tror jag att vi tränar oss och väljer en viss form i kama-loka, och vad vi ska syssla med. Och sedan upplever jag väldigt starkt att på jorden känns det som att jag möter de människorna igen, som jag var i samma klass med däruppe. 

Och ibland ser jag grupper av människor, och så tänker jag vem är det? Och så visar det sig att vi har jättemycket gemensamt, men egentligen ingenting mera än att vi är på samma ställe. Vi kan vara på samma föredrag eller i samma sjukrum, det varierar. Jag förnimmer väldigt starkt att jag tror vi kan "känna av" människor på ett speciellt kärleksfullt sätt. Jag vet ingenting om dig, men jag tycker väldigt mycket om dig. 

E.M. Teosofin vinklar det lite annorlunda. Teosofin menar att vi kommer tillbaka tillsammans med andra människor vi mött tidigare, det är helt riktigt. Ibland är vi inte medvetna om det, man känner bara spontant att den här människan kan man prata med igenkännande, man kan säga att "kemin stämmer". Men det är bara ett sätt att uttrycka att det finns en sorts gemenskap, ja att man länkar upp igen, man känner igen varandra. Detta refererar teosofin tillbaka till ett tidigare liv. I livet alstrar vi orsaker och i tillstånden efter döden upplever vi följderna, verkningarna av vad vi gjort i vaket tillstånd.

Men för att prata om de här mellantillstånden så är de väldigt individuella, de är väldigt personliga. 

Teosofin menar inte att vi möter andra människor, utan vi upplever självskapade bilder som är ett resultat av det vi har genomlevt tidigare. Mellantillstånden efter döden är alltså smältningsprocesser, och det är här på jorden som vi åter knyter an med de människorna igen. Enligt teosofins sätt att se på det kan vi kanske säga att de människor vi känner så för, som du beskriver, är de människor som vi har levt tillsammans med i tidigare inkarnationer på ett eller annat sätt. Enligt teosofin möter man dem inte här uppe i himlen för att sedan träffa dem på joden. 

De här mellantillstånden kan vara hur korta eller hur långa som helst. Det finns i Indien till exempel olika mantra, olika formler som vissa utövar för att försäkra sig om att stanna 20 000 år i devachan, ett himmelskt tillstånd. Medan man i teosofin menar att det är möjligt, det är en vila som vi behöver. Men det är här nere på jorden där vi står förankrade, där vi möter varandra dag till dag, det är här det måste fungera. Vissa orientaliska sekter förespråkar att man bara ska komma bort härifrån så fort som möjligt. Men sådan är inte teosofins syn, utan teosofins syn är att vara här, vara aktivt närvarande. Så fort man får mer kunskap delar man med sig, eftersom man ser mänskligheten som en helhet. Varje resurs vi lockar fram hos oss själv ska också komma andra till gagn. 

A.F. Du sade att i Indien jobbade de på detta att stanna kvar i det här tillståndet, komma tillbaka om 20 000 år? 

E.M. Bland annat. 

A.F. Men det är väl inget man själv kan bestämma? 

E.M. Jo. 

A.F. Säger du det? 

E.M. Det beror på hur pass avancerad man är och hur mycket energi man är villig att lägga ner. 

A.F. Jo, men om man är klar med den här kärleksfulla kraften på jorden och har gjort det bästa man kan, och verkligen lärt av allting, fullkomlig kärlek som det är meningen. Då sägs det i en del filosofi att då är man färdig på något vis, så då behöver man inte reinkarnera mer. För då går man in på det här att då finns det inte heller någon karma, och det är ju det vi ska sträva efter. Har jag ingen karma då är jag klar med allting, då får jag bara dra mig tillbaka. 

E.M. Ja. Där skiljer sig nog teosofin lite grand. Teosofin går kanske mer i linje med det man inom tibetansk buddhism kallar för Bodhisattva-löftet. Man strävar aldrig att uppnå frälsning eller absolut harmoni för egen del, utan endast för att lägga det på mänsklighetens altare till välgång för andra. Så tanken är att hela tiden i sitt strävande och sökande hjälpa andra. Det är alltså ett löfte, det första löftet man ger inom tibetansk buddhism innan man börjar några som helst studier eller meditativa övningar.  

Att hela tiden söka sanning, söka upplysning, söka den fullständiga harmonin för att dela med sig, för man kan inte som enskild människa ha den djupare insikten (total kunskap och medkänsla) om den inte verkligen är förankrat i det innersta. Och hur kan jag ingå i Nirvana om det finns fler kvar som lider? Så tanken ligger väldigt nära den buddhistiska, i den meningen att komma tillbaka, att försöka förverkliga kärleken här. För om man bara säger att jag inte behöver komma tillbaka längre, jag har ju "fixat till det", då är det fortfarande en självisk handling.

A.F. Det är inte några som säger det, utan det är någon häruppe som avgör det. I regel så reinkarnerar vi ända tills vi har lärt oss något, är det inte så? 

E.M. Det finns ju olika sätt att se på reinkarnationsförloppet. Vi försöker bara föra fram den teosofiska filosofin. Det är säkert så att ju mer vidsynta vi blir desto fler perspektiv kan vi se av tillvaron. Men teosofins sätt att se på det är inte att det finns någon däruppe som bestämmer, utan teosofin pratar om ett absolut självskapat öde, reglerat av karmalagen. Och det kan vara tufft, för samtidigt är det vi själva som har ansvaret för allt det vi möter, för allt det som händer. Just de här olika valen, att man har nått insikt att gå ner i inkarnation, står otroligt fint beskrivet i en liten bok som heter Tystnadens Röst, HPBs esoteriska tankar om Nirmanakayornas kärleksfulla uppoffrande för mänskligheten. Det finns lite olika möjligheter, där teosofin förespråkar att komma ner och förmedla och dela med sig. Det finns också inom den kinesiska traditionen, Kwan Yin-löftet. 

J. Jag tänkte på två saker, dels på Elisabeth Kübler-Ross och hur hon såg på barns målningar, men det var mera att de var sjuka och att det kunde hända något så att de skulle dö. Det är ganska intressant, man blir jätteglad när någon föds, det är ju roligt, men man blir many? glad när någon dör. Men egentligen är det ju inte någonting att fira, men ha vördnad inför. För nu är det så att vi föds och vi dör, det är de två saker vi vet egentligen, och att döden liksom är tabubelagd. 

E.M. Jag tror att vi har fjärmat oss ifrån det här i västerlandet i stor utsträckning, på grund av vår syn på livet. 

J. Att dö hemma, utan obduktion, om det inte är en väldigt dödlig sjukdom, det är inte så vanligt. Men vi får gärna födas hemma numera. Vi har kommit en bit på vägen i det fallet. 

E.M. Teosofin menar att i dödsögonblicket är det betydelsefullt att man får absolut tyst och stilla omkring sig, för då är den inre individualiteten i färd med att rekapitulera allt som har hänt under livet, det är en viktig process som pågår. Om vi befinner oss i dödens närhet och har den förmånen att få dela den stunden med någon som står en nära, så får vi inte glömma att iaktta tystnad, att försöka hålla tillbaka alla vårs känslor som vi naturligtvis har, för all separation är svår att nå runt. 

Men om vi är tillsammans med den som just har dött, kanske vi kan försöka lite grand att bara sitta stilla och låta den själen få genomgå sin process. Det är någonting väldigt viktigt att värna om. Och det är ju lite svårt ibland om man dör på sjukhus, där man då ska ner till kylrummet efter så kort tid, även om de försöker göra det fint på sjukhuset.  

A.P. På tal om en människa som ligger döende. Du talade just om att det var så oerhört viktigt med hennes sista tanke. Vid svåra sjukdomar så är de ofta drogade med morfin och allehanda saker. Då undrar man ju om den människan kan tänka. 

E.M. Ja. Om vi tänker lite grand på att den inre människan, även om den fysiska kroppen är satt ur spel, så visst kan den inre människan förnimma den här processen att genomgå återblicken över sitt liv. Det menar teosofin sker även om man blir skjuten, även om man dör en väldigt våldsam död, så finns ändå den processen inom en. Men det är klart att man har mer eller mindre förmånliga omständigheter att disinkarnera på, det kan man helt säkert säga. 

A.P. Men jag tänker på det du säger om man är väldigt drogad, om man tittar på en människa som ligger väldigt sjuk, så har hon samma gester som när hon var helt frisk, fast något slöare. Människan är ju densamma fastän hon är drogad, men hon måste se gränserna annorlunda. Man kan ju med hjälp av samtal föra en människa som är väldigt drogad till en bättre sfär. Det är någonting man kan göra som anhörig eller vän till någon som ligger väldigt sjuk. Man talar eller läser någonting fint varje dag så att man hjälper till, det är ju därför man är anhörig eller vän. 

E.M. Och det är precis det också som man gjort i Indien och är på väg tillbaka hit igen, jag förmodar att det också har existerat här, när man väntar barn. Så fort man fick reda på att man var gravid förr i Indien, då bemödade sig kvinnan om att mer än någonsin förr börja undvika saker som kunde vara upprörande. Det fanns samma tradition i Sverige, att havande kvinnor inte skulle utsättas för våldsamma sinnesintryck. Men de indiska kvinnorna var mera noga med att recitera böner och läsa heliga skrifter, lyssna till upplyftande musik och så vidare. Och det kan man ju tänka sig, att har man ett sådant sätt? vid ingångsskedet så varför inte ha det vid utgångsskedet i livet.    

Vi har nu nått slutet på detta föredrag med frågor, så vi tackar för i kväll och för visat intresse. Ni är välkomna till nästa onsdag för ännu ett nytt föredrag i teosofins filosofi. Välkomna åter. 

[Sammanställt den 14 februari 1996.]

 

Källor:

Eko från Österlandet, kap XIX & XXI, av William Q Judge
Fenixmysteriet, av Joseph Head och Sylvia Cranston
Nyckeln till teosofin, kap VIII och XI, av Helena Blavatsky
Teosofins ocean, kap 8 - 10, av William Q Judge
Karma and Reincarnation, av Helena Blavatsky
La Réincarnation, av J L Siémons
Reincarnation: A New Horizon, av Sylvia Cranston och Carey Williams
Reincarnation: The Phoenix Fire Mystery, av Joseph Head och Sylvia Cranston
The Scope of Reincarnation, av William Q Judge
Karma och reinkarnation, TR nr 46
Reinkarnationsläran och människans sjufaldiga natur, TR nr 32
Reinkarnation – en ny horisont, TR nr 58